Vittnesbörd President Gordon B Hinckley Detta som vi kallar vittnesbörd är kyrkans stora styrka. Det är källan till tro och aktivitet. Det är svårt att förklara. Det är svårt att mäta . . . men ändå är det lika verkligt och mäktigt som vilken kraft som helst på jorden. Nu, mina kära vänner, ber jag om den Helige Andens ledning. Det är nu tre år sedan ni röstade in mig som president för kyrkan. Får jag säga några ord av personlig natur? Ur djupet av mitt hjärta tackar jag er för er kärlek och ert stöd, för era böner och er tro. Jag är inte längre en ung man fylld av energi och vitalitet. Jag är en gammal man som försöker hålla jämna steg med broder Haight! Jag ägnar mig gärna åt meditation och bön. Jag skulle tycka om att sitta i en gungstol, ta medicin som ordinerats mig, lyssna till stilla musik och begrunda det som finns i universum. Men sådan aktivitet utgör ingen utmaning och åstadkommer inget för andra. Jag vill vara aktiv och verksam. Jag vill möta varje dag beslutsamt och målmedvetet. Jag vill använda varje vaken stund till att ge uppmuntran, välsigna dem vilkas bördor är tunga, bygga upp tron och stärka vittnesbörd. Genom en generös väns stora godhet har jag kunnat resa runt i världen under dessa tre år och umgås med våra medlemmar i tjogtals länder. De har samlats i tusental och i tiotusental. På en plats var det mer än 200 bussar som hade fört dem till det stadion där vi höll möte. Jag har varit bland de välbeställda, men oftare bland de fattiga -- de fattiga på jorden och de fattiga i kyrkan. Somliga ser annorlunda ut än jag, deras ögon ser sneda ut och vi har olika hudfärg, men allt sådant försvinner och blir betydelselöst när jag är bland dem. De blir alla vår Faders söner och döttrar, barn med en gudomlig födslorätt. Vi talar olika språk, men vi förstår alla broderskapets gemensamma språk. Det är ansträngande att resa långt för att nå dem. Men det är svårt att lämna dem efter att ha varit hos dem. Överallt dit vi kommer är det bara för ett kort besök, ett möte som bestämts för att passa med andra möten. Jag önskar att vi kunde stanna längre. I slutet av mötet tar vi spontant upp sången "Gud var' med dig tills vi möts igen" (Psalmer, nr 107). Näsdukar kommer fram för att torka tårar och vinkas sedan i ett tillgivet avsked. Nu senast höll vi elva stora möten i olika städer i Mexico på bara sju dagar. Det är kontakten med underbara människor som ökar adrenalinhalten. Det är kärleken i deras ögon som ger mig energi. Jag skulle kunna tillbringa hela dagarna på mitt kontor, år efter år, och ta itu med berg av problem, många av dem av föga betydelse. Jag tillbringar rätt mycket tid där. Men jag känner det som en större uppgift, ett högre ansvar att vara ute bland folket. Dessa tusentals, hundratusentals, ja, miljontals nu, har alla en sak gemensamt. De har ett eget och personligt vittnesbörd om att detta är den Allsmäktiges, vår himmelske Faders, verk; att Jesus, Herren, som dog på korset på Golgota och uppstod, lever som en enskild och verklig person; att detta är deras verk, återställt i denna sista, underbara tidsutdelning; att det forntida prästadömet har återställts med alla dess nycklar och befogenheter; att Mormons bok har talat ur stoftet vittnande om världens Återlösare. Detta som vi kallar vittnesbörd är kyrkans stora styrka. Det är källan till tro och aktivitet. Det är svårt att förklara. Det är svårt att mäta. Det är svårgripbart och gåtfullt, men ändå är det lika verkligt och mäktigt som vilken kraft som helst på jorden. Herren beskrev det då han talade till Nikodemos och sade: "Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden" (Johannes 3:8). Detta som vi kallar vittnesbörd är svårt att definiera, men dess frukter är uppenbara. Det är den Helige Anden som vittnar genom oss. Ett personligt vittnesbörd är den faktor som får människor att ändra sitt liv då de kommer in i denna kyrka. Det är detta som ger medlemmarna en önskan att uppoffra allt för att tjäna Herren. Det är den stilla, uppmuntrande rösten som ständigt uppehåller dem som vandrar i tro, livet ut. Det är något gåtfullt och underbart, en gåva från Gud till människan. Det överskuggar rikedom och fattigdom då man kallas att verka. Detta vittnesbörd som finns i våra medlemmars hjärtan får dem att ivrigt vilja uppfylla sin plikt. Det finns hos gamla och unga. Det finns hos seminarieeleven, hos missionären, hos biskopen och stavspresidenten, hos missionspresidenten, hos systern i Hjälpföreningen, hos varje generalauktoritet. Det hörs från dem som inte har något annat ämbete än sitt medlemskap. Det är kärnan i detta verk. Det är det som för Herrens verk framåt över hela världen. Det manar till handling. Det kräver att vi gör vad vi fått i uppgift att göra. Det för med sig förvissningen om att livet har en mening, att vissa saker är mycket mer betydelsefulla än andra, att vi är på en evig resa, att vi är ansvariga inför Gud. Emily Dickinson fångade något av detta då hon skrev: Jag har aldrig sett en hed, aldrig ett hav utan slut. Men ändå vet jag hur blommande ljung och havets vågor ser ut. Jag har aldrig talat med Gud eller varit i himlens land, men lika tryggt skulle jag hitta dit som hade jag en karta i hand. (A Treasury of the Familiar, red Ralph L Woods, s 179.) Det är denna faktor, svag och något matt i början, som driver varje undersökare i riktning mot omvändelse. Den leder varje omvänd mot trygghet i tron. Detta är vad som fick våra föregångare att lämna England och Europas länder, att korsa haven med dess skrämmande upplevelser, att gå i vad som tycktes en oändlighet, med stretande oxar eller bräckliga handkärror i riktning mot bergen i väst. De kämpade, de arbetade, de dog i tusentals på denna ödesdigra färd. Denna vittnesbördets anda har överlämnats till oss, som är arvtagarna till deras dyrbara tro. Varhelst kyrkan är organiserad känner vi dess kraft. Vi ställer oss upp och säger att vi vet. Vi säger det tills det nästan verkar monotont. Vi säger det för att vi inte vet vad vi annars ska säga. Det enkla faktumet är att vi vet att Gud lever, att Jesus är Kristus, att detta är deras verk och deras rike. Orden är enkla, de kommer från hjärtat. Det gör verkan varhelst kyrkan är organiserad, varhelst det finns missionärer som undervisar om evangeliet, varhelst det finns medlemmar som berättar om sin tro. Det är något som inte kan motbevisas. Motståndare kan citera skrifter och diskutera lärosatser i oändlighet. De kan vara kloka och övertalande. Men när man säger: "Jag vet", finns det inga fler argument. Människor kanske inte accepterar det som sägs, men vem kan motbevisa eller förneka den stilla röst från själens inre som talar med personlig övertygelse? Låt mig få berätta om något jag nyligen hörde i Mexico. I Torreón blev jag körd omkring i den fina bil som tillhörde mannen jag talar om. Han heter David Casteñeda. För trettio år sedan bodde han, hans hustru Tomasa, och deras barn på en uttorkad, liten nedsliten gård i närheten av Torreón. De ägde trettio höns, två grisar och en mager häst. Hönsen försåg dem med några ägg som höll dem vid liv och gav dem möjlighet att tjäna en peso då och då. De levde i fattigdom. Då besökte missionärerna dem. Syster Casteñeda sade: "Äldsterna tog bort skygglapparna från våra ögon och förde ljus in i våra liv. Vi visste inget om Jesus Kristus. Vi visste inget om Gud förrän de kom." Hon hade gått två år i skolan, hennes make inte alls. Äldsterna undervisade dem och de blev så småningom döpta. De flyttade till den lilla staden Bermejillo. De blev lyckligtvis ledda att börja handla med skrot, de köpte skrotade bilar. Detta ledde till kontakter med försäkringsbolag och andra. De byggde gradvis upp en blomstrande verksamhet i vilken fadern och hans fem söner arbetade. Med enkel tro betalade de sitt tionde. De förtröstade på Herren. De levde efter evangeliet. De tjänade var de än kallades till det. Fyra av deras söner och tre av deras döttrar har varit ute som missionärer. Den yngste sonen är just nu på mission i Oaxaca. De har nu byggt upp en mycket solid affärsverksamhet som de haft framgång med. De har smädats av sina kritiker. Deras svar är ett vittnesbörd om Herrens kraft i deras liv. Omkring 200 av deras släkt och vänner har blivit medlemmar i kyrkan tack vare deras inflytande. Över 30 söner och döttrar till släkt och vänner har varit på mission. De donerade marken där ett kapell nu står. Barnen, som nu är vuxna, och föräldrarna turas om att åka till Mexico City varje månad, för att tjäna i templet där. De står som levande vittnesbörd om den stora kraften i detta Herrens verk att lyfta och förändra människor. De är typiska för tusentals och åter tusentals överallt i världen som upplever miraklet med mormonismen när ett vittnesbörd om gudomligheten i detta verk kommer in i deras liv. Detta vittne, detta vittnesbörd, kan bli den allra dyrbaraste av alla Guds gåvor. Det är en himmelsk gåva när rätt ansträngning görs. Varje man och kvinna i denna kyrka har möjligheten, ansvaret, att inom sig själv skaffa sig en övertygelse om sanningen i detta stora sista dagars verk och om dem som står i ledningen, den levande Guden och Herren Jesus Kristus. Jesus visade hur man skaffar sig ett sådant vittnesbörd när han sade: "Min lära är inte min, utan hans som har sänt mig. Om någon vill göra hans vilja, skall han förstå om min lära är från Gud eller om jag talar av mig själv" (Johannes 7:16, 17). Vi växer i tro och kunskap när vi tjänar, när vi studerar, när vi ber. När Jesus mättade de 5.000 insåg de och förundrades de över underverket han utfört. Några kom tillbaka igen. Dessa undervisade han om sin gudomlighet, om att han var livets bröd. Han beskyllde dem för att inte vara intresserade av läran, utan bara av att tillfredsställa hungern i sina kroppar. Några sade när de hörde honom och hans lärdomar: "Det är outhärdligt, det han säger. Vem står ut med att höra på honom?" (Johannes 6:60). Vem kan tro vad denne man undervisar? "Då drogo sig många av hans lärjungar tillbaka och ville inte längre följa med honom. Jesus sade till de tolv: [Med en viss känsla av besvikelse tror jag] 'Inte vill väl ni också gå er väg?' Simon Petrus svarade: 'Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och vi förstår att du är Guds helige'" (Johannes 6:66­69). Detta är den stora fråga som vi alla måste besvara: "Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och vi förstår att du är Guds helige." Det är denna övertygelse, denna stilla inre förvissning om att Gud verkligen lever, om att hans älskade Son är gudomlig, om återställelsen av deras verk i denna tid och om de härliga manifestationer som därpå följde, som för var och en av oss blir grundvalen i vår tro. Den blir vårt vittnesbörd. Som jag nämnde tidigare under konferensen har jag nyligen varit i Palmyra i New York. Om de händelser som inträffade i detta område kan man säga: "Antingen hände det eller hände det inte. Det finns ingen gråzon, inget mitt emellan." Och sedan viskar trons röst: "Det hände. Allt hände precis så som han sade att det hände." I närheten ligger kullen Cumorah. Härifrån kom den forntida uppteckning varifrån Mormons bok översattes. Man måste antingen acceptera eller förkasta dess gudomliga ursprung. Att begrunda dess vittnesbörd måste leda varje man och kvinna som läst den med tro att utbrista: "Den är sann." Och likadant är det med andra inslag i detta förunderliga som vi kallar återställelsen av det forntida evangeliet, det forntida prästadömet och den forntida kyrkan. Vittnesbördet är nu, som det alltid har varit, ett tillkännagivande, ett rättframt bedyrande av sanningen såsom vi känner den. Enkelt och kraftfullt är Joseph Smiths och Sidney Rigdons uttalande om den Herre som står i spetsen för detta verk: "Nu, efter de många vittnesbörd, som äro avgivna om honom, är detta det sista vittnesbördet, vilket vi giva om honom: Han lever. Ty vi sågo honom på Guds högra sida och vi hörde rösten som vittnade, att han är Faderns Enfödde, att medelst honom, genom honom och av honom existera och skapades världarna, och att deras invånare äro söner och döttrar födda åt Gud" (L&F 76:22­24). Det är i denna anda som jag tillfogar mitt eget vittnesbörd. Vår evige Fader lever. Han är universums store Gud och regerar i majestät och kraft. Och ändå är han min Fader som jag kan vända mig till i bön med förvissningen om att han hör, lyssnar och svarar. Jesus är Kristus, hans odödlige Son, som under Faderns ledning skapade jorden. Han var den store Jehova i Gamla testamentet, som nedlät sig att komma till världen som Messias, som gav sitt liv på Golgotas kors i sin underbara försoning, därför att han älskade oss. Det verk som vi är engagerade i är deras verk och vi är deras tjänare som är ansvariga inför dem. Om detta vittnar jag i Jesu Kristi heliga namn, amen.