• • MP3

Äldste Ronald A. Rasband,  “Dina vänner står vid din sida,”  Mar 2010

KUV:s brasafton för unga vuxna • 7 mars 2010 • Brigham Young-universitetet

Mina kära unga vänner, det är en stor ära och förmån att få tala till er vid den här KUV-brasaftonen. Jag är tacksam att få tala till er här på Marriott Center, på Brigham Young-universitetets skolområde, och att tala till er som samlats på platser över hela världen med många olika förhållanden och språk. Tack för att ni kom. Ni hedrar Herren Jesus Kristus genom att lägga åt sidan andra saker i livet för att samlas i kväll. Jag är glad att vara här med min hustru Melanie och ett antal släktingar och vänner.

Jag ber att mina ord ska ledas av den Helige Anden och att ni ska känna i hjärtat att det jag har att säga är relevant för era förhållanden och upplevelser vid den här tiden i livet.

Vikten av rättfärdig vänskap

För många år sedan, i mars 1839, hölls profeten Joseph Smith och flera av hans vänner orättmätigt inspärrade i månader i Libertyfängelset. Många som skrivit om kyrkans historia har sagt att den här upplevelsen för profeten Joseph var en av de svåraste och mörkaste perioderna i hela hans liv. Hans ord ”O Gud, var är du?” (L&F 121:1) — som vi kan läsa i kapitel 121 i Läran och förbunden — uttrycker förtvivlans ensamhet i den dystraste av omgivningar.

Herren varken visade sig eller sände änglar. Han slog inte vakterna och öppnade inte dörrarna till den fuktiga, mörka cellen. Enkelt uttryckt förändrade han inte omständigheterna, men han talade tröst och tillförsikt till Joseph så som ingen annan kunde: ”Min son, frid vare med din själ! Dina motgångar och lidanden skola endast vara ett ögonblick” (L&F 121:7). Det var som om Herren lade armen om Joseph när han sade: ”Min son.” Det är dyrbara och milda ord. Och så gav han en tidtabell för Josephs svårigheter: ”Ett ögonblick.” Vilken lärdom för oss alla att komma ihåg. Våra lidanden blir kortvariga — ur evig synvinkel — och Herren är med oss.

Sedan sade Herren: ”Dina vänner står vid din sida och de skall åter hälsa dig med varmt hjärta och vänlig hand” (L&F 121:9).

Här var alltså Joseph, inlåst på grund av människors förräderi. Några av dem hade en gång varit hans nära förtrogna. Men Herren sade det så tydligt: ”Dina vänner står vid din sida.” Vilken tröst de orden var för profeten Joseph. Vilken tröst de är för oss. Tänk ett ögonblick på vad det betyder för dig att ha någon vid din sida, någon du kan lita på som vän i vått och torrt, någon som uppskattar dig och stöder dig även när ni är skilda åt.

Vår dyrbaraste vän är Jesus Kristus själv. Finns det någon bättre försäkran än hans ”Jag skall vara på er högra sida och på er vänstra … och mina änglar runtomkring er för att upprätthålla er” (L&F 84:88)? Ofta är ”änglarna runtomkring” oss våra vänner.

Mitt budskap i kväll handlar om vikten i vårt liv av rättfärdig vänskap. När jag var ung lade en inspirerad patriark händerna på mitt huvud och öppnade genom uppenbarelse min insikt om mina möjligheter — vem jag faktiskt är — och gav ledning för mitt liv, så som en patriark gjort för de flesta av er. Jag fick veta att jag inte skulle sakna vänner och medarbetare, och att deras vänskap skulle bli till välsignelse för mig både timligt och andligt. Jag fick rådet att till närmaste vänner välja sådana som var rättfärdiga och hade önskan att hålla Guds bud.

Den delen av min patriarkaliska välsignelse och versen i kapitel 121 har varit som en tröstande filt för mig genom livet. Ibland, särskilt när jag bott långt hemifrån, har de här orden gett mig frid och styrka. Mina vänner stod vid min sida trots att många mil skilde oss åt. Vid sådana tillfällen förstod jag en av livets viktigaste lärdomar, att hur länge jag än var borta, hur stort avståndet än var; närhelst mina vänner och jag möttes igen, så var det som om ingenting förändrats. Vi tog upp tråden i vårt liv där vi slutat, och det var som om tiden stått stilla.

Varför betonar jag det här? Därför att i dagens värld är det så många som villigt byter ut sådan vänskap mot filmpersonligheter och snabba textmeddelanden. De slösar bort tiden med att identifiera sig med tevepersonligheter, som för dem bara är ansikten på en skärm. De väljer att ”mingla” framför att utveckla en djup och meningsfull relation som kan beseglas i templet för evigheten. Tänk på det. Sann vänskap baseras på kärlek till Gud och att man delar den kärleken med andra. Det var ett av budskapen i Libertyfängelset.

Alltifrån min tidiga barndom när jag växte upp i Cottonwoods stav i Saltsjödalen har vänner varit en speciell välsignelse för mig. De nära vänner jag fick som ung är mina vänner än i dag. En del av dem är med oss i kväll. Så har det alltid varit. Vi har alltid stött varandra. Och jag är tacksam för att jag har fått nya vänner, som också har varit till styrka och välsignelse för mig.

När jag tänker på vänskap, tänker jag på president Thomas S. Monsons föredöme. Begrunda den här lärdomen från vår älskade profet. Han sade:

”Vänner hjälper dig avgöra din framtid. Du har en tendens att bli lik dem och befinna dig där de väljer att vara. Kom ihåg att stigen vi följer här i livet leder till den stig vi följer i nästa liv.

I en undersökning som gjorts i ett urval församlingar och stavar i kyrkan, fick vi fram en mycket viktig sak: De personer vars vänner hade gift sig i templet brukade gifta sig i templet, medan de personer vars vänner inte hade gift sig i templet inte brukade gifta sig i templet. Samma faktum gällde också dem som gick på heltidsmission. Inflytandet från vännerna verkade vara en mycket dominerande faktor — jämbördig med föräldrars uppmuntran, klassrumsundervisning eller närheten till ett tempel.

Vännerna du väljer kommer antingen att hjälpa eller hindra dig att lyckas.”1 Det är allvarliga ord.

Vem skulle inte vilja ha president Monson som vän? Han ger bort sina leksakståg till julklapp, han ger bort sina kläder och skor till människor som inte har några, han ger oräkneliga timmar till dem som så ofta glöms bort på vårdhem eller kämpar för livet på sjukhus, och han delar med sig till oss alla av sin livsglädje när han viftar med öronen. Hur kan man inte tycka om honom? När en grupp missionärer ombads nämna en av president Monsons viktigaste egenskaper, valde nästan alla hans kärlek till människor. En av dem önskade till och med att han kunde bo granne med profeten, eftersom han visste att de då skulle bli goda vänner.

Jag har funnit att brödernas ord om vänskap stämmer med mina egna erfarenheter och är särskilt tillämpliga i dag. Äldste Neal A. Maxwell sade: ”Vare sig vi är unga eller gamla behöver vi vara goda vänner, men vi bör välja våra vänner med omsorg. Om vi väljer Herren först, blir det lättare och säkrare att välja rätt vänner. Beakta de olika slagen vänskap i Enoks stad och i städerna Sodom och Gomorra! Invånarna i Enoks stad valde Jesus och livets väg, och blev eviga vänner. Mycket beror på vem och vad vi söker först.”2

Mentorers vänskap

En del vänner är kloka och pålitliga mentorer. De är ett speciellt slags vänner. De har gått före och vet vägen. Också de ”står vid vår sida”. Vilka var Joseph Smiths mentorer? Jag kommer genast att tänka på Moroni, på forntida lärjungar som Johannes Döparen, Petrus, Jakob och Johannes, Paulus, Josephs mor och far, hans bror Alvin — listan är imponerande. Man kan med rätta säga att han var i gott sällskap.

Tänk ett ögonblick på dem som varit dina mentorer. Vill du vara mentor åt andra när du får möjlighet i framtiden? Förbereder du dig för att dela med dig av ditt vittnesbörd och din kunskap om hur man blir framgångsrik i vardagen?

Historien och skrifterna är fulla av exempel på män och kvinnor som varit rättfärdiga mentorer. Det kanske tydligaste exemplet är Jesus Kristus när han upprättade sin kyrka i tidens mitt. I början av sin verksamhet valde han ut tolv till synes vanliga män som lämnade sina vanliga yrken och tillbringade tre år i hans sällskap. De gick med honom, lyssnade till hans predikningar, åt med honom, bevittnade de underverk han utförde och upplevde många enskilda stunder av undervisning. Vilken oförliknelig välsignelse för dem att få personlig undervisning av vår Herre och Frälsare, Jesus Kristus. De förändrades alla av denna förmån, detta privilegierade umgänge.

Ett annat exempel, på sätt och vis med omkastade roller, är Joseph Smith som blev andlig mentor åt sin äldre bror Hyrum. Hyrum var ödmjuk och läraktig och stod vid Josephs sida. Han var med i Libertyfängelset och var den förste som föll i Carthage. Hyrum valde som sin mentor Guds profet. Han valde rätt.

I vår tid och under mitt tjänande som generalauktoritet har medlemmar av de tolvs kvorum visat djupt intresse för vårt liv och beredvilligt delat med sig av egna upplevelser och effektivt undervisat oss om hur vi ska uppfylla våra heliga kallelser att tjäna. Jag minns några ord som Brigham Young sade om profeten Joseph: ”Jag skulle vilja ropa halleluja hela tiden då jag tänker på att jag har känt Joseph Smith, profeten.”3 Jag har känt på samma sätt för ett antal ledare i vår tid.

I vart och ett av fallen verkar en mer erfaren, pålitlig person som kunnig vägvisare och rådgivare åt en mindre erfaren, och hjälper till att forma den personens insikt och undervisar om principer som gör honom eller henne mer effektiv, starkare, klokare och mer värdefull som Guds tjänare.

Stanna upp ett ögonblick och tänk efter. ”Vilka har varit dina mentorer?” Vad har de lärt dig som har förändrat ditt liv? Hur har de vakat över dig? Hur tänker du följa deras exempel och själv vara mentor för yngre bröder och systrar, vänner och kolleger — de som kan behöva och önskar en sådan relation?

Ett exempel på en mentors vänskap

Låt mig ge ett exempel ur mitt eget liv. Jag har haft förmånen att ha en sådan kär vän och mentor i äldste Jon M. Huntsman — områdessjuttio, filantrop, välgörare, grundare av Huntsman Group of Companies, och min vän.

Jag träffade Jon Huntsman 1975, när jag var 24 år. Jag var äldstekvorumets president i en församling för gifta elever på Utah-universitetet och Jon Huntsman var min rådgivande i högrådet. Vi blev vänner och när jag gick sista året och höll på att avsluta min utbildning vid universitetet, rekryterade broder Huntsman mig som försäljare vid sitt företag som tillverkar plastprodukter.

Ett av mina första uppdrag var Avon, kosmetikjätten med högkvarter i New York. För att hjälpa mig komma igång med den första stora klienten, följde broder Huntsman själv med mig till New York för att presentera mig. Spänd inför min nya karriär och angelägen om att göra ett gott intryck hade jag på mig min bästa bruna collegekostym med brun slips och bruna skor. När vi möttes på flygplatsen märkte jag att Huntsman gav mig en konstig blick. Men han sade inget!

När vi kom fram till New York sade han att vi hade ett ställe att besöka innan vi gick upp till Avon. Vi gick direkt till en berömd herrekipering, Brooks Brothers, på eleganta Madison Avenue. På vägen dit minns jag att han sade till mig: ”Ron, om du ska vara säljare i mitt företag, och om du ska representera mig hos Avon, får du först lära dig hur man klär sig, uppträder och verkar i den här nya rollen.” Och sedan tillade han: ”Man har inte brun kostym på ett affärsmöte i New York City!” I alla fall inte om man representerar Jon Huntsman!

Jon kände personalen vid Brooks Brothers och såg på medan de provade in en snygg mörkgrå kritstrecksrandig kostym — den finaste jag sett, och absolut den finaste jag ägt. När kostymen sänts iväg för att ges perfekt passform plockade vi ut en vit skjorta, några slipsar, ett skärp och alla tillbehör. Sedan gick vi till skoavdelningen där Jon såg till att jag fick mitt första par eleganta svarta skor.

Jag antar att broder Huntsmans konto hos Brooks Brothers gav speciella förmåner, för efter lunch gick vi tillbaka till affären där min nya business-utstyrsel var klar, som present från Jon M. Huntsman.

Jag minns min tacksamhet mot Jon för att han besparat mig den pinsamma upplevelsen att komma i mina college-kläder. När jag stoppade ner — det var just det jag gjorde — jag stoppade ner mina bruna kläder i en påse, insåg jag att han hade sett till att jag var rätt klädd! Sedan for vi till Avon där Jon presenterade mig som den nya representanten för sitt företag. Jon lärde mig mycket mer än bara vikten av att vara rätt klädd. Han introducerade mig till ett nytt sätt att tänka, att göra saker, att representera mig själv inför andra. Han var min mentor. Det här var den första av många värdefulla lärdomar jag fick av honom.

Åratal senare medan jag verkade inom broder Huntsmans företag var jag mycket engagerad i plikter som tog mig runt hela jorden. Efter en av de här affärsresorna frågade broder Huntsman, som då var stavspresident, vad jag gjorde i kyrkan. Jag sade att jag tyckte om att vara lärare i klassen evangeliets lära i Söndagsskolan. Han frågade mig vad jag hade för erfarenhet av ledarskap i kyrkan. Jag talade om att jag arbetat i olika presidentskap, men att det mesta av mitt tjänande i kyrkan, till min stora glädje, varit som lärare.

Sedan jag berättat detta för broder Huntsman berättade han om en liknande tid i sitt liv när han kallades att tjäna i en studentstav, först i högrådet och sedan som biskop. Han fann att det var idealiskt för hans upptagna schema. Faktum är, som jag nämnde tidigare i talet, att det var just då jag träffade Jon Huntsman.

Han sade att han kände en broder vid Utah-universitetet som var stavspresident i en av universitetets stavar för gifta, och som kunde ge uppdrag för kyrkan till bröder från hela Saltsjödalen. Broder Huntsman frågade om han fick ringa sin stavspresident och låta honom veta vad jag hette. Jag samtyckte och tänkte inte mer på saken, med tanke på hur upptagen han var.

En tid senare fick jag ett samtal från Robert Fotheringham, president för Utah-universitetets dåvarande första stav. Han frågade mig om han och hans rådgivare fick komma hem och prata med syster Rasband och mig. Några dagar senare satt alla tre i stavspresidentskapet i soffan i vårt vardagsrum och frågade oss om vår situation och vårt vittnesbörd. Efter en ingående intervju med oss båda såg de tre männen på varandra och sedan kallade stavspresidenten mig till medlem i högrådet i Utah-universitetets första stav. De sade att de redan pratat med min egen stavspresident och att han godkänt kallelsen — om de ville gå vidare.

Jag tog emot kallelsen och började verka i Utah-universitetets första stav. I det uppdraget fick min hustru, mina barn och jag ett underbart tillfälle att utveckla ett gott förhållande, med Kristus i centrum, till de unga gifta eleverna. Efter en tid i högrådet kallades jag till biskop i stavens tionde församling.

Senare fick jag veta att broder Huntsman ringt president Fotheringham och helt enkelt talat om att han kände någon som skulle passa bra in i universitetsmiljön. Således hade min käre vän och mentor, Jon Huntsman, genom att bara nämna mitt namn för en tänkbar intervju gett mig tillfälle till en ny erfarenhet i en kallelse i kyrkan.

Jag tänker på de underbara ungdomarna jag träffade i universitetsförsamlingens miljö och den möjlighet jag hade att hjälpa flera av dem att själva få en anställning. En av dem är med oss här i kväll. Det viktiga är att jag fick förmånen att bära vittnesbörd om vår Herre och Frälsare Jesus Kristus, och upprätta rättfärdig vänskap på ett liknande sätt som broder Huntsman gjorde för mig.

Senare, när syster Rasband och jag kallades att presidera över New York-missionen Nord, hade vi förmånen att arbeta med många trofasta missionärer. Vi kunde hjälpa dem inte bara att mer effektivt utföra sina plikter som Herrens Jesu Kristi tjänare, utan vår kontakt fortsätter än i dag när vi hjälper dem med rekommendationsbrev, råd, uppmuntran och all vår kärlek. Jag får väl erkänna att jag inte har köpt någon en ny kostym och finskor … än!

Som de här exemplen visar tror jag mycket starkt på mentorskap och vänskap.

Ta emot råden från mentorerna

Äldste Neal A. Maxwell som varit mentor för så många — inklusive mig själv — sade: ”Vi har alla då och då haft mentorer och har möjligheter att vara mentorer. Enligt min erfarenhet har ord av sanning och omsorg som sägs inom sådana goda relationer lång varaktighet. Ni kan troligen nämna tre eller fyra exempel på hur någon sagt något — kanske bara en mening eller några ord — och ni minns dem fortfarande. Orden berör och påverkar er fortfarande.”4

Jag tänker på den unga mor som alltid sade till sina barn när det var besvärligt: ”Det här ska vi klara.” De trodde henne. Eller den missionär som sade till sin nye kamrat, direkt från MTC: ”Vänta dig ett underverk varje dag.” Det gjorde han och den tron gav inriktningen för den nye äldstens mission. Eller president Monson när han avslutade ett tal och uppmärksammade en ung man åtta rader bakåt i ett hav av 5000 ungdomar som samlats till en scoutjamboree på östkusten. Den unge mannen var min tolvårige son som han mött vid flera tillfällen. Tro mig, min son kommer aldrig att glömma att president Monson kallade honom vid namn och sade: ”Chris Rasband, kom fram hit och säg hej.” Och vilket större föredöme har vi än Frälsaren som såg en grupp enkla fiskare och sade de enkla orden: ”Följ mig” (Matt 4:19).

I vår tid som av aposteln Paulus beskrivs som ”svår” (se 2 Tim 3:1), som profeten Joseph Smith kallade en ”eländets dag” (L&F 136:35), som Nephi i Mormons bok beskriver som en dag när motståndaren ska ”rasa i människobarnens hjärtan” (2 Nephi 28:20), vill jag till er alla, mina kära unga vänner, tala om vikten av att utveckla sund och god vänskap med visa och pålitliga mentorer.

Ibland är vi ovilliga att ta emot råd. Vi skjuter ifrån oss den som ger förslag. Vi inbillar oss att vi redan vet det vi behöver veta. Stoltheten kommer i vägen. När det händer går vi miste om den visdom, information eller erfarenhet som annars kunnat berika vårt liv. Tänk er vilken skillnad det skulle ha gjort för min relation till broder Huntsman eller för min karriär, om jag varit för stolt att ta emot hans erbjudande om en ny kostym.

Det händer ofta i ungdomars relation till sina föräldrar, som vi ibland tycker är gammalmodiga, okunniga eller helt enkelt ”inte coola”! Så ibland är det lätt att avfärda deras undervisning som onödig i vårt liv. Många av oss har hört orden ”När jag var en pojke på 14 år var min far så ovetande att jag knappt tålde att ha gubben i närheten. Men när jag hade blivit 21 var jag förvånad över hur mycket gubben lärt sig på sju år.” Vi vet inte vem som skrev det här citatet, men dess budskap är lärorika för oss alla. Mammor och pappor, morföräldrar och farföräldrar, har mycket att ge. Avfärda inte det deras erfarenhet lärt dem och den kärlek de känner för er. De är kanske era viktigaste mentorer i livet. Syster Rasband och jag värderar nu högt förmånen att få vara far- och morföräldrar. Vilken glädje det är när barnbarnen ställer en fråga eller söker ledning om något viktigt i livet.

Andra som kan ha värdefulla synpunkter men som vi ibland bortser från är våra svärföräldrar. Deras erfarenheter är ofta lika relevanta som våra föräldrars. Vi gör klokt i att respektera deras åsikter och beakta deras råd. Många av er har ännu inga svärföräldrar, men jag är övertygad om att ni får det en dag! Ta er tid att lära av dem och sök deras åsikter. Om ni gör det blir er egen visdom större.

För alla er som hör mig tala och de som läser budskapet senare finns det många andra som kan vara mentorer. Låt mig föreslå några: biskopar, stavspresidenter, missionspresidenter, kvorumledare, skollärare, seminarie- och institutlärare, pålitliga vänner och kolleger, hjälpföreningssystrar och många andra. Jag har haft glädje av så mångas exempel och undervisning, och det har ni också! Dra nytta av deras tankar och låt deras inflytande inspirera och välsigna ert liv.

Ha goda vänner

Det är svårt att överskatta vikten av att ha goda vänner. Att bli goda vänner är inte alltid lätt. Ralph Waldo Emerson gav ett gott råd när han sade: ”Det enda sättet att få en vän är att vara en.”5 Och den gamla klichén ”lika barn leka bäst” gäller fortfarande. För att få vänner som lever efter höga normer, som står för dygd och godhet, som är trofasta och trogna sina förbund, måste du vara en sådan person mot dem.

I den här världen där det finns så mycket slapphet, kravlöshet och omoral kan goda vänner göra en hel del för att hjälpa dig motstå vår tids onda. För dem som är ensamstående ger en krets av goda vänner bra möjligheter att attrahera det slags eviga kamrat ni hoppas finna. Så var det med syster Rasband. Först var vi goda vänner. Förslaget om äktenskap kom senare.

Jesus Kristus är vårt föredöme när det gäller vänskap

När vi tänker på vänskap, tänk på det som profeten Joseph Smith såg i en syn, och skrev om de apostlar som predikade i England: ”Jag såg Lammets tolv apostlar som nu finns på jorden, som har nycklarna till detta tjänande i främmande länder. De stod i ring, mycket trötta med trasiga kläder och svullna fötter och med blicken sänkt, och Jesus stod mitt ibland dem, men de såg honom inte. Frälsaren såg på dem och grät.”6

Fastän de inte såg Jesus, stod han vid deras sida. Medveten om deras belägenhet och med medkänsla för deras umbäranden var det hans kärleksfulla stöd som uppehöll dem under deras mission och förde hundratals och tusentals omvända in i kyrkan. Det var Frälsaren som sade till sina lärjungar: ”Ni är mina vänner” (L&F 84:63). Det var Frälsaren som lärde: ”Ingen har större kärlek än att han ger sitt liv för sina vänner” (Joh 15:13). Det var Frälsaren som kallade: ”Kom till mig” (Matt 11:28). I fråga om vänskap, liksom i alla andra evangeliets principer, är Jesus Kristus vårt stora föredöme.

Nu, mina kära unga, nya vänner, samlade över hela världen, bär jag mitt vittnesbörd till er att det här är Jesu Kristi evangelium. Jag vittnar om att en mycket viktig del av evangeliet är de vänner ni får och de mentorer ni följer, precis som jag själv blev lovad i min patriarkaliska välsignelse vid 19 års ålder.

Jag slutar där jag började, med de ord ur skrifterna som talades av Gud till profeten Joseph när han var i Libertyfängelset, och jag säger att de här orden lika gärna kunde ha sagts till er och mig i de omständigheter vi befinner oss i just nu: ”Dina vänner står vid din sida och de skall åter hälsa dig med varmt hjärta och vänlig hand” (L&F 121:9).

Jag bekräftar på nytt det här löftet som gavs av Herren i början av denna kyrkas återställelse. Jag ber att vi alla ska få förmånen att åtnjuta rättfärdig vänskap och mentorskap medan vi växer tillsammans i Jesu Kristi evangelium.

De här tankarna ger jag er i kväll i Herrens Jesu Kristi, vår väns, namn, amen.

© 2010 Intellectual Reserve, Inc. Med ensamrätt. Engelskt original godkänt: 10/09. Godkänt för översättning: 10/09. Originalets titel: Thy Friends Do Stand by Thee. Swedish. PD50020993 180

^