Efterlev buden Äldste David B Haight i de tolv apostlarnas kvorum Dra fördel av denna stora möjlighet i livet att leva det väl, att vara goda, att göra goda gärningar och påverka andra i god riktning. Mina kära bröder och systrar, vilket underbart tillfälle, vilken vacker dag, vilken härlig tid detta är, och särskilt för mig som har tillfälle att stå här efter denna gripande förkunnelse och vittnesbördet från Guds profet här på jorden. Då han höll upp förstaupplagan av Mormons bok, tänkte jag på en upplevelse vi hade för några år sedan när vi deltog i ett seminarium för missionspresidenter. I slutet på tvådagarsseminariet i området Palmyra-Fayette hade vi en middag i Peter Whitmers återuppbyggda boningshus, den vackra lilla byggnad där kyrkan organiserades för 168 år sedan det här veckoslutet. Det var ett gripande tillfälle. Den enda matlagningsanordningen de hade i den lilla timmerstugan var eldstaden. Vi såg på eldstaden, med en gryta som hängde där de lagade sin mat. De hade naturligtvis inget av nutidens bekvämligheter. Det fanns en brunn utanför att hämta vatten ur. Mot slutet av detta mycket andliga möte med dessa missionspresidenter, gick jag uppför trappan och såg på de små sovrummen. Peter Whitmers familj bodde där. Men de överlät ett av de här rummen till profeten Joseph Smith, och där gjorde han en del av översättningen av Mormons bok. Oliver Cowdery arbetade med honom under dessa enkla omständigheter. Mitt hjärta brann av den underbara känsla jag fick bara av att vara i den här lilla bondgården och tänka på det som ägt rum här och de himmelska välsignelser som utgjutits över dem. Då vi lämnade mötet den eftermiddagen och lämnade den lilla stugan, sken fullmånen ner genom träden. Jag sade till Ruby: "Jag kan föreställa mig kvällen den 6 april 1830, efter det att den lilla gruppen varit samlad, kyrkan organiserats och sex män som var överens om dess organisation var närvarande i överensstämmelse med staten New Yorks lagar. Jag kan föreställa mig det som sades, vad som profeterades om kyrkans framtid och de vittnesbörd som kunde ha burits där." Sedan sade jag: "Jag skulle tänka mig att på kvällen den 6 april 1830 sken fullmånen och visade att Frälsaren såg med välbehag på detta tillfälle och denna omgivning." Senare framförde jag denna tanke för en grupp där broder Chamberlain, som då var chef för Hansen Planetarium i Salt Lake City, hörde mig säga detta. Han var omtänksam nog att ta kontakt med marinens observatorium för att ta reda på vad som kunde ha hänt den 6 april 1830. De hade inga anteckningar så långt bakåt, så han var vänlig nog att kontakta kungliga observatoriet i Greenwich i England för att få tag i uppteckningar som fanns tillgängliga där borta. Senare sända han mig en del dokument som antydde hur det hade varit under veckan omkring den 6 april 1830. Där visades att det varit fullmåne, en vackert skinande måne de där dagarna före och efter 6 april. Herrens härlighet hade utgjutits över denna händelse. Jag är hedrad av att vara här denna morgon, då vi lyssnar till hur president Hinckley berättar om dessa storslagna händelser, av att ha haft tillfälle under mitt liv att få undervisning, att ha fått uppleva händelser runtom i världen och i templet och att ha deltagit i kyrkans möten där jag känt Herrens ande leda arbetet, om vilket jag vittnar för er att det är sant. Och som åren går är jag hedrad över att ha tillfälle att bara lägga mitt vittnesbörd till vår store profets. Jag fick ett brev för några dagar sedan från en ung man, 19 år gammal, som heter Kevin Campbell från Juniper, Idaho. Jag ska inte försöka berätta var det ligger, men ni kan tänka er. Och broder Kevin skrev till mig och sade: "Det har kommit till min kännedom att du håller på att bli ganska gammal, och jag ville skriva till dig innan du går vidare till andra sidan. Hur är det att vara så gammal? Jag har ofta undrat över det, så jag ställer frågan till dig. 'Hur är livet?' så att jag vet vad jag kan vänta mig när jag blir lika gammal som du." Jag vill säga till Kevin Campbell, välsigne honom, att livet är underbart. Och det enda sättet för mig att beskriva det är att säga att jag varit välsignad i hela mitt liv, och jag har välsignats med svårigheter och möjligheter och frågor och problem som är en del av livet. Men livet är underbart om vi lever efter de enkla principer som vi fått lära oss och om vi lever så som vi vet att vi borde leva. En av de välsignelser man har på gamla dar är att ha tid över för våra barn och deras barn och deras barn, att ha tillfälle att samlas och vara med dem. Häromkvällen hade vi tillfälle att vara med på ett dopmöte i församlingens möteshus där Rachel, ett barnbarnsbarn, döptes. Några kvällar dessförinnan hade Richard, ett annat barnbarnsbarn döpts. Jag hade tillfälle att se på dem och tala med dem och krama dem och se den där gnistan i deras ögon och det evangeliets ljus som tycktes fylla deras hjärta och själ. De var så glada över tanken att bli döpta och officiellt bli medlemmar i kyrkan. Jag minns att jag sade "Richard", när vi tog i hand, "ge mig ett riktigt missionärshandslag". Och med sin lilla åttaåringshand kramade han nästan av mig fingrarna. När han gjorde det, sade jag: "Richard, du kommer att bli en bra missionär, liksom lilla Rachel kommer att bli en bra medlem på sitt sätt." Vid samma tidpunkt hade vi tillfälle att stå i ringen och låta den unge Peter jr få aronska prästadömet och höra hans far ge honom prästadömets välsignelser. Och de av oss som var äldre hade möjlighet att stå med i ringen och känna innebörden i denna händelse och känna det och veta att alla närvarande var en del av vår familj. Jag vill att min familj, då den fortsätter att växa och utvidgas, ska få veta något om sina fäder. Jag använder termen i pluralis liksom Helaman använde den -- den store profeten Helaman i Mormons bok -- då han undervisade sina söner om deras fäder, däribland Nephi och Lehi, och om hur de följde Guds ord och höll buden och hur de lämnade Jerusalem och gick ut i vildmarken så som det berättas i Mormons bok. Helaman lärde sina barn att deras fäder hade utfört många gärningar och att dessa gärningar var goda. Så jag hoppas att våra egna barn, alltefter som släktena går vidare, ska känna till sin arvedel, veta vilka de är och veta att de hade fäder som trodde och veta att de hade fäder som hade svårigheter, att de hade fäder som undersökte och som varit ute i världen och förkunnat sanningen -- inte bara citerat skrifterna -- utan känna det i sina hjärtan och själar och veta att det vi gör är sant. Vi har haft tillfälle att köpa tillbaks vårt gamla hus i Oakley i Idaho och restaurera det så att våra barn skulle få lära känna sin härkomst och veta att deras fäder och deras gärningar också var goda. Jag har lyckats behålla en guldklocka som min far fick av Oakleys första församling när han var biskop där. Han fick den 1905, året innan jag föddes. Vi har en del, litet av vår arvedel som påminnelse om att våra föräldrars gärningar var goda och att de hjälpte till att föra detta underbara verk framåt. I första kapitlet av Läran och förbunden förkunnade Herren att detta är "mitt företal till boken med mina befallningar" (v 6). De bröder som samlades där i Hyrum i Ohio, 18 månader efter det att kyrkan organiserats, skulle sammanställa dessa uppenbarelser och trycka dem och göra tillgängliga för folket de befallningar som profeten Joseph hade tagit emot. Som en del av detta första kapitel förklarade Herren hur han hade gett Joseph Smith kraft, inspiration och ledning från himlen att översätta Mormons bok och föra kyrkan "ut ur dunklet och mörkret" (se v 29­30). Tänk i dag på vad som händer med president Hinckley när han reser världen runt och går ut och möter folket. När vi talar om att föra kyrkan ut ur dunklet och mörkret, tänk på vad han gör ute i världen med pressen, med media, med människor av alla slag. Tänk på hur de har tillfälle att se Guds profet och höra honom vittna och förklara vad som ägt rum. Många stora tidningar och tidskrifter och andra publikationer har haft många positiva artiklar om kyrkan. Vore det inte underbart om världen i dag skulle få ett klart förstånd om bara de tio budorden, vilka Herren skrev med sitt eget finger på tavlorna? Mose kom ner från Sinai berg för att visa för Israels barn, som var tygellösa, så att de inte skulle kunna säga att de inte förstod det som sades. När Mose kom ner med tavlorna, kunde folket läsa Herrens egna ord: "Du skall inga andra gudar ha vid sidan av mig" (2 Mos 20:3) och "du skall inte göra dig något beläte" (2 Mos 20:4) -- något annat att tillbe -- utan de skulle älska Herren, älska Gud. Herren sade att vi inte skulle missbruka Guds namn (se v 7), att vi skulle tänka på sabbatsdagen, så att vi helgar den (se v 8), att "du skall inte dräpa" (v 13) och att "du skall inte begå äktenskapsbrott" (v 14). Tänk er vad detta skulle åstadkomma i världen i dag och i Förenta staterna och med politiska nyhetsförvanskare. Och "Du skall inte stjäla" (v 15) eller "bära falskt vittnesbörd" (v 16) eller ha begär till din nästas oxe eller hus eller hustru, eller till något annat som tillhör honom" (se v 17). Vår Herrens och Frälsares evangelium har återställts till jorden. Gud lever. Han är vår Fader. Jag vet. Jesus är Kristus. Jag har hört hans röst, ty jag har känt hans Ande som han förklarar för oss: "Min röst är Ande. Min Ande är sanning" (L&F 88:66). Jag vet att det är sant. Joseph Smith var återställaren och den som blev funnen och utbildad och som var lydig och ståndaktig på alla sätt som återställelsens redskap. Och i dag har vi en levande profet på jorden som representerar oss på ett så fint sätt över hela jorden. Bröder och systrar, efterlev buden. Gör det rätta. Dra fördel av denna stora möjlighet i livet att leva det väl, att vara goda, att göra goda gärningar och påverka andra i god riktning. evangeliet är sant. Jag hoppas att jag varje dag i mitt liv ska kunna göra något gott och uppmuntra någon annan att leva ett bättre liv och förstå det som återställts till jorden. I Jesu Kristi namn, amen.