En lärjunge, en vän Biskop Richard C Edgley förste rådgivare i presiderande biskopsrådet Det som verkligen betyder något är inte hur andra beskriver oss utan hur Frälsaren beskriver oss. För några år sedan när jag arbetade i en annan organisation, kom vår personalchef, en hängiven katolik, till mitt kontor med sin sekreterare, Darlene. Jag kunde lätt se att Darlene inte var där av egen fri vilja och att hon hellre skulle vilja vara någon annanstans. Personalchefen hälsade mig med dessa ord: "Vill du vara snäll och berätta för Darlene att mormoner är kristna. Jag har diskuterat med henne i över en halv timma och jag kan inte övertyga henne om detta faktum. Hon behöver höra det från dig." Min första tanke var, har jag själv gjort något som kunnat få Darlene att ifrågasätta min tro och lojalitet till Frälsaren? Men sedan insåg jag snabbt att hennes tvivel inte riktade sig till mig personligen. Efter att ha bett dem sitta ner, frågade jag Darlene varför hon trodde att vi inte var kristna. Hon svarade att det var hennes präst som sagt så. Jag frågade om hon kände till det officiella namnet på kyrkan. Det gjorde hon inte. Hon kände bara till kyrkan som mormonkyrkan. Jag förklarade att namnet var Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga och frågade sedan om det inte var ett ganska underligt namn på en kyrka som inte ansågs kristen. Jag frågade så min katolska vän om han, utifrån våra timslånga samtal på flygplan, hotell, middagar och i enskilda samtal, ville förklara några av de saker han lärt sig om oss angående Kristus, hans lärdomar och vår tro. Han förklarade dem på ett kanske trovärdigare sätt än jag kunnat göra. Darlene svarade att hennes präst hade sagt att vi inte trodde på Bibeln, som vi ersatt med Mormons bok. Jag svarade med att läsa åttonde trosartikeln för henne: "Vi tror att Bibeln är Guds ord i den mån den är rätt översatt. Vi tror också att Mormons bok är Guds ord." Jag förklarade sedan att Mormons bok var en ytterligare skrift som kompletterade Bibeln och gav oss ännu ett vittne om Kristus. Den utvecklade och klarlade många av Kristi heligaste och viktigaste lärdomar. Hon svarade: "Min präst säger att Mormons bok inte kan innehålla Kristi lärdomar, eftersom det inte kan finnas fler uppenbarelser efter apostlarnas död; det vill säga inga skrifter efter Bibeln." Min fråga till henne löd: "I en tid av så snabba förändringar i en turbulent och orolig värld, med så många förbryllande problem, får det dig inte att undra varför en kärleksfull Fader skulle upphöra att kommunicera med sina barn, som han älskade så mycket att han offrade sin Enfödde Son för dem?" Samtalet fortsatte i 15­20 minuter till, med mina försök att förklara vår bokstavliga tolkning av försoningen, uppståndelsen och andra viktiga doktriner angående Frälsaren. Jag slutade med att bära det starkaste vittnesbörd jag kunde om en kärleksfull Fader och en lydig Son. I slutet av vårt samtal var hennes svar detsamma: "Min präst har talat och då är det på det viset." Och med detta avslutades samtalet, vilket gjorde mig både besviken och lite bekymrad över missförståndet. Det är intressant att se hur bristen på kunskap hos några få omedvetet eller medvetet kan vilseleda många. Att döma någon annans hjärta och samvete är troligtvis bäst att överlåta till allas vår rättfärdige Domare. Säkert kommer det slutliga avgörandet om vem som är en sann lärjunge till Kristus att överlämnas till Frälsaren som sade: "Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och de känner mig" (Joh 10:14). Efter att ha fått presenterat för sig några grundläggande lärdomar om kyrkan ringde fader Charles Taylor, en präst och vän till mig, och berättade om sin vidare kunskap om evangeliet. Aningen begeistrad sade han: "När man tar sig tid att studera lärdomarna och doktrinerna i mormonkyrkan framgår det tydligt att mormonerna verkligen är kristna. Faktum är att jag aldrig har träffat mer kristuslika människor än de mormoner jag nyligen blivit bekant med." Jag svarade att jag gärna skulle vilja höra mer om vad han tyckte och kände sedan han fått tillfälle att läsa Mormons bok och kunde se hur den vittnade och undervisade om Frälsaren. Han svarade: "Jag läser redan Mormons bok, och den är underbar att läsa. Den har fördjupat min kunskap om Kristus och hans mission. Jag känner en underbar anda när jag läser den." Min vän tog sig tid att skaffa sig kunskap innan han bildade sig en uppfattning. Han försökte inte påverka andra med något som grundade sig på brist på kunskap eller missuppfattning. Detta tycker jag är ansvarsfullt -- att söka kunskap innan man dömer, och naturligtvis innan man försöker övertyga andra om sina egna missuppfattningar. Får jag för min vän Darlene åter framhålla att Jesus Kristus är medelpunkten i varje doktrin, varje förordning och varje princip i kyrkan -- liksom själva namnet på kyrkan anger. Mormons bok vittnar om Jesus Kristus, betonar och klarlägger hans lärdomar. Nephi, en profet i Mormons bok, förklarade för världen: "Vi tala om Kristus, vi fröjda oss i Kristus, vi predika om Kristus, vi profetera om Kristus och vi skriva i överensstämmelse med våra profetior, på det våra barn må veta på vilken källa de måste rikta sina blickar för att få förlåtelse för sina synder" (2 Nephi 25:26). Nephi sade också: "Det finnes intet annat namn under himmelen varigenom en människa kan bliva frälst utom namnet Jesus Kristus, om vilken jag talat" (2 Nephi 25:20). Under årens lopp har jag funderat över detta med min vän Darlene, och varit bekymrad över hur samtalet slutade. Men jag har sedan dess kommit fram till att åsikter grundade på missuppfattningar och falska lärdomar inte bör bekymra mig, utom när jag har ansvar att försöka rätta till sådana missuppfattningar. Det som verkligen gäller är inte hur andra beskriver oss utan hur Frälsaren beskriver oss. Så frågan är, hur uppfattar han personligen var och en av oss? Därför, som medlemmar i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, behöver vi koncentrera våra frågeställningar till på vårt eget förhållande till vår himmelske Fader och Frälsaren Jesus Kristus. Under den sista stunden av min fars rättfärdiga och exemplariska liv, sade han, med all den kraft han kunde uppbjuda och med knappt hörbar röst: "Jag hoppas bara att Frälsaren kommer att finna mig värdig att kalla mig hans vän." O, att få kallas Frälsarens vän! Det som min far längtade efter, undrade också jag över, skulle Kristus vilja räkna mig som ett av hans får? Kunde han se min strävan att vara exempel på hans lärdomar och leva efter hans gudomliga principer? Skulle han vilja kalla mig en lärjunge? Skulle han vilja kalla mig en vän? Det är detta som verkligen betyder något. Frälsaren angav kännetecknet för sin vänskap i femtonde kapitlet i Johannes, där han säger: "Ni är mina vänner, om ni gör vad jag befaller er" (Joh 15:14). Han angav också eldprovet när han sade: "På deras frukt skall ni känna igen dem" (Matt 7:16; se också verserna 17­18, 20). Det är så vi alla kommer att bli dömda -- på vår frukt, god eller dålig. I den slutliga domen kommer vi, om vår frukt berättigar därtill, att inbjudas att sitta på Guds högra sida. Där jag tror att hans vänner kommer att finnas. Så om vi, om än på vårt skröpliga och stapplande sätt, uppriktigt strävar efter att leva ett Kristuslikt liv, har det föga betydelse hur andra väljer att karakterisera oss. Ansvaret för vår kristlighet är vårt. Det är vi som avgör vårt lärjungeskap, ingen annan. Andra må beteckna oss som de vill, men den sanne och rättfärdige Domaren kommer att döma oss sådana vi är. Vårt lärjungeskap bestämmer vi själva, och inte någon annan. När vi döptes påtog vi oss frivilligt Kristi namn. Att påta sig hans namn resulterar i ett förbund att följa hans lärdomar. Vi har möjlighet att förnya våra förbund och granska våra dagliga liv varje gång vi tar sakramentet. Vi kan alla ställa oss standardfrågorna: Ber vi dagligen, enskilt och som familj? Läser vi skrifterna? Håller vi våra hemaftnar och betalar vi vårt tionde? Listan kan fortsätta. Men den verkliga frågan är: Är vi på väg att bli en lärjunge? Är vi på väg att bli en vän? Alma frågade: "Ären I andligen födda av Gud? Är hans bild präntad i edert medvetande? Haven I erfarit denna mäktiga förvandling i edra hjärtan?" (Alma 5:14). Det viktigaste är förändringen i våra hjärtan -- en förändring som leder till ett förändrat leverne. Almas följdfrågor var mer specifika. Han frågade: "Haven I vandrat och bevarat eder ostraffliga för Gud?" "Om I nu kallades att dö, . . . haven I varit tillräckligt ödmjuka?" "Ären I avklädda allt högmod?" (Alma 5:27­28). Idag skulle vi kunna tillägga dessa frågor: Älskar vi våra medmänniskor som oss själva? Är vi fullständigt ärliga i affärslivet och i andra relationer? Sätter vi familjen främst -- före vårt eget intresse? Har vi gjort något gott i världen idag? Rättar vi oss efter profetens förmaningar och lärdomar? Ja, frågan är: kan vår yttre andakt tolkas som ett kristuslikt liv? Det räcker inte att bara tala om Kristus, predika om Kristus eller ens profetera om Kristus (se 2 Ne 25:26). Vi måste leva som Kristus, för det är genom vårt eget dagliga liv som Frälsaren kommer att avgöra huruvida vi är en av hans sanna lärjungar, en vän. För andra Darlenes i världen hoppas jag att vår frukt ska vara värd att kallas kristen. Och för oss som är medlemmar i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga hoppas jag att våra gärningar, våra handlingar, våra hjärtan och våra samveten exemplifierar Frälsarens lärdomar och visar vår tacksamhet för hans stora offer för oss alla. För dem som undrar hur Kristus passar in i vår teologi och våra personliga liv, vittnar vi att Kristus är världens Återlösare. Han är vår Herre, vårt Ljus och vår Frälsare. Han ordinerades från höjden att nedstiga under allt, att lida mer än andra! Han är det centrala i allt det vi undervisar om och i allt vi gör. Som kyrka består vi av enskilda kristna, som försöker bevisa sitt lärjungeskap för Frälsaren. Det är ingen institutionell fråga, det är en personlig sak. Det är mitt vittnesbörd att han levde, att han dog och att han lever. Han sonade våra synder. Det är min bön att vi var och en ska leva vårt liv och förrätta vår andakt på ett sådant sätt att det tydligt framgår, för medlemmar såväl som icke medlemmar, att vi är sanna lärjungar till den levande Kristus. Men vad ännu viktigare är, jag ber att vi må bli erkända av den sanne och rättfärdige Domaren över oss alla, Herren Jesus Kristus. Kan någon få en större belöning än att erkännas av honom som en sann och trofast tjänare -- en lärjunge, en vän. I Jesu Kristi namn, amen.