Att förbereda vår familj för templet Carol B Thomas första rådgivare i Unga kvinnors generalpresidentskap Vår största utmaning är att förbereda vår familj för templet. Föräldrarna har huvudansvaret, men far- och morföräldrar, fastrar, mostrar, farbröder, morbröder, också syskon, kan alla undervisa familjen. Syskon, jag tror att jag är glad att vara här idag. Mitt ämbete i Unga kvinnors presidentskap gör att jag hamnar i många trevliga situationer. För en månad sedan gjorde en utbildningsuppgift att jag fick resa till Guayaquil i Ecuador. Jag kom fram till hotellet när det redan blivit mörkt. Nästa morgon drog jag isär gardinerna och såg på andra sidan dalen en vacker granitbyggnad som stod majestätiskt på Santa Ana-bergen. Dess överväldigande skönhet var uppenbar, men först när jag såg ängeln Moroni högst upp insåg jag, med tårar i ögonen, att här fanns ett tempel, en symbol för de underbara välsignelser som kommer till kyrkans medlemmar i den delen av världen. "Templen skiljer sig från alla andra byggnader . . . De är platser för förbund och löften. Vid dess altare knäböjer vi inför Gud vår Skapare och får löften om hans eviga välsignelser" (Gordon B Hinckley, Teachings of Gordon B. Hinckley [1997], s 632­633). Vart vi än reste fann vi att tempel höll på att byggas, tempel som upplyfter Guds heliga och ändrar ländernas karaktär, vare sig det är i Sydamerika eller någon annanstans i världen. Är det bara ett år sedan vår älskade profet tillkännagav att ytterligare 32 tempel skulle byggas? President Gordon B Hinckley har sagt: "Detta är den största eran av tempelbyggande i hela världshistorien" (ibid, s 629). Vår yngste son Spencer som nu är på mission i Mongoliet, skrev att hans missionspresident talade till missionärerna och medlemmarna i detta relativt nya område för kyrkan angående deras ansvar att bygga upp kyrkan där. "När president Cox gav tid för frågor från medlemmarna, löd den första: 'När ska Mongoliet få ett tempel?' Dessa människor", sade Spencer, "hungrar efter att evangeliet ska spela en större roll i deras liv. De har inte ens Mormons bok ännu, och de vill ha ett tempel." Varför så mycket väsen om tempel? Kort sagt är syftet med templen "att återlösa alla människor som lyder Guds lagar och befallningar . . . Evangeliet uppenbarades i sin fullhet för Adam . . . de heliga har i alla tider haft tempel i någon form" (David B Haight, "Enskild andakt i templet", Nordstjärnan, juli 1993, s 25). Joseph Smith sade: "Det största ansvar i denna världen som Gud har ålagt oss är att söka efter våra döda" (History of the Church, 6:313). Om detta är sant är vår största utmaning som föräldrar och släktingar att förbereda vår familj för templet. Föräldrarna har huvudansvaret, men far- och morföräldrar, fastrar, mostrar, farbröder och morbröder, också syskon, kan alla undervisa familjen. När min man och jag vigdes i templet förstod vi vikten av att aldrig diskutera det som sker i templet utanför templet, inte för att ceremonierna är hemliga, utan för att de är heliga. "De är konfidentiella för att inte uppenbaras för dem som är oförberedda" (Boyd K Packer, Det heliga templet [broschyr 1982], s 2). Men i familjen krets finns det många värdefulla sanningar som, med lyhördhet och sunt förnuft, bidrar till att förbereda vår familj för templet. Tänk på följande: Tempelklädernas heliga natur. I templet är alla klädda i vitt. Vitt är en symbol för renhet. Templet är Herrens klassrum. President Hinckley har sagt: "[Templet] blir till en undervisningsplats om de upphöjda och heliga ting som hör Gud till" (Nordstjärnan, nov 1993, s 5­6). Vad det innebär att vara värdig att besöka templet. Kan vi lära våra barn att det inte krävs ett byte av garderob eller livsstil för att få sin begåvning och ha på sig den heliga tempelklädnaden, om tempelvärdighetens principer förstås och efterlevs i yngre år? En ung kvinna som har knälånga kjolar behöver inte köpa nya kläder när hon har fått sin begåvning i templet. Och en ung man som tänker besöka templet respekterar kyrkans moralnormer i sitt sociala umgänge. Att förstå evangeliets språk. Vad betyder egentligen orden begåvning, förordning, besegling och nycklar? Det finns en berättelse om en liten pojke som hörde sina föräldrar tala om att göra tempelbeseglingar. Han frågade: "Vart ska ni åka och segla?" Var kan vi undervisa våra barn? Familjens hemafton är den officiella undervisningsmiljön, men det finns så många fler platser där vi kan tala om våra andliga känslor inför templet. En av mina favorittidpunkter var när barnen låg till sängs på kvällen. Ibland lade jag mig bredvid dem och berättade om andliga ting. I lugnet och friden som då råder kan Anden bära vittne för deras hjärta och själ att det man säger är sant. Vi kan anta att Josef och Maria undervisade sina barn om templet. När Frälsaren var en tolvårig pojke tog hans föräldrar honom med till Jerusalem vid påskhögtiden, som äldste Perry nämnde. När Jesus stannade kvar fann man honom inte på platser eller vid nöjen för en pojke i hans ålder. Hans föräldrar fann honom i templet. När Maria stoppade om honom på kvällen kanske hon bar vittnesbörd om dessa heliga och värdefulla sanningar. Mitt första minne av templet är från när jag var en liten flicka. Jag förstod att templet måste vara en härlig plats eftersom mina föräldrar trofast besökte det och alltid kom hem tillsammans på så gott humör. Jag förstod tempelklädernas helighet på grund av att min mor talade om dem med kärlek och respekt. President Howard W Hunter har sagt: "Låt oss berätta för våra barn om de andliga känslor vi erfar i templet. Låt oss också undervisa dem med större allvar och på ett mer obesvärat sätt om det som är lämpligt att vi berättar . . . Ha en bild av ett tempel i era hem så att era barn kan titta på det" ("Ett tempelmotiverat folk", Nordstjärnan, maj 1995, s 6). Jag lade märke till att varje hem jag besökte i Afrika hade en bild av ett tempel hängande enkelt och vackert på väggen. Vi får nya insikter när vi förbereder vår familj för templet. Låt mig berätta om några saker jag lärt mig: 1. Att besöka templet ofta ger våra liv balans. När vi kommer hem igen har vi en ökad känsla av välbefinnande. Andens påverkan kan skydda oss från världens besvikelser. Lyssna på detta löfte från president Hinckley: "Om mer tempelarbete utfördes i kyrkan skulle det finnas mindre . . . själviskhet, mindre . . . stridighet, mindre . . . förringande [av] andra. Hela kyrkan skulle alltmer lyftas till större höjder av andlighet, kärlek till varandra och lydnad mot Guds bud" (Teachings of Gordon B. Hinckley, s 622). 2. Den andliga atmosfären i templet minskar vår aptit på det världsliga. När vi besöker det regelbundet har vi inte längre samma behov att alltid ha på oss det allra senaste, och vi dras inte lika lätt till världens nöjen. 3. Templet är en plats för uppenbarelse. För många år sedan gick jag in i templet och hörde inom mig orden: Lär dig uttrycka dig offentligt. Jag tänkte för mig själv: När skulle jag någonsin behöva uttrycka mig offentligt? Under en period av flera månader försökte jag sedan mycket bristfälligt frammana lite entusiasm till att lyda maningen jag fått. Jag lånade till och med ett ljudband från biblioteket hemma med en offentlig talare som erkände att hans mål var att en dag tala i tabernaklet. Då tänkte jag: Jag kommer aldrig att tala i tabernaklet! Äldste John A Widtsoe har sagt: "I de mest oväntade ögonblick, innanför eller utanför templet, kommer lösningarna till de problem [vi] drabbats av att komma till [oss] som en uppenbarelse . . . Det är en plats där uppenbarelse kan förväntas" (Nordstjärnan, jan 1991, s 58; "Temple Worship", Utah Genealogical and Historical Magazine, april 1921, s 63­64). 4. En av de största lärdomar jag fått är att Satan försöker hindra oss från att komma till templet. Under ett samtal med några vänner en gång, berättade de att när de ska besöka templet, talar de inte om för någon att de ska dit. De sätter sig bara i bilen och åker, för om de inte gör det, händer det säkert något som hindrar dem från att åka. Jag minns att jag läste en varning som gavs av presidenten för templet i Logan, att Satan och hans anhängare "viskar i människors öron att inte åka till templet" ("Genealogical Department", Church News, 12 dec 1936, s 8). "Tempelarbetet är särskilt utsatt därför att det är en källa till så mycken andlig styrka för kyrkans medlemmar" (Boyd K Packer, "Det heliga templet", Nordstjärnan, juni 1992, s 23). 5. Elia ande finns bland oss. När vi arbetar tillsammans med kyrkans ungdomar ser vi hur de dras till sina tempel. I Nicaragua i Centralamerika tog en grupp på 49 unga kvinnor och deras ledare med sig 2000 namn till templet i Guatemala City. Varje flicka fick spara pengar i ett år för att ha råd att åka. Dessa trofasta unga kvinnor åkte buss i nästan två dagar och korsade tre landsgränser och var i templet två till tre dagar innan de reste hem igen. I en annan församling har ungdomar tagit reda på namnen på 10 000 förfäder när de har vänt sina hjärtan till sin släkt. Där ett tempel finns ser vi ungdomar som gör dop för de döda, en del ungdomar varje vecka. 6. I templet ger Herrens ande tröst och frid, speciellt under stunder av misströstan. Nyligen träffade jag en underbar 35-årig kvinna i templet. Vi hade pratat lite med varandra och under ceremonien frågade jag om hennes man var med henne. Med mild blick berättade hon för mig att han hade dött av en hjärntumör tre månader tidigare. Templet är hennes ankare, Anden som finns i templet ger henne tröst och frid, och kanske var hennes man där. Vi kan var och en fråga oss själva: "Hur ofta borde jag besöka templet?" Våra ledare kommer aldrig att tala om för oss hur ofta vi bör besöka templet eftersom omständigheterna är olika för alla. Många kvinnor i varierande ålder som bor nära ett tempel försöker komma en gång i veckan. När en av mina vänner arbetade heltid var hon i templet en gång i månaden och deltog då i flera sessioner. Dessa kvinnor är lydiga, men de är också medvetna om den prästadömets kraft som kommer in i deras liv. För unga föräldrar kan det vara en månatlig träff att besöka templet. President Packer har sagt: "Ni kanske förstår att . . . vi försöker göra släktforskning till . . . en hemindustri . . . Par med små barn bör inte känna sig otillräckliga eller skyldiga . . . om de inte har tid eller råd att ofta besöka ett tempel som ligger långt bort. Mödrar gör en insats genom att skriva ner viktiga händelser, samla bilder, minnessaker . . . såsom det passar en upptagen moders schema" ("A Plea To Stake Presidents", ledarskapsmöte 1 april 1988). Min egen mor gjorde inga urklippsalbum, men hon gav mig kärlek till arv. Hon berättade otaliga historier om mina förfäder och lärde mig så att älska dem. President Packer fortsätter: "Far och mor kan tala om förordningar och förbund. Med hjälp av rösten kan de betona ordet 'tempel' varje gång de säger det . . . Tiden kommer då familjeförpliktelserna är lite mindre krävande och inkomsterna lite större. Då kan och bör medlemmarna ge mer åt denna heliga tempeltjänst" ("A Plea To Stake Presidents"). Vi ber er mödrar och fäder att lära era söner och döttrar betydelsen av tempelförbunden. Lär dem följande: "Att bära tempelklädnaden är en helig förmån . . . [Det] är en yttre bekräftelse på ett inre åtagande att följa Frälsaren Jesus Kristus" (Första presidentskapets brev 5 nov 1996). Bröder och systrar, som den levande Gudens tjänare ska vi påskynda detta heliga tempelarbete. Må vi lära våra barn att de, när de förbereder sig andligt för templet, kan stå i Herrens närhet, ber jag i Jesu Kristi namn, amen.