Glöm inte att tacka President Thomas S Monson förste rådgivare i första presidentskapet Tackar vi Gud "för hans oerhörda gåva" [2 Kor 9:15] och de rika välsignelser som han i sådant överflöd skänker oss? I ett land långt borta, och vid en tidpunkt för länge sedan, färdades Jesus till Jerusalem. "Under sin vandring mot Jerusalem följde han gränsen mellan Samarien och Galileen. När han var på väg in i en by, kom tio spetälska emot honom. De stannade på avstånd och ropade: 'Jesus, mästare, förbarma dig över oss!' Då sade han till dem: 'Gå och visa upp er för prästerna!' Och medan de var på väg dit, blev de rena. En av dem vände tillbaka när han såg att han hade blivit frisk. Med hög röst prisade han Gud och kastade sig till marken vid Jesu fötter och tackade honom. Han var samarier. Jesus frågade: 'Blev inte alla tio rena? Var är de nio andra? Är det bara den här främlingen som har vänt tillbaka för att ge Gud ära?' Och han sade till mannen: 'Stig upp och gå. Din tro har hjälpt dig.'"1 I 30:e psalmen lovar David: "Herre, min Gud, jag vill tacka dig evinnerligen."2 Aposteln Paulus deklarerade i sitt brev till korinthierna: "Gud vare tack för hans oerhörda gåva."3 Och till thessalonikerna: "Tacka hela tiden Gud. Gör så, det är Guds vilja."4 Mina bröder och systrar, tackar vi Gud "för hans oerhörda gåva" och de välsignelser som han i sådant överflöd skänker oss? Stannar vi upp och begrundar Ammons ord? "Nu, mina bröder, se vi att Gud ihågkommer alla folk, i vilket land de än befinna sig, ja, han räknar sitt folk . . . [över] hela jorden. Detta är min fröjd och min stora tacksägelse. Ja, jag vill tacka min Gud evinnerligen."5 Robert W Woodruff, som var en berömd företagsledare en gång i tiden, åkte runt i Förenta staterna och höll föreläsningar med rubriken "En kort kurs i mänskliga relationer". I sitt budskap sade han att de två viktigaste orden i engelska språket är dessa: "Thank you." Gracias, danke, kiitos ­ vilket språk som än talas, så kommer ett ofta uttryckt "tack" att uppliva sinnet, utöka er vänkrets och lyfta er till ett högre plan på er resa mot fullkomlighet. Det finns en naturlighet ­ även en uppriktighet ­ när det sägs ett "tack". Skönheten och vältaligheten i ett uttryck för tacksamhet återspeglas i en berättelse som stod i tidningen för några år sedan: Polismyndigheten i District of Columbia auktionerade i fredags ut omkring 100 cyklar som ingen gjort anspråk på. "En dollar", sade en elvaårig pojke när budgivningen började på första cykeln. Men buden låg mycket högre. "En dollar" upprepade pojken hoppfullt varje gång en ny cykel togs fram. Auktionsförrättaren, som auktionerat ut stulna eller borttappade cyklar i 43 år, lade märke till att pojkens förhoppningar tycktes öka varje gång en cykel av racermodell bjöds ut. Så fanns det bara en racercykel kvar. Buden steg till åtta dollar. "Såld till pojken där borta för nio dollar!" sade auktionsförrättaren. Han tog åtta dollar ur egen ficka och bad att få pojkens dollar. Pojken överräckte pengarna i småmynt ­ tog sin cykel och började gå därifrån. Men han gick bara några steg. Försiktigt ställde han ifrån sig sin nya ägodel, gick tillbaka och slog tacksamt armarna om auktionsförrättarens hals och grät. När kände vi senast en sådan djup tacksamhet som denne pojke gjorde? De gärningar som andra utför för vår skull är kanske inte lika gripande, men säkert förekommer det vänliga handlingar som berättigar till att vi uttrycker vår tacksamhet. Den sång som våra ungdomar ofta sjöng i Söndagsskolan förde tacksamhetens anda till djupet av våra själar: När i storm på livets hav du kastad är och du modlös tror, att allt förlorat är, räkna då Guds gåvor, nämn dem en och en, se, vad Gud dig givit och dig giver än.6 Medan astronauten Gordon Cooper kretsade kring jorden för över trettio år sedan, uppsände han denna vackra och enkla bön till tack: "Fader, tack så mycket, särskilt för att du låter mig göra denna flygtur. Tack för förmånen att kunna vara i denna position, att vara här uppe på denna underbara plats och se alla dessa häpnadsväckande, underbara ting som du har skapat."7 Vi är tacksamma "för välsignelser vi inte kan mäta, för gåvor vi inte kan värdera . . . för böcker, musik, konst och för stora uppfinningar som gör dessa välsignelser tillgängliga; för de små barnens skratt; för medlen att lindra mänskligt lidande och öka glädjen i livet; för allt gott och upplyftande".8 Profeten Alma manade: "Rådgör dig med Herren i allt vad du gör, så skall han leda dig till det som är gott. Ja, när du går till vila om aftonen, överlämna dig åt Herren, på det att han må vaka över dig, när du sover, och när du uppstår om morgonen, bör ditt hjärta vara fyllt av tacksamhet till Gud, och om du vill göra allt detta, skall du bliva upphöjd på den yttersta dagen."9 Jag skulle vilja nämna tre exempel när jag tror att ett uppriktigt "tack" skulle kunna muntra upp en nedstämd person, inspirera någon att göra gott och få himlens välsignelser för att lättare kunna klara av vår tids utmaningar. Får jag först be att vi säger tack till våra föräldrar för livet, för omsorgen, för uppoffringarna, för arbetet med att ge oss kunskap om vår himmelske Faders lycksalighetsplan. Från Sinai dundrar orden till vårt samvete: "Hedra din fader och din moder, för att du må leva länge i det land som Herren, din Gud, vill ge dig."10 Jag känner inte till något vackrare uttalande till en förälder än det som vår Frälsare gjorde på korset: "När Jesus såg sin mor och bredvid henne den lärjunge som han älskade, sade han till sin mor: 'Kvinna, där är din son.' Sedan sade han till lärjungen: 'Där är din mor.' Från den stunden hade hon sitt hem hos lärjungen."11 För det andra, har vi ibland tänkt på en viss lärare i skolan eller i kyrkan som verkat stimulera vår önskan att lära, som ingett oss en beslutsamhet att leva hedersamt? Det finns en berättelse om en grupp män som talade om människor som haft inflytande på deras liv och som de var tacksamma för. En man tänkte på en lärare i high school som gjort honom bekant med Tennyson. Han bestämde sig för att skriva och tacka henne. Med tiden kom lärarens svar, skrivet med spretig handstil: "Min kära Willie! Jag kan inte säga hur mycket ditt brev betydde för mig. Jag är över 80 år, bor ensam i ett litet rum, lagar min egen mat, är ensam och lik ett sista löv som hänger kvar. Det kan vara intressant för dig att veta att jag undervisade i skolan i 50 år, och ditt tackbrev är det första jag någonsin fått. Det kom en dyster, kall morgon och det gladde mig som inget annat gjort på många år." Vi står i evig tacksamhetsskuld till alla dem som i gången och nuvarande tid gett så mycket av sig själva, för att vi skulle kunna få så mycket. För det tredje talar jag om att säga "tack" till sina kamrater. Tonåren kan vara svåra år för tonåringarna själva, liksom för deras föräldrar. Detta är påfrestande tider i livet för en pojke och flicka. Varje pojke vill platsa i fotbollslaget, varje flicka vill bli en skönhetsdrottning. "Många är kallade, men få är utvalda"12 skulle mycket väl kunna tillämpas här. Låt mig få berätta för er om ett nutida mirakel som inträffade för ungefär ett år sedan i Murray High School i närheten av Salt Lake City, där varje person var en vinnare, och där det inte fanns någon förlorare. En tidningsartikel belyste händelsen. Rubriken löd: "Årsträff visar rätta andan: Elever väljer två handikappade flickor till Murrays kungligheter." Artikeln började: "Ted och Ruth Eyre gjorde vad vilka föräldrar som helst skulle gjort. När deras dotter Shellie blev en av finalisterna vid Murray High Schools drottningtävling, rådde de henne att vara en god sportsman om hon inte vann. De förklarade att endast en av de tio kandidaterna kunde väljas till drottning . . . När elevkårens representanter krönte årsträffens kungligheter i skolans gymnastiksal på torsdagsvällen fick Shellie i stället erfara att hon var inbegripen. Den 17 år gamla gymnasisten, född med Downs syndrom, valdes av sina skolkamrater till årsträffens drottning . . . När Ted Eyre eskorterade sin dotter över gymnastikgolvet vid presentationen av kandidaterna, bröt det fram öronbedövande hurrarop och applåder i gymnastiksalen. De hälsades med stående ovationer . . . " Liknande stående ovationer gavs till Shellies följeslagare, av vilken en, April Perschon, är fysiskt och mentalt handikappad till följd av en hjärnblödning som hon fick när hon var tio år gammal. När ovationerna upphört sade skolans vice rektor Glo Merrill: "'Ikväll . . . röstade eleverna på inre skönhet.' . . . Påtagligt rörda grät föräldrar, skolans personal och elever öppet. En student sade: 'Jag blev så glad så att jag grät när de kom fram. Jag tycker det är så underbart av Murray High att göra detta.'"13 Jag vill säga ett hjärtligt "tack" till alla och envar som gjorde denna kväll till en oförglömlig sådan. Den skotske poeten James Barries ord verkar passande: "Gud gav oss minnen för att vi skulle kunna njuta av junirosor under vårt livs vinter." I augusti i år inträffade det en tragedi i Salt Lake-området. Den stod att läsa om i lokala och rikstäckande tidningar. Fem vackra små flickor ­ så unga, så livfulla, så älskliga ­ gömde sig, som barn ofta gör när de leker kurragömma, i bagageutrymmet på en förälders bil. Luckan råkade slå igen, de lyckades inte komma ut, och alla dog av värmeslag. Alla i samhället var så vänliga, så hänsynsfulla, så omtänksamma vid Alishas, Ashleys, McKells, Audreys och Jaeshas död. De bidrog med blommor, mat, telefonsamtal, besök och böner. Söndagen efter den förödande händelsen körde långa rader av bilar, fyllda av sörjande passagerare, ytterst långsamt förbi familjen Smiths hem ­ scenen för olyckan. Syster Monson och jag ville tillhöra dem som beklagade sorgen på detta sätt. När vi körde förbi, kände vi att vi var på helig mark. Vi bokstavligen kröp fram i snigelfart längs gatan. Det var som om vi kunde se en trafikskylt framför oss på vilken det stod: "Kör sakta! Lekande barn!" Tårar fyllde våra ögon och medkänsla strömmade från våra hjärtan. Vid begravningen, liksom på kvällen före, gick tusentals människor förbi kistorna och visade de sörjande föräldrarna och far- och morföräldrarna sitt stöd. I två av de tre familjerna var de avlidna barnen de enda barnen de hade. Döden kommer ofta som en inkräktare. Det är en fiende som plötsligt dyker upp mitt i livets fest och släcker ut dess ljus och glädje. Den hälsar på hos de gamla när de går på vacklande ben. Dess stämma hörs av dem som knappt har nått livets middagshöjd, och ofta tystar den de små barnens skratt. På begravningsgudstjänsten för de fem små änglarna sade jag: "Det finns en fras som ni bör stryka ut ur ert sinne och från de ord ni uttalar högt. Det är frasen: 'Om bara.' Den är till ingen nytta och den bidrar inte till läkedom och frid. Tänk snarare på orden i Ordspråksboken: 'Förtrösta på Herren av allt ditt hjärta, och förlita dig inte på ditt förstånd. På alla dina vägar må du tänka på honom, så skall han göra dina stigar jämna.'"14 Innan kistorna stängdes lade jag märke till att varje barn höll om en favoritleksak, något mjukt att krama. Jag tänkte på poeten Eugene Fields ord: Den lilla leksakshunden är täckt av damm, men står ändock stadig och fast. Den lilla tennsoldaten är röd av rost och hans gevär förintas i hans hand. Det var länge sedan leksakshunden var ny och tennsoldaten stod i sin glans. Det var då när vår lille pojke kramade dem och satte dem på plats.   'Vänta här tills jag kommer tillbaka och var tysta och snälla', sa han. Därmed gick han till sängs och drömde sött om sina leksaker. Och medan han drömde, väckte en ängels sång vår lille pojke. Det är många år sedan och åren har varit långa.   Men de små leksaksvännerna är trofasta. Av trofasthet mot vår lille pojke står de där var och en på samma plats och väntar på att han skall ta dem, väntar på hans leende och de undrar i sin väntan under långa år medan dammet lägger sig på dem. Vad har det blivit av vår lille pojke sedan han kramade dem och ställde dem där?15 Den lilla leksakshunden och soldaten i sin glans kanske undrar, men Gud i sin oändliga barmhärtighet har inte lämnat sörjande anhöriga i ovisshet. Han har gett oss sanningen. Han kommer att inspirera er att söka honom och hans utsträckta armar ska omfamna er. Jesus lovar var och en som sörjer: "Jag skall inte lämna er ensamma, jag skall komma till er."16 Det finns bara en källa till verklig frid. Jag är övertygad om att Herren, som ser då en sparv faller till marken, ser med medkänsla på dem som kallats att skiljas ­ om också tillfälligt ­ från sina kära barn. Behovet av helandets och fridens gåvor är desperat, och Jesus har genom sin försoning skänkt dem till var och en. Profeten Joseph Smith talade uppenbarelsens och tröstens inspirerade ord: "Alla barn som dö innan de uppnått ansvarig ålder äro frälsta i himmelens celestiala rike."17 "Den mor [och far] som lade ned sitt lilla barn, fråntagen förmånen, glädjen och tillfredsställelsen av att få uppfostra det till manlig eller kvinnlig mognad i den här världen, skulle efter uppståndelsen få all glädje, tillfredsställelse och allt nöje, och det till och med i större utsträckning än vad som varit möjligt att få i dödligheten, av att se sitt barn växa upp till dess andes fulla gestalt."18 Detta är den balsam i Gilead som ges till dem som sörjer, till dem som har älskat och förlorat sina älskade barn. Psalmisten gav detta löfte: "Om aftonen gästar gråt, men om morgonen kommer jubel."19 Herren sade: "Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet . . . I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er? . . . Jag . . . går bort och bereder plats för er . . . för att också ni skall vara där jag är."20 Jag uttrycker min djupa tacksamhet till en kärleksfull himmelsk Fader som ger er, mig och alla som uppriktigt söker, kunskapen om att döden inte är slutet, om att hans Son ­ ja, vår Frälsare, Jesus Kristus ­ dog för att vi skulle få leva. Herrens tempel finns utspridda i många länder. Heliga förbund sluts. Celestial härlighet väntar de lydiga. Familjen kan få vara tillsammans ­ för evigt. Mästaren inbjuder var och en: "Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ."21 Att alla må göra detta är min ödmjuka bön i tacksamhet, i Jesu Kristi namn, amen. SLUTNOTER 1. Lukas 17:11­19. 2. Psaltaren 30:13. 3. Andra Korinthierbrevet 9:15. 4. Första Thessalonikerbrevet 5:18. 5. Alma 26:37. 6. Johnson Oatman jr (1856­1922); Psalmer, nr 167. 7. Congressional Record, 88:e kongr, session 1, 1963, s 109, punkt 7:9156. 8. "Three Centuries of Thanksgiving", Etude Music Magazine, nov 1945, s 614. 9. Alma 37:37. 10. Andra Moseboken 20:12. 11. Johannes 19:26­27. 12. Matteus 22:14. 13. Marjorie Cortez, Deseret News, 26 sep 1997, s A1, A7. 14. Ordspråksboken 3:5­6. 15. "Little Boy Blue", i Best-Loved Poems of the LDS People, red Jack Lyon med flera (1996), s 50. 16. Johannes 14:18. 17. Läran och förbunden 137:10. 18. Smith, Joseph F, Evangeliets lära, s 380­381. 19. Psaltaren 30:6. 20. Johannes 14:27, 2­3. 21. Matteus 11:28­29.