Barnen och familjen Äldste W Eugene Hansen i de sjuttios presidentskap Starka familjeband kommer inte bara av en slump. Det kräver tid. Det kräver engagemang. Det kräver bön och det kräver arbete. Då vi läser skrifterna är Herrens kärlek till barnen uppenbar. Och förståeligt nog är "barn en Herrens gåva" (Ps 127:3). I Nya testamentet klargjorde Frälsaren det allvarliga i att skada eller kränka "en av dessa små" -- som det står i Matteus, ". . . för honom vore det bäst om han fick en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havets djup" (Matt 18:6). En av de mest rörande scenerna i Mormons bok, vilken är ännu ett testamente om Jesus Kristus, ägde rum då den uppståndne Herren uppenbarade sig för det nephitiska folket som bodde på västra halvklotet på Frälsarens tid. Under detta besök betjänade han ömsint de små barnen. Vi läser om att då han stod mitt bland de församlade bad han dem att föra fram sina små barn och han knäböjde bland dem och bad till Fadern för dem. De ord han talade var så heliga att de inte kunde nedtecknas. Han grät och han tog barnen ett efter ett och välsignade dem. Då mängden såg mot himlen, såg de himlarna öppna -- änglar visade sig och steg ned. Barnen omringades av eld och änglar betjänade dem. Eftersom vi erkänner den kärlek Herren har till små barn, är det inte förvånande att de som företräder Herren på jorden i dag har talat tydligt och kraftfullt om det ansvar föräldrar har för sina barn. Jag syftar på det dokument som utfärdats av första presidentskapet och de tolv apostlarnas råd med titeln "Familjen Ett tillkännagivande för världen". Från detta dokument läser vi: "Man och hustru har ett högtidligt ansvar att älska och vårda sig om varandra och sina barn . . . Föräldrar har ett heligt ansvar att uppfostra sina barn i kärlek och rättfärdighet, att sörja för deras fysiska och andliga behov, att lära dem älska och tjäna varandra, att hålla Guds bud och vara laglydiga medborgare var än de bor. Män och hustrur mödrar och fäder kommer att stå till svars inför Gud för hur de uppfyller dessa plikter" (se Nordstjärnan, jan 1996, s 101). Det är allvarliga ord, särskilt i ljuset av motståndarens ständiga angrepp på traditionella värderingar och den inverkan det har på familjen. Det är uppenbart att mycket behöver göras för att vända trenderna som fortsätter att hota familjen. I desperation söker samhället efter världsliga lösningar. Sociala program produceras i massor. Olika offentliga organ engageras för att få fram pengar och program i ett försök att bryta de destruktiva trenderna. Trots att man ser vissa sporadiska framgångar, förblir de allmänna trenderna oroväckande. Jag hävdar att om det ska bli en verklig och bestående förändring, sker detta endast om vi återvänder till våra andliga rötter. Vi måste lyssna på profeternas råd. Återigen refererar jag till tillkännagivandet om familjen: "Familjen är instiftad av Gud . . . Barn har rätt att födas inom äktenskapets ram, och att fostras av en far och en mor som ärar sina äktenskapslöften med fullständig trohet. Största förutsättningarna för lycka i familjelivet finns då det byggs på Herrens Jesu Kristi lärdomar. Framgångsrika äktenskap och familjer skapas och bevaras genom principerna tro, bön, omvändelse, förlåtelse, respekt, kärlek, medkänsla, arbete och sund rekreation. Enligt gudomlig plan skall fadern presidera över sin familj i kärlek och rättfärdighet och han har ansvaret att sörja för och beskydda sin familj. Moderns främsta ansvar är barnens omvårdnad. I dessa heliga ansvar är fadern och modern skyldiga att hjälpa varandra som likvärdiga makar. Handikapp, död eller andra omständigheter kan göra det nödvändigt med individuella anpassningar. Släktingar bör vid behov ge hjälp och stöd." Då vi begrundar dessa inspirerade ord vill jag uttrycka min erkänsla för välsignelsen att ha fostrats i ett gott hem, ett hem där föräldrarna var mer måna om de barn som Gud gav dem än om att skaffa sig världslig berömmelse eller ägodelar. Jag var näst äldst av åtta barn. Vi bodde på en liten gård i norra Utah. Vi hade ont om pengar, och därför fick jag välsignelsen att i unga år vara tvungen att lära mig arbeta. Med vår begränsade inkomst fordrades det faktiskt att alla barnen var sparsamma och bidrog till familjens försörjning så snart de var gamla nog. Angående detta att slå dank, hade min far ett favorituttryck: "Det finns inget tråkigare än att slå dank, för man kan inte stanna upp och vila." Fastän tiderna förändrats, förblir principerna desamma. Dagens föräldrar behöver ge vart och ett av sina barn tillfällen att bidra till familjens välfärd. I en sådan familj är barnen gladare och det finns en anda av kärlek och enighet i hemmet. Jag lärde mig på den lilla gården att pengar och materiella ägodelar inte är nycklarna till lycka och framgång. Naturligtvis måste det finnas tillräckligt till livets nödtorft, men pengar i sig ger sällan eller aldrig någon lycka. Vår gård gav oss också tillfälle att lära oss ödmjukhet. Om vi fick en bra skörd och priserna var höga, kunde en tidig frost eller hagelskur förstöra så mycket av skörden att vi knappt klarade oss. Vid mer än ett tillfälle hörde jag min far säga: "Jag har inget emot att lära mig livets hårda läxor -- det är repetitionskurserna jag ständigt får som är det svåra." Även med de ständiga ekonomiska svårigheterna hade vi det bra. Det rådde kärlek i hemmet. Hemmet var den plats där vi ville vara. Det var nyttigt för oss att ha fått uppleva att avstå från vissa av våra önskemål så att andra i familjen kunde få sina behov uppfyllda. Våra vardagsrumsmöbler skulle aldrig hamna på framsidan av "Sköna hem", men vi hade två mycket viktiga möbler. Vi hade ett piano och vi hade en bokhylla. Så mycket dessa två, tämligen enkla ägodelar, betydde för att utveckla fruktbara talanger och intressen, som är så viktigt under uppväxtåren. Inflytandet från god musik och goda böcker har sträckt sig långt in i nästa generation. Inte ens televisionen har ersatt pianot och bokhyllan hos våra familjer. Vi var också välsignade med en mor och en far som arbetade som likvärdiga makar i det ytterst viktiga ansvaret att fostra en familj. Jag lärde mig mycket då jag såg dem undervisa sina barn på det allra bästa sättet -- genom exempel. Min far lärde mig: Pliktkänsla och barmhärtighet, då jag såg honom vid många tillfällen lämna sitt eget arbete för att hjälpa församlingsmedlemmar. Tro, då jag lyssnade då han bad, och såg honom ge prästadömsvälsignelser till familjens medlemmar och andra. Kärlek, då jag såg honom ömsint ta hand om sina föräldrar då de var gamla. Normer, då han använde sig av upplevelser och aktuella händelser för att undervisa mig om den väg han förväntade sig att jag skulle följa. Pålitlighet, då han köpte en väckarklocka åt mig och sedan gav mig uppgiften att mjölka fem kor morgon och kväll under mina år i high school. Han lärde mig redbarhet, då jag sanningsenligt kan säga att jag aldrig sett honom göra något ohederligt. Min mor lärde mig också mycket. Hon lärde mig: Sparsamhet, då hon efterlevde andan i pionjärordspråket -- "förbruka det, slita ut det, få det att duga eller klara sig utan". Uppoffring, då jag såg henne många gånger vara utan för att hennes barn skulle få. Kyskhet, då hon tidigt i våra liv klargjorde att hon förväntade att hennes barn skulle vara moraliskt rena. Kärlek, då jag såg och kände en mors kärlek i vårt hem. Vänlighet, då jag uppriktigt kan säga att jag aldrig sett henne vara ovänlig. Jag tackar Herren för kärleksfulla föräldrar som undervisade om både andliga och moraliska värden och som klokt nog klargjorde att det fanns vissa som inte var förhandlingsbara däribland att gå till kyrkans möten, betala tionde, läsa skrifterna och respektera sina föräldrar och kyrkans ledare. Och mest påfallande, de undervisade genom sina handlingar och inte bara genom sina ord. Av central betydelse för att stärka familjen är insikten om att starka familjeband inte bara kommer av en slump. Det kräver tid. Det kräver engagemang. Det kräver bön och det kräver arbete. Föräldrarna måste inse sitt ansvar och villigt ta på sig det. Den glädje och lycka som blir följden är obeskrivlig. Vår älskade profet, president Gordon B Hinckley har gett oss rådet: "Ta vård om och älska era barn ständigt . . . Av alla de tillgångar ni har är ingenting så värdefullt som era barn" (Church News, 3 feb 1996, 2). Jag bär mitt vittnesbörd för er om att tillkännagivandet om familjen, som jag hänvisade till tidigare, är nutida uppenbarelse som Herren gett oss genom sina profeter i de sista dagarna. Gud lever. Jesus är Kristus. Detta är hans kyrka, ledd av en levande profet. I Jesu Kristi namn, amen.