Lysande utsikter

President Thomas S Monson

KUV:s brasafton för unga vuxna • 11 januari 2009 • Brigham Young-universitetet

President Thomas S Monson Mina kära unga vänner, den anda som genomsyrar det här mötet i Marriott Center vid BYU och på hundratals andra platser över hela världen återspeglar er styrka, er hängivenhet och er godhet. Jag är så tacksam att vara med er här i kväll. Ni påminner mig om de ord som skrevs av poeten Henry Wadsworth Longfellow:

Hur fager är ej ungdomen! Hur klart den lyser,
med illusioner, hopp och drömmar!
En bok med en början, en berättelse utan slut.
Varje flicka en hjältinna, varje man en vän!¹

Förutom att få vara med er alla är jag glad att vara med några av mina släktingar här i kväll.

Nyligen läste jag på nytt en gammal favorit av Charles Dickens, med titeln Lysande utsikter. Ni som läst den här klassikern minns att Dickens berättar om en ung man vid namn Philip Pirrip, vanligen kallad Pip. Lille Pip var en föräldralös pojke som inte mindes att han ens sett sin mor eller sin far. Han hade en pojkes alla önskningar. Han önskade så gärna att han varit en lärd man. Han önskade att han var en gentleman. Han önskade att han var mindre okunnig. Men alla hans ambitioner och alla hans förhoppningar tycktes dömda att slå fel, tills en dag en London-advokat som hette Jaggers kom fram till lille Pip och berättade för honom att en okänd välgörare testamenterat honom en förmögenhet. Sedan sade advokaten att lille Pip var ”en gosse med lysande utsikter”.²

I dag tänker jag på vilka ni är och vad ni är, vilka ni kan bli och vad ni kan bli, och jag säger till er som den där advokaten sade om Pip: Ni har lysande utsikter – inte på grund av någon okänd välgörare, utan genom en känd välgörare – vår himmelske Fader – och stora ting förväntas av er.

Förbered dig för livets lopp

Många av er här i kväll är nära sin slutexamen. (Vi låter er jubla en liten stund över det.) Andra av er har fler akademiska studier framför er. Ni deltar alla i det som kan kallas livets lopp.

Författaren till boken Predikaren skrev: ”Det är inte de snabba som vinner loppet, och inte hjältarna striden” (Pred 9:11) – det är de som härdar ut till änden. Livets lopp är så viktigt och priset så värdefullt att det är helt nödvändigt att lägga stor vikt vid tillräcklig och omsorgsfull förberedelse.

När vi betänker våra vals eviga följder, blir förberedelse en viktig faktor i vårt liv. Dagen kommer när vi ser tillbaks på vår förberedelsetid och är tacksamma över att vi ansträngde oss på rätt sätt.

För många år sedan, när jag kallades till de tolvs kvorum, hade jag tillfälle att tala vid ett företagskonvent i Dallas – som kallas ”kyrkornas stad”. Efter konventet tog jag en sightseeingtur per buss till stadens förstäder. När vi for förbi de vackra kyrkorna, sade föraren: ”Till vänster ser vi metodistkyrkan” eller ”till höger har vi den katolska katedralen.” När vi passerade en vacker röd tegelbyggnad på en kulle, berättade föraren: ”I den där byggnaden har mormonerna möten.”

En dam långt bak i bussen frågade: ”Kan chaufför'n berätta något för oss om mormonerna?” Föraren körde in bussen till vägkanten, vände sig om i sätet och svarade: ”Damen, allt jag vet om mormonerna är att de har möten i den där röda tegelbyggnaden. Finns det någon på bussen som vet något om mormonerna?”

Jag såg mig om på de andras ansikten efter något tecken på igenkännande, någon önskan att säga något. Jag fann inget – inte en min. Då förstod jag sanningen i yttrandet: ”När det är dags för beslut, är tiden för förberedelse ute.” Under de kommande 15 minuterna hade jag förmånen, som Petrus förkunnade, ”att förklara det hopp jag ägde”. (Se 1 Petr 3:15.) Vid det här tillfället fick jag en mycket större uppskattning för vikten av förberedelser.

Faktum är, mina unga vänner, att er förberedelse inte började dagen när ni kom in på er första lektion på college eller universitetet. Den började långt innan ni ens kom till jorden, när vi levde som vår himmelske Faders andebarn. Jag är så tacksam över att han i sin vishet gett oss en uppteckning, i Abrahams bok, som berättar något om den tillvaron.

”Nu hade Herren visat mig, Abraham, intelligenserna som organiserades innan världen var till, och bland alla dessa fanns det många av de ädla och stora.

Och Gud såg dessa själar, att de var goda, och han stod mitt ibland dem, och han sade: Dessa skall jag göra till mina styresmän, ty han stod bland dem som var andar, och han såg att de var goda, och han sade till mig: Abraham, du är en av dem, du utvaldes innan du föddes.

Och det stod en bland dem som var Gud lik, och han sade till dem som var med honom: Vi skall gå ned, ty det finns plats där, och vi skall ta av dessa beståndsdelar och vi skall göra en jord på vilken dessa kan bo.

Och vi skall pröva dem med detta för att se om de kommer att göra allt vad Herren deras Gud befaller dem.

Och de som håller sitt första tillstånd skall få mera, och de som inte håller sitt första tillstånd skall inte få härlighet i samma rike som de som håller sitt första tillstånd. Och de som håller sitt andra tillstånd skall tilldelas härlighet på sina huvuden i evigheters evighet.” (Abraham 3:22–26)

Enligt vår himmelske Faders visdom föddes sedan du och jag till jordelivet och välkomnades i kärleksfulla familjer.

Jag stannar upp för att ni ska känna hur mycket era familjer ber för er. De oroar sig för er. De undrar hur det går för er. De älskar er så mycket. Gör dem inte besvikna.

Herren berättar i Läran och förbunden att Satan under våra åtta första levnadsår inte har makt att fresta oss som små barn. (Se L&F 29:46–47.) Vi fick åtta års försprång framför Lucifer.

Den här kunskapen gav Herren till profeten Joseph redan 1830. I vår tid har dr Glenn Doman, en berömd sociolog och vetenskapsman – som med stor säkerhet aldrig hört talas om den uppenbarelse jag citerade – genom sin forskning kommit fram till att ”ett nyfött barn är precis som en dator ... fastän helt överlägsen den på nästan alla sätt”.

”Det som stoppas in i barnets hjärna under de första åtta åren av dess liv är förmodligen där för att stanna. Lägger man in felaktig information i hjärnan under den perioden, är den mycket svår att sudda bort.” Han trodde att den mest mottagliga åldern i människans liv är två- till treårsåldern.³

Ni kanske frågar: ”Varför betonar president Monson det här? Vår första åttaåriga period av inlärning inträffade för länge sedan.” Men ni, mina bröder och systrar, ska bli föräldrar en dag, och ni borde betona betydelsen av den här första åttaårsperioden för era barn och för kommande generationer efterkommande.

När jag tänker på en del av de saker som ni och jag utan tvekan gjorde som barn, som tonåringar och som unga vuxna, förundras jag ibland över att våra föräldrar överlevde och till och med lyckades behålla förståndet. En kvinna som haft en väldigt påfrestande morgon och försökt hålla sina barn under kontroll, kände att hon höll på att förlora förståndet.

Hennes lille son Matthew kom fram till henne och sade glatt: ”Mamma, minns du vasen som din mormor gav till din mamma och hon gav den till dig, och som du alltid oroar dig över att jag ska ha sönder?”

”Ja”, sade hon.

”Jo”, sade Matthew, ”du kan sluta oroa dig nu!”

Förbered dig akademiskt

Ni, mina bröder och systrar, har nu påbörjat en annan stor förberedelsetid för att kvalificera er för livets lopp. Jag talar om den akademiska förberedelsen. Det är viktigt eftersom det är här vi lär oss sådant som hjälper oss möta utmaningarna i den föränderliga värld som vi lever i.

För bara några generationer sedan, om någon sökte en ansvarspost i affärsvärlden, sade kanske en personalansvarig till honom: ”Är du villig att arbeta hårt? Är du frisk?” Om svaren på frågorna var ”ja”, hade man chans att bli anställd.

Så är det ju inte i dag. Om ens ansökan – som vanligtvis sänds via Internet – väljs ut till en personlig intervju, kanske den nutida personalavdelningschefen ställer frågor som: Vilken examen har du? Vad kan du bidra med till vårt företag? Vilka dataprogram är du bra på att använda?

Gör det som krävs

För många år sedan hade jag tillfälle att undervisa på universitetsnivå, och jag minns att vissa elever verkade veta vart de var på väg. De engagerade sig, de ville komma någonstans, de hade mål och de arbetade på att uppnå de här målen. Men det fanns andra elever som inte verkade bry sig. De verkade driva kring på tillfälligheternas hav där vågor av misslyckanden hotade att uppsluka dem. Först blev de lata, sedan modfällda och sedan likgiltiga. Och sedan hoppade de av skolan.

En sådan elev som hoppade av skolan kom hem till sin mor och sade: ”Mamma, jag har slutat skolan. Jag ska ge mig av och klara mig själv.” Han packade sin väska och gav sig av för att möta livet ansikte mot ansikte. Efter tre veckors möte med livet, ringde han sin mor. ”Mamma”, sade han, ”minns du att du sade när jag gick hemifrån att jag inte skulle kunna få något jobb om jag slutade skolan? Du hade fel. Jag har varit ute i tre veckor, och jag har redan haft sex jobb!”

När ni söker framgång krävs en verklig ansträngning. Kom ihåg: ”Den som sår sparsamt skall skörda sparsamt, och den som sår rikligt skall skörda rikligt.” (2 Kor 9:6)

Livet är ett hav där den stolte ödmjukas, där den som drar sig undan avslöjas och där ledaren uppenbaras. För att navigera säkert och nå avsedd hamn behöver du ha uppdaterade kartor till hands. Du behöver lära av andras erfarenheter, stå fast vid principer, bredda dina intressen, förstå att andra har rätt att segla på samma hav och vara pålitlig när det gäller uppfyllandet av dina plikter.

Dina ansträngningar i skolan får en påvisbar effekt på dina möjligheter efter skoltiden. Bortse inte från vikten av att lära sig tänka medan du kämpar för att få godkänt betyg. Henry Ford, den store industrimannen, sade: ”En utbildad man är inte någon vars minne tränats att innehålla några av historiens data – han är någon som kan åstadkomma saker. En man som inte kan tänka är ingen bildad man, hur många examina han än skaffat sig. Att tänka är det svåraste arbete någon kan utföra – vilket troligen är skälet till att vi har så få tänkare.”⁴

Förbered dig andligt

Viktigare än den akademiska förberedelsen är den andliga förberedelsen. Vi måste skaffa oss ett eget vittnesbörd om Jesu Kristi evangelium, vilket vittnesbörd blir ett ankare för vår själ.

Under denna frågande, ovissa tid i livet kanske några av er frågar sig, liksom den romerske landshövdingen Pilatus under Kristi tid: ”Vad är sanning?” (Joh 18:38) Och återigen vänder vi oss till skrifterna för att få ledning:

”Och det som inte uppbygger är inte av Gud utan är mörker.

Det som är av Gud är ljus.” (L&F 50:23–24)

Tusentals ärliga, sökande själar ställs fortfarande inför den genomträngande fråga som korsade profeten Joseph Smiths sinne när han sökte bland förkunnelser från kyrkorna i hans samhälle för att få veta vem som hade rätt och vem som hade fel. Joseph sade:

”Mitt i denna ordstrid och detta åsiktstumult sade jag ofta till mig själv: Vad skall jag göra? Vilken av alla dessa grupper har rätt, eller har de alla fel? Om någon av dem har rätt, vilken är det då och hur skall jag kunna veta det? ...

Omsider kom jag till slutsatsen att jag antingen måste förbli i mörker och förvirring, eller också måste jag följa Jakobs råd, det vill säga be till Gud.” (Joseph Smith — Historien 1:10, 13)

Han bad. Resultatet av den bönen beskrivs bäst med Josephs egna ord. Ni känner till dem: ”Jag [såg] två personer, vilkas glans och härlighet trotsar all beskrivning, stående över mig i luften. En av dem talade till mig och nämnde mig vid namn och sade, medan han pekade på den andre: Denne är min älskade Son. Hör honom!” (Joseph Smith — Historien 1:17) Joseph lyssnade. Joseph fick kunskap. Hans fråga hade besvarats.

De som ödmjukt söker behöver inte snubbla eller vackla längs den väg som leder till sanningen. Den är väl utstakad av vår himmelske Fader. Vi måste först ha en önskan att själva få veta. Vi måste studera. Vi måste be. Vi måste göra Faderns vilja. Då ska vi lära känna sanningen, och sanningen ska göra oss fria. Gudomlig välvilja åtföljer dem som ödmjukt söker den. Det löftet ger jag er. Tänk på det.

Kom ihåg att tvivel och tro inte kan samexistera i sinnet, för det ena driver ut det andra. Tvivel bryter ner, tro uppfyller. En trosstark inställning för oss närmare Gud och hans avsikter.

President David O McKay sade ofta: ”Människans jordiska tillvaro är bara ett prov på huruvida hon ska koncentrera sina ansträngningar, sitt sinne, sin själ på sådant som bidrar till hennes fysiska naturs bekvämligheter och tillfredsställelse eller om hon ska ägna sitt liv åt att tillägna sig andliga egenskaper.”⁵

Tro förutsätter ett visst förtroende för, ja, en tillit till Skaparens ord.

Om ni känner tvivel, tänk då på rådet som gavs av president Stephen L Richards, tidigare rådgivare i första presidentskapet: ”Säg bara till de skeptiska, störande, upproriska tankarna: Jag tänker stanna kvar i min tro, i mitt folks tro. Jag vet att lycka och förnöjsamhet finns där, och jag förbjuder er, agnostiska och tvivlande tankar, att förgöra min tros boning. Jag erkänner att jag inte förstår skapelseprocessen, men jag accepterar dess faktum. Jag medger att jag inte kan förklara Bibelns underverk, och jag försöker inte göra det, men jag antar Guds ord. Jag var inte med Joseph, men jag tror honom. Min tro kom inte genom vetenskapen, och jag tillåter inte vetenskapen att förgöra den.’”⁶

Då er förberedelseperiod i skolan är över och ni går ut för att delta i livets lopp, vill jag ge några tips som kan hjälpa er förverkliga era lysande utsikter.

Undvik livets fallgropar

För det första: Undvik fallgropar längs vägen. Undvik omvägar som berövar er den himmelska belöningen. Ni känner igen dem om ni vill. De kan ha etiketten ”En enda gång gör inget”, eller ”mina föräldrar är så gammalmodiga”.

Dåliga vanor kan också vara sådana fallgropar. Först kan vi bryta dem om vi vill. Senare skulle vi bryta dem om vi kunde. John Dryden, en framstående engelsk poet och dramatiker på 1600-talet, skrev:

Dåliga vanor samlas gradvis,
som bäckar blir till floder, som floder blir till hav.⁷

Goda vanor å andra sidan är själens muskler. Ju mer du använder dem, desto starkare blir de.

Vår himmelske Fader har rått oss att söka efter allt som är ”dygdigt, älskligt eller hedrande eller berömvärt”. (Trosart 13) Eftergivenhet, omoral och grupptryckets makt kan få många att kastas omkring på syndens hav och krossas mot de klipprev som består av missade tillfällen, förlorade välsignelser och krossade drömmar.

Allt du läser, lyssnar på eller ser gör intryck på dig.

Undvik allt som liknar pornografi. Den är farlig och beroendeskapande. Om du fortsätter se på pornografi görs din ande okänslig och ditt samvete vittrar bort.

Var inte rädd för att gå ut från en film, stänga av teven eller byta kanal på radion om det som framförs inte uppfyller din himmelske Faders normer. Kort sagt: Om det kan ifrågasättas om en viss film, bok eller annan form av underhållning är lämplig så se den inte, läs den inte, delta inte.

Sträva mot mål

För det andra: Se upp för en glassig början och ett avslaget slut. Jag älskar den enkla visdomen i den här dikten av en okänd författare: Den är kanske inget litterärt mästerverk, men ni förstår den nog.

Håll på med jobbet tills det blir ett med dig.
Det är många som börjar, de som avslutar är få.
Heder, kraft, ära och pris
kommer till den som fast håller ut.

Håll på med jobbet tills det blir ett med dig.
Böj dig över det, svettas med, le mot det också.
För av böjandet, svetten och leendet
kommer livets segrar, efter en tid.⁸

”Arbete fungerar, när önsketänkandet slår fel.” Säg det tio gånger snabbt. Viljan att arbeta skapar förmåga att ihärdigt sträva tills man når ett visst mål.

Jag har alltid tyckt om idrott. Jag ska länge minnas en idrottsreporter när han berömde Y A Tittle, en av tidernas störste quarterbackar i amerikansk fotboll. Han sade:

”Det här blir matchavgörande. Tittle får en passning från vänster. Han försöker en passning, men den går inte fram. Matchen verkar vara slut.

Men vänta, Tittle kom undan sina angripare. Han har hamnat bakom försvarslinjen. Han böjer armen till kast, passningen går och fångas upp i målzonen och går till touchdown.

En fantastisk upphämtning av Y A Tittle.”

I livets match behövs ofta en extra ansträngning. Ett lyckligt liv annonseras inte med fanfar av trummor och trumpeter. Det kommer till oss år efter år, lite i taget, tills vi slutligen inser att vi uppnått det. Det uppnås genom arbete som utförts så väl att vi kan hålla huvudet högt i självförtroende och se världen i ögonen.

Följ Christopher Columbus' exempel. Ta till exempel en dagbokssida från hans första resa. Dag efter dag, då de hoppades finna land men aldrig fann det, skrev han helt enkelt: ”I dag seglade vi bara vidare.”⁹ Ihärdighet ger rika belöningar.

Hjälp andra

För det tredje: hjälp andra i livets lopp. Kom ihåg att när du hjälper någon uppför ett berg, kommer du själv lite närmare toppen. Försök se på din bror eller syster i rätt perspektiv. En man sade: ”Jag såg på min broder genom kritikens mikroskop och sade: ’Så grov min broder är.’ Jag såg på min broder genom hånets teleskop och sade: ’Så liten min broder är.’ Sedan såg jag in i sanningens spegel och sade: ’Så lik mig min broder är.’”

En kärleksfull inställning kännetecknade Mästarens mission. Han gav syn åt de blinda, ben åt de lama och liv åt de döda. När vi står inför vår Mästare kanske vi inte tillfrågas: ”Hur många ämbeten hade du”, utan snarare: ”Hur många människor hjälpte du?” I verkligheten kan man inte älska Herren förrän man tjänar honom genom att tjäna hans folk.

Sök Herrens hjälp

För det fjärde och slutligen: Sök Herrens hjälp. Själar är dyrbara – din själ och min själ. Vår himmelske Fader har själv sagt det.

Kom ihåg att vi inte är ensamma när vi löper livets lopp. Vi har rätt att få hjälp av Herren. Hebréerna uppmanades av Paulus:

”Låt oss ... lägga bort ... synden ... och löpa uthålligt i det lopp som vi har framför oss.

Och låt oss [som föredöme] ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare.” (Hebr 12:1–2)

Innan vi kan få honom som följeslagare, innan vi kan följa honom som vår ledare, måste vi finna honom. För att finna honom vill jag föreslå att vi först måste göra plats för honom i vårt liv. Han sade: ”Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget att vila huvudet mot.” (Matt 8:20)

Läkaren Lukas beskrev scenen vid Jesu födelse: ”Och hon födde sin förstfödde son och lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom de inte fick plats i härbärget.” (Luk 2:7)

Herrens inbjudan är riktad direkt till var och en av oss: Tänk på det som Herrens ord till var och en av er individuellt: ”Se, jag står vid dörren och klappar på. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom [och till henne, kan jag tillägga].” (Upp 3:20)

O mina unga bröder och systrar, gör plats för Herren i era hem och i ert hjärta, så blir han er följeslagare. Han är vid er sida. Han undervisar er om sanningens väg. Med hans hjälp och med den förberedelse som vi har talat om, kan ni gå framåt i detta livets lopp och förverkliga era lysande utsikter. Då, när allt är fullbordat, kommer ni att kunna säga: ”Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron.” (2 Tim 4:7)

Genom att göra det, får ni himlens välsignelser. Han som lägger märke till var sparv som faller kommer på sitt eget sätt att erkänna ert tjänande.

Får jag berätta om en upplevelse som illustrerar detta.

Broder Edwin Q Cannon Jr, vi kallar honom Ted, var missionär i Tyskland 1938. Han älskade folket och tjänade trofast. Efter sin mission återvände han hem till Salt Lake City. Han gifte sig och startade ett eget företag.

Fyrtio år gick. En dag kom broder Cannon till mitt kontor och sade att han suttit och rensat i sina missionärsfoton. (Det är bra. Man går igenom allihop, kastar två och behåller resten.) Bland de här fotona som han behållit sedan sin mission fanns flera som han inte kunde identifiera. Varje gång han tänkte kasta dem hade han känt sig manad att behålla dem, fastän han inte förstod varför. Det var foton tagna av broder Cannon under hans missionstid när han verkade i Stettin i Tyskland och föreställde en familj – en mor, en far, en liten flicka och en liten pojke. Han visste att de hette Berndt i efternamn men mindes inget mer om dem. Han sade att det fanns en Berndt som var en ledare i kyrkan i Tyskland och han trodde, fastän möjligheten var liten, att denne Berndt hade något samband med den familj Berndt som bodde i Stettin och som han hade foton på. Innan han kastade bilderna ville han kolla med mig.

Jag sade till broder Cannon att jag snart skulle åka till Berlin, där jag väntade mig att träffa Dieter Berndt, ledaren i kyrkan. Jag skulle visa honom fotona och se om de var släkt och om han ville ha dem. Det fanns också en möjlighet att jag skulle träffa broder Berndts syster, som var gift med Dietmar Matern, som var stavspresident i Hamburg.

Herren väntade inte ens tills jag kom till Berlin för att fullborda sina avsikter. Jag var i Zürich i Schweiz på väg ombord på planet till Berlin när ingen annan än Dieter Berndt också steg ombord. Han satte sig bredvid mig, och jag berättade att jag hade några gamla kort på människor som hette Berndt från Stettin. Jag gav honom dem och frågade om han kunde identifiera dem som fanns på fotona. Han såg noga på dem och började gråta. Han sade: ”Vår familj bodde i Stettin under kriget. Min far dog när en av de allierades bomber träffade fabriken där han arbetade. Strax därefter invaderade ryssarna Polen och Stettin-området. Min mor tog min syster och mig och flydde undan den framryckande armén. Allt fick vi lämna efter oss, även alla våra foton. Broder Monson, jag är den lille pojken på de här diabilderna, och min syster är den lilla flickan. Mannen och kvinnan är våra kära föräldrar. Fram till i dag har jag inte haft några foton av vare sig vår barndom i Stettin eller min far.”

Jag torkade mina egna tårar och sade till broder Berndt att fotona var hans. Han lade dem försiktigt och kärleksfullt i sin portfölj.

Vid nästa generalkonferens, när Dieter Berndt besökte Salt Lake City, hälsade han på hos broder Edwin Cannon Jr och hans hustru för att personligen uttrycka sitt tack för den inspiration som kommit till broder Cannon att behålla de här dyrbara fotona och för att han följt den inspirationen i fyrtio år.

William Cowper skrev följande rader:

Guds väg i dunkel ofta går
men för till källan klar.
I havens djup vi se hans spår,
på stormens sky han far ...

O mänska, klandra icke Gud,
då dagen mörk sig ter.
Se, bakom tuktans stränga bud
mjukt fadersblicken ler.¹⁰

Det vittnesbördet ger jag er, det betygar jag för er – att Gud lever, att Jesus är Kristus, den levande Gudens Son, att han är vår äldre broder, han är vår Återlösare, han är vår Frälsare, han är upphovet till era lysande utsikter.

Jag ger er min välsignelse, jag uttrycker min kärlek till er. Ni är ett utvalt släkte med lysande utsikter. Må vår himmelske Fader alltid vägleda och välsigna er. Må ni alltid sträva efter att förverkliga dessa lysande utsikter ber jag i Jesu Kristi, vår Frälsares namn, amen.

Slutnoter

1. Henry Wadsworth Longfellow, Morituri Salutamus (1875), i The Complete Poetical Works of Longfellow (1922), s 311.

2. Charles Dickens, Great Expectations (New York: Alfred A. Knopf, 1992), s 130.

3. Glenn Doman, citerad i ”Too Young to Read?” Life, 27 nov 1964, s 111; se också s 107.

4. Henry Ford och Samuel Crowther, My Life and Work (1922), s 247.

5. David O McKay, i Conference Report, okt 1963, s 89; eller Improvement Era, dec. 1963, s 1096.

6. Stephen L Richards, i Conference Report, okt 1937, s 39.

7. John Dryden, ”Of the Pythagorean Philosophy” (1700), från Ovid, Metamorphoses, bok XV, i The Poetical Works of Dryden (1950), s 881.

8. ”Stick to Your Task”, i Jack M Lyon och andra, red, Best-Loved Poems of the LDS People, (1996), s 255–256.

9. Se Lillian Eichler Watson, red, Light from Many Lamps (1979), s 138.

10. Se William Cowper, ”Light Shining out of Darkness”, Olney Hymns (1779), nr 35, i Masterpieces of Religious Verse, red James Dalton Morrison (1948), s 10–11; se också Psalmer, nr 175.