Jag inleder mitt budskap denna morgon med en fråga: Har ni någonsin varit på semester med hela familjen? Om inte så kan jag lova er en överraskning när ni gör det. För några år sedan reste min fru och jag med våra barn, deras äkta hälfter samt barnbarnen till Disneyland i södra Kalifornien. Så snart vi kommit innanför grinden till denna berömda nöjespark rusade hela gruppen till vad som då var den senaste attraktionen -- Star Tours. Man fick gå in i en raketsimulator, sätta sig ner och spänna fast säkerhetsbältet. Plötsligt började hela apparaten vibrera våldsamt. Jag minns att de mekaniska orden man hörde i högtalaren kallade det för "häftig virvelströmning". (Jag har aldrig återvänt till raketsimulatorn för jag får nog av virvelströmning när jag flyger från plats till plats för att uppfylla mina ansvar.)
Efter att ha hämtat andan några minuter, begav vi oss iväg till nästa attraktion med den längsta kön. Den hette Splash Mountain. Kön slingrade sig runt, runt, som en serpentin. Musiken som spelades genom högtalare för den väntande mängden innehöll följande sångtext:
De få orden har stannat kvar i sinnet. De avsåg inte bara attraktionen Splash Mountain, utan kunde också sägas om vår tillvaro i dödligheten.
Livet är en skola av erfarenheter och en prövotid. Vi lär oss medan vi bär våra bördor och tar oss igenom våra hjärtesorger.
När vi tänker på de händelser vi kan råka ut för -- som sjukdom, olyckor, dödsfall och en massa andra svårigheter -- kan vi säga med Job: ". . . människan blir född till olycka."2 Job var "en oförvitlig och redlig man, som fruktade Gud och undvek det onda."3 Job var gudfruktig i sitt uppträdande och framgångsrik i sitt arbete, men han skulle komma att prövas på ett sätt som kunde ha fått vem som helst att gå under. Efter att ha förlorat alla sina ägodelar, blivit hånad av alla sina vänner, genomlidit svår smärta, blivit förkrossad av att ha förlorat sin familj, uppmanades han att "tala fritt ut om Gud, och dö".4 Men han motstod frestelsen och förkunnade ur djupet av sin ädla själ: "Redan nu har jag i himmelen mitt vittne, och i höjden den som skall tala för mig."5
Vi kan med säkerhet göra det antagandet att ingen person någonsin levat som varit helt fri från lidanden och prövningar, inte heller har det någonsin funnits en tid i människans historia som inte haft sitt fulla mått av kaos, fördärv och elände.
När livet plötsligt blir grymt, kan vi frestas att ställa frågan: "Varför just jag?" Det är mycket vanligt att vi skyller allt på oss själva fastän vi kanske inte hade någon kontroll över det som hände. Det verkar ibland som om det inte finns något ljus i slutet på tunneln, och inte heller något slut på nattens mörker. Vi känner oss omringade av smärta från förkrossade hjärtan, av besvikelse över grusade drömmar och förtvivlan över försvunna hopp. Vi instämmer i den bibliska bönfallan: "Finns då ingen balsam i Gilead?"7 Vi känner oss övergivna, förkrossade och ensamma.
Jag vill trösta alla dem som känner sig förtvivlade med löftet i Psaltaren: "Om aftonen gästar gråt, men om morgonen kommer jubel."8
Närhelst vi är nära att känna oss nedtyngda av livets plågor, låt oss då komma ihåg att andra har gått samma väg, uthärdat och vunnit seger.
Det verkar finnas ett oändligt förråd med besvär och bekymmer för alla. Problemet är att vi ofta antar att de omedelbart ska lösas, och vi glömmer bort att det krävs tålamod, som är en himmelsk dygd.
Stora skulder
Listan är ändlös. I dagens värld finns tendensen att känna sig avstängd -- till och med isolerad -- från Herren som ger oss varje god gåva. Vi ängslas över att vi vandrar ensamma. Ni undrar: "Hur ska vi orka med allt?" Men det som ger oss den största möjliga hjälpen är evangeliet.
Från plågans bädd med kudden våt av tårar lyfts vi mot himlen genom den gudomliga försäkran och det dyrbara löftet: "Jag skall inte lämna dig eller överge dig."9
Sådan tröst är ovärderlig på vår väg genom livet, där det finns så många vägskäl och kurvor. Sällan kommer försäkringen genom ett flammande tecken eller en kraftig röst. Istället är Andens språk mjukt och tyst, uppbyggande för hjärtat och lugnande för själen.
Så att vi inte ifrågasätter Herrens ord beträffande våra problem, låt oss komma ihåg att Guds visdom kan synas som dårskap för människan, men den största läxan vi kan lära oss under jordelivet är att när Gud talar och en människa lyder, gör den människan alltid rätt.
Tisbiten Elias erfarenhet belyser denna sanning. Mitt under en fruktansvärd hungersnöd, torka och den hopplöshet som kommer av hunger, lidande och kanske även död, "kom Herrens ord till honom. Han sade: 'Res dig, och gå till Sarefat . . . och uppehåll dig där. Se, jag har där befallt en änka att förse dig med föda.'"10
Elia ifrågasatte inte vad Herren sagt. "Han reste sig och gick till Sarefat. Och när han kom till stadsporten, fick han där se en änka som samlade ved. Då ropade han till henne och sade: 'Hämta litet vatten åt mig i kärlet, så att jag får dricka.'
När hon nu gick för att hämta det, ropade han efter henne och sade: 'Ta också med dig ett stycke bröd åt mig.'
Men hon svarade: 'Så sant Herren, din Gud, lever, jag äger inte en kaka bröd, utan bara en handfull mjöl i krukan och litet olja i kruset. Och se, här har jag samlat ihop ett par vedpinnar, och jag går nu hem och tillagar det åt mig och min son, för att vi må äta det och sedan dö.'
Då sade Elia till henne: 'Frukta inte. Gå och gör som du har sagt. Men laga först till en liten kaka av det åt mig, och bär ut den till mig. Laga sedan till åt dig och din son.
Ty så säger Herren, Israels Gud: Mjölet i krukan skall inte ta slut, och det skall inte fattas olja i kruset, intill den dag då Herren låter det regna på jorden.'"11
Hon betvivlade inte detta otroliga löfte. "Då gick hon iväg och gjorde som Elia hade sagt. Och hon hade sedan att äta, hon själv och han och hennes husfolk, en lång tid.
Mjölet i krukan tog inte slut, och det fattades inte olja i kruset, i enlighet med det ord som Herren hade talat genom Elia."12
Låt oss nu snabbt förflytta oss till den förunderliga natten i historien när herdarna vaktade sin hjord och fick höra de heliga orden: "Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket.
I dag har en Frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren."13
När spädbarnet i Betlehem föddes, förde det med sig en stor gåva -- en makt större än något vapenvälde, en rikedom större än Ceasars mynt. Det länge utlovade löftet hade uppfyllts; Kristusbarnet hade fötts.
Den heliga skriften säger oss att pojken Jesus "blev äldre och visare och vann Guds och människors välbehag."14 Och senare finns det i skriften en försynt liten fras som säger att "han vandrade omkring och gjorde gott."15
Ut ur Nasaret och ner genom tidernas släktled kommer hans utmärkta föredöme, hans välkomnande ord, hans gudomliga gärningar. De inspirerar till tålamod att uthärda lidande, styrka att bära sorgen, mod att möta döden och förtröstan inför livet. I denna värld så fylld med kaos, prövningar och osäkerhet har behovet aldrig varit mer desperat för sådan gudomlig vägledning som det är nu.
Lärdomar från Nasaret, Kapernaum, Jerusalem och Galileen överskrider avståndets gränser, tidens gång och förståndets begränsning då bedrövade hjärtan ges ljus och vägledning. Framför Jesus låg Getsemane örtagård och Golgotas kulle.
I skriften står det: "Sedan gick Jesus med dem till ett ställe som heter Getsemane, och han sade till dem: 'Sitt kvar här, medan jag går dit bort och ber.'
Han tog med sig Petrus, [Jakob och Johannes]. Sorg och ängslan kom över honom,
och han sade till dem: 'Min själ är bedrövad ända till döds. Stanna här och vaka med mig.'
Han gick lite längre bort, kastade sig till marken och bad:16
'Fader, om du vill det, så ta bort denna bägare från mig. Men låt din vilja ske, inte min.'
En ängel från himlen visade sig för honom och gav honom kraft.
I sin ångest bad han allt ivrigare, och svetten droppade som blod ner på marken."17
Vilket lidande, vilket offer, vilken ångest uthärdade han inte för att sona för världens synder!
Till gagn för oss skrev poeten:
I gyllene ungdom är jorden
ett sommarland fyllt med sång och skratt
Själen gläds och hjärtat är lätt,
Och inte en skugga finns att se,
Vi visste det inte, men någonstans
fanns dold under aftonens skyar
en örtagård som vi alla måste se --
Getsemane örtagård
. . .
Utmed skuggiga stigar, över främmande bäckar,
där våra krossade drömmar slagit bro,
Bakom årens dimmiga täcke,
Bortom tårarnas djupa saltkälla
Ligger örtagården. Hur du än strävar
Kan du aldrig ta miste på den.
Alla vägar som varit och skall bli,
Passerar någonstans genom Getsemane.18
Världens Frälsares jordiska mission närmade sig snabbt slutet. Framför honom låg korset på Golgota, samt de onda gärningar som begicks av dem som törstade efter Guds Sons blod. Hans gudomliga svar är en enkel men djupt betydelsefull bön: "Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör."19
Så kom slutet: "Fader, i dina händer lämnar jag min ande. När han sagt detta . . ."20 dog den store Förlossaren. Han lades i en klippgrav. Han uppstod i gryningen på den tredje dagen. Hans apostlar såg honom. Ord som dröjer sig kvar från denna epokgörande händelse banar sin väg genom skrifterna och ger våra själar även idag trösten, löftet, vederkvickelsen och förvissningen att "Han är inte här . . . han har uppstått."21 Uppståndelsen blev en verklighet för alla.
I förra veckan fick jag ett brev fyllt med tro från Laurence M Hilton. Jag skulle vilja läsa denna berättelse för er om hur personlig tragedi övervanns genom tro utan tvivel.
År 1892 reste Laurences farföräldrar Thomas och Sarah Hilton till Samoa, där Thomas vid ankomsten blev avskild som missionspresident. De hade med sig en dotter som var spädbarn, och två söner föddes medan de var på mission där. Tragiskt nog dog alla tre på Samoa, och år 1895 reste broder och syster Hilton hem barnlösa från missionen.
David O McKay var en vän till familjen och var djupt rörd över deras förlust. År 1921, då äldste McKay reste runt världen för att besöka kyrkans medlemmar i många nationer, gjorde han ett uppehåll i Samoa tillsammans med äldste Hugh J Cannon. Innan han åkte iväg på sin resa hade han lovat syster Hilton, som nu var änka, att han personligen skulle besöka hennes tre barns gravar. Nu läser jag från brevet som han skrev till henne från Samoa:
"Kära syster Hilton!
Precis när den sena eftermiddagssolens strålar rörde vid de höga kokospalmernas toppar, onsdagen den 18 maj 1921, stod en grupp på fem personer med böjda huvuden framför den lilla kyrkogården i Fagali'i . . . Vi var där, som du kanske kommer ihåg, som svar på ett löfte jag gav dig innan jag åkte hemifrån.
Gravarna och gravstenarna var i gott skick . . . Jag skickar med en kopia av den avskrift jag gjorde när jag stod . . . utanför stenmuren som omger platsen.
Janette Hilton
född 10 sep 1891
död 4 juni 1892
'Vila, älskade Jennie'
George Emmett Hilton
född 12 okt 1894
död 19 okt 1894
'Måtte din sömn vara fridfull'
Thomas Harold Hilton
född 21 sep 1892
död 17 mars 1894
'Vila här på kullen, vila'
När jag stod där och såg på de tre små gravarna, försökte jag föreställa mig de händelser du måste ha gått igenom som ung mor här i gamla Samoa. När jag gjorde det, blev gravstenarna till monument inte bara över de små barnen som sov där, utan också över en mors tro och hängivenhet till sanningens och livets eviga principer. Dina tre små barn, syster Hilton, fortsätter med ditt ädla missionärsarbete som påbörjades här för nästan trettio år sedan, och de kommer att fortsätta med det så länge det finns milda händer som tar hand om deras sista jordiska viloplats.
Deras döende ögon slöts av kärleksfulla händer,
Deras små armar och ben rätades ut av kärleksfulla händer
Deras enkla gravar smyckas av främmande händer
Främlingar hedrar dem och främlingar sörjer dem.
"Tofa Soifua
David O McKay"
Denna rörande berättelse ger det sörjande hjärtat den "frid, som är mera värd än allt vi tänker".22 Vår himmelske Fader lever. Herren Jesus Kristus är vår Frälsare och Återlösare. Han vägledde profeten Joseph Smith. Han vägleder sin profet idag, president Gordon B Hinckley. Jag bär mitt personliga vittnesbörd om denna sanning.
Att vi må uthärda våra sorger, bära våra bördor och bemöta vår rädsla -- som vår Frälsare gjorde -- är min bön. Jag vet att han lever. I Jesu Kristi namn, amen.
SLUTNOTER
1. Ray Gilbert, © 1945 Walt Disney Music Company.
2. Job 5:7.
3. Job 1:1.
4. Job 2:9.
5. Job 16:19.
6. Job 19:25.
7. Jer 8:22.
8. Ps 30:6.
9. Jos 1:5.
10. 1 Kung 17:89.
11. 1 Kung 17:1014.
12. 1 Kung 17:1516.
13. Luk 2:1011.
14. Luk 2:52.
15. Apg 10:38.
16. Matt 26:3639.
17. Luk 22:4244.
18. Ella Wheeler Wilcox, "Gethsemane", i Sourcebook of Poetry, sammanställd av Al Bryant (1968), s 435.
19. Luk 23:34.
20. Luk 23:46.
21. Matt 28:6.
22. Fil 4:7.
Previous
