Till pojkarna och männen President Gordon B Hinckley Jag säger att tiden har kommit att ställa vårt hus i ordning. Mina bröder, det är ett stort tillfälle och ett överväldigande ansvar att tala till er. Jag vill först tala till de yngre männen här ikväll. Tack för att ni kommit, var ni än är samlade. Tack för att ni deltar i såväl seminariet som era söndagsmöten. Jag hedrar er för er önskan att lära av evangeliet, att fördjupa era kunskaper genom att studera Herrens ord. Jag tackar er för den önskan ni bär i era hjärtan att gå på mission. Jag tackar er för att ni drömmer om att gifta er i templet och fostra egna redbara barn. Ni är inte ungdomar utan framtid. Ni slösar inte bort era liv med att mållöst driva omkring. Ni är målmedvetna. Ni har planer som endast kan leda till tillväxt och styrka. När ni utnyttjar er energi, när era drömmar är målinriktade, händer förunderliga ting. Nyligen fick jag en kungörelse från ledaren för en grupp unga män i kyrkan från norra Kalifornien. De kom från nitton stater, och när de samlades i bergen, besökte de platsen för en tragisk händelse bland pionjärerna. Medan pojkarna begrundade det de sett och påminnelsen om sin arvedel, inbjöds de att underteckna en "Kungörelse från ett scoutläger på pionjärleden". Jag vill läsa detta löfte för er: "Må alla veta att vi är scouter . . . och bärare av Guds aronska prästadöme. Vi lovar trohet till de värderingar och principer som ledde männen i mormonbataljonen och de män och kvinnor bland sista dagars heligas pionjärer som hjälpte till att bilda denna stat, Kalifornien. Som deras tacksamma söner gläds vi åt vår arvedel av tjänande. Denna dag, den 18 juli 1998, lovar vi att bli omvända till Jesu Kristi evangelium. Vi ska studera skrifterna. Vi ska be om styrka att lyda. Vi ska arbeta. Vi ska av hela vårt hjärta sträva efter att följa Jesu föredöme. Vi ska ära det prästadöme vi fått genom att tjäna andra människor. Vi ska hålla oss värdiga att handha Herrens nattvards sakrament. Varhelst det finns behov av hjälp ska vi stiga fram, liksom våra förfäder gjorde. Vi ska visa oss värdiga det större, det melkisedekska prästadömet. Vi ansluter oss till Herrens armé och ska gå ut som heltidsmissionärer för att inbjuda alla att komma till Kristus. Vi är unga män i förbundet. Vi ska bereda oss att ta emot det eviga äktenskapsförbundet. Vi ber om rättfärdiga hustrur och barn, som vi ska hedra och beskydda med våra egna liv. Alla må veta att oavsett faror, oavsett frestelser, oavsett tillståndet i världen, vill vi vara trofasta liksom våra förfäder. Liksom de som gått före oss vänder vi oss bort från självförhärligande och avstår från personlig vinning för att bygga ett fredens samhälle, styrt av Gud. Alltid och överallt ska vi vara våra löften trogna." Jag hyllar varje pojke som undertecknat detta löfte. Jag ber att inte någon av dem någonsin ska svika de löften han gett sig själv, kyrkan och Herren. Hur annorlunda vore inte världen om alla pojkar kunde och ville underteckna ett sådant löfte. Inga liv skulle förstöras av droger. Det skulle inte finnas några gäng där barn mördar barn och unga män är på väg mot antingen fängelset eller döden. Utbildning vore ett mål värt att arbeta för. Tjänande i kyrkan skulle vara en möjlighet att ta vara på. Det skulle råda större frid och kärlek i människors hem. Ingen pornografi skulle bli sedd och ingen slipprig litteratur bli läst. Ni skulle hedra och respektera de flickor ni umgås med, och de skulle aldrig behöva vara rädda för att vara ensamma med er, oavsett omständigheterna. Det skulle bli som om Helamans unga krigare hade rekryterat världens ungdomar till sitt sätt att leva. Ert livs planering skulle naturligtvis omfatta en mission. Ni skulle med glädje gå varthelst ni blev utsända för att utföra Herrens verk och ägna det hela er tid och uppmärksamhet, er styrka, energi och kärlek. Låt mig läsa för er ur ett brev från en ung man som nu är ute som missionär. Det skrevs till hans familj, och jag hoppas att jag inte sårar någon genom att läsa det för en så stor församling. Jag ska inte avslöja skribentens namn. Han säger: "Det gångna året har varit storartat! Jag förflyttades från missionskontoret och kom till den här lilla grenen. Mitt liv har genomgått en dramatisk förändring sedan den sista förflyttningen. Under de senaste månaderna har jag lärt mig vad som verkligen är verkligt viktigt. Jag har lärt mig vad som betyder något. Jag har lärt mig glömma mig själv. Jag har lärt mig arbeta effektivt. Jag har lärt mig älska andra. Jag har lärt mig att Gud lever och att jag älskar honom. Jag har kort sagt lärt mig leva efter min tro. . . Jag har lärt mig mer om människor och annat. Jag har sett glädjetårar hos människor som aldrig vetat att de var Guds barn. Jag har sett ångerfulla människors böner besvaras. Jag har sett människor ta till sig Jesu Kristi evangelium och få en önskan att bli en ny människa tack vare en känsla . . . Jag drömmer ofta om frälsningsplanen. Jag tänker på det stora och förunderliga som skett. Jag tänker på kraften och styrkan hos änglar som står omkring oss. Ibland undrar jag hur många av dem som finns omkring mig och hjälper mig att bära vittnesbörd på ett språk jag trodde att jag aldrig skulle kunna lära mig. Jag tänker på den frid och den odödliga härlighet som Enok såg i en syn . . . Jag är tacksam till Gud att vara den jag är. Min största välsignelse i livet är att leva ­ leva och tjäna vår Gud. I detta finner jag stor frid och glädje." Mina kära unga vänner, jag hoppas ni alla är inriktade på missionärsarbete. Jag kan inte lova er att ha roligt. Jag kan inte lova ett lätt och behagligt liv. Jag kan inte lova er vara fria från modlöshet, från rädsla, ja, ibland rent elände. Men jag kan lova er att ni kommer att växa som ni aldrig vuxit under en motsvarande tid i hela ert liv. Jag kan lova er en glädje som är unik, underbar och bestående. Jag kan lova er att ni kommer att omvärdera ert liv, att ni kommer att göra nya prioriteringar, att ni kommer att leva närmare Herren, att bönen blir en verklig och underbar upplevelse, att ni kommer att vandra i tro på resultatet av det goda ni gör. Gud välsigne er unga män, pojkarna i denna hans stora kyrka. Må var och en av er vandra med ett högre beslut, en föresats att vara sista dagars heliga i ordets varje innebörd. Må framsteg, framgång och tjänande bli er belöning i det fascinerande och underbara liv som ligger framför er. Nu, bröder, vill jag tala till de äldre männen, med förhoppning om att det ska vara till nytta också för de yngre männen. Jag vill tala till er om timliga ting. Som bakgrund till det jag vill säga, läser jag några verser ur 41:a kapitlet av Första Moseboken. Farao, Egyptens regent, drömde drömmar som bekymrade honom mycket. De visa männen vid hans hov kunde inte ge någon uttydning. Då fördes Josef inför honom. "Farao sade till Josef: 'Jag drömde att jag stod på stranden av Nilfloden. Och jag såg sju kor stiga upp ur floden, feta och vackra, och de betade i vassen. Sedan såg jag sju andra kor stiga upp, avfallna och mycket fula och magra . . . Och de magra och fula korna åt upp de sju första, feta korna . . . Åter drömde jag och såg . . . sju ax, fulla och vackra, växa på samma strå. Sedan såg jag sju andra ax skjuta upp, svedda av östanvinden. Och de tunna axen uppslukade de sju vackra axen . . . Då sade Josef till Farao: '. . .Vad Gud ämnar göra, det har han förkunnat för Farao. De sju vackra korna betyder sju år, de sju vackra axen betyder också sju år; drömmarna har en och samma betydelse . . . Vad Gud ämnar göra, det har han låtit Farao veta. Se, sju år skall komma med stor ymnighet över hela Egyptens land. Men efter dem skall sju hungerår inträffa . . . och . . . Gud skall låta det ske snart" (se 1 Mos 41:17­20, 22­26, 28­30, 32). Nu, bröder, vill jag göra helt klart att jag inte profeterar, att jag inte förutsäger år av hungersnöd i framtiden. Men jag säger att tiden har kommit att ställa vårt hus i ordning. Alltför många av vårt folk lever med mycket små marginaler. Ja, några lever på lån. Vi har de senaste veckorna bevittnat stora och skrämmande svängningar på världsmarknaderna. Ekonomi är något bräckligt. Ett fall i ekonomin i Jakarta eller Moskva kan omedelbart påverka hela världen. Verkningarna kan till sist nå var och en av oss. Det finns tecken på stormar framför oss, och vi borde lyssna på varningarna. Jag hoppas av hela mitt hjärta att vi ska slippa uppleva en depression. Jag är själv ett barn av den stora depressionen på trettiotalet. Jag slutade vid universitetet 1932, när arbetslösheten i det här området var över 33 procent. Min far var då president för kyrkans största stav i den här dalen. Detta var innan vårt nuvarande välfärdsprogram etablerats. Han oroade sig mycket för sitt folk. Han och hans ämbetsbröder startade ett stort vedhuggningsprojekt avsett att hålla hemmens ugnar och spisar i gång och folket varmt på vintern. De hade inga pengar att köpa kol för. Män som hade varit välbärgade var med bland dem som högg ved. Jag upprepar att jag hoppas vi aldrig mer behöver se en sådan depression. Men jag är bekymrad över den väldiga avbetalningsskuld som hänger över nationen, vårt eget folk inberäknat. I mars 1997 var den skulden över 1,2 trillioner dollar, vilket innebar 7 procents ökning jämfört med föregående år. I december 1997 hade 55 till 60 miljoner hushåll i Förenta staterna kreditkortsskulder. Dessa skulder var i genomsnitt över 7.000 dollar och kostade 1.000 dollar om året i räntor och avgifter. Konsumtionskrediter i procent av disponibel inkomst steg från 16,3 procent 1993 till 19,3 procent 1996. Alla vet att varje lånad krona belastas med ränta som ska betalas. När lån inte kan betalas, följer konkurs. Det var 1.350.118 konkurser i Förenta staterna förra året. Detta innebar 50 procents ökning jämfört med 1992. Under andra kvartalet i år inkom nära 362.000 konkursansökningar, vilket är rekord för en tremånadersperiod. Vi förleds av förförisk annonsering. TV förmedlar den lockande inbjudan att låna upp till 125 procent av det egna hemmets värde. Men räntan nämns inte. President J Reuben Clark jr sade under prästadömsmötet 1938 från denna talarstol: "När du en gång är skuldsatt, är räntan din följeslagare varje minut av dygnet. Du kan inte undvika den eller smita ifrån den. Du kan inte avfärda den. Den ger inte efter för vädjanden, krav eller order. Och närhelst du kommer i dess väg eller korsar dess stig eller underlåter att uppfylla dess krav, så krossar den dig" (i Conference Report, apr 1938, s 103). Jag vet att det naturligtvis kan vara nödvändigt att låna för att få ett hem. Men låt oss köpa ett hem vi har råd med och sålunda lätta bördan av de betalningar som ständigt kommer att hänga över våra huvuden, utan nåd eller möjlighet till uppskov i upp till trettio år. Ingen vet när nödsituationer ska inträffa. Jag känner till en man som var mycket framgångsrik i sitt yrke. Han levde ett behagligt liv. Han byggde sig ett stort hus. Så en dag råkade han ut för en allvarlig olycka. På ett ögonblick, utan förvarning, förlorade han nästan livet. Han blev svårt handikappad. Hans förmåga att tjäna pengar var förstörd. Han stod inför enorma sjukhusräkningar. Han hade andra skulder att betala. Han var hjälplös inför sina borgenärer. I ena stunden var han rik, i nästa var han helt utblottad. Alltsedan kyrkans tidiga dagar har Herren talat om att sätta sig i skuld. Till Martin Harris sade han i en uppenbarelse: "Betala den skuld du ådragit dig hos boktryckaren. Frigör dig från träldomen" (L&F 19:35). President Heber J Grant talade upprepade gånger om detta från denna talarstol. Han sade: "Om det finns någon enskild sak som ger frid och förnöjsamhet till människohjärtat och till familjen, så är det att leva inom sina tillgångar. Om det finns något som är slitsamt, nedbrytande och nedslående så är det att ha skulder och förpliktelser som man inte klarar av" (Gospel Standards, sammanst av G Homer Durham [1941], s 111). Vi för ut ett budskap om oberoende till hela kyrkan. Oberoende kan inte uppnås när stora skulder hänger över hushållet. Man har varken oberoende eller frihet från slaveri när man står i skuld till någon. När det gäller kyrkans affärer har vi försökt vara ett föredöme. Vi har haft policyn att varje år lägga undan några procent av kyrkans inkomster för eventuella framtida behov. Jag är tacksam att kunna säga att kyrkan, i alla delar av sin verksamhet, i alla sina avdelningar, fungerar utan lånade pengar. Om vi inte kan klara detta, drar vi ner på verksamheten. Vi drar ner på kostnaderna så att de stämmer med inkomsterna. Vi lånar inte. En av de lyckligaste dagarna i president Joseph F Smiths liv var den dag när kyrkan betalade sin långvariga skuld. Vilken underbar känsla det är att vara skuldfri, att ha lite pengar för nödsituationer undanlagda där de kan tas fram vid behov. President Faust berättar inte gärna följande själv. Kanske jag kan berätta. Han hade en inteckning på sitt hem till 4 procents ränta. Många människor skulle ha sagt honom att det var dumt att betala av denna inteckning när den hade så låg ränta. Men vid första tillfälle då han kom över en del pengar, beslöt han och hans hustru att de skulle lösa in inteckningen. Han har varit skuldfri sedan den dagen. Det är därför han ler så glatt och visslar när han arbetar. Jag uppmanar er, bröder, att se över er ekonomi. Jag uppmanar er att vara försiktiga med utgifter, att behärska er i era inköp för att i görligaste mån undvika skulder. Betala av era skulder så snart ni kan och befria er från slaveriet. Detta är en del av det timliga evangelium vi tror på. Må Herren välsigna er, mina älskade bröder, att sätta era hus i ordning. Om ni har betalt era skulder, om ni har en reserv, hur liten den är, kan stormarna vina kring ert huvud, ni har ändå tak över huvudet för hustru och barn, och frid i hjärtat. Det är allt jag har att säga om detta, men jag vill betona det så mycket jag kan. Jag lämnar er mitt vittnesbörd om gudomligheten i detta verk och min kärlek till er alla, i vår Återlösares, Herren Jesu Kristi namn, amen.