"Ja, vi prisar dem saliga som håller ut" Äldste Robert D Hales i de tolv apostlarnas kvorum Vi kan inte förvänta oss att vi ska lära oss uthållighet på äldre dagar om vi har utvecklat vanan att ge upp när det blir svårt nu. I skrifterna får vi veta att det är nödvändigt att uthärda intill änden: "Om I emellertid hållen buden och ären trofasta intill änden, skolen I bliva frälsta på den yttersta dagen. Så är det" (1 Nephi 22:31). "Var tålig i lidanden, ty du skall hava många. Men uthärda dem, ty se, jag är med dig, ja, intill dina dagars ände" (L&F 24:8). "Ja, vi prisar dem saliga som håller ut" (Jak 5:11). Profeter i alla tidsåldrar undervisar om att trofast uthärda till änden genom att modigt uthärda prövningar och bedrövelser för att genomföra Guds vilja. Vårt största föredöme är vår Frälsare och Återlösare Jesu Kristus. Under sitt lidande på korset i Golgota kände Jesus ensamhetens vanmakt när han vädjade till sin Fader i himmelen: "Varför har du övergett mig"? (Matt 27:46.) Världens Frälsare lämnades ensam av sin Fader för att uppleva, av egen fri vilja och fritt val, en frivillig handling som gav honom möjlighet att fullborda försoningen. Jesus visste vem han var -- Guds Son. Han visste sin uppgift -- att genomföra Faderns vilja genom försoningen. Hans perspektiv var evigt -- "att åvägabringa odödlighet och evigt liv för människan" (Moses 1:39). Herren kunde ha anbefallt legioner änglar att ta ner honom från korset, men han uthärdade trofast intill änden och fullbordade själva avsikten med att han sänts till jorden, och sålunda skänkte eviga välsignelser till alla som någonsin kommer att leva på jorden. Det griper mig djupt att när Fadern allt sedan dess introducerat sin son för profeterna i de olika tidsutdelningarna, brukade han säga: "Detta är min älskade son, honom har jag utvalt" (2 Petr 1:17), eller "Sen min älskade Son . . . i vilken jag har härliggjort mitt namn" (3 Nephi 11:7). I vår tidsutdelning uthärdade profeten Joseph Smith allt slags motstånd och prövningar för att genomföra vår himmelske Faders önskan -- återställelsen av Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Joseph blev trakasserad och förföljd av ilskna pöbelhopar. Han uthärdade tålmodigt fattigdom, förödmjukande anklagelser och ovänliga handlingar. Hans folk drevs med tvång från stad till stad, från stat till stat. Han täcktes med tjära och fjäder. Han blev falskt anklagad och fängslad. När Joseph var inspärrad i Liberty, Missouri, upplevde han djupa, mänskliga känslor av att hans egna umbäranden och de heligas prövningar aldrig skulle upphöra. Då bad Joseph: "O Gud, var är du . . . Ja, o Herre, huru länge skola de lida detta våld och olagliga förtryck, innan ditt hjärta böjes till dem och ditt inre röres av medlidande för dem"? (L&F 121:1, 3.) Josef fick veta: "Min son, frid vare med din själ! Dina motgångar och lidanden skola endast vara ett ögonblick" (L&F 121:7). Joseph visste att om han upphörde med att föra fram detta stora verk, skulle hans jordiska prövningar troligen bli färre. Men han kunde inte sluta eftersom han visste vem han var, han visste av vilken anledning han hade satts på jorden och han hade en önskan att göra Guds vilja. Pionjärerna, som lämnade sina hem i Nauvoo i Illinois, och på andra platser, färdades över de stora slätterna och bosatte sig i Saltsjödalen. De visste vilka de var -- de var medlemmar av Herrens kyrka som nyligen hade återställts till jorden. De kände till sina avsikter eller mål -- att inte bara finna Sion utan upprätta det. Eftersom de visste detta var de villiga att uthärda alla slags umbäranden för att förverkligade det. Under det gångna året har jag rörts av dem som förstår denna lära. De har trofast uthärdat motstånd, prövningar och bedrövelser i sina liv, och genom att göra detta blev de inte bara personligen stärkta av sin erfarenhet, utan stärkte också sin omgivning genom sitt exempel. En ung kvinna skrev om allt hon hade lärt sig av sin kamp att återhämta sig från en bilolycka, i vilken hon ådrog sig svåra skallskador: "Jag visste inte hur stark jag var förrän våren 1996. Händelserna en eftermiddag förändrade fullständigt mina förväntningar om hur min utbildning skulle fortlöpa. Ena minuten var jag på en väg till framtiden som ungefär alla andra elever vid high school. Nästa minut var livet inte längre vanligt för mig. Jag var på en väg där det gällde att stärka mig själv på sätt som jag aldrig haft en aning om . . . Jag var på en väg där man lär om istället för lär in . . . Jag lärde på nytt hur man ska äta; att svälja maten var en svår uppgift som jag måste lära mig igen. Jag gick från sängen till rullstolen och till att stå och gå under en femmånadersperiod. . . . Jag har lärt mig många storslagna sanningar under mina mångskiftande prövningar det senaste året. Böner besvaras verkligen. Fastan är en kraft i min familj. Kärleken har hållit mig vid liv. . . . Jag har lärt mig vad jag kan stå ut med . . . Genom allt detta har jag lärt mig att jag är mycket starkare än jag trodde. Jag har lärt mig, att om man behöver hjälp så är det okej att be om den, för vi har alla våra begränsningar, starka sidor och svagheter . . . All kunskap är hårdvaluta för mig. Likt en fågelunge som brutit sig ut från sitt skal lär jag mig att flyga igen" (brev från Elizabeth Merkley). Ofta vet vi inte vad vi kan uthärda förrän vår tro har satts på prov. Vi får också veta av Herren att vi aldrig kommer att få större prövningar än vi kan uthärda (se 1 Kor 10:13). En maratonlöpare vid namn John Stephen Akhwari representerade Tanzania i en internationell tävling 1968. Lite över en timme efter det att vinnaren hade sprängt målsnöret närmade sig John Stephen Akhwari . . . stadion som siste man att fullfölja loppet. [Trots att han led av trötthet, benkramp, uttorkning och förvirring], var det en inre röst som manade honom att fortsätta. Efteråt skrev man: 'Idag har vi sett en ung afrikansk löpare som symboliserar det ädlaste i den mänskliga anden, en prestation som ger mening åt ordet mod.' För somliga är den enda belöningen personlig. Det finns inga medaljer, bara vetskapen om att de fullföljde det de föresatt sig att göra" (The Last African Runner, Olympiad Series, skriven, redigerad och producerad av Bud Greenspan, Cappy Productions, 1976, videoband). När Akhwari blev tillfrågad om varför han fullföljde ett lopp som han aldrig kunde vinna svarade han: "Mitt land skickade mig inte 800 mil för att börja loppet; mitt land skickade hit mig för att fullfölja loppet." Han visste vem han var -- en idrottsman som representerade landet Tanzania. Han visste sin uppgift -- att fullfölja loppet. Han visste att han var tvungen att uthärda till slutet för att hedervärt kunna återvända hem till Tanzania. Vår mission i livet påminner mycket om detta. Vi sändes inte hit av vår himmelske Fader för att bara födas. Vi sändes hit för att uthärda och återvända till honom med heder. Att leva i världen är en del av vår jordiska prövning. Utmaningen är att leva i världen men ändå inte ta del av de världens frestelser som leder oss bort från andliga mål. När någon av oss ger upp och ger efter för den ondes lömska angrepp, kan vi förlora mer än vår egen själ. Vår kapitulation kan göra att vi förlorar de själar som respekterar oss i denna generation. Vår kapitulation inför frestelserna kan påverka barn och familjer i generationer. Kyrkan byggs inte upp på en generation. Kyrkans stadiga tillväxt äger rum under tre eller fyra generationer av trofasta heliga. Att vidarebefordra trons själsstyrka från en generation till en annan är en gudomlig gåva med omätbara välsignelser för våra efterkommande. Dessutom kan vi inte uthärda intill änden ensamma. Det är viktigt att vi hjälper till genom att lyfta upp och stärka varandra. Vi lär oss i skrifterna att det måste finnas en motsats till allting (se 2 Nephi 2:11). Frågan är inte om vi är redo för prövningarna; frågan är när. Vi måste bereda oss för de prövningar som kan komma till oss utan förvarning. De grundläggande förutsättningarna för att uthärda intill änden inbegriper att veta vilka vi är, Guds barn med en önskan att återvända till hans närhet efter jordelivet; att förstå livets mening, att uthärda intill änden och uppnå evigt liv, och att leva lydigt med en önskan och beslutsamhet att uthärda allting, att ha ett evigt perspektiv. Ett evigt perspektiv hjälper oss att övervinna motstånd i vårt jordiska tillstånd och, slutligen, uppnå de utlovade, eviga livets belöningar och välsignelser. Om vi är tålmodiga i våra bedrövelser, uthärdar dem väl och förbidar Herren, för att inhämta lärdom under jordelivet, kommer Herren att vara med oss och ge oss styrka till våra livsdagars slut. "Den som [trofast] håller ut till slutet skall bli räddad" (Mark 13:13), och med heder återvända till vår himmelske Fader. Vi lär oss att uthärda till slutet genom att lära oss slutföra våra nuvarande uppgifter, och helt enkelt fortsätta att göra det hela livet. Vi kan inte förvänta oss att vi ska lära oss uthållighet på äldre dagar om vi har utvecklat vanan att ge upp när det blir svårt nu. Att uthärda intill änden gäller alla Guds befallningar. Herren har kallat unga män till missionärer. Missionärer skickas inte bara ut för att vänner och familjen ska ta farväl av dem. De kallas att utföra en hedervärd mission och att återvända hem med heder. För att göra detta vet de vilka de är -- missionärer för Herrens kyrka. De vet sin uppgift -- att finna och undervisa dem som är redo att ta emot Jesu Kristi evangelium och att hjälpa till med att upprätta hans kyrka. De utvecklar tålamod när de övervinner de prövningar och vedermödor som helt visst kommer. De är tillräckligt ödmjuka för att lära sig nya färdigheter och har beslutat sig för att vara trofasta intill änden. Oavsett hur många uppoffringar en missionär gör för att gå på mission så måste han vara lydig på sin mission för att erhålla de välsignelser som rättmätigen är hans. Några kanske säger: "Hur kan jag bli missionär och vara trofast intill änden? Jag är av naturen blyg och blir nervös och får tunghäfta av att tala med främlingar". Eller: "Jag har svårt för inlärning och lektionerna blir svåra för mig." Herren lovade inte att han skulle ta bort våra handikapp när vi blev missionärer, men genom att göra den extra ansträngning som det kräver, utvecklar vi en större förmåga att handskas med våra brister, och denna förmåga kommer att behövas under hela vårt liv i vårt förhållande till andra människor, i vårt arbete och i våra familjer. Alla har något som de måste lära sig att behärska. En del saker märks bara mer än andra. När vi tjänar som missionärer och inte koncentrerar oss på oss själva utan på att utföra Herrens verk och hjälpa andra, öppnar sig en möjlighet till stor tillväxt och mognad. När en ung äldste lämnar trevnaden hos familj och vänner och lär sig färdigheter för att fungera i den riktiga världen, blir han en man och utvecklar större tro på att Herren ska vägleda honom. En missionär ställs inför många prövningar som han inte handskats med tidigare. Att göra det bästa av det han känner till när han anländer kommer inte att uppfylla kallelsen. Att uthärda kräver att man blir bättre varje dag genom att utveckla de ytterligare gåvor som Herren beviljar. Det kräver tro att lyssna till Herren och missionsledarna och att lära sig uträtta vadhelst missionärer kallas att göra. Naturligtvis är det svårt. Det är därför det är en så stor gåva och därför det för med sig så stora välsignelser. Vi måste upptäcka vilka vi är och uppnå meningen med vårt liv. Sedan måste vi besluta oss för att övervinna alla hinder med stor beslutsamhet att uthärda till slutet. När vi tar på oss en uppgift bör vi tänka: "Jag ska lära mig hur jag ska genomföra den här uppgiften på ett hederligt sätt, genom att göra det på Herrens sätt. Jag ska studera, ställa frågor, söka och be. Jag har förmågan att ständigt lära nytt. Jag är inte färdig förrän uppgiften är slutförd." Detta är att uthärda intill änden: att se till att vår uppgift är slutförd. Det ligger mer i uthållighet än att bara överleva och vänta på att slutet ska komma. Att uthärda intill änden kräver stor tro. I Getsemane örtagård kastade sig Jesus "till marken och bad: Fader, låt denna bägare gå förbi mig, om det är möjligt. Men inte som jag vill utan som du vill" (Matt 26:39). Det krävs stor tro och mod för att be till vår himmelske Fader "inte som jag vill utan som du vill". Tron till att förlita sig på Herren och uthärda för med sig stor styrka. En del kanske säger att om vi har tillräckligt med tro kan vi ibland förändra de omständigheter som orsakar våra prövningar och vedermödor. Ska vi använda vår tro till att ändra på våra omständigheter, eller ska vi använda vår tro till att uthärda våra omständigheter? Trofasta böner kan uppsändas för att förändra eller lindra omständigheterna i vårt liv, men vi bör alltid minnas att när vi avslutar vår bön så är det med insikt om att "din vilja ska ske" (se Matt 26:42). Tro på Herren inbegriper förtröstan på Herren. Tron att uthärda väl är den tro som är baserad på att acceptera Herrens vilja och de lärdomar som vi får genom det som sker i vårt liv. När vi sätter vår lit till Herren och håller blicken fäst på evigheterna, blir vi välsignade med att kunna acceptera vilken prövning vi än får. För livet på jorden, som vi känner till det, är bara tillfälligt, och om vi uthärdar det väl har Herren lovat oss: "Och om du håller mina bud och är ståndaktig intill änden, skall du hava evigt liv, vilken gåva är den största av alla Guds gåvor" (L&F 14:7). Som individer vet vi inte när vårt jordeliv är slut. Vi behöver utveckla förmågan att uthärda och slutföra dagens uppgifter, oavsett hur svår morgondagen kan se ut. Må vi kunna säga som Paulus sade till Timotheos: "Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron" (2 Tim 4:7). "Ja, vi prisar dem saliga som håller ut" (Jak 5:11). Det finns ingenting som vi får utstå som inte Jesus förstår, och han väntar att vi ska vända oss till vår himmelske Fader i bön. Jag vittnar om att om vi är lydiga och om vi är flitiga, kommer våra böner att besvaras, våra problem att minska, vår rädsla att försvinna, ljus kommer att skina på oss, förtvivlans mörker att skingras, och vi kommer att vara nära Herren och känna hans kärlek och den Helige Andens tröstande vägledning. Det är min bön att vi ska finna tron, modet och styrkan att uthärda intill änden så att vi kan känna glädjen över att trofasta kunna återvända till vår himmelske Faders famn. I Jesu Kristi namn, amen.