Kom till Kristus Syster Margaret D Nadauld Unga kvinnors generalpresident Vi vill komma till Kristus därför att det bara är i honom och genom honom som vi kan återvända till Fadern. Denna påsktid, och alltid, gläder vi oss över den mest meningsfulla inbjudan som getts till mänskligheten. Det är inbjudan att komma till Kristus. Och vi är alla inbjudna. Skrifterna är fyllda av denna underbara inbjudan, vilken så vackert sammanfattas i psalmen: Kommen till Herren, folk och nationer, bryt upp från Babel, öda ej tid. Höga och låga ständigt han kallar: Kommen, o kommen till mig, till mig. ("Kommen till Herren", Psalmer, nr 80) Frälsaren ger sin generösa inbjudan helt enkelt därför att han älskar oss och vet att vi behöver honom. Han kan hjälpa oss och hela oss. Han förstår oss på grund av det han själv gått igenom. Det står i skrifterna: "Han skall gå ut och lida plågor, bedrövelse och frestelser av alla slag . . . så att han . . . må kunna bistå sitt folk i deras skröpligheter" (Alma 7:11­12). Vi vill komma till Kristus därför att det bara är i honom och genom honom som vi kan återvända till Fadern. En enkel sak hände för många år sedan vilken jag alltid kommer ihåg, därför att den fick mig att tänka på Frälsarens mission. Fast det bara var en oskyldig händelse, har den en mening. Den inträffade då våra tvillingar bara var cirka fem år gamla. De höll precis på att lära sig cykla. Då jag kastade en hastig blick ut genom fönstret, såg jag dem köra ute på gatan så fort de kunde! De cyklade kanske lite för fort och över sin förmåga, för plötsligt körde Adam omkull ordentligt! Han låg där i röran och det enda jag kunde se var ett styre och däck och armar och ben. Hans lille tvillingbror Aaron såg detta hända och bromsade med en gång och hoppade av sin cykel. Han slängde den och sprang för att hjälpa sin bror som han tyckte så mycket om. Dessa små tvillingar var verkligen av ett hjärta. Om den ene hade ont, hade den andre också det. Om en blev kittlad, skrattade båda två. Om en började på en mening, kunde den andre avsluta den. Det en kände, kände också den andre. Så det var smärtsamt för Aaron att se Adam råka illa ut! Adam såg hemsk ut. Han hade skrapat knäna, han blödde ur ett sår i huvudet, hans stolthet hade fått sig en smäll och han grät. På en femårings ömsinta sätt hjälpte Aaron sin bror komma loss, tittade på såren och gjorde sedan något verkligt rart. Han lyfte upp sin bror och bar honom hem. Eller försökte. Det var inte lätt eftersom de var lika stora, men han försökte. Då han kämpade med att lyfta och till hälften släpa och till hälften bära sin bror, kom de till slut fram till entrén. Vid det laget grät inte längre Adam, den som var skadad, men Aaron, den som räddat honom, gjorde det. När jag frågade: "Varför gråter du, Aaron?" sade han bara: "Därför att Adam har ont." Han hade alltså tagit hem honom för att han skulle få hjälp, hem till någon som visste vad som behövde göras, till någon som kunde tvätta såren, förbinda dem och lindra smärtan. Hem till kärleken. Precis som en tvilling hjälpte sin bror i nöd, kan vår älskade Frälsare, Herren Jesus Kristus, lyfta upp, hjälpa och till och med bära oss alla ibland. Han känner det vi känner. Han känner vårt hjärta. Det var hans mission att avtorka våra tårar, tvätta våra sår rena och välsigna oss med sin helande kraft. Han kan bära oss hem till vår himmelske Fader med sin oförlikneliga kärleks kraft. Det behagar i sanning Herren då vi, hans barn, sträcker oss ut till varandra, hjälper varandra utefter vägen och för varandra närmare Kristus. Han lärde: "Vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig" (Matteus 25:40). Han vill att vi ska "sörja med dem som sörja . . . trösta dem som behöva tröst" (Mosiah 18:9) och "tjäna varandra i kärlek" (Galaterbrevet 5:13). Susan Evans McClouds ord uttrycker det väl: Herre, lär mig älska dig och gå den väg du visat har. Ge mig kraft att lyfta andra, att till kärlek vara snar. . . . Jag vill skänka tröst och lindring, hela varje hjärtesår; ta min broders hand i kärlek när hans väg är mörk och svår. . . . Herre, lär mig älska alla så som du mig älskat har. När du kallar mig att tjäna, mottag då mitt glada svar. ("Lär mig att följa dig", Psalmer, nr 150.) Kära bröder och systrar! Dessa rader uttrycker den ödmjuka önskan jag har i mitt hjärta då jag med glädje tar mig an uppdraget från vår himmelske Fader att vandra tillsammans med de unga kvinnorna i hans kyrka. Jag ber ständigt att det i Herren ska finnas styrka och ljus för denna villiga tjänare. Det är Unga kvinnors uppgift, och det är vår största önskan, att hjälpa unga kvinnor växa andligen och hjälpa deras familjer bereda dem för att komma till Kristus. Många, många av dem är på god väg. När vi exempelvis frågade några unga kvinnor vad de tyckte bäst om på sakramentsmötet svarade en: "Sakramentet, därför att det påminner mig om Jesus och allt han gjort för mig." En annan sade: "Jag går aldrig därifrån med ett tomt hjärta. Jag älskar att ta sakramentet." När de fick frågan hur ofta de bad, svarade många "morgon och kväll". De ber före ett prov. De ber när de möter en frestelse. De läser skrifterna. Vid sidan av sin personliga förberedelse välsignar dessa förtjusande unga kvinnor andra människor. Jag skulle vilja läsa upp ett brev från en tacksam mottagare av deras kärleksfulla tjänande. Han skriver: "De unga kvinnorna [i min församling] har bokstavligen räddat mitt liv. Jag var en ung biskop, bara 29, och far till fyra små, rara flickor, däribland en liten baby, då vår himmelske Fader kallade min hustru hem till sig. Då jag talade med var och en av våra små flickor och frågade dem hur det som hänt skulle påverka dem, var det mycket som bekymrade sexåriga Emily, den äldsta av de fyra, bland annat: "Vem ska kamma och locka mitt hår då vi ska till kyrkan och sätta band och spännen i det?" Det var en bra fråga till mig också. Vem? Jag var uppfylld av tanken att livet skulle vara så "normalt" som möjligt för oss alla -- vilket betydde att jag måste lära mig ett helt nytt sätt att leva. Jag var deras far, och jag skulle vara den ende föräldern. Jag visste att jag inte hade de moderliga färdigheter jag behövde. Jag bad de unga kvinnorna i församlingen att lära upp mig så att jag åtminstone kunde ta hand om flickornas hår. De kom hem till mig, många gånger, och undervisade mig. De visade mig till och med hur jag skulle sköta min sex månader gamla Natalie vad gällde att tvätta håret på henne så smärtfritt som möjligt. När jag var "färdigutbildad" kunde jag snabbt göra snygga, men enkla, frisyrer på flickorna. Förutom att lära mig dessa saker gav de unga kvinnorna mig självförtroende som far till döttrar -- att jag kunde älska dem, ta hand om dem, finnas till hands för dem, oavsett hur resten av mitt liv gestaltade sig." Tack, broder Michael Marston, för ditt ömsinta brev. Jag ber att föräldrarna till goda flickor världen över alltid kommer att vara tacksamma för förvaltarskapet de har att vägleda sina döttrar i kärlek. Må ledarna till dessa unga kvinnor förstå det eviga värdet av sin uppgift. Och må varje ung kvinna förstå hur välsignad hon är att vara en dotter till vår himmelske Fader som älskar henne väldigt mycket och vill att hon ska lyckas! Avslutningsvis vill jag uttrycka min tacksamhet. Först av allt, tacksamhet för mitt barndomshem som var fyllt av den slags kärlek Kristus undervisade om, tacksamhet för privilegiet att stå vid min käre makes, Stephen, sida, där jag har välsignats och förberetts och fått stöd, och tacksamhet för älskade barn vars liv av oavbrutet, ömsint stöd inspirerar oss, ger oss stor glädje och ofta visar oss vägen. Jag bär vittnesbörd om att då vi tar emot inbjudan att komma till Kristus, ska vi finna att han kan hela alla sår. Han kan lyfta våra bördor och bära dem åt oss, och vi kan känna oss "för evigt omslutna av hans kärleks armar" (Andra Nephi 1:15), i Jesu Kristi namn. Amen.