Fädernas händer Äldste Jeffrey R Holland i de tolv apostlarnas kvorum Det största av dessa ting [som krävs av fäder] blir förvisso att ha gjort allt de kan för de barns lycka och andliga välfärd som de är satta att ta hand om. Under denna påskhelg skulle jag vilja tacka, förutom den uppståndne Herren Jesus Kristus, hans sanne Fader, vår andlige Fader och Gud, som genom att ta emot sin förstfödde, fullkomlige Sons offer välsignade alla sina barn under dessa försoningens och återlösningens timmar. Dessa ord av den älskade lärjungen Johannes är aldrig så fyllda av mening som under påsken: "Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv."1 Även om jag är en far, förvisso otillräcklig, kan jag inte förstå vilken börda det måste ha varit för Gud i sin himmel att bevittna det svåra lidande och korsfästelsen som hans älskade Son utstod. Hans instinkt och impuls måste ha varit att sända änglar för att ingripa ­ men han ingrep inte. Han uthärdade det han såg eftersom det var det enda sättet som en frälsande, ställföreträdande lösen kunde ges för alla hans andra barns synder från Adam och Eva till världens ände. Jag är evigt tacksam för en fullkomlig Fader och hans fullkomlige Son, som ingendera ryggade för att tömma den bittra kalken, eller övergav oss övriga ofullkomliga, som kommer till korta och felar, som alltför ofta inte uppfyller kraven. När vi begrundar denna försoningens skönhet under den första påskhögtiden påminns vi om att förhållandet mellan Kristus och hans Fader är ett av de ljuvaste och mest rörande teman som går som en röd tråd genom Frälsarens verksamhet. Jesu hela väsen, hans hela avsikt och glädje, låg i att behaga sin Fader och lyda hans vilja. Det var på honom som han alltid tycktes tänka, honom som han alltid tycktes be till. Till skillnad från oss behövde han inte någon kris, ingen nedslående förändring i händelsernas gång för att rikta sitt hopp mot himmelen. Han blickade redan instinktivt, längtansfullt åt det hållet. Under hela sin jordiska verksamhet tycktes Kristus aldrig ha haft ett enda ögonblick av fåfänga eller egenintresse. När en ung man försökte kalla honom för "god" riktade han istället berömmet mot sin Fader genom att säga att den ende som förtjänade sådana lovord var hans Fader. Under sin första verksamhetstid sade han ödmjukt: "Av mig själv kan jag inte göra något . . . ty jag följer inte min egen vilja utan hans vilja som har sänt mig."2 Efter Jesu undervisning, som fick folket att häpna över dess kraft och auktoritet, brukade han säga: "Min lära är inte min, utan hans som har sänt mig . . . Jag har inte kommit av mig själv; det finns förvisso en som har sänt mig."3 Senare sade han åter: "Ty jag har inte talat av mig själv, utan Fadern som har sänt mig har befallt mig vad jag skall säga och vad jag skall tala."4 Till dem som ville se Fadern, och höra direkt från Gud att Jesus var den som han utgav sig för att vara, svarade han: "Om ni har lärt känna mig, skall ni också lära känna min Fader . . . Den som har sett mig har sett Fadern."5 När Jesus ville bevara enigheten mellan sina lärjungar gav han i sin bön exempel på sitt eget förhållande till Gud. "Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett."6 Till och med på vägen mot korsfästelsen hindrade han sina apostlar, som ville ingripa, genom att säga: "Skulle jag inte dricka den bägare som Fadern har räckt mig?"7 När denna obeskrivliga prövning var över yttrade han vad som måste ha varit de mest fridfulla och välförtjänta orden under hela hans jordiska verksamhetstid. I slutet av sina kval viskade han: "Det är fullbordat . . . Fader, i dina händer lämnar jag min ande."8 Slutligen var det över. Slutligen kunde han komma hem. Jag erkänner att jag ofta funderat över detta ögonblick. Jag har undrat över hur denna återförening måste ha varit. Fadern som älskade sin Son så mycket; Sonen som hedrade och vördade sin Fader i varje ord och handling. För två som var ett, som dessa två var ett, hur måste inte denna omfamning ha känts? Hur måste inte detta gudomliga förhållande vara idag? Vi kan bara förundras och känna beundran. Och vi kan, under påskens högtid, längta efter att själva leva värdiga någon del av detta förhållande. Som far undrar jag om jag och alla andra fäder kan göra mer för att bygga upp ett ljuvare, starkare förhållande till våra söner och döttrar här på jorden. Fäder, är det för djärvt att hoppas att våra barn ska ha någon liten del av den känsla för oss som den gudomlige Sonen har för sin Fader? Kan vi förtjäna mer av denna kärlek genom att försöka bli mer av det som Gud var för sitt barn? Hur som helst vet vi att en ung människas första begrepp om Gud inriktas på egenskaper som han lagt märke till hos sina jordiska föräldrar.9 Av denna anledning, och många andra, förmodar jag att ingen bok som jag har läst under de sista månaderna har bekymrat mig mer än en bok med titeln Fatherless America. I denna studie talar författaren om "faderlöshet" som "den mest skadliga demografiska trenden i denna generation", den främsta orsaken till att barn far illa. Det är, enligt hans övertygelse, den främsta orsaken till våra mest brinnande sociala problem, från fattigdom och kriminalitet, till tonårsgraviditeter, barnmisshandel och våld. Fädernas flykt från sina barns liv tillhör de främsta sociala problemen i vår tid.10 Ännu mer oroande än en del fäders fysiska frånvaro är den andligt eller känslomässigt frånvarande fadern. Dessa faderliga underlåtenhetssynder är mer vittomfattande, och i det långa loppet mer destruktiva, än verksynder. Varför blir vi inte förvånade när vi hör att när 2000 barn i olika åldrar och med olika bakgrund blev tillfrågade om vad de uppskattade mest hos sina fäder, så svarade de samfällt: "Han är med mig"?11 En ung laurelflicka som jag mötte på ett konferensuppdrag för inte så länge sedan skrev till mig efteråt: "Jag önskar bara att min pappa visste hur mycket jag behöver honom andligt och känslomässigt. Jag längtar så efter någon slags kommentar, en vänlig gest. Jag tror inte han vet hur mycket det skulle betyda för mig att han aktivt intresserade sig för vad som pågår i mitt liv, att han ställde frågor och gav mig råd, om han skulle erbjuda sig att ge mig en välsignelse eller bara umgås lite grann. Jag vet att han oroar sig för att han inte ska göra det som är rätt eller att han inte ska uttrycka sig väl. Men att bara se honom försöka skulle betyda mer än han har en aning om. Jag vill inte låta otacksam för jag vet att han älskar mig. Han skickade mig ett kort brev en gång som var undertecknat med: 'Kärleksfulla hälsningar, pappa.' Jag sätter högt värde på detta brev. Det tillhör mina käraste ägodelar."12 Precis som denna unga kvinna, vill jag inte att detta tal ska låta otacksamt, inte heller att det ska få fäder att känna som om de har misslyckats. De flesta fäder är underbara. De flesta pappor är fantastiska. Jag vet inte vem som skrev dessa små sagoboksverser som jag minns från min barndom, men de låter ungefär så här: Bara en pappa, med ansikte så trött, kommer hem efter dagens jäkt. Kämpar och strävar dag efter dag, med allt som kommer i hans väg. Gläds med de sina när de ser honom komma hem och får höra hans röst.   Bara en pappa, men han ger sitt allt, jämnar väg för sina barn så små. Gör med mod så obevekligt fast det som hans far för honom gjort. Dessa rader jag för honom skriver ner, bara en pappa, men den bästa av män. Och bröder, även då vi inte är "den bästa av män", så kan vi, även i våra begränsningar och tillkortakommanden, fortsätta att gå åt rätt håll på grund av de uppmuntrande lärdomar som framlagts av en gudomlig Fader och åskådliggjorts av en gudomlig Son. Med vår himmelske Faders hjälp kan vi ge mer faderligt inflytande än vi själva tror. En nybliven pappa skrev: "Ofta när jag ser på hur min son betraktar mig kommer jag att tänka på stunder med min egen far, hur innerligt jag ville vara som han. Jag minns att jag hade en rakhyvel av plast och min egen raktvål och att jag varje morgon brukade raka mig när han rakade sig. Jag kommer ihåg hur jag gick i hans fotspår fram och tillbaks på gräsmattan när han klippte gräset på sommaren. Nu vill jag att min son ska gå i mina fotspår, och ändå gör det mig förskräckt att veta att det troligen blir så. När jag håller denna lilla pojke i mina armar känner jag en 'himmelsk hemlängtan', en längtan efter att älska på samma sätt som Gud älskar, att trösta på samma sätt som han tröstar, att beskydda på samma sätt som han beskyddar. Svaret på alla de farhågor jag hade som barn var alltid: 'Vad skulle pappa ha gjort?' Nu när jag har ett eget barn att uppfostra förväntar jag mig att min himmelske Fader ska tala om för mig just det."13 En vän till mig från tiden på college, som inte hade det lätt under sin uppväxttid, skrev nyligen till mig: "Mycket i min kaotiska barndom var otryggt, men en sak visste jag med säkerhet, och det var att pappa älskade mig. Denna visshet var den stabila grund min barndom vilade på. Jag lärde känna och älska Herren eftersom min pappa älskade honom. Jag har aldrig kallat någon för dåre eller missbrukat Guds namn, eftersom han talade om för mig att det står i Bibeln att vi inte ska göra det. Jag har alltid betalat mitt tionde eftersom han lärde mig att det var en förmån att få göra det. Jag har alltid försökt ta ansvar för mina misstag och svagheter eftersom min pappa gjorde det. Även om han en tid inte var aktiv i kyrkan gick han i slutet av sitt liv ut på mission och han verkade trofast i templet. I sitt testamente skrev han att om det blev pengar över efter det att familjen fått sitt så skulle de gå till kyrkan. Han älskade kyrkan av hela sitt hjärta. Och på grund av honom gör också jag det."14 Helt visst måste detta vara den andliga tillämpningen av Lord Byrons ord: "Dock i mitt ansikte kan de skönja/några av min faders ansiktsdrag."15 Vid en känslig tidpunkt i den unge Nephis liv avgjordes hans profetiska framtid när han sade: "Jag trodde alla de ord, som min fader talat".16 Vid vändpunkten i profeten Enos liv sade han att det var "de ord, som jag ofta hört min fader tala"17 som frammanade en av de största uppenbarelserna som finns upptecknade i Mormons bok. Och när den bedrövade, under synden nedtyngde Alma den yngre konfronterades med det ytterst plågsamma minnet av sina många synder "kom [han] ihåg, att [han] hört [sin] fader profetera . . . att en viss Jesus Kristus, en Guds Son, skulle komma för att försona för världens synder".18 Denna korta minnesbild, detta personliga vittnesbörd som hans far lämnade vid en tidpunkt då denne kan ha känt det som att ingenting av det han lärde ut hade någon påverkan, inte bara räddade hans sons andliga liv, utan förändrade också för alltid historien för människorna i Mormons bok. Om Abraham, den store patriarken, sade Gud: "Jag har utvalt honom, för att han skall befalla sina barn och sitt hus efter sig att hålla Herrens väg".19 Jag bär mitt vittnesbörd denna påskhelg om att "stora ting må krävas av deras fäders händer", som Herren förkunnade för profeten Joseph Smith.20 Det största av dessa ting blir förvisso att ha gjort allt de kan för de barns lycka och andliga välfärd som de är satta att ta hand om. I det mest betungande ögonblicket i den mänskliga historien, med blodsdroppar i varje por och med ett ångestfullt rop på sina läppar, sökte Kristus honom som han alltid hade sökt ­ sin Fader. "Abba!", ropade han, "Fader!", eller från ett yngre barns läppar: "Pappa."21 Detta är ett sådant personligt ögonblick att det nästan känns som ett helgerån att citera det. En Son som oavbrutet lider, en Fader som hans enda sanna källa till styrka, och båda uthärdade, klarade natten ­ tillsammans. Fäder, må vi denna påskhelg förnya vår hängivenhet som föräldrar, stärkta av bilden av denne Fader och denne Son när vi omfamnar våra barn och för alltid står vid deras sida, ber jag om i Jesu Kristi namn, amen. SLUTNOTER 1. Johannes 3:16. 2. Johannes 5:30. 3. Johannes 7:16, 28. 4. Johannes 12:49. 5. Johannes 14:7, 9. 6. Johannes 17:11. 7. Johannes 18:11. 8. Johannes 19:30; Lukas 23:46. 9. Se "Parent-Child Relationships and Children's Images of God", Journal for the Scientific Study of Religion, mar 1997, s 25­43. 10. David Blankenhorn, Fatherless America: Confronting Our Most Urgent Social Problem (1995), s 1. 11. Se "Becoming a Better Father", Ensign, jan 1983, s 27. 12. Privat korrespondens. 13. Privat korrespondens. 14. Privat korrespondens från Robert A Rees. 15. "Parisina", i Byron: Poetical Works (1970), s 333. 16. 1 Nephi 2:16. 17. Enos 1:3. 18. Alma 36:17. 19. 1 Mos 18:19; kursivering tillagd. 20. L&F 29:48. 21. Markus 14:36.