Himmelska hem — Eviga familjer PRESIDENT THOMAS S MONSON förste rådgivare i första presidentskapet Bygga ett evigt hem Det är i en anda av ödmjukhet som jag representerar första presidentskapet som avslutande talare i kväll. Vi har blivit inspirerade och uppbyggda av äldste Bednars, äldste Perrys och syster Parkins tal. Våra tankar har inriktats på hemmet och familjen när vi har påmints om att ”hemmet är grunden till ett rättfärdigt liv, och inget annat kan ta dess plats eller fylla dess viktiga funktion”.1 Ett hem är mycket mer än ett hus byggt av trä, tegel eller sten. Ett hem är byggt av kärlek, uppoffringar och respekt. Vi är ansvariga för det hem vi bygger. Vi måste bygga klokt, för evigheten är ingen kort resa. Vi kommer att uppleva stillhet och stormar, sol och skuggor, glädje och sorg. Men om vi verkligen anstränger oss kan hemmet vara en bit av himlen här på jorden. De tankar vi tänker, det vi gör, det liv vi lever påverkar inte bara hur lyckad vår jordiska resa blir utan banar också vägen för våra eviga mål. Vissa medlemsfamiljer består av mor, far och barn där alla bor hemma, medan andra har tvingats bevittna den sorgliga bortgången av en, sedan en till och sedan ännu en av dess medlemmar. Ibland består en familj av en enda person. Hur vår familj än ser ut så förblir den — för familjen kan vara evig. Vi kan lära oss av mästerarkitekten, ja, Herren. Han har lärt oss hur vi måste bygga. Han förkunnade: ”En familj som är splittrad kommer inte att bestå.” (Matt 12:25) Senare förmanade han: ”Se, mitt hus är ett ordningens och icke ett oordningens hus.” (L&F 132:8) I en uppenbarelse som gavs genom profeten Joseph Smith i Kirtland i Ohio den 27 december 1832, sade Mästaren: ”Ordnen eder, bereden allt som behöves och byggen ett hus, ja, ett hus för bön, för fasta, för tro, för lärdom, för härlighet, för ordning, ja, ett Guds hus.” (L&F 88:119, se också 109:8.) Var kan någon av oss hitta en bättre planritning för att på ett vist och riktigt sätt kunna bygga ett hus? Ett sådant hus skulle uppfylla byggnormen som beskrivs i Matteus, ja, ett hus byggt ”på klippan” (Matt 7:24–25, se också Luk 6:48, 3 Nephi 14:24–25), ett hus med förmåga att stå emot motståndets hällregn, svårigheternas översvämningar och tvivlets stormvindar som finns överallt i vår föränderliga och prövande värld. Någon kanske säger: ”Men den uppenbarelsen skulle ge instruktioner för tempelbyggande. Är den av betydelse i dag?” Jag skulle svara: ”Förkunnade inte aposteln Paulus: ’Vet ni inte att ni är ett Guds tempel och att Guds Ande bor i er?’” (1 Kor 3:16) Låt Herren vara byggherre för vårt byggnadsprojekt. Då kan var och en av oss vara underleverantörer för en viktig del av hela projektet. Därigenom är vi alla byggnadsarbetare. Förutom att bygga vårt eget hem har vi också ansvaret att hjälpa till med att bygga Guds rike här på jorden genom att trofast och effektivt tjäna i våra kallelser i kyrkan. Jag skulle vilja bidra med några riktlinjer från Gud, lärdomar från livet och punkter att begrunda medan vi börjar bygga. Knäböj i bön ”Förtrösta på HERREN av hela ditt hjärta, förlita dig inte på ditt förstånd. Räkna med honom på alla dina vägar, så skall han göra dina stigar jämna.” (Ords 3:5–6) Så sade den vise Salomo, Davids son, Israels kung. På den amerikanska kontinenten sade Jakob, Nephis bror: ”Blicken med fasthet uppåt till Gud och bedjen till honom med orubblig tro.” (Jakob 3:1) Detta gudomligt inspirerade råd kommer till oss i dag som kristallklart vatten till förtorkad jord. Vi lever i oroliga tider. Bara för några generationer sedan kunde man inte ana vilken värld vi nu skulle leva i och vilka problem vi skulle ställas inför. Vi är omgivna av omoral, pornografi, våld, droger och en mängd andra ondskefulla ting som påverkar dagens samhälle. Vi har en utmaning, ja, ett ansvar, att inte bara hålla oss ”obesmittade av världen” (Jak 1:27), utan också att tryggt vägleda våra barn och andra som vi har ansvar för genom syndens stormande hav som omringar oss alla, så att vi en dag kan återvända till och bo hos vår himmelske Fader. Att undervisa vår familj kräver vår närvaro, vår tid och våra största ansträngningar. För att vi ska vara effektiva i vår undervisning måste vi vara ståndaktiga exempel för våra familjemedlemmar och tillgängliga för att ge såväl enskild tid åt varje medlem som tid för råd och vägledning. Vi känner oss ofta överväldigade av uppgiften vi har framför oss. Hjälp finns dock nära hela tiden. Han som känner vart och ett av sina barn besvarar vår intensiva och innerliga bön när vi ber om hjälp med att vägleda dem. Sådana böner löser fler problem, lindrar mer lidande, förhindrar fler överträdelser och bringar större frid och förnöjsamhet i människans själ än något annat sätt. Förutom att vi behöver denna vägledning för vår egen familj har vi också kallats till positioner där vi har ansvar för andra. Som biskop eller rådgivare, som ledare för ett prästadömskvorum eller som ledare för en biorganisation har ni möjlighet att bidra med något till andra människors liv. Det kan vara personer som kommer från familjer där några eller alla är mindre aktiva. En del kanske har vänt sig bort från sina föräldrar och ignorerat deras vädjanden och råd. Vi kan vara ett verktyg i Herrens händer för att bidra med något till en person i en sådan situation. Men utan vår himmelske Faders vägledning kan vi inte göra allt det som vi kallats att göra. Sådan hjälp kommer genom bön. En framstående amerikansk domare tillfrågades vad vi, som medborgare i världens olika länder, skulle kunna göra för att minska brottsligheten och olydnaden mot lagar och för att få fred och förnöjsamhet i våra liv och i våra nationer. Han svarade eftertänksamt: ”Jag skulle föreslå att vi återupptar den gamla sedvänjan att hålla familjebön.” Är vi inte, som ett folk, tacksamma för att familjebön inte är någon förlegad sedvänja för oss? Den finns en verklig mening bakom det ofta citerade talesättet: ”Den familj som ber tillsammans förblir tillsammans.” Herren själv befallde oss att ha familjebön när han sade: ”Bedjen till Fadern i edra familjer och alltid i mitt namn, på det edra hustrur och barn må bliva välsignade.” (3 Nephi 18:21) Som föräldrar, som lärare och som ledare i någon kapacitet har vi inte råd att genomföra denna potentiellt farofyllda resa genom jordelivet utan himmelsk assistans, som hjälper oss att vägleda dem som vi ansvarar för. När vi uppsänder våra familjeböner och enskilda böner till Gud, låt oss då göra det med tro på och tillit till honom. Knäböj i bön. Tjäna villigt Som exempel vänder vi oss till Herrens liv. Jesu liv är som ett godhetens strålkastarljus där han verkade bland människorna. Han gav styrka åt krymplingars ben, syn åt de blindas ögon, hörsel åt de dövas öron och liv åt de dödas kroppar. Hans liknelser vittnar om hans kraft. Genom den barmhärtige samariten lärde han: ”Älska din nästa.” (Se Luk 10:30–35.) Genom sin vänlighet till kvinnan som ertappades med äktenskapsbrott undervisade han om medlidsam förståelse. (Se Joh 8:3–11.) I sin liknelse om talenterna lärde han oss att förbättra oss själva och sträva efter fullkomlighet. (Se Matt 25:14–30.) Han kunde ha förberett oss väl för vår roll i att bygga en evig familj. Var och en av oss — vare sig vi är en prästadömsledare eller en ämbetsman i en biorganisation — är ansvarig inför sin heliga kallelse. Vi har avskilts för det arbete som vi kallats till. I Läran och förbunden 107:99 sade Herren: ”Var och en skall nu lära sin plikt och med all flit sköta det ämbete, vari han är insatt.” När vi hjälper till att välsigna och stärka dem som vi ansvarar för i vår kallelse i kyrkan så välsignar och stärker vi i själva verket deras familjer. Det tjänande vi utför i vår familj och i våra kallelser i kyrkan kan alltså få eviga följder. För många år sedan, som biskop i en stor och mångskiftande församling med över tusen medlemmar i Salt Lake City, ställdes jag inför otaliga utmaningar. En söndagseftermiddag fick jag ett telefonsamtal från ägaren till en affär som var belägen inom vår församlings gränser. Han sade att tidigare samma morgon hade en pojke kommit in i affären och köpt en stor glass vid glassbaren. Han hade betalat med pengar som han hade tagit ut ur ett kuvert, och sedan, när han gick, hade han glömt kuvertet. När butiksägaren fick tillfälle att undersöka kuvertet, såg han att det var ett fasteofferkuvert med namn och telefonnummer till vår församling. När han beskrev pojken som hade varit i affären visste jag med en gång vem det var — en ung diakon från vår församling som kom från en mindre aktiv familj. Min första reaktion var chock och besvikelse över tanken att någon av våra diakoner hade tagit fasteofferpengar som var avsedda för behövande och gått till en affär på en söndag för att köpa något gott för pengarna. Jag bestämde mig för att besöka pojken på eftermiddagen och undervisa honom om kyrkans heliga pengar och hans plikt som diakon att samla in och skydda dessa pengar. När jag åkte hem till dem uppsände jag en tyst bön om vägledning i vad jag skulle säga för att tillrättalägga situationen. Jag kom dit och knackade på dörren. Dörren öppnades av pojkens mamma och jag bjöds in i vardagsrummet. Fastän det knappt var ljust i rummet kunde jag se hur litet och slitet det var. De fåtal möbler som fanns var utslitna. Mamman själv såg utsliten ut. Min förtrytelse över hennes sons beteende samma morgon försvann från mitt sinne när jag insåg att det här var en familj i verklig nöd. Jag kände mig manad att fråga mamman om det fanns någon mat i huset. Med tårar i ögonen erkände hon att det fanns det inte. Hon berättade att hennes make hade varit arbetslös en tid och att de var i desperat behov av både mat och pengar till att betala hyran så att de inte skulle bli vräkta från det lilla huset. Jag tog aldrig upp incidenten med fasteofferpengarna för jag insåg att pojken förmodligen hade varit förtvivlat hungrig när han gick in i affären. I stället ordnade jag genast med hjälp åt familjen så att de skulle ha mat att äta och tak över huvudet. Dessutom kunde vi, med hjälp av prästadömsledarna i församlingen, ordna med arbete åt maken så att han skulle kunna försörja sin familj i framtiden. Som prästadöms- och biorganisationsledare är vi berättigade till Herrens hjälp i att hedra våra kallelser och uppfylla vårt ansvar. Sök hans hjälp, och när inspirationen kommer, handla då enligt den inspirationen för vart ni ska gå, vem ni ska besöka, vad ni ska säga och hur ni ska säga det. Vi kan tänka ihjäl en tanke, men det är bara när vi handlar enligt den som vi kan välsigna andra. Må vi vara sanna herdar för dem som vi ansvarar för. John Milton skrev i sin dikt ”Lycidas”: ”De hungriga fåren tittar upp och har inte fått någon föda” (rad 125). Herren själv sade till profeten Hesekiel: ”Ve er, ni Israels herdar, som ... inte ... [tog] hand om hjorden.” (Hes 34:2–3) Vi har ett ansvar att ta hand om hjorden, för de dyrbara fåren, dessa ömtåliga lamm, finns överallt — hemma i vår egen familj, hemma hos vår släkt, och väntande på oss i våra kallelser i kyrkan. Jesus är vårt föredöme. Han sade: ”Jag är den gode herden, och jag känner mina får.” (Joh 10:14) Vi har ett ansvar som herdar. Må vi alla tjäna villigt. Räck ut en hjälpande hand På resan längs livets stig inträffar en del olycksfall. Några avviker från riktmärkena på vägen som leder till evigt liv, bara för att upptäcka att genvägen de tog till slut leder till en återvändsgränd. Likgiltighet, vårdslöshet, själviskhet och synd utkräver sin kostsamma tribut av människoliv. Det finns de som av oförklarliga orsaker marscherar till ljudet av en annan trumslagare och senare inser att de har lockats av falska frestelser som leder till sorg och lidande. År 1995 gav första presidentskapet särskild uppmärksamhet åt dem som hade irrat sig bort från Kristi fålla och utfärdade ett särskilt uttalande med rubriken ”En inbjudan att komma tillbaka”. Budskapet innehöll följande vädjan: ”Till er som av någon anledning befinner er utanför kyrkans vård säger vi: ’Kom tillbaka!’ Vi inbjuder er att komma tillbaka och ta del av den lycka ni en gång kände. Ni kommer att finna många med utsträckta armar som välkomnar er, hjälper er och tröstar er. Kyrkan behöver er kraft, kärlek, lojalitet och hängivenhet. Den väg är bestämd och viss genom vilken en person kan återfå medlemskapets fulla välsignelser i kyrkan och vi står redo att ta emot alla som önskar få det.” Kanske en ofta upprepad scen kan hjälpa er inse er egen möjlighet att räcka ut en hjälpande hand. Låt oss titta på en familj med en son som heter Jack. I hela sitt liv hade Jack och hans far haft många allvarliga gräl. En dag, när han var sjutton år, hade de grälat extra mycket. Jack sade till sin far: ”Det här är droppen som får bägaren att rinna över. Jag sticker hemifrån och kommer aldrig mer tillbaka!” Han gick till sitt rum och packade en väska. Hans mor tiggde och bad att han skulle stanna, men han var alldeles för arg för att lyssna. Han lämnade henne gråtande i dörröppningen. Han var på väg ut genom grinden när han hörde sin far ropa: ”Jack, jag vet att jag till stor del kan skyllas för att du ger dig iväg. Och det ber jag verkligen om ursäkt för. Jag vill att du ska veta att om du någon gång vill komma hem igen, så är du alltid välkommen. Och jag ska försöka bli en bättre far för dig. Jag vill att du ska veta att jag älskar dig, och jag kommer alltid att älska dig.” Jack sade ingenting utan gick till busstationen och köpte en biljett till en avlägsen plats. När han satt på bussen och såg landskapet passera mil efter mil, började han tänka på vad hans far hade sagt. Han började inse hur mycket mod och kärlek det hade krävts av fadern för att säga det som han sade. Pappa hade bett om ursäkt. Han hade bett honom komma tillbaka, och orden ”jag älskar dig” ringde i Jacks öron. Jack insåg att det var upp till honom att ta nästa steg. Han visste att enda sättet för honom att finna samvetsfrid var att visa samma mognad, godhet och kärlek mot sin far, som denne visat mot honom. Jack klev av bussen. Han köpte en biljett tillbaka och påbörjade resan hem. Han kom fram strax efter midnatt, gick in i huset och tände lyset. Där, i gungstolen, satt hans far med sänkt huvud. När fadern tittade upp och såg Jack, reste han sig från stolen och de kastade sig i armarna på varandra. Jack sade senare: ”De sista åren jag bodde hemma var bland de lyckligaste i mitt liv.” Här fanns det en far som genom att kväva sin häftiga vrede och lägga band på sin stolthet räddade sin son från att hamna i den stora skaran av förlorade själar som är en följd av uppbrutna familjer och splittrade hem. Kärlek var det band som höll dem samman, den balsam som helade. Kärlek så ofta känd, så sällan uttryckt. Från berget Sinai hör vi orden dundra i våra öron: ”Hedra din far och din mor.” (2 Mos 20:12) Och senare, från samme Gud, befallningen: ”Lev tillsammans i kärlek.” (Se L&F 42:45.) Följa Herrens planritning Knäböj i bön. Tjäna villigt. Räck ut en hjälpande hand. Var och en av dessa uppmaningar är en viktig del av Guds planritning över hur man gör ett hus till ett hem och ett hem till en himmel. Balans är ett nyckelord för oss i våra heliga och högtidliga ansvar i vårt hem och i våra kallelser i kyrkan. Vi måste använda oss av visdom, inspiration och sunt förnuft när vi tar hand om vår familj och utför våra kallelser i kyrkan, för båda är av största betydelse. Vi kan inte försumma vår familj, vi får inte försumma våra kallelser i kyrkan. Låt oss bygga med skicklighet, hålla oss borta från genvägar och följa Guds planritning. Då kanske Herren, vår byggnadsinspektör, säger till oss som han sade när han visade sig för Salomo, en byggare av en annan tid: ”Detta hus som du har byggt har jag helgat för att där fästa mitt namn för evig tid. Mina ögon och mitt hjärta skall för alltid vara där.” (1 Kung 9:3) Då kommer vi att ha himmelska hem och eviga familjer, och vi kommer att kunna hjälpa, stärka och välsigna andra familjer också. Jag ber ödmjukt och uppriktigt att vi alla må få del av denna välsignelse. I Jesu Kristi namn, amen. Slutnot 1. Se brev från första presidentskapet den 11 feb 1999; se Liahona, dec 1999, s 1.