President Gordon B Hinckley
Mitt budskap till er, min uppfordran till er, min bön är att ni ska förnya er beslutsamhet att stärka era hem.
Mina kära systrar! Jag vill börja med att säga hur mycket vi uppskattar kvinnorna i denna kyrka. Ni är en viktig del av den, en mycket viktig del. Den skulle inte kunna fungera ordentligt utan er.
Ni ger inspiration. Ni ger balans. Ni utgör en stor reservoar av tro och goda gärningar. Er hängivenhet, er lojalitet och era talanger ger styrka. Ingen kan förneka den stora roll ni spelar i detta verks framgång över hela jorden. Ni undervisar i organisationerna, och ni gör det så bra. Era förberedelser är exempel för oss alla. Var och en av er utgör en del av denna stora rörelse, Hjälpföreningen, en stor familj av systrar, över fyra miljoner. I ert världsomfattande medlemskap finns kraften att åstadkomma oerhört mycket gott.
Ni tar hand om hemmen. Ni uppmuntrar era män. Ni undervisar och fostrar era barn i tro. För några av er är livet svårt, till och med bittert. Men ni klagar väldigt lite och uträttar så mycket. Vi står i stor skuld till er!
På tal om Hjälpföreningen sade president Joseph F Smith vid ett tillfälle:
Denna organisation är gudomligt skapad, gudomligt auktoriserad, gudomligt instiftad, av Gud bestämd att verka för kvinnors och mäns frälsning. Därför finns det inte någon organisation som kan jämföras med den . . . någonsin kan ha samma ställning och plattform som denna kan . . .
Gör [Hjälpföreningen] till den främsta, gör den till den förnämsta, gör den till den mest framträdande, den bästa och den gedignaste av alla organisationer i världen. Ni är kallade genom Guds profets röst att göra detta, att vara de förnämsta, de största och de bästa, de renaste och de som är mest hängivna att göra rätt" (Protokoll för Hjälpföreningens generalkommitté, 17 mar 1914, Historiska avdelningens arkiv, Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, s 5456).
En stor utmaning! När våra döttrar och våra barns döttrar har gift sig har min hustru gett dem en speciell gåva. Inte någon dammsugare eller servis eller några köksredskap. Det är en sju generationers släkttavla på hennes mors linje, vackert inramad. Den består av fotografier av hennes mormors mormor, hennes mormors mor, hennes mormor, hennes mor, henne själv, hennes dotter och hennes nygifta dotterdotter.
Varje kvinna på denna tavla har i över sju generationer arbetat eller arbetar nu i Hjälpföreningen. Denna vackra släkttavla blir en ständig påminnelse till de yngre i denna generation om det stora ansvar de har, om den stora skyldighet de har att föra mödrarnas och mormödrarnas tradition vidare och hjälpa till i Hjälpföreningens organisation.
Ni och era föregångare har vandrat i Herrens ljus. Från början har det varit ert allra viktigaste ansvar att se till att ingen går hungrig, att ingen är utan tillräckligt med kläder, att ingen är utan tak över huvudet. Det har varit och är ert ansvar att besöka era systrar varhelst de bor, att uppmuntra dem när så behövs, att förvissa dem om er kärlek och omsorg och intresse. Ni har och har haft tillfälle att undanröja det mörker som omger dem som inte kan läsa eller skriva, och föra kunskapens ljus in i deras liv genom att lära dem detta.
Ni har och har haft möjlighet att umgås som systrar som älskar och ärar och respekterar varandra, att ge välsignelserna av trevlig gemenskap till tiotusentals som, utan er, skulle haft det mycket trist och ensamt.
Jag plockade fram en bok från min hylla häromkvällen. Jag läste på nytt om Mary Fielding Smiths liv, hustru till Hyrum Smith, svägerska till Joseph Smith, mor och mormor till två presidenter i kyrkan. Som omvänd till kyrkan, ursprungligen från England och sedan från Canada, kom hon till Nauvoo när hon var nästan fyrtio år. Där träffade hon och gifte sig med Hyrum Smith, som var ensam med sex barn sedan hans första hustru dött.
Mary älskade honom och berikade hans liv. Då påbörjade hon ett liv som gav henne lycka, men som sedan gav henne omätlig sorg, ty hon ålades ett fruktansvärt och skrämmande ansvar, som förde henne från Nauvoo tvärs över Iowa till Winter Quarters, och 1848, på den långa leden mot Saltsjödalen. När hon var 51 år gammal var hon utsliten, uttröttad av kampen, och dog den 21 september 1852.
Hennes liv står som symbol för Hjälpföreningens kvinnor på den tiden. Faktum är att några av hennes upplevelser ägde rum innan föreningen organiserades år 1842.
Marys son Joseph föddes just då hennes make rycktes bort av den milispöbel som då terroriserade Far West. Hyrum och profeten Joseph fördes till Liberty, Missouri, där de sattes i fängelse. När guvernör Lilburn W Boggs utfärdat sin utrotningsorder tvingades hon lämna Missouri med styvbarnen, som hon tagit ansvar för, och sin egen son. Marys syster Mercy lade Mary, som var allvarligt sjuk, på en bädd i en vagn med hennes nyfödde pojke i en vagga bredvid.
I februari 1839, när det fortfarande var vinter i landet, färdades de österut tvärs genom staten och sedan över Mississippi till Quincy, Illinois, och skumpade fram i en vagn utan fjädring där varje skakning medförde smärta.
När hennes make och profeten slapp ut ur Libertyfängelset och kom till Quincy blev livet på nytt lättare. De heliga flyttade till det som blev Nauvoo och upprättade sin vackra stad vid Mississippifloden. Men deras frid blev kortvarig. Hennes lille pojke hade inte fyllt sex år när en knackning hördes på hennes fönster en kväll och en man sade: "Syster Smith, din make har dödats!"
Joseph F glömde aldrig hur hans mor grät hela natten.
Hennes värld var krossad. Hon var nu ensam med en stor familj att ta hand om. På sommaren 1846 tog de avsked av sitt bekväma hem och åkte på en pråm tvärsöver Mississippifloden. Ensam om ansvaret lyckades hon köpa, låna och byta till sig oxspann och vagnar.
Medan de bodde i Winter Quarters tog sig hon och hennes bror nerför Missourifloden för att inhandla förnödenheter och kläder. De hade två vagnar, var och en med två oxspann. När de slagit läger för natten upptäckte de på morgonen att deras två bästa oxar försvunnit. Unge Joseph och hans morbror tillbringade hela morgonen med att söka efter de försvunna djuren. De fann inga. Missmodig återvände Joseph för att berätta det för sin mor. Deras situation var fruktansvärt förtvivlad. När han närmade sig såg han modern på knä i innerlig bön, i samtal med Herren om deras problem. När hon reste sig upp fanns det ett leende i hennes ansikte. Hon sade till sonen och brodern att de skulle äta sin frukost, medan hon letade. Hon följde en liten bäck och utan att bry sig om vad en man i området sade, gick hon direkt längs flodbanken.
Så stannade hon och ropade på sin son och bror. Hon pekade på deras oxar som stod bundna vid några pilträd som växte i sänkan på en djup bergsklyfta. Tjuven, som försökt vilseleda henne, lyckades inte och oxarna räddades.
Marys tro inpräntades i hennes sons barnahjärta. Han glömde det aldrig. Han tvivlade aldrig på att hon levde nära Herren.
Ni känner alla till vad som hände henne när en av hennes oxar, utmattad och sliten, lade sig ner för att dö när de var på väg till dessa dalar i västern. Med en blandning av total desperation och enkel tro skaffade hon fram invigd olja, och bad sin bror och en kamrat att välsigna oxen. Detta gjorde de. Den reste sig upp med förnyad styrka och forslade dem återstoden av deras långa resa.
Sådan var den tro, ljuv och enkel och vacker, som utmärkte denna kvinnas liv. Hon vandrade i Herrens ljus. Hon levde av detta ljus. Det vägledde henne i allt hon gjorde. Det blev ledstjärnan i hennes liv. Hon var ett exempel på den enorma tron hos denna kyrkas kvinnor, Hjälpföreningens kvinnor, som idag på tusentals platser fortsätter det hängivna arbetet i denna märkliga organisation.
Nu finns det en ytterligare utmaning för er systrar i dessa dagar. Aldrig förr, åtminstone inte i vår generation, har ondskans krafter varit så påfallande, så skamlösa, så aggressiva som de är idag. Saker som vi inte vågade tala om tidigare slungas nu ständigt ut i våra vardagsrum. All känslighet läggs bort när reportrar och förståsigpåare med osmaklig tydlighet talar om saker som endast kan väcka nyfikenhet och leda till ont.
Några som vi sett upp till som ledare har svikit oss. Vi är besvikna och desillusionerade. Och det som de gjort är bara toppen på isberget. Lagrat under denna topp finns en stor mängd tarvlighet och snusk, och tygellöst och oärligt uppträdande.
Det finns en anledning till det. Jag tycker den är enkel att definiera. Jag tror att våra problem, nästan allesammans, uppstår i människors hem. Om det ska bli en förbättring, om det ska bli en förändring, om det ska bli en återgång till gamla och heliga värderingar, måste det börja i hemmet. Det är här som sanningen lärs, som redbarheten utvecklas, som självdisciplinen ingjuts och som kärleken fostras.
Hemmet är utsatt för belägring. Så många familjer förstörs. Var finns fäderna som borde presidera i kärlek i dessa hem? Lycklig är den kvinna som är gift med en god man, som är älskad av honom, och som i sin tur älskar honom en man som älskar sina barn, tar hand om dem, undervisar dem, vägleder dem, uppfostrar och beskyddar dem på deras väg genom livets stormar från barndomen till vuxen ålder.
Det är i hemmet som vi lär oss de värderingar som vi styr våra liv efter. Detta hem kan vara mycket enkelt. Det kan ligga i en fattig stadsdel, men med en god far och en god mor kan det bli en plats för underbar fostran. Min hustru tycker om att berätta om Sam Levenson. Han talar om hur det var att växa upp i en trång våning i New York, där omgivningen var allt annat än god. Här i denna slum fostrade hans mor sina åtta försigkomna barn. Han sade: "Det måste finnas högre nivå av moral i hemmet än på gatan. (Hans mor brukade säga till dem när de handlade så som man gjorde på gatan): 'Ni är inte på gatan; ni är i vårt hem. Detta är inte någon källare eller biljardhall. Här uppträder vi som människor.'" (Sam Levenson, Everything But Money [New York: Pocket Books, 1966], s 123).
Om någon kan förändra det dystra tillstånd vi är på väg in i, är det ni. Res er, ni Sions kvinnor, anta den stora utmaning som ligger framför er.
Höj er över tarvligheten och snusket, och den frestelse som finns runt omkring er.
Ni kvinnor som är ensamstående, och några av er som är gifta, som är ute i arbetslivet, får jag ge er ett varningens ord. Ni arbetar i lag med män. Allt oftare blir ni bjudna att äta lunch tillsammans, till synes för att tala om arbetet. Ni reser tillsammans. Ni bor på samma hotell. Ni arbetar tillsammans.
Kanske kan ni inte undvika en del av detta, men ni kan undvika att hamna i komprometterande situationer. Gör ert arbete, men håll er på avstånd. Bli inte orsak till att en annan kvinnas hem splittras. Ni är medlemmar i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Ni vet vad som förväntas av er. Håll er borta från det som är frestande. Avhåll er från allt ont, varje tecken på det.
Ni som är hustrur och mödrar är familjens ankare. Ni föder barnen. Vilket enormt och heligt ansvar detta är. Jag har hört att mellan 1972 och 1990 förekom det 27 miljoner aborter bara i Förenta staterna. Vad händer med vår känsla för människolivets helighet? Aborter är något ont, obönhörligt och verkligt och motbjudande, som sveper över jorden. Jag vädjar till kvinnorna i denna kyrka att sky det, att höja er över det, att hålla er borta från sådana komprometterande situationer som gör att aborter kan verka önskvärda. Det kan finnas några få omständigheter där det kan förekomma, men de är ytterst begränsade och för det mesta osannolika. Ni är mödrar till Guds söner och döttrar, vars liv är heliga. Att beskydda dem är ett gudagivet ansvar som vi inte lättvindigt kan åsidosätta.
Vårda och ägna er åt ert äktenskap. Skydda det och arbeta på att hålla det starkt och vackert. Skilsmässor håller på att bli så vanliga, de ökar till och med så mycket, visar undersökningarna, att om några år kommer hälften av dem som nu är gifta att vara skilda. Jag får tyvärr säga att det händer till och med för vissa som är beseglade i Herrens hus. Äktenskapet är ett kontrakt, det är en överenskommelse, det är en förening mellan en man och en kvinna enligt den Allsmäktiges plan. Det kan vara bräckligt. Det kräver omvårdnad och mycket stora ansträngningar. Jag beklagar att behöva erkänna att en del män begår övergrepp, en del är ovänliga, en del är tanklösa, en del är onda. De hänger sig åt pornografi, och framkallar situationer som förstör dem, förstör deras familjer och förstör det allra heligaste av alla förhållanden.
Jag tycker synd om den man som en gång såg in i en vacker ung kvinnas ögon och höll hennes hand över altaret i Herrens hus, medan de gav varandra heliga och eviga löften, men som i brist på självdisciplin misslyckas med att utveckla sin bättre natur, nedsjunker till råhet och ondska, och förstör det förhållande som Herren berett för honom.
Systrar, vaka över era barn. De lever i en ond värld. Våldet finns runt omkring dem. Jag är stolt över så många av era söner och döttrar som lever goda liv. Men jag är djupt bekymrad över många andra som gradvis lägger sig till med världens levnadssätt. Ingenting är dyrbarare för er mödrar, absolut ingenting. Era barn är det värdefullaste ni har i jordelivet och i hela evigheten. Ni kommer verkligen att vara lyckliga om ni, när ni blir äldre och ser på dem som ni fört in i världen, finner hederlighet i deras liv, dygdigt leverne och redbart uppträdande.
Jag anser att vårda och uppfostra barn är mycket mer än ett deltidsansvar. Jag inser att några kvinnor måste arbeta, men jag är rädd för att det finns alltför många som gör det bara för att få möjlighet till lite mer lyx och några fina leksaker.
Om ni måste arbeta har ni en ännu större börda att bära. Ni har inte råd att försumma era barn. De behöver er vägledning i studierna, i arbetet i och utanför hemmet, i den fullgoda fostran som endast ni kan ge, den kärlek, den välsignelse, uppmuntran, närhet som en mor kan ge.
Familjer splittras över hela världen. Familjeförhållanden blir spända när kvinnor försöker klara av de hårda villkoren med två heltidsarbeten.
Jag har många tillfällen att tala med ledare som fördömer det som pågår gatugängen i våra städer, barn som dödar barn och som använder sin tid till sådant som bara kan leda till fängelse eller döden. Vi står inför en överväldigande mängd barn som föds till mödrar utan någon make. Sådana barns framtid är nästan oundvikligen raserad från den dag de föddes. Varje hem behöver en god far och en god mor.
Vi kan inte bygga fängelser fort nog i detta land för att fylla behovet.
Jag tvekar inte att säga att ni som är mödrar kan göra mer än någon annan grupp för att förändra denna situation. Alla dessa problem har sitt ursprung i människornas hem. Det är uppbrutna hem som leder till ett förfall i samhället.
Och därför ikväll, mina älskade systrar, är mitt budskap till er, min uppfordran till er, min bön att ni ska förnya er beslutsamhet att stärka era hem.
För tre år sedan, på ett möte som detta, läste jag för första gången offentligt kungörelsen om familjen från första presidentskapet och de tolv apostlarnas råd. Jag hoppas att ni alla har en kopia av det och att ni då och då läser det noga och under bön. Det förklarar våra viktiga ståndpunkter om äktenskap och familj, man och kvinna, i en helig förening enligt den Allsmäktiges eviga plan.
Som avslutning vill jag åter betona min djupa tacksamhet, min djupa uppskattning, för kvinnorna i denna kyrka och de underbara söner och döttrar ni undervisar, utbildar, hjälper att inta sina platser i världen. Men uppgiften tar aldrig slut. Den kommer aldrig att bli färdig. Må Herrens ljus lysa över er. Må Herren välsigna er i ert stora och heliga arbete.
Jag ger er min välsignelse, mitt vittnesbörd och min kärlek i Jesu Kristi namn, amen.
Previous