• • MP3

Äldste Neil L. Andersen,  “Förbered dig för ditt andliga slutmål” 

KUV:s brasafton för unga vuxna • 10 januari 2010 • Brigham Young-universitetet

Mina kära unga bröder och systrar, jag kan inte se alla era ansikten här i Marriott Center, och jag kan förstås inte se era ansikten i de tusentals kapellen världen över, men jag kan känna er godhet, er önskan att göra det rätta och er kärlek till Herren och hans återställda evangelium. En av fördelarna med att vara generalauktoritet är att vi har möjlighet att vara med er över hela världen. Under de senaste månaderna har vi sett era ansikten och skakat hand med er på många platser i USA. Vi reste med president och syster Uchtdorf i juni till Östeuropa, Ryssland och Storbritannien. I oktober var vi i Syd- och Västafrika. I november återvände vi från Centralamerika. Det finns en stor rättfärdig styrka bland denna kyrkas unga vuxna och ungdomar. Ni kan finna tröst i vetskapen att tusentals och hundratusentals andra har samma utmaningar som ni ställs inför och de viktiga mål ni har. Jag älskar er och ber att Herrens Ande ska vara med oss medan vi talar om sådant som är viktigt för er i kväll.

Jag har levt mitt jordeliv tre till fyra årtionden längre än de flesta av er, men det är inte min erfarenhet som för mig hit. Jag inser mina svagheter, men står inför er som en Herrens Jesu Kristi apostel, ordinerad och med uppdraget att vittna om honom och säga sådant som han vill ha sagt. Mitt uppdrag i kväll kommer genom Frälsarens främste apostel, president Thomas S Monson.

När jag ser på er tänker jag på mig själv för 37 år sedan. Jag hade just återvänt från min mission i Frankrike. Utan andra resurser än lite lånade pengar hade jag kommit till Brigham Young-universitetet. Jag hade fått jobb som fönsterputsare på universitetsområdet. Det skulle dröja ett år innan jag träffade ljuset i mitt liv, Kathy Williams. Jag kände mig lite ensam och osäker på den väg som låg framför mig. Jag minns att jag tänkte: ”Hur ser min framtid ut, och hur ska jag förbereda mig för den?”

Med tanke på de här funderingarna har jag gett mitt budskap i kväll titeln ”Förbered dig för ditt andliga slutmål”.

När Jesus levde på jorden talade han ofta om påtagliga saker för att hjälpa sina lärjungar att bättre förstå sådant som var abstrakt och andligt. Han talade om frön och säd och lador och hönor och blommor och rävar och dussintals andra fysiska föremål för att hjälpa människor bättre förstå tro och omvändelse, andlig kraft och frälsning.

Han talade inte om flygplan eftersom de inte var en del av hans tillvaro, men president Uchtdorf har tagit igen det under de senaste åren och gett oss underbara budskap utifrån sina egna upplevelser som pilot.

Jag har en berättelse om ett flygplan i kväll som lär oss om förberedelser för ett andlig slutmål.

Kapten Sullenberger och US Airways Flight 1549

För exakt ett år sedan den här veckan, den 15 januari 2009, lyfte US Air Flight 1549 från flygplatsen LaGuardia i New York City och flög snabbt upp i skyn på vad som förväntades bli en händelselös tur till Charlotte i North Carolina, längs USA:s östkust. Flygkaptenen hette Chesley B. ”Sully” Sullenberger. Han hade över 19 000 flygtimmar bakom sig och förväntade sig att de följande en och en halv timmarna skulle bli ren rutin.

När flygplanet nådde 900 meters höjd såg han plötsligt något helt oväntat framför sig. En flock väldiga kanadagäss med en vingbredd på nära två meter var mitt i flygplanets färdväg. De stora fåglarna träffade planet. Vad ännu värre var, de väldiga motorerna på de två vingarna, som drog in luft i turbinerna med enorm kraft, drog också in de gäss som var i vägen för planet. Det hördes ett fruktansvärt oljud när fåglarna sögs in i motorerna. Sedan blev det dödstyst — motorerna hade stannat.

Kapten Sullenberger började genast bedöma hur han skulle kunna landa planet på ett säkert sätt. Först övervägde han att återvända till flygplatsen och sedan till en annan flygplats som inte låg så långt borta. Farorna och riskerna var enorma. Han visste inte hur länge han kunde glidflyga med planet utan kraften från motorerna. Han hade bara ett ögonblick att bestämma sig. Kapten Sullenberger bestämde sig för att han hade störst chans att landa planet på Hudsonfloden som rinner nära New York City. Under de där få sekunderna koncentrerades all hans utbildning som flygkapten, hans omdöme, hans instinkt och hela hans begåvning på landningen som låg framför honom.

Med skyskrapor utanför fönstren tappade planet snabbt höjd och flög bara 275 meter ovanför George Washington-bron. Sedan flög han så sakta som möjligt, och med vingarna horisontellt över vattnet vände han nosen uppåt och lät planet buklanda i vattnet. Det 120 ton tunga planet studsade på vattenytan och stannade sedan i säkerhet, helt intakt.

Vintervädret bjöd på flera minusgrader och kaptenen visste att planet skulle börja sjunka. Passagerarna hjälptes snabbt ut genom nödutgångarna, ut på vingarna. Planets livbåtar fylldes med luft och båtar från hamnen närmade sig snabbt för att rädda passagerarna. Nyheten var nästan ofattbar. Ett 60-miljonerdollarsplan var förstört, men kapten Sullenberger hade gjort en säker landning och alla de 154 passagerarna och besättningen var oskadda, liksom kapten Sullenberger.

Låt oss liksom Jesus med sina lärdomar jämföra det påtagbara med det abstrakta, det materiella med det andliga. Jag vill tala om tre områden där vårt andliga slutmål — ert andliga slutmål — kan jämföras med den där flygturen. För det första befinner ni er på en resa genom jordelivet. För det andra är ni kaptener i Herrens verk med ett särskilt uppdrag. För det tredje är det er heliga plikt att återvända säkert och ta många med er.

Resan genom jordelivet

För det första: Ni befinner er på en resa genom jordelivet.

Passagerarna på det där flygplanet påbörjade inte sin tillvaro när de klev in i planet i New York. De var på en resa. Mycket hade hänt i deras liv innan flygturen, och mycket skulle hända efter flygturen. På samma sätt är jordelivet inte början på vår tillvaro och inte heller slutet på den. Vi är på en resa. Resan började för mycket länge sedan i en föruttillvaro där vi fick vår ”första undervisning i andarnas värld och förbereddes på att komma fram i Herrens rätta tid” (Läran och förbunden 138:56). Vi är bokstavligt talat söner och döttrar till himmelska föräldrar. Herren har sagt: ”Jag är Gud. Jag skapade världen och människorna innan de var till i köttet” (Mose 6:51), ”ty jag skapade dem i himlen” (Mose 3:5).

Poeten William Wordsworth skrev följande vackra ord:

Vår födelse till jordelivets rike
är blott en sömn, av glömska skymd.
Vår själ, en stjärnas like
har lyst i annan rymd.
Ehuru fattigt lottade,
dock ej fullkomligt blottade ---
med skimmerspår av en förlorad skrud,
så komma vi från Gud.1

Vår föruttillvaro var ingen passiv tillvaro. Vi hade val att göra där, liksom här. Vi hade utvecklats och behövde få en fysisk kropp och jordelivets erfarenheter. Vi behövde visa vår villighet att leva i tro. Vår himmelske Fader presenterade en plan för oss. Det centrala i planen var hans enfödde Sons uppdrag att öppna en väg tillbaka åt oss. Vi godtog Faderns plan och gladdes åt den utvalde Frälsaren. Våra förutordinerade möjligheter och ansvar bidrar till att forma det som vi ska göra under jordelivet. På sätt som vi inte helt förstod påverkar våra handlingar i andevärlden vårt jordeliv.2

Vi är nu här — i vårt länge efterlängtade jordeliv. Fastän vi inte har något minne av vår föruttillvaro så är den verklig för oss. Inte ens i det här livet minns vi allt som är viktigt. Minns du till exempel när du sade dina första ord eller tog dina första steg? Kommer du ihåg att du tänkte: ”Mamma bär inte på mig lika mycket som förr. Så om jag ska kunna röra mig som jag vill så är det bäst att jag ställer mig upp och går?” Det är inte svårt för oss att djupt inom oss känna att den person vi är inte hade sin början när vi föddes till jorden. Vi är söner och döttrar till Gud. Det finns ett stycke i Alma som beskriver skrifternas roll i att ”vidga detta folks minne” (Alma 37:8). Våra minnen har vidgats, och vi vet att vi har förberetts för det liv vi lever nu.

Jordelivet började inte med att vi föddes här på jorden och livet slutar inte när hjärtat stannar. Vi fortsätter. Den du är — du, den personen som är du — kommer alltid att vara du. Någon kanske säger: ”Jag tycker inte om mig själv.” Tyvärr. Du kan forma den du blir, du kan bli mer än vad du är i dag, men du kommer alltid att vara du.

Kapten i Herrens verk

För det andra: Du ska bli en andlig kapten i Herrens verk med ett särskilt uppdrag att fullfölja.

Du och jag har ett andligt slutmål, och därför kan vi inte sitta passivt längst bak i flygplanet på vår resa genom jordelivet. Herren lovade Abraham att alla jordens nationer skulle välsignas genom hans säd (se 1 Mos 22:18; Abraham 2:9). Han talade om den andliga välsignelsen som kommit till världen genom oss som han kallade ”förbundets barn” (3 Nephi 20:26). Alma sade att några ”kallades och förbereddes från världens grundläggning enligt Guds förutkännedom” (Alma 13:3).

Har du någonsin undrat: Varför är det så att jag är den jag är? Varför känner jag så som jag känner? Varför har jag valt att tro helt och fullt på Herren Jesus Kristus? Varför väljer jag att hålla hans bud när andra inte bryr sig om dem? Varför känner jag som jag gör för Mormons bok? Varför hoppar orden upp från sidorna i skrifterna och går rakt in i hjärtat när andra är nästan helt likgiltiga inför den här heliga boken? Varför har jag varit villig att ingå heliga förbund genom dopet, ingått förbund i templet och — för många av er — verkat som missionär?

Du var vald och förutordinerad till att ha evangeliet i ditt liv, och att vara en ledare när det gäller att frambringa det återställda evangeliet.

Kapten Sullenberger hade över 19 000 flygtimmar bakom sig den där dagen. När han begrundade sitt beslut att bli pilot sade han att han vid 16 års ålder, efter att bara ha flugit ett litet enmotorigt plan i åtta timmar, visste att flygningen skulle bli en del av hans liv.3

Acceptera att du har ett evigt betydelsefullt slutmål, ett andligt slutmål. Läs din patriarkaliska välsignelse. Som sades om drottning Ester fordom: ”Du … har [kommit] just för en tid som denna” (Ester 4:14). Tro på det och ta det till dig!

Insikten om vem du är och vem det är meningen att du ska bli gör dig inte till kapten i Herrens verk. Det finns hinder och frestelser som är mycket mer förrädiska än en flock stora kanadagäss som skulle kunna hålla dig borta från ditt mål. Du måste vara på din vakt. För att bli kapten i Herrens verk måste du förbereda dig. Och den förberedelsen är inte lätt! Frälsaren sade: ”Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och ta sitt kors på sig och följa mig” (Matt 16:24). Han sade också: ”Att ta på sig sitt kors är att förneka sig själv all ogudaktighet, och varje världslig lusta, och att hålla Herrens bud” (se Matthew 16:24, fotnot d; från Joseph Smith Translation, Matthew 16:26).

Medan kapten Sullenberger begrundade sin utbildning vid Air Force Academy, sade han:

”Det var en intensiv tid … Vi prövades … och fick utmaningar. Och vi såg ett antal i våra led falla bort …

Det fick mig att inse att om jag grävde tillräckligt djupt så skulle jag hitta en styrka som jag inte visste att jag hade. Om jag inte hade tvingats att driva mig så hårt … skulle jag aldrig ha fått veta hur stora inre resurser jag hade.”4

Andliga förberedelser avslöjar dina inre resurser. Det finns kraft i bönen. Det finns kraft i skrifterna. Vi lär oss att gå framåt i tro och att bli mer lydiga. När vi värdigt förbereder oss för och tar del av sakramentet varje vecka förnyas och beskyddas vi. Vi får den Helige Andens oskattbara gåva. Den himmelska gåvan är verklig, och helt nödvändig för att vi ska kunna vara trygga.

Kapten Sullenberger sade följande om att vara flygkapten:

”Det är inte alla situationer som kan förutses. Det finns ingen checklista för allting. 5

Man måste veta vad det är man vet och vad det är man inte vet …

Man behöver också förstå hur omdömet påverkas av olika omständigheter.”6

Samma principer kan tillämpas på vår andliga mission. Personlig uppenbarelse som vi får genom den Helige Andens gåva vägleder oss genom det oförutsedda när vi ska göra det vi är här för att göra. Och personlig rättfärdighet är absolut nödvändig för att vi ska kunna ha den Helige Andens gåva. Vi får inte den Helige Andens ledning om vi är nonchalanta i vår lydnad.

Det centrala i allt vi tänker och gör är Herren Jesus Kristus. Hans liv är vårt föredöme. Det är tack vare honom som vi kommer att leva igen. Det är genom kraften i hans försoning som vi kan stå rena i vår Faders närhet. Vi lär oss att älska vår himmelske Fader och hans Son Jesus Kristus av hela vårt hjärta, förmåga, sinne och styrka. Jag tycker om följande uttalande: ”Den älskar Herren av hela sitt hjärta som inte älskar något i jämförelse med honom, och inget utom i förhållande till honom.”7 Jesus sade: ”Om ni älskar mig, håller ni fast vid mina bud” (Joh 14:15).

Det finns många goda människor på jorden. Det finns många osjälviska människor. Det finns andra som tror på Kristus som vi gör. Vi är inte de enda som ber till vår himmelske Fader eller får svar på böner. Vår himmelske Fader älskar alla sina barn. Men vi får aldrig glömma att det bara är i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga som Guds prästadöme finns. Endast här finns Herrens profet. Endast här finns den heliga beseglingsmakten som gör att familjer kan fortsätta som familjer för evigt.

Den här utsändningen översätts till 33 språk, men vi är få till antalet jämfört med flera miljarder människor på jorden. Petrus kallade oss ”ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap … ett Guds eget folk” (1 Petr 2:9). Avfärda eller nedvärdera inte den särskilda roll och det ansvar som du har fått. Du ska vara kapten i Herrens verk, med uppdrag att hålla det återställda evangeliets fana högt, för Herren har sagt att Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga ska vara ”en budbärare framför [hans] ansikte för att bereda vägen för [honom]” (Läran och förbunden 45:9).

Din heliga plikt

För det tredje: Din heliga plikt är att återvända säkert och ta många med dig.

En stor del av dina andliga mål påverkar deras liv som du hjälper andligt. Vad gjorde kapten Sullenberger till hjälte? Vad gjorde honom respekterad och uppskattad? Var det att han kunde tänka snabbt? Att han gjorde rätt val när motorerna stannade? Var det att han visste hur han skulle hålla vingarna horisontellt medan han landade i vattnet? Ja, det var allt det där! Men det viktigaste var att 154 liv lätt kunde ha gått förlorade, och han räddade dem. Och när han räddade dem så räddade han sig själv.

Kapten Sullenberger sade följande om passagerarnas liv som han räddade: ”Abstrakt talat är 155 bara en siffra. Men när jag såg alla passagerarnas ansikten — och deras anhörigas ansikten — insåg jag hur underbart det var att flygturen slutade så bra.”8

Kan vi tillämpa det här på vår mission? Kyrkans medlemmar är mycket generösa när det gäller att hjälpa fattiga och nödlidande, både i kyrkan och över hela världen. Men vårt gudomliga uppdrag, välsignelsen som Herren sade skulle komma till världen genom Abrahams efterkommande, är i huvudsak andlig.

Vi ska vända oss utåt och hjälpa andra att återvända till vår himmelske Fader tillsammans med oss.

Herren har sagt: ”Den som finner sitt liv skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull skall finna det” (Matt 10:39). Jag vill läsa från Matteus kapitel 25, och låt oss tänka på vår roll som andliga kaptener och sätta in orden i anden:

”Då skall konungen säga till dem som står på hans högra sida: Kom, ni min Faders välsignade, och ta i besittning det rike som stått färdigt åt er från världens begynnelse.

Ty jag var hungrig [i anden] och ni gav mig att äta. Jag var törstig [i anden] och ni gav mig att dricka. Jag var [en] främling [i anden] och ni tog emot mig …

Då skall de rättfärdiga svara honom: Herre, när såg vi dig hungrig [i anden] och gav dig att äta, eller törstig [i anden] och gav dig att dricka? …

Då skall konungen svara dem: Amen säger jag er: Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig” (Matt 25:34–35, 37, 40).

Vilka ska du ta med dig? Först och främst, för alla som har möjlighet, ska ni gifta er och ta med er maka och barn. Det är ert främsta ansvar. Familjen är himlens organisation.

För att uppskatta det ansvaret får vi titta långt bortom det vi ser rakt framför oss. Den andliga inverkan av att fostra en rättfärdig familj kan bara förstås om vi ser till vår släkt, till våra barnbarn, barnbarnsbarn och ännu längre. Kapten Sullenberger förstod den principen i samband med passagerarnas fysiska liv som han räddade. Han sade: ”Jag känner inte till allt gott som fortfarande finns att göra för de 154 personerna på mitt plan. Jag kan inte föreställa mig vilka bidrag som ska ges till världen av deras ännu ofödda barn, barnbarn och barnbarnsbarn.”9

Jag vill berätta om inverkan den andliga förberedelsen av en familj hade på många generationer.

Henry Arline levde mellan 1841 och 1919. År 1898, vid 57 års ålder, hörde han missionärerna predika evangeliet i ett skolhus i staten Florida i USA. Han sade till sin hustru: ”För första gången har jag hört sanningen.” Han och hans familj döptes. Några år senare reste de med tåg till Utah, en resa på över 300 mil, för att kunna ta emot templets beseglande förrättningar. Han återvände till Florida och förblev trofast under resten av sitt liv.

Hans dotter hette Sophronia Arline Williams och hennes son hette James Bernard Williams. Bernard Williams träffade en vacker ung kvinna, Martha Aman. Hon undersökte kyrkan uppriktigt, fick ett starkt vittnesbörd och döptes.

Åtta år efter sin vigsel beseglades de i Salt Lake-templet tillsammans med sina tre barn. Deras lilla dotter hette Kathy Williams, som jag träffade åratal senare vid BYU, och jag vädjade till henne att bli min hustru. Nu har vi fyra barn och tretton barnbarn.

Jag är evigt tacksam mot Kathys rättfärdiga mor och hennes rättfärdiga morfars far som blev medlemmar i kyrkan och förblev trofasta under resten av sitt liv. De här två personerna kände aldrig varandra under jordelivet. De levde i olika tidsperioder. Men de är kaptener i Herrens verk och hjälper till att föra vår släkt med sig tack vare sina andliga val.

Det är sant att inte alla får möjlighet att gifta sig under det här livet, men en evig kamrat har lovats i evigheten åt de rättfärdiga som vill ha den välsignelsen. De som inte gifter sig kan göra mycket för att föra Herrens verk framåt och föra med sig själar. Syster Barbara Thompson, som är medlem i Hjälpföreningens generalpresidentskap och ensamstående, sade följande under den senaste konferensen:

”När jag gick ut high school hade jag som mål att gå på college … gifta mig med en stilig man och få fyra perfekta och vackra barn …

Som ni kanske vet var det flera av mina mål som inte förverkligades på det sätt jag hade hoppats. Jag gick ut college, tjänade som missionär, fick ett jobb, fortsatte min skolgång … och arbetade i mitt yrke i många år … Men det blev ingen stilig man, inget äktenskap och inga barn …

En kollega som inte var medlem i kyrkan sade till mig: ’Varför fortsätter du att gå till en kyrka som lägger så mycket tonvikt på äktenskap och familj?’ Mitt enkla svar på det var: ’Därför att den är sann!’ … Med kyrkan och Jesu Kristi evangelium i mitt liv fann jag glädje och visste att jag gick på den väg som Frälsaren ville att jag skulle gå.”

Sedan talade hon om hur hon som ensamstående kunde ha ett andligt flytande på andra: ”Jag hade möjlighet att i många år tjäna i Unga kvinnor och kände att det gav mig möjlighet att undervisa och vittna för yngre kvinnor som utvecklade sitt vittnesbörd.”10

För tjugofem år sedan var syster Thompson Shellie Nielsons laurel-rådgivande. Shellie Nielson, som nu heter Shellie Nielson Seager, skrev till syster Thompson över 20 år efter det att hon varit i hennes laurelklass och uttryckte sin uppskattning. Syster Seager skrev:

”Jag vaknade kvart över fem och började tänka på dig och vilket intryck du gjorde på mitt liv …

Vi var viktiga för dig. Du gav oss alltid så mycket uppmärksamhet, omsorg och kärlek. Du var alltid så kul! … Viktigast av allt var att vi visste att du hade ett starkt vittnesbörd om Jesu Kristi evangelium.”11

Syster Seager har nu fem barn. Syster Thompsons goda inflytande kommer alltid att beröra syster Seager, och generationerna som följer.

Herren sade:

”Kom ihåg att själarna är mycket värdefulla i Guds ögon …

Och om det vore så att ni arbetade alla era dagar med att ropa omvändelse till detta folk, [och ropa omvändelse betyder helt enkelt att ni hjälper människor tillbaka till Gud] och endast förde en enda själ till mig, hur stor skall då inte er glädje vara tillsammans med honom i min Faderns rike!

Och om nu er glädje blir stor över en enda själ … hur stor blir då inte er glädje om ni för många själar till mig!” (Läran och förbunden 18:10, 15–16)12

När vi riktar vår uppmärksamhet mot andra — först vår maka, sedan våra barn, och sedan mot andra — lyfter dem andligt och hjälper dem förbli fasta och ståndaktiga, räddar vi generationer och fullföljer vår eviga bestämmelse.

Luciano Cascardi är president för Ipiranga stav i São Paulo i Brasilien. Broder Cascardi var sex år gammal när hans familj döptes i São Paulo. President Cascardi kom till USA i oktober förra året och letade efter missionären som hade undervisat hans familj 40 år tidigare. En sak visste han säkert: Missionären hette Äldste i förnamn.

Genom en rad underverk hittade broder Cascardi honom — broder Larry Wilson, en stark ledare i kyrkan i norra Kalifornien. I ett brev till broder Wilson jämförde president Cascardi det faktum att han hittade sin missionär med tanken att hitta en förlorad far efter många år. Sedan, med hänvisning till det andliga frö som hade spirat för 40 år sedan och förökat sig och berört så många liv sedan dess, sade president Cascardi: ”Man kan räkna kärnorna i ett äpple, men man kan inte räkna äpplena i en kärna.”13

Vi måste inte vara missionär för att stärka och upplyfta andra. President Monson lär oss ständigt att sträcka oss ut och rädda människor omkring oss. Minns ni berättelsen om när han som ung biskop hjälpte någon som inte kom till kyrkan?

President Monson berättade:

”När jag kallades som biskop insåg jag att jag var president för prästernas kvorum, och jag ville få alla pojkar att komma. Det fanns en pojke som aldrig kom, och jag tänkte för mig själv: ’Jag sitter här med prästerna. De har en rådgivande. Jag låter dem höra lektionen av sin rådgivande. Jag ska leta reda på Richard Casto.’ Och jag åkte hem till honom. Hans mamma och pappa var hemma och de sade att han arbetade i verkstaden West Temple Garage.

Jag åkte till Fifth South och West Temple. Dörren var öppen men ingen [var] där. Så jag började titta mig omkring men jag såg ingen. Då gick jag runt till baksidan och där fanns en sådan där gammaldags smörjgrop.

Jag tittade ner i mörkret och såg två ögon titta upp på mig. Han sade: ’Du hittade mig, biskop Monson. Jag kommer upp.’ Och han kom upp ur smörjgropen.

Och vi hade ett trevligt litet samtal. Och jag sade: ’Richard, vi behöver dig. Du är bra med människor. Och jag vill att alla präster ska vara närvarande. Kommer du?’ Han sade: ’Jag kommer.’ Och han kom.”

Många år senare berättade Richard Casto vad som hände efter den händelsen:

”Senare verkade jag som missionär. Jag beseglades till min hustru i templet. Vi har fem underbara barn — två av dem har verkat som missionär. Jag har verkat som biskop två gånger. Mina barn hyser stor kärlek till honom och min hustru hyser också stor kärlek till honom tack vare det han gjorde för mig. Det är nog en av de största välsignelserna jag någonsin har fått i mitt liv.”14

På generalkonferensen i oktober 2009 sade president Monson: ”Jag tror att det Frälsaren säger är att om vi inte mister vårt liv i våra medmänniskors tjänst så har vårt liv inte mycket mening. De som bara bryr sig om sig själva förtorkar till slut och mister bildligt sett sitt liv, medan de som mister sig själva genom att tjäna andra växer och blomstrar — och vinner sitt liv därigenom.”15

Du ska vara kapten i Herrens verk med ett särskilt uppdrag att återvända hem i säkerhet och ta många med dig.

Härda ut med ett fullkomligt klart hopp

Jag avslutar med en personlig upplevelse. Den handlar också om en flygtur.

Den 9 november förra året flög min hustru Kathy och jag tillbaka från Guatemala City med ett byte i Miami i Florida. Vi hade ett viktigt möte och det var nödvändigt att hinna med planet i Miami. Vi gav oss iväg tidigt på morgonen från hotellet utanför Antigua i Guatemala för att hinna med flyget som gick till Miami 8:55. När vi åkte in i Guatemala city var det ovanligt mycket trafik. Vi var rädda att vi inte skulle hinna till flygplatsen i tid. Vi kom fram precis i tid för att hinna med planet.

Vi rusade igenom immigrationen mot gaten. Vid gaten fick vi veta att vårt plan inte skulle gå förrän om en och en halv timme. Det hade anlänt sent kvällen innan i dåligt väder. Piloter och besättning behövde en viss tids vila. Med den här förseningen var vi rädda att vi inte skulle hinna med bytet i Miami. Vi gick ombord på planet en och en halv timme senare, men när planet hade backat ut från gaten fick vi veta att de hade fått något elektroniskt problem i cockpiten. Det gjorde att vi blev ytterligare 40 minuter försenade. Vi tog ett djupt andetag och undrade om det fanns någon möjlighet att vi skulle hinna med vår förbindelse.

Planet flög med god fart mellan Guatemala City och Miami. Vi anlände i Miami med bara 30 minuter kvar innan det andra planet skulle gå. Trettio minuter kändes inte som tillräckligt lång tid, men vi bestämde oss för att försöka. Vi sprang så fort vi kunde. Överraskande nog var kön vid immigrationen kort. Vi fortsatte till tullen och bad tyst att bagaget vi drog efter oss inte skulle väljas för inspektion. Våra böner besvarades. Jag tittade på monitorn och såg att vårt flygplan fanns vid Gate D-3. När vi hade sprungit till D-hallen kom den mödosamma säkerhetskontrollen. Av med skorna. Vätska i plastpåsar. Laptoppen separat. Vi hoppades att säkerhetsmonitorn inte skulle ge ifrån sig något ljud när de gick igenom.

När säkerhetskontrollen var klar var det bara 10 minuter kvar till avgång. Jag tittade upp på monitorn igen. Till min fasa såg jag att jag hade gjort ett misstag. Planet skulle inte gå från D-3 utan från E-3. Vi var i fel hall. Vi var helt slut. Planets dörrar hade förmodligen redan stängts, och vi befann oss flera hundra meter bort. Vi funderade på att ge upp. Men efter att ha uppmuntrat varandra tvingade vi oss vidare mot slutmålet. Vi sprang iväg med bagaget rullande bakom oss. När vi rundade hörnet till Gate E-3 hörde vi dem ropa ut våra namn. Det var ett underverk. Dörren var fortfarande öppen. Vi klarade det!

På er andliga resa kommer det att finnas hinder, förseningar och trasig utrustning. Ni kommer att göra misstag. Ni kanske ibland undrar om ni ska klara det. Tappa inte modet! Ni kommer också att ha hopp och tro, och dörrar kommer att öppnas och hinder kommer att övervinnas. Fortsätt, var ihärdiga, och framför allt, tro på Kristus och lär er följa honom och hans profeter. Uthärda, som Nephi sade, ”med fullkomligt klart hopp” (2 Nephi 31:20). Om ni gör det lovar jag er att ni en dag kommer att höra ert namn. Ni kommer att klara det.

Vår himmelske Fader lever. Vi är hans söner och hans döttrar. Jesus Kristus är vår Frälsare och Återlösare. Han återställde sitt evangelium genom profeten Joseph Smith. President Monson är hans profet i dag. Jag ber att alla himlens välsignelser som väntar er ska bli era när ni förbereder er för er andliga bestämmelse. I Jesu Kristi namn, amen.

© 2010 Intellectual Reserve, Inc. Med ensamrätt. Engelskt original godkänt: 5/01. PD50018081 180

^