"Det är från Gud du har kommit som lärare" Äldste Jeffrey R Holland i de tolv apostlarnas kvorum Vi måste ge ny livskraft åt och på nytt sätta i högsätet förstklassig undervisning i kyrkan -- hemma, från talarstolen, under våra administrativa möten och helt visst i klassrummet. När Nikodemos kom till Jesus vid början av Frälsarens verksamhet, talade han för oss alla då han sade: "Rabbi, vi vet att det är från Gud du har kommit som lärare."1 Kristus var, naturligtvis, mycket mer än en lärare. Han var Guds egen Son, Israels Helige i den eviga evangelieplanen, världens Frälsare och Återlösare. Men Nikodemos hade börjat på den väg du och jag började på, den väg som varje barn eller ung elev eller nyomvänd träder in på -- genom att värdesätta och låta sig påverkas av en medryckande lärare som når vårt hjärtas innersta känslor. Under de senaste månaderna har president Gordon B Hinckley anmodat oss att hålla vårt folk nära kyrkan, särskilt den nyomvände medlemmen. Då president Hinckley gav denna uppmaning påminde han oss om att vi alla behöver åtminstone tre saker för att förbli fasta i tron -- en vän, ett ansvar och "näring genom Guds goda ord".2 Inspirerad undervisning hemma och i kyrkan bidrar till att ge denna centrala faktor, näring genom Guds goda ord. Vi är så tacksamma för alla som undervisar. Vi älskar er och uppskattar er mer än vi kan uttrycka. Vi har stort förtroende för er. Att undervisa effektivt och få känna framgång kräver verkligen mycket arbete. Men det är värt det. Det är "den högsta kallelse"3 som vi kan få. Helt visst finns möjligheten att ära denna kallelse överallt. Behovet av den är evigt. Fäder, mödrar, syskon, vänner, missionärer, hemlärare och besökslärarinnor, prästadöms- och biorganisationsledare, lärare i klassrum -- var och en har, på sitt sätt, "kommit från Gud" för vår undervisning och frälsning. I denna kyrka är det praktiskt taget omöjligt att finna någon som inte är vägledare av ett eller annat slag för sina medsyskon i gruppen. Inte att undra på att Paulus säger i sina skrifter: "I sin församling har Gud gjort några till apostlar, andra till profeter, andra till lärare."4 För oss alla är att "komma till Kristus",5 att hålla hans bud och följa hans exempel på vägen tillbaka till Fadern, säkerligen det högsta och heligaste ändamålet med människans existens. Att hjälpa andra att också göra detta -- att undervisa, övertyga och under bön leda dem att också vandra på denna återlösningens stig -- måste säkerligen vara den näst viktigaste uppgiften i vårt liv. Kanske är det därför president David O McKay en gång sade: "Inget större ansvar kan åvila någon människa än att vara lärare för Guds barn."6 Vi är alla i själva verket i viss mån lika den man från Etiopien som Filippos sändes till. Liksom han, kanske vi vet tillräckligt för att söka efter religion. Vi kanske fördjupar oss i skrifterna. Vi kanske också uppoffrar våra jordiska skatter, men utan tillräcklig undervisning kanske vi går miste om innebörden av allt detta, och de krav som fortfarande ligger framför oss. Därför ropar vi liksom denne mäktige man: "Hur skulle vi kunna förstå det utan att någon lärare vägleder oss?"7 Aposteln Paulus lärde: "Ty var och en som åkallar Herrens namn skall bli räddad. Men hur skall de kunna åkalla den som de inte har kommit till tro på? Hur skall de kunna tro på den som de inte har hört? Så bygger tron på förkunnelsen, och förkunnelsen på Kristi ord."8 Nu, under en tid när vår profet manar till större tro genom att höra Guds ord, måste vi ge ny livskraft åt och på nytt sätta i högsätet förstklassig undervisning i kyrkan -- hemma, från talarstolen, under våra administrativa möten och helt visst i klassrummet. Inspirerad undervisning får aldrig bli en förlorad förmåga i kyrkan, och vi måste se till att vår strävan efter den inte blir en förlorad tradition. President Spencer W Kimball vädjade en gång: "Stavspresidenter, biskopar och grenspresidenter, vinnlägg er om att förbättra kvalitén på undervisningen i kyrkan . . . Jag är rädd", sade han, "att många medlemmar alltför ofta kommer till kyrkan och sitter av en klass eller ett möte för att . . . sedan återvända hem utan att egentligen ha lärt sig något. Det är speciellt olyckligt när detta händer . . . då de befinner sig i en stressad situation, är utsatta för frestelser eller befinner sig i något annat krisläge. Vi behöver alla påverkas av och få näring genom Anden", sade han, "och ett av de mest betydelsefulla sätten att få detta är genom effektiv undervisning. Ofta lägger vi ner stort arbete", avslutade president Kimball, "på att få medlemmar att komma till kyrkan, men sedan är vi inte tillräckligt vaksamma för vad de får när de väl kommer."9 Om denna sak har president Hinckley själv sagt att "Effektiv undervisning är det centrala i kyrkans ledarskap". Jag upprepar: "Effektiv undervisning är det centrala i kyrkans ledarskap. Evigt liv", fortsatte president Hinckley, "uppnås enbart i den mån som män och kvinnor undervisas med sådan effektivitet att de förändrar och disciplinerar sitt liv. De kan inte tvingas till rättfärdighet eller till himmelen. De måste ledas, och det innebär undervisning."10 Bland de sista ord Frälsaren sade till sina lärjungar och bland de första ord han säger till oss idag är: "Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar . . . lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er [alltid] till tidens slut."11 Till Petrus, den apostoliske ledaren för kyrkan, sade den uppståndne Kristus före sin himmelsfärd: "För mina lamm på bete . . . var en herde för mina får . . . följ mig."12 I allt detta måste vi komma ihåg att Herren aldrig har gett ett mer eftertryckligt råd till kyrkan än att vi ska undervisa om evangeliet "genom Anden, ja, Hugsvalaren, som sändes för att undervisa om sanningen". Undervisar vi om evangeliet "genom sanningens ande"? har han frågat. Eller undervisar vi om det "på annat sätt? Sker det på annat sätt", varnar han, "så är det icke av Gud."13 Med ett sätt att uttrycka sig som upprepas i andra befallningar har han sagt: "Om I icke mottagen Anden, skolen I icke undervisa."14 Ingen evigt bestående inlärning kan ske utan denna inspiration av Anden från himmelen. Föräldrar, lärare och ledare, vi måste därför gå tillväga med våra uppgifter på samma sätt som Moses beträffande det förlovade landet. Med insikt om att han inte kunde få framgång på något annat sätt, sade Moses till Jehova: "Om du inte själv vill gå med, så låt oss inte alls dra upp härifrån."15 Detta är vad våra medlemmar verkligen önskar när de samlas till ett möte eller i varje fall när de kommer in i ett klassrum. De flesta människor kommer inte till kyrkan för att enbart söka efter några nya fakta om evangeliet, eller för att träffa gamla vänner, även om båda delarna är betydelsefulla. De kommer för att söka en andlig upplevelse. De söker frid. De önskar få sin tro stärkt och sitt hopp förnyat. De önskar, kort sagt, få "näring genom Guds goda ord", bli stärkta genom himmelens krafter. De av oss som kallats att tala eller undervisa eller leda har en förpliktelse att hjälpa dem med detta, på bästa möjliga sätt. Men vi kan bara göra detta om vi själva strävar efter att lära känna Gud, om vi själva ständigt söker hans enfödde Sons ljus. Därefter, om vårt hjärta är uppriktigt, om vi är så rena som vi kan vara, om vi har bett och gråtit och förberett oss och bekymrat oss tills vi inte vet vad vi kan göra ytterligare, kan Gud säga till oss som han sade till Alma och Mosiahs söner: "Upplyft ditt huvud och fröjda dig . . . jag vill giva eder framgång."16 Vår oro är berättigad beträffande den nya medlemmen, eftersom vi önskar att var och en ska förbli hos oss och åtnjuta kyrkans fullständiga välsignelser. Jag tror helt enkelt att om vi fortsätter att undervisa dem -- med samma kristuslika anda, övertygelse, lära och personliga intresse som missionärerna visat dem -- kommer nyomvända inte bara att förbli hos oss, utan kan, helt bokstavligt, inte hållas borta. Behovet av att fortsätta med sådan gedigen undervisning är uppenbart. I sådana tider som våra behöver vi alla det som Mormon kallade "Guds ords kraft", därför att, sade han, det "gjorde ett mycket kraftigare intryck på människornas sinnen än svärdet eller något annat som hade hänt dem".17 När kriser uppstår i vårt liv -- och de kommer -- duger helt enkelt inte människofilosofier blandade med ett fåtal skriftställen och poem. Ger vi verkligen våra ungdomar och våra nya medlemmar näring på ett sätt som stödjer dem när livets påfrestningar kommer? Eller ger vi dem ett slags teologiskt godis -- andligt tomma kalorier? President John Taylor kallade en gång sådan undervisning för "stekt skum", det slags rätt man kan äta hela dagen och ändå känna sig fullständigt otillfredsställd.18 Under en svår vinter för flera år sedan, observerade president Boyd K Packer att ett stort antal rådjur hade dött av svält medan deras magar var fulla av hö. I en ärlig ansträngning att vara till hjälp hade olika organisationer bidragit med en ytlig näring då en gedigen var vad som hade behövts. Beklagligt nog hade de utfordrat rådjuren men inte gett dem näring. Jag älskar det som president J Reuben Clark sade om våra ungdomar för över ett halvt århundrade sedan. Detsamma kan sägas om nya medlemmar. "De hungrar efter det som tillhör Anden", sade han, "de är ivriga att få lära sig evangeliet, och de vill få det öppenhjärtigt, outspätt . . . Du behöver inte smyga dig fram bakom dem och viska religion i deras öron . . . Du kan ge dem dessa sanningar oförbehållsamt."19 Satan är förvisso inte diskret i sina lärdomar, varför skulle då vi vara det? Vare sig vi undervisar våra barn hemma eller står framför åhörare i kyrkan, så låt oss aldrig göra vår tro svår att upptäcka. Kom ihåg att vi ska vara lärare som "kommit från Gud". Så aldrig frön av tvivel. Undvik tomma ord och att framhäva dig själv. Förbered lektionerna väl. Håll predikningar som är baserade på skrifterna. Undervisa om den uppenbarade läran. Bär ett innerligt vittnesbörd. Be och praktisera och försök förbättra dig. Låt oss i våra administrativa möten både "undervisa och uppbygga", som skrifterna säger, så att vår undervisning också på dessa möten må slutligen bli "från höjden".20 Kyrkan blir desto bättre av det, och det blir också du, för som Paulus sade till romarna: "Du som alltså undervisar andra, undervisar du inte dig själv?"21 En minnesvärd redogörelse för kraften i sådan undervisning kommer från profeten Jeremias liv. Denne store man kände sig som de flesta lärare eller talare eller ämbetsmän i kyrkan känner sig när de kallas -- oerfarna, bristfälliga, rädda. "Ack Herre", ropade han, "Se, jag förstår inte att tala, ty jag är för ung." Men Herren lugnade honom. "Frukta inte för dem, ty jag är med dig . . . Så omgjorda nu du dina höfter, och stå upp och tala till dem."22 Så Jeremia talade till dem, men hade i början inte mycket framgång. Förhållandena blev allt värre, tills han slutligen fängslades och blev föremål för åtlöje bland folket. Arg för att han blivit så illa behandlad och baktalad, lovade han i själva verket att aldrig hålla en lektion till, vare sig för undersökare, primärbarn, nyomvända, eller -- minst av allt -- för femtonåringar. "Jag vill inte tänka på [Herren] eller vidare tala i hans namn", sade den nedstämde profeten. Men sedan kom vändpunkten i Jeremias liv. Någonting hade hänt vid varje vittnesbörd han burit, varje skriftställe han läst, varje sanning han undervisat om. Någonting hade hänt som han inte hade räknat med. Till och med då han lovade att tillsluta sin mun och gå bort från Herrens verk, fann han att han inte kunde det. Varför? Därför att "då blev det i mitt hjärta som om där brann en eld, instängd i mitt innersta. Jag ansträngde mig för att uthärda den, men jag kunde det inte."23 Detta är vad som händer i evangeliet för både läraren och den som undervisas. Det är vad som hände Nephi och Lehi då, som Helamans bok säger, "Guds helige Ande kom ned från himmelen och inträdde i deras hjärtan, och de blevo fyllda som med eld och kunde framsäga förunderliga ord".24 Säkerligen måste det ha varit en sådan himmelsk glädje som Maria från Magdala upplevde när hon nära trädgårdsgraven oväntat såg sin älskade uppståndne Herre och bara sade till honom "Rabbouni!"25 vilket är detsamma som "Lärare". Från oss alla som fått undervisning till er alla som undervisar -- vi tackar er, från djupet av vårt hjärta. Må vi stärka undervisningen i hemmet och i kyrkan, och förbättra alla våra ansträngningar att uppbygga och undervisa. Må vi i alla våra möten och alla våra budskap ge näring genom Guds goda ord. Och må våra barn och nyomvända, våra medmänniskor och nya vänner säga om våra uppriktiga ansträngningar: "Det är från Gud du har kommit som lärare." I vår Mästerlärares Jesu Kristi heliga namn, amen. SLUTNOTER 1. Johannes 3:2. 2. Moroni 6:4. Se Gordon B Hinckley, "Unga män och nyomvända", Nordstjärnan, juli 1997, s 47. 3. Undervisning, den högsta kallelsen: Källmaterial för lärarförbättring. Se också Spencer W Kimball, "No Greater Call", Söndagsskolans konferens 1 okt 1967. 4. Första Korinthierbrevet 12:28. 5. L&F 20:59. 6. David O McKay, Conference Report, okt 1916, s 57. 7. Se Apostlagärningarna 8:26­31. 8. Romarbrevet 10:13, 14, 17, kursivering tillagd. 9. Teachings of Spencer W Kimball, utg Edward L Kimball (1982), s 524, kursivering tillagd. 10. "How to Be a Teacher When Your Role as a Leader Requires You to Teach", General Authority Priesthood Board Meeting, 5 feb 1969, kursivering tillagd. 11. Matteus 28:19­20. 12. Johannes 21:15­19. 13. L&F 50:14, 17­18. 14. L&F 42:14. 15. Andra Moseboken 33:15. 16. Alma 8:15; 26:27. 17. Alma 31:5. 18. Se John Taylor, The Gospel Kingdom, urval av G Homer Durham (1943), s 78. 19. Se "Den utstakade kursen för utbildningen i kyrkan" (tal hållet på Brigham Young-universitetets sommarskola i Aspen Grove, Utah, 8 aug 1938), s 4, 11. 20. Se L&F 43:8, 16. 21. Romarbrevet 2:21 enligt King James Bible. 22. Jeremia 1:6, 8, 17. 23. Se Jeremia 20:7­9. 24. Helaman 5:45. 25. Johannes 20:16.