Kristus kan förändra människans natur Äldste Richard E Cook i de sjuttios kvorum När våra nyomvända blir "levande" i evangeliet -- och de behöver få näring -- blir de snart "levande" som elever, föräldrar, i sina yrken och som medborgare. Syster Cook och jag kallades som missionärer till Mongoliet ungefär ett år innan en mission organiserades där formellt. Vi betraktar denna tid som en av de mest minnesvärda, tillfredsställande och välsignade perioderna i vårt liv. Den tiden skänker oss fortfarande rika erfarenheter och välsignelser. Herren sade till missionärerna: "Om så skulle ske, att I arbeten hela edert liv med att ropa omvändelse till detta folk och därigenom fören blott en enda själ till mig, huru storligen skolen I icke glädjas med honom i min Faders rike!" (L&F 18:15) Detta löfte är en inspirationskälla för varje missionär, men som om detta inte vore tillräckligt för missionsarbetet med sig andra välsignelser, och de är många och skiftande. Några är omedelbara, medan andra endast kommer så småningom. Vi erfor en av dessa "så småningom-välsignelser" i februari när vi var med om att välsigna och ge namn åt en liten mongolisk flicka i vår stora missionärsfamilj. Hon heter Tungalag. Hennes mamma, som heter Davaajargal, är en nutida pionjär eftersom hon var den första kvinnan som döptes i Mongoliet. Tungalags pappa, Sanchir, studerar företagsadministration vid Brigham Young-universitetet. Jag var bekant med Sanchir ett tag innan han blev medlem. Det var först efter ett år och många, många diskussioner med hängivna missionärer som han döptes. Det är ingenting mindre än ett mirakel att denne unge far, efter endast två år i kyrkan, kunde yttra orden i denna vackra välsignelse som började med: "Tungalag, jag välsignar dig med att du ska bli en god människa." Jag ska aldrig glömma denna inledning! I denna välsignelse sade han sådant som han inte kunde känna till eller ens föreställa sig före sitt dop. Att vara med om denna välsignelse och inse hur mycket evangeliet hade förändrat denne unge man, och denna familj, gjorde verkligen denna dag till en missionärernas belöningsdag. President Hinckley har sagt: "Det som gläder mig mest är att se vad detta evangelium gör för människor. Det ger dem en ny syn på livet. Det ger dem ett perspektiv som de aldrig haft förut. Det lyfter deras blick mot ädla och gudomliga ting. Något händer med dem som är underbart att se. De fäster blicken på Kristus och får leva" ("Unga män och nyomvända", Nordstjärnan, jul 1997, s 48). Min erfarenhet är att när våra nyomvända blir "levande" i evangeliet -- och de behöver få näring -- blir de snart levande som elever, föräldrar, i sina yrken och som medborgare. Deras och deras efterkommandes liv förändras för alltid. Strax efter det att syster Cook och jag anlänt till Mongoliet blev vi ombedda att följa med två unga äldster till en stad som heter Muren. När vårt uppdrag var över blev återfärden försenad på grund av dåligt väder. Varje dag begav vi oss till flygplatsen för att se om vårt flygplan skulle anlända så att vi kunde flyga därifrån. Vi väntade tillsammans med de andra passagerarna tills vi fick veta om vi kunde ge oss av den dagen eller om vi var tvungna att återvända till staden på kvällen. En grupp utländska turister försökte komma därifrån med samma flygtur. De talade om för oss att de hade ridit till några av de mest avlägsna, outforskade områdena i Mongoliet. Medan vi väntade på flygplatsen närmade sig en av dessa turister en av våra äldster och sade: "Jag vet vilka ni är! Vad gör ni här? De här människorna behöver inte er. De är ett ofördärvat folk med ett rikt kulturarv. Kan ni inte åka hem och lämna dem ifred?" Äldsten kom till mig och var mycket upprörd, och vi diskuterade vilka tänkbara svar han kunde ha gett. Men det var först två veckor senare som jag läste ett uttalande av president Benson som klargjorde vad som skulle ha varit det perfekta svaret. President Benson sade: "En del kanske undrar varför vi som folk och kyrka så lugnt och ihärdigt försöker förändra människor, samtidigt som det finns så stora problem i vår omgivning . . . Men städer som förfaller är bara en fördröjd återspegling av personer som förfaller . . . Guds befallningar betonar att den enskildes förbättring är enda vägen till verklig förbättring av samhället" (A Plea for America [1975], s 18). "Herren arbetar inifrån och ut. Världen arbetar utifrån och in. Världen vill ta bort människorna ur slummen. Kristus tar bort slummen ur människorna, och sedan tar de sig själva ur slummen . . . Kristus förändrar människorna, som sedan förändrar sin omgivning. Världen vill forma det mänskliga beteendet, men Kristus kan förändra människans natur" ("Födda av Gud", Nordstjärnan, nr 2 1986, s 5). President Kimball kallade en gång missionsarbetet för kyrkans livsnerv, och det är det sannerligen. Det är inte bara därför att nyomvända ger kyrkan vitalitet och styrka, utan för att missionärerna själva får ny vitalitet och kraft när de tar del av den omvändes hängivenhet till Kristus. Denna vitalitet och styrka är en mäktig kraft, ett redskap i Guds händer till att få evangeliet att rulla fram och uppfylla hela jorden, såsom Daniel såg i sin dröm (se L&F 65:2). Fastän vi har vår handlingsfrihet är missionsarbetet, i dess många former, inte ett valfritt program. Vi talar om missionsarbetets välsignelser, men i själva verket bör vi utföra missionsarbete därför att det är vår plikt. Skrifterna och varje profet sedan Joseph Smith har påmint oss om att det är vår plikt att gå ut till alla nationer och att varna våra medmänniskor. Wilford Woodruff uttryckte det tydligt med följande ord: "Det har aldrig funnits en grupp människor sedan Gud skapade världen, som har haft större skyldighet att varna detta släkte, att höja sin röst länge och kraftigt, dag och natt, i den omfattning som vi har möjlighet därtill, och förkunna Guds ord för denna generation. Det krävs av oss att vi gör detta. Detta är vår kallelse. Detta är vår plikt. Detta är vår angelägenhet" (Deseret News Semi-Weekly, 6 jul 1880, 1). Det är min bön att vi ska göra missionsarbetet till vår angelägenhet och inte låta några andra mindre viktiga angelägenheter komma i vägen. Vi blir välsignade av att lyda alla Guds bud. Men det finns få välsignelser som går upp emot missionsarbetets välsignelser! Hur ljuvligt är inte detta arbete. I Jesu Kristi namn, amen.