Äldste D. Todd Christofferson, “Ge oss i dag vårt bröd för dagen,” Jan 2011
KUV:s brasafton för unga vuxna • 9 januari 2011 • Brigham Young-universitetet
Vi som är äldre, till exempel föräldrar, ledare i kyrkan, lärare och vänner, uppmanar er ofta att planera för framtiden. Vi uppmanar er att skaffa skol- och yrkesutbildning som förberedelse för livet som ligger framför er. Vi uppmanar er att lägga grunden för äktenskap och familj och att genomföra planerna. Vi varnar er för möjliga konsekvenser i framtiden när ni beslutar vad ni ska göra i dag (till exempel vad man lägger ut på Internet). Vi ger råd om hur ni bör mäta er framgång i livet och sedan skapa mönster och vanor som leder till den framgången.
Allt det här gäller en klok och försiktig väg genom livet, och i det jag säger i kväll vill jag inte på något sätt förringa betydelsen av att tänka och planera i förväg. Att tänka framåt och planera är nyckeln till en bra framtid, men vi lever inte i framtiden — vi lever i nuet. Dag för dag genomför vi våra planer för framtiden. Dag för dag uppnår vi våra mål Det är en dag i taget som vi fostrar och tar hand om våra familjer. Det är en dag i taget som vi övervinner våra ofullkomligheter. Vi håller ut i tron till slutet, en dag i taget. Det är summan av många dagar som levts rätt som tillsammans blir ett rikt liv och en helig människa. Så jag vill tala till er om att leva rätt dag för dag.
Be Gud om vad du behöver varje dag
Det står i Lukas att en av Jesu lärjungar sade till honom: ”Herre, lär oss att be, liksom Johannes lärde sina lärjungar” (Luk 11:1). Jesus gav då ett mönster för bön som har kallats Herrens bön. Samma bön finns nedtecknad i Matteus och ingår i Bergspredikan (se Matt 6:9–13).
I Herrens bön finns vädjan: ”Ge oss i dag vårt bröd för dagen” (Matt 6:11) eller ”Ge oss var dag vårt bröd för dagen” (Luk 11:3). Jag tror att vi alla medger att vi har behov varje dag som vi vill att vår himmelske Fader hjälper oss med. Vissa gäller det ibland bokstavligen bröd, det vill säga den mat som behövs för uppehället den dagen. Det kan också gälla andlig och fysisk styrka att ta itu med ännu en dag av kronisk sjukdom eller smärtsamt långsam rehabilitering. I andra fall kan det gälla mindre påtagliga saker, sådant som gäller förpliktelser eller aktiviteter den dagen, en lektion ska hållas eller ett prov klaras av.
Jesus lär oss, sina lärjungar att vi varje dag bör be Gud om bröd — den hjälp och den näring — som vi behöver just den dagen. Det här stämmer överens med rådet att ”alltid … be och inte tröttna, och att ni inte får göra något för Herren utan att först be till Fadern i Kristi namn att han skall helga era gärningar åt er så att era gärningar kan bli till er själs välfärd” (2 Nephi 32:9).
Herrens uppmaning att söka vårt dagliga bröd ur vår himmelske Faders hand talar om en kärleksfull Gud som är medveten också om sina barns små dagliga behov och vill hjälpa dem ett och ett. Han säger att vi kan be i tro till den ”som ger åt alla villigt och utan förebråelser, och han skall få den” (Jak 1:5). Det här är förstås mycket trösterikt, men det här är fråga om något mycket större än att bara få hjälp att klara sig dag för dag. När vi söker och tar emot gudomligt bröd var dag, växer vår tro på och tillit till Gud och hans Son.
Vår tro stärks av att be till Gud varje dag
Ni minns ju Israels stammars uttåg från Egypten och de fyrtio åren i ödemarken innan de kom in i sitt utlovade land. Den här väldiga skaran på över en miljon människor måste ju få mat. Så mycket folk på en plats kunde inte klara sig länge genom jakt, och deras livsstil som vandringsfolk på den tiden lämpade sig varken för odling eller boskapsuppfödning i tillräcklig omfattning. Jehova löste problemet genom att ge dem dagligt bröd från himlen — manna. Den här lilla ätliga substansen som fanns på marken varje morgon var något helt nytt och okänt. Namnet manna kommer faktiskt av ord som betyder ”Vad är det?” Genom Mose sade Herren till folket att varje dag samla tillräckligt för just den dagen, utom dagen före sabbaten, när de skulle samla tillräckligt för två dagar.
I början försökte en del trots Moses direkta anvisningar att samla in mer än nog för en dag och spara det som blev över:
”Och Mose sade till dem: ’Ingen får lämna kvar något av det till i morgon.’
Men de lydde inte Mose, utan somliga sparade något av det till nästa morgon. Då växte det maskar i det och det luktade illa” (2 Mos 16:19–20).
Men som utlovat, när de samlade dubbelt så mycket manna den sjätte dagen, så förstördes det inte:
”Och de sparade det till följande morgon, som Mose hade befallt, och nu luktade det inte illa och det kom inga maskar i det.
Mose sade: ’Ät detta i dag, för i dag är det HERRENS sabbat och då kan ni inte finna något på marken.
I sex dagar skall ni samla in av det, men på sjunde dagen är det sabbat. Då kan ni inte hitta något’” (2 Mos 16:24–26).
Men återigen var det några som inte trodde utan att se, och de gick ut och letade manna på sabbaten.
”Då sade HERREN till Mose: ’Hur länge skall ni vägra att hålla mina bud och befallningar?
Se, Herren har givit er sabbaten. Därför ger han er på sjätte dagen bröd för två dagar. Stanna därför hemma, var och en hos sig. Gå inte hemifrån på sjunde dagen” (2 Mos 16:28–29).
Det verkar som om det förr liksom i dag fanns de som inte kunde låta bli att handla på sabbaten.
Genom att ge mat var dag försökte Jehova lära tro till ett folk som efter omkring 400 år hade förlorat mycket av sina fäders tro. Han lärde dem att lita på honom, att vända sig till honom i varje tanke, att inte tvivla, att inte frukta (se L&F 6:36). Han gav dem tillräckligt, en dag i taget. Det vara bara den sjätte dagen som de kunde spara manna för att ätas påföljande dag. Därför måste israels barn vandra med honom i dag och lita på att han skulle ge tillräckligt med mat för nästa dag just den dagen, och så vidare. På det sättet var han aldrig långt borta från deras tankar och hjärtan.
Man bör förresten lägga märke till att fyrtio år av manna inte var avsett att bli ett beroende. Så snart Israels stammar hade möjlighet att sörja för sig själva, krävdes det att de gjorde det. Sedan de gått över Jordan och beredde sig att inta Kanaan med början i Jeriko läser vi i skriften att de ”dagen efter påskhögtiden … åt … osyrat bröd och rostade ax av landets säd [det vill säga föregående års skörd].
Mannat upphörde dagen därpå, då de nu åt av landets säd. Israels barn fick inte manna längre, utan de åt det året av skörden i landet Kanaan” (Jos 5:11–12).
På samma sätt ska vi när vi ber Gud om vårt dagliga bröd — om hjälp i den stund vi inte klarar oss själva — ändå aktivt göra och skaffa fram det som ligger i vår makt.
Lita på Herren — lösningar kan komma med tiden
En tid innan jag kallades som generalauktoritet ställdes jag inför en ekonomisk utmaning som varade i flera år. Det hände inte på grund av någons handlingar eller illvilja, det var bara en sådan där sak som ibland händer i livet. Det blev tidvis mer och ibland mindre allvarligt och påträngande, men upphörde aldrig helt. Ibland hotade de här ekonomiska svårigheterna min och min familjs välfärd, och jag trodde vi stod inför ekonomisk katastrof. Jag bad om ett under som skulle rädda oss. Fastän jag bad om det här många gånger mycket uppriktigt och allvarligt så blev svaret i slutändan nej. Till sist lärde jag mig att be som Frälsaren gjorde: ”Men ske inte min vilja utan din” (Luk 22:42). Jag sökte Herrens hjälp med varje litet steg längs vägen till en slutlig lösning.
Det fanns tillfällen när jag uttömt alla mina resurser, när jag inte hade någonstans och ingen att vända mig till just då, när det helt enkelt inte fanns någon mänsklig varelse jag kunde be om hjälp med mitt problem. Utan utväg hände det mer än en gång att jag föll på knä inför min himmelske Fader och i tårar tiggde om hjälp. Och han hjälpte mig. Ibland var det bara en känsla av frid, en känsla av trygghet i vetskapen att allt skulle ordna sig. Jag kanske inte såg hur eller på vilket sätt det skulle ske, men han lät mig veta att han direkt eller indirekt skulle öppna en väg. Omständigheterna skulle kanske ändras, en ny god idé komma till mitt sinne, någon oväntad inkomst eller annan resurs skulle öppnas just vid rätt tidpunkt. På något sätt fanns en lösning.
Fastän jag led då är jag i dag när jag ser tillbaka tacksam över att mitt problem inte löstes snabbt och enkelt. Detta att jag tvangs vända mig till Gud för att få hjälp nästan varje dag i flera års tid lärde mig verkligen hur jag borde be och få svar på mina böner, och det lärde mig att tro på Gud på ett handgripligt sätt. Jag lärde känna min Frälsare och min himmelske Fader på ett sätt och i en omfattning som kanske inte skulle ha blivit fallet annars eller som skulle tagit mycket längre tid att uppnå. Jag lärde mig att dagligt bröd är en dyrbar gåva. Jag lärde mig att manna i dag kan vara lika verklig som mannat i bibelns berättelse. Jag lärde mig lita på Herren av hela mitt hjärta. Jag lärde mig vandra med honom dag för dag.
Handskas med stora problem i små, dagliga portioner
Att be Gud om bröd för dagen och inte för veckan, månaden eller året är också ett sätt för oss att se på mindre och mer hanterbara bitar av ett problem. För att handskas med något mycket stort behöver vi kanske arbeta med det i små, dagliga portioner. Ibland klarar vi inte av mer än en dag (eller kanske en del av en dag) i taget. Låt mig ge ett exempel som inte kommer från skrifterna.
I en bok jag läste nyligen med titeln Lone Survivor berättas om ett team på fyra man ur amerikanska flottans SEALS ute på hemligt uppdrag i en avlägsen del av Afghanistan för fem och ett halvt år sedan. När de råkade bli upptäckta av två herdar, en man och en pojke, hade de här specialutbildade soldaterna valet att döda dem eller släppa dem. De visste att de båda personerna, om de fick leva, skulle avslöja teamets position och att de omedelbart skulle bli attackerade av al Qaida eller talibaner. Men de släppte de två oskyldiga herdarna och bara författaren, Marcus Luttrell, överlevde angreppet från över 100 motståndare.
I sin bok beskriver Luttrell den stenhårda utbildning och uthållighet som krävdes för att kvalificera sig till den här insatsstyrkan. I Luttrells grupp som från början var på 164 man var det till exempel bara 32 som lyckades fullfölja utbildningen. De utstod veckor av ständig fysisk utmattning i och ur kallt havsvatten. De simmade, paddlade och bar gummibåtar, sprang genom sand, gjorde hundratals armhävningar om dagen, bar stockar genom hinderbanor och så vidare. De var hela tiden nära fullständig utmattning.
Jag tog intryck av något en ledande officer sade till gruppen när de skulle påbörja den sista och mest krävande fasen av utbildningen.
”För det första”, sade han, ”vill jag inte att ni ska ge efter för stundens påfrestningar. När det gör riktigt ont, håll ut. Avsluta dagen. Om det fortfarande känns svårt, så tänk länge och ihärdigt innan ni bestämmer er för att sluta. För det andra: Ta en dag i taget. Ett steg i taget.
Låt inte tankarna springa i väg, planera inte att ge upp för att ni oroar er för framtiden och hur mycket ni klarar av. Tänk inte på smärtan i förväg. Ta er bara igenom dagen, så har ni en härlig karriär framför er.”1
I allmänhet är det bra att försöka se vad som ska komma och förbereda sig för det. Men ibland är den här officerens råd klokt: ”Ta en dag i taget … Tänk inte på smärtan i förväg. Ta er bara igenom dagen.” Att oroa sig för det som ska komma kan vara förödande. Det kan förlama oss och få oss att ge upp.
På 50-talet överlevde min mor en omfattande canceroperation som var svår i sig själv. Men därefter följde dussintals plågsamma strålbehandlingar under vad som i dag ses som primitiva sjukhusförhållanden. Hon minns att hennes mor lärde henne något som hjälpt henne ända sedan dess: ”Jag var så sjuk och svag, och en dag sade jag till henne: ’Mamma, jag klarar inte av sexton sådana behandlingar till.’ Hon sade: ’Klarar du av en i dag?’ ’Ja.’ ’Älskling, du behöver inte göra mer än så i dag.’ Det har hjälpt mig många gånger när jag minns att ta en dag eller en sak i taget.”
Anden kan tala om när vi ska se framåt och när vi bara ska handskas med den här dagen, det här ögonblicket. Om vi ber låter Herren oss veta genom den Helige Anden när det är rätt för oss att i vårt liv tillämpa den befallning han gav sina forntida apostlar: ”Gör er därför inga bekymmer för morgondagen, ty morgondagen skall själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga” (3 Nephi 13:34; se också Matt 6:34).
Vi behöver Guds ”dagliga bröd” för att uppnå vår potential
Att be om och ta emot dagligt bröd ur Guds hand är en viktig del av att lita på Gud och klara av livets utmaningar. Vi behöver också en portion gudomligt bröd för att bli det vi måste bli. Att omvända oss, förbättra oss och till sist nå fram till ”ett sådant mått av manlig mognad att vi blir helt uppfyllda av Kristus” (Ef 4:13), som Paulus sade, är en stegvis process. Att få in nya och sunda vanor i vår karaktär eller övervinna dåliga vanor eller beroenden kräver oftast en ansträngning i dag, följd av ännu en i morgon och så en till, kanske i många dagar, månader eller år, tills segern är vunnen. Men vi kan klara av det eftersom vi kan be Gud om dagligt bröd, den hjälp vi behöver varje dag.
Det här är nyårslöftenas årstid och jag vill delge er ord från president N. Eldon Tanner, tidigare rådgivare i första presidentskapet: ”Då vi tänker på hur viktigt det är att vi beslutar oss för att bli bättre, låt oss då besluta oss för att disciplinera oss själva, så att vi noga väljer de beslut vi ska fatta, tänker igenom orsaken till våra beslut och slutligen förbinder oss att genomföra dem och inte låter något hinder stoppa oss. Låt oss påminna oss själva i början på varje dag att vi kan hålla en föresats, bara den dagen. Om vi gör det blir det lättare och lättare och så småningom blir det en vana.”2
För lite över ett år sedan talade äldste David A. Bednar om att uthållighet med enkla dagliga vanor som familjebön, skriftstudier och hemaftnar är avgörande delar av att skapa framgångsrika familjer. Uthållighet i små, dagliga steg är en nyckelprincip för att uppnå stora mål, däribland framsteg på lärjungeskapets väg. Som illustration jämförde äldste Bednar dagliga handlingar med enskilda penseldrag i en målning som tillsammans med tiden frambringar ett konstverk. Han sade:
”På mitt kontor hänger en vacker målning av ett sädesfält. Målningen består av en stor mängd enskilda penseldrag — men inget av dem är särskilt intressant eller imponerande i sig. Faktum är att om man står nära duken så ser man bara en massa osköna streck — till synes utan samband med varandra — i gult och guldgult och brunt. Men när man gradvis avlägsnar sig från tavlan förenas alla de enskilda penseldragen och skapar en magnifik landskapsbild av ett sädesfält …
“…Men precis som de gula och guldgula och bruna penseldragen kompletterar varandra och skapar ett imponerande mästerverk, så kan det här att vi konsekvent gör till synes små saker leda till betydande andliga resultat. ’Bli därför inte trötta av att göra gott, ty ni lägger grundvalen till ett stort verk. Och av det ringa kommer det som är stort’ (L&F 64:33).”3
President Ezra Taft Benson talade om omvändelse och gav det här rådet:
”Vi måste vara på vår vakt när vi strävar efter att bli mer och mer [kristuslika], så att vi inte blir missmodiga och förlorar hoppet. Att bli kristuslik är en livstids strävan och mycket ofta handlar det om långsam tillväxt och förändring, nästan omärklig. I skrifterna finns sällsamma uppteckningar om personer vars liv förändrats på ett dramatiskt sätt, som om det skedde på ett ögonblick: Alma den yngre, Paulus på vägen till Damaskus, Enos när han bad långt in på natten, kung Lamoni. Sådana häpnadsväckande exempel på kraften att även förändra dem som nedsjunkit i synd hjälper oss att tro att försoningen är tillgänglig även för de mest förtvivlade.
Vi måste emellertid vara försiktiga när vi talar om dessa märkliga förändringar. De är verkliga och mäktiga, men det hör mer till undantagen att något sådant sker. För varje Paulus, för varje Enos och för varje kung Lamoni finns det hundratals och tusentals som tycker att omvändelseprocessen är mycket mer invecklad och inte alls så märkbar. Dag efter dag kommer de närmare Herren, utan att de egentligen inser att de bygger upp ett gudalikt liv. De lever stillsamma liv som innehåller godhet, tjänande och förpliktelse …
Vi får inte förlora hoppet. Hoppet är vår själs ankare. Satan vill att vi ska kasta bort det ankaret. På det sättet kan han skapa modfälldhet och uppgivenhet. Men vi får inte förlora hoppet. Herren har behag i varje ansträngning, också små dagliga försök att bli mer lik honom.”4
Sök Herrens hjälp med att tjäna andra
Kom ihåg att vi inte bara bör se inåt när vi söker vår dagliga ranson av gudomligt bröd. Om vi ska bli mer lika Mästaren, han som kom, inte ”för att bli betjänad utan för att tjäna” (Mark 10:45), behöver vi söka hans hjälp med att tjäna vår nästa dag för dag.
President Thomas S. Monson lever efter den här principen bättre än någon jag känner. I hans hjärta finns ständigt en bön att Gud ska uppenbara människors behov och möjligheter så att han kan hjälpa dem varje dag eller varje stund. Ett exempel från hans tid som biskop visar att ibland kan även en liten ansträngning tillsammans med Andens inverkan bära riklig frukt. Jag citerar ur Heidi Swintons biografi över president Monson, To the Rescue:
”En som [president Monson] försökte nå var Harold Gallacher. Harolds fru och barn var aktiva i kyrkan, men inte han själv. Hans dotter Sharon hade frågat biskop Monson om han ville göra något för att få hennes far tillbaka till aktivitet. Som biskop kände han sig en dag manad att kontakta Harold. En het sommardag knackade han på Harolds ytterdörr. Biskopen såg genom myggnätet hur Harold satt i sin stol, rökte en cigarrett och läste tidningen. ’Vem är det?’ frågade Harold surmulet utan att titta upp.
’Din biskop’, svarade Tom. ’Jag har kommit för att lära känna dig och be dig att följa med din familj till våra möten.’
’Nej, jag är upptagen’, var det nedlåtande svaret. Han tittade aldrig upp. Tom tackade honom för att han lyssnat och gick därifrån. Familjen flyttade utan att Harold kommit med till något möte.
Åratal senare ringde broder Gallacher äldste Thomas S. Monsons kontor och bad att få tid för ett möte.
’Fråga honom om han heter Harold G. Gallacher’, sade äldste Monson till sin sekreterare, ’och om han bodde med sin familj på Vissing Place 55 och hade en dotter som hette Sharon.’ När sekreteraren gjorde det var Harold förbluffad över att äldste Monson mindes sådana detaljer. När de två träffades en tid senare omfamnade de varandra. Harold sade: ’Jag har kommit för att be om ursäkt för att jag inte reste mig ur fåtöljen och släppte in dig den där sommardagen för många år sedan.’ Äldste Monson frågade om han var aktiv i kyrkan. Med ett snett leende svarade Harold: ’Jag är numera andre rådgivare i församlingens biskopsråd. Din inbjudan att komma till kyrkan och mitt negativa svar förföljde mig så mycket att jag bestämde mig för att göra något åt saken.’”5
Dagliga val har eviga konsekvenser
När vi tänker på vårt dagliga bröd är vi medvetna om detaljer i vårt liv, betydelsen av småsaker som förekommer i vardagen. Erfarenheten lär oss att till exempel i äktenskapet kan en stadig ström av vänlighet, hjälpsamhet och uppmärksamhet göra mer för att hålla kärleken levande och ge näring åt relationen än enstaka storslagna eller dyrbara gester. Det betyder inte, bröder — ni som är gifta — att inte er hustru skulle uppskatta något nytt eller riktigt fint att ha på sig eller ibland någon annan present som med utropstecken visar vad ni känner för henne (självklart inom er lilla budget). Det är bara det att ständiga dagliga uttryck för kärlek i både ord och handling är mycket viktigare i längden.
Likaså kan vi genom våra dagliga val hindra negativa känslor från att komma in i vårt liv och bli en del av det vi är. Under ett samtal som äldste Neal A. Maxwell och jag hade för några år sedan med en prästadömsledare under en stavskonferens kom vi på att man kan undvika den mesta pornografin och pornografiska bilder bara genom att välja rätt. För det mesta är det bara en fråga om självdisciplin att inte besöka platser där pornografi kan finnas, fysiskt eller i cyberrymden. Vi medgav dock att pornografin är så tragiskt allmänt förekommande att den kan angripa en person som gör det han ska, helt överraskande. ’Ja’, sade äldste Maxwell, ’men han kan genast stöta bort den. Han behöver inte bjuda in den och erbjuda den en stol att sitta på.’” Och när det gäller andra inflytelser och vanor — slarvigt yttre, obetänksamt beteende, kränkande och världsligt tal, ovänlig kritik, senfärdighet och så vidare — kan daglig vaksamhet mot sådant hindra att det påverkar oss, vi skyddas från att en dag vakna upp och inse att ondska eller svaghet slagit rot i vår själ.
Faktiskt finns det inte mycket som händer under dagen som helt saknar betydelse. Även det alldagliga och enahanda kan bli små men viktiga byggstenar som så småningom skapar den självdisciplin, karaktär och ordning som behövs för att förverkliga våra planer och drömmar. Så när du ber om dagligt bröd, tänk noga igenom dina behov, både det du saknar och det du måste skydda dig mot. När du går till sängs, tänk på dagens framgångar och nederlag, så blir nästa dag lite bättre. Och tacka din himmelske Fader för den manna han lagt ut längs din väg och som uppehållit dig under dagen. Dina tankar kommer att öka din tro på honom när du ser hur hans hand hjälper dig att utstå vissa saker och förändra andra. Du kan glädjas åt ännu en dag, ännu ett steg mot det eviga livet.
Jesus Kristus är livets bröd
Minns framför allt att vi har honom för vilken mannat var en symbol och liknelse, själva livets bröd, Återlösaren.
”Jesus svarade: ’Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta …
Amen, amen säger jag er: Den som tror [på mig] har evigt liv.
Jag är livets bröd.
Era fäder åt manna i öknen, och de dog.
Men det bröd som kommer ner från himlen är sådant att den som äter av det inte skall dö.
Jag är det bröd som ger liv, det bröd som har kommit ner från himlen. Den som äter av det brödet skall leva i evighet. Och brödet jag ger är mitt kött, för att världen skall leva’” (Joh 6:35, 47–51).
Jag vittnar om att livets bröd, Jesus Kristus, är verklighet och vittnar om hans försonings obegränsade omfattning och räckvidd. Till sist är det hans försoning, hans nåd som är vårt dagliga bröd. Vi bör söka honom varje dag, göra hans vilja varje dag, för att bli ett med honom som han är ett med vår Fader (se Joh 17:20–23). Jag välsignar er med att när ni söker honom så skänker er himmelske Fader er dagligt bröd, i Jesu Kristi namn, amen.
© 2011 Intellectual Reserve, Inc. Med ensamrätt. Engelskt original godkänt: 10/10. Godkänt för översättning: 10/10. Originalets titel: Give Us This Day Our Daily Bread. Swedish. PD50028437 180
Slutnoter
1. Marcus Luttrell med Patrick Robinson, Lone Survivor: The Eyewitness Account of Operation Redwing and the Lost Heroes of SEAL Team 10 (2007), s. 124.