Följ ljuset Margaret D Nadauld Unga kvinnors generalpresident Herren inbjuder oss att komma ut ur världslighetens farliga kyla och in i värmen från hans ljus. Har du någon gång famlat omkring i mörkret och slagit i tån och sagt: "Aj, vad det gör ont!"? Vad skulle hända om ljuset slocknade i den här byggnaden i kväll? Det skulle bli stort kaos! Mörker kan vara riskabelt för vår hälsa ­ vår fysiska och andliga hälsa! Det är en stor välsignelse att ha ljus i våra liv ­ ljus som hjälper oss att se saker som de verkligen är; ljus som upplyser vårt förstånd; ljus som vi kan följa med förtröstan och fullkomlig tillit. Låt mig få berätta för er något som visar vad jag menar. Det var några dagar före jul. Vi var nygifta och skulle åka hem till helgen. Det var en bilresa på 42 timmar, men det avskräckte oss inte alls för vi tyckte det skulle bli så roligt att komma hem till våra familjer igen! Vi hade åkt hela dagen och nästan hela natten när vi överraskades av en fruktansvärd snöstorm. Vi befann oss i detta hemska snöväder och snön blev allt djupare på motorvägen. Natten var alldeles becksvart. Vi kunde inte se var vi körde, och eftersom snön var så djup kunde vi inte se linjerna på vägen. Det var en skrämmande situation! Plötsligt började vi skymta en stor långtradare framför oss, som körde sakta och säkert. Vi kunde knappt urskilja hans baklyktor, men att se dem gav oss hopp. Min make, som körde, fäste blicken på långtradarens lampor, och vi körde i hjulspåren som den gjorde i den allt djupare snön. Vår panik lade sig något med bilen där framme som ledsagare, eftersom han kände till vägen. Han satt högre än vi och kunde se bättre. Och säkert hade han kommunikationsutrustning om det skulle behövas. Med böner på våra läppar, och med ett krampaktigt grepp om ratten, följde vi detta ljus genom stormen. Vi passerade många bilar som hade åkt av vägen innan vi kände att långtradaren saktade ned och körde av motorvägen. Vi handlade i tro och följde honom och snart befann vi oss, till vår stora lättnad, på en säker plats, en tillflyktsort. Vi var så oerhört tacksamma! Vi kunde knappt vänta tills vi fick berätta för föraren hur tacksamma vi var för hans hjälp ­ för att han visat vägen. Vi befinner oss alla på en väg som leder hem, men vi försöker inte komma dit för att fira jul. Vi försöker komma dit för att vara där för evigt. Vi vill komma hem i säkerhet till vår kärleksfulle Fader i himmelen. Han vill att vi ska anlända lyckligt och väl, och därför har han sänt ett ledljus som vi kan följa: en Frälsare, Herren Jesus Kristus, det fullkomliga exemplet. Han vet vägen. Han lyser upp vår väg i nattens mörker, i stormarna, vid vägkorsningarna och i dagsljuset. Han är alltid redo att visa oss vägen hem. Han säger till oss: "Jag vill även vara edert ljus . . . jag vill bereda vägen för eder, om I hållen mina befallningar . . . och I skolen förnimma, att I stån under min ledning" (1 Nephi 17:13). En ung kvinna skrev till mig och berättade om en väg som hon befann sig på. Hon sade: "Jag och några av mina vänner såg på en videofilm. Det var en film som jag visste att jag inte borde se. Anden manade mig att gå därifrån. Jag kunde lyssna och resa mig och gå. Jag kände Anden så starkt. Jag vet att det var för det val jag gjorde" (brev som nu finns på Unga kvinnors kontor). Hon följde ljuset till säkerheten. Samma ljus visade två tonårssystrar vilken väg de skulle gå en mycket hemsk dag år 1833. En argsint pöbelhop rusade fram genom de tysta gatorna i Independence i Missouri, där femtonåriga Mary Elisabeth Rollins och hennes trettonåriga syster Caroline bodde. Den förfärliga pöbeln förstörde egendomar och brände och ställde till upplopp. Några av gangstrarna bröt sig in i broder William Phelps hem där tryckpressen stod. Broder Phelps hade tryckt uppenbarelserna som profeten Joseph Smith erhållit. De slog sönder tryckpressen och kastade ut den på gatan. De tog med sig de dyrbara, tryckta sidorna ut ur byggnaden och kastade dem i en hög på marken för att elda upp dem. Mary Elisabeth och hennes syster Caroline gömde sig bakom ett staket och darrade av skräck när de såg förstörelsen. Mary visste mycket väl hur farliga argsinta pöbelhopar var, men trots detta kände hon hur viktigt det var att rädda dessa dyrbara sidor. De två tonårssystrarna sprang ut på gatan, ryckte till sig så många sidor de kunde och flydde därifrån. Några i pöbelhopen såg detta och befallde dem att stanna medan de sprang efter de modiga systrarna. Flickorna sprang ut i ett stort majsfält där de kastade sig andfådda ner på marken. De lade sidorna med uppenbarelser på marken mellan majsraderna och sedan sig själva ovanpå. Männen var obarmhärtiga i jakten på flickorna bland de höga majsstjälkarna och kom väldigt nära dem ibland. Men de lyckades aldrig hitta flickorna och till slut gav de upp och fortsatte sin ödeläggelse i staden. Herrens ljus visade dessa unga kvinnor vad de skulle göra och hur de skulle sätta sig i säkerhet. Samma ljus lyser för er. Det kan rädda er liksom det räddade dem. Vi har en skulptur av dessa systrar på Unga kvinnors kontor för att påminna oss om unga kvinnors mod då och nu. Jane Allgood Bailey tänkte inte ge upp ljuset från sin nya religion. Hon ville inte bli nedslagen av kylan, svälten och sjukdomarna på Wyomings slätter. Hon tog andra kvinnor i handen och vadade genom isiga vattendrag. De kom upp på andra sidan med kläderna fastfrusna på kroppen, men de fortsatte framåt. På resan blev hennes artonårige son Langley sjuk och så svag att han måste ligga på handkärran en stor del av vägen. En morgon reste han sig från bädden på kärran, som hade frusen tältduk som underlag, och gick före kompaniet och lade sig under en buske för att dö. Han tyckte att han var en för stor börda. När hans trofasta mor fann honom, läxade hon upp honom och sade: "Upp på kärran med dig. Jag ska hjälpa dig, men du ska inte ge upp!" Sedan fortsatte familjen tillsammans med det som var kvar av Martin-Willeys handkärrekompani. När de kom fram till Saltsjödalen var Langley fortfarande vid liv! Han var arton år gammal men vägde bara 28 kg. Denne artonårige pojke blev min farfars far. Jag är tacksam för att hans unga liv sparades och för den styrka och uthållighet som hans ädla, modiga mamma hade. Hon var ett ljus för sin familj och höll sin son vid liv trots de små utsikterna att han skulle överleva. Ni behöver troligtvis inte dra en handkärra i snöstorm över slätterna, eller rädda skrifterna och springa bort från en pöbelhop, men ni kanske måste sluta umgås med vänner och avstå från moden och inbjudningar som kan äventyra era goda normer. Och för detta krävs mod. Snart kommer ni att vara hjälpföreningssystrar och en dag mödrar som måste ge kraft och vittnesbörd till framtida generationer. Under dessa år av förberedelse har ni inte råd att säga: "Jag tänker ge upp. Kyrkans normer är alldeles för höga. Det är för svårt att exakt leva efter normerna för personlig renhet. Jag är för svag." Ni kan klara det! För er framtids skull måste ni klara det! Ni kan leva i världen men inte av världen. Herren inbjuder oss att komma ut ur världslighetens farliga kyla och in i värmen från hans ljus. Detta kräver redbarhet, karaktärsstyrka och tro ­ tro på sanningarna som Herren Jesus Kristus undervisar om: "Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus" (Joh 8:12). Herrens ljus hjälpte Shelly Ann Scoffield att stå ut med en otäck prövning i hennes unga liv, men hon accepterade den med stor tro och kärlek till sin himmelske Fader. En dag började Shelly känna sig sjuk. Hon gick till doktorn som kom fram till att hon var allvarligt sjuk. Shelly sade: "Jag blev rädd. Jag hade stora knölar på lungorna, och doktorn började tala om cancer och kemoterapi och strålning." Men Shelly gav inte efter för sin fruktan. Trofast till det hon lärt sig i Personlig tillväxt satte hon igång och gjorde upp en lång lista med mål, som hon skulle uppnå under den tid hon inte kunde gå till skolan på grund av behandlingarna. Hon höll sig sysselsatt med att uträtta något gott. Hon tänkte på sina välsignelser, som bland annat bestod av att ha en pappa som med sitt prästadöme gett henne välsignelser, en underbar familj, verkliga vänner och skickliga läkare. "Bäst av allt", sade Shelly, "jag har ett vittnesbörd om min himmelske Fader, att han älskar mig och kommer att hjälpa mig genom denna kamp." Shelly skrev ner sina tankar till sina vänner i Unga kvinnor, och jag skulle vilja berätta för er något av det hon skrev: "Jag vill att ni flickor ska veta att detta är tiden för er att komma närmare er himmelske Fader. Arbeta på att visa honom att ni kan göra allt ni lovat göra. Jag försöker. Jag lär mig nu mer än någonsin om evangeliet. Jag vet att min himmelske Fader är med mig. När jag känner smärta och sorg, gör han det också, och han vill bara att jag och alla ni, när ni känner på samma sätt, ska gå ner på era knän och be om hans hjälp, för han vill så gärna hjälpa oss. Han älskar er så mycket. Jag ber att ni i hela ert liv, i allt vad ni kämpar med, ska lära er av det och hålla er nära honom och ha tro. Skaffa er ett vittnesbörd och håll fast vid det som är rätt." Shelly Scoffield dog den 3 november 1998, stark i tron. Mina kära unga systrar, vi kommer inte alla att få uppleva det som Shelly gick igenom, eller de andra som jag berättat om för er ikväll, men vi kommer alla att behöva komma närmare Herren på vår resa genom livet. Får jag föreslå tre saker som kommer att hjälpa er att se ljuset och följa det i era liv. För det första, och det är viktigast av allt, be. När ni talar med er himmelske Fader och utgjuter ert hjärta för honom, kommer ni att komma närmare honom. Stanna sedan upp och lyssna till känslorna i ert hjärta. Försök förstå Andens maningar. När ni ber uppriktigt, kommer ni att känna vår himmelske Faders stora kärlek till er. För det andra, studera skrifterna. Skrifterna lär oss Herrens sätt. De ger svar på frågor om hur vi ska leva idag. De för in ett ljus och en ande i våra liv som vi inte kan få på annat sätt. För det tredje, verka med iver för en god sak. Det innebär: Tjäna er familj och era vänner. Var aktiv i kyrkan och seminariet. Utveckla talanger och gåvor. Var ett gott exempel. Stå som vittne om Gud under alla tider och i allting och överallt. När ni gör detta kommer ljuset att bli starkare i ert liv, och det kommer att avspegla sig i ert ansikte. Fönstren på Unga kvinnors kontor vetter mot det heliga Salt Lake-templet, och vi kan se brudparen när de kommer ut för att låta sig fotograferas. Dessa underbara kvinnor, som vigts i templet, är allesammans så vackra, för det finns en glöd i deras ansikten och ett ljus i deras ögon. Det ljuset kommer genom kunskapen om Frälsarens inflytande på deras liv. Det är något mycket speciellt med en ung kvinna som förberett sig och är värdig att ingå och hålla heliga förbund och erhålla templets förordningar. Precis som vi följde långtradarens ljus en stormig vinternatt, så följde Shelly och Mary Elizabeth och Jane Herrens ljus, och det kan ni också göra. Och när det händer sådant som kräver mod och styrka och tro, minns då orden i psalmen: Min Gud är mitt ljus, vad fruktar jag då? I stormarnas brus jag trygg är ändå. ("Min Gud är mitt ljus", Psalmer, nr 51) Jag vittnar om att Herren alltid finns där för att hjälpa er. Hans liv, exemplet och lärdomarna, är en ständig, säker ledsagare. Vi kan följa honom med förtröstan och fullkomlig tillit för han är vår Frälsare. Jag älskar honom. Jag älskar er och bär vittne om hans kärlek till er, i Jesu Kristi namn, amen.