Israel, nu Gud dig kallar

Äldste Jeffrey R. Holland

i de tolv apostlarnas kvorum


 
Medlem i de tolv apostlarnas kvorum

Välkomna till vår brasaftonsutsändning var ni än är i denna stora underbara kyrka. Tack för att vi tar er tid att delta, också ni som studerar vid Dixie State College i min hemstad.

Vi har ofta fått uppmaningen att lämna Babylon

För att inbjuda Herrens Anden begärde jag den psalm som vi inledde mötet med: ”Israel, nu Gud dig kallar.” Den är en av återställelsens stora klassiker och bildar inramning till mycket av det jag ska säga till er i kväll. Vi kunde ha tillagt ”Gån, Israels äldste” i samma avsikt. Jag älskar att höra missionärerna sjunga ut ”O Babylon, o Babylon, farväl nu, farväl. Se, Efraims land är vårt hem — allt är väl.”1 Budskapet i de här två psalmerna är egentligen detsamma — att Gud alltid kallar Israels barn till en plats där allt till slut är väl.

Israel, nu Gud dig kallar,
kallar dig från främlings land.
Babel hör hur ropet skallar —
störtas skall av Herrens hand …
Kom till Sion, kom till Sion,
Inom Sions murar [gläds] …
Kom, bygg upp ett mäktigt Sion.
Sion är din borg ditt hem.2

Det här har faktiskt varit Israels historia genom tidsåldrarna. När syndfullheten ökade och när alltför kraftig sekularisering av livet tillsammans med hedningarna förstörde de moralnormer och de bud som Gud hade gett, sände han förbundets barn återigen på flykt ut i vildmarken för att återupprätta Sion och börja om på nytt.

På Gamla testamentets tid tvangs Abraham, förbundets fader, fly för livet från Kaldéen — eller Babylonien — i sitt sökande efter ett helgat liv i Kanaan (det vi nu kallar det heliga landet).3 Det dröjde inte många generationer förrän Abrahams (och Isaks och Jakobs) efterkommande — som då var hela Israel — förlorade sitt Sion och var i slaveri i det avlägsna, avgudadyrkande Egypten.4 Så Mose behövde uppresas till att leda löftets barn ut i ödemarken igen — den här gången mitt i natten utan att ens ge degen tid att jäsa! ”Israel, nu Gud dig kallar”, sjöng de otvivelaktigt på sitt eget sätt. ”Hör din Herdes röst så kär!”5

Några få sekel senare inträffar en händelse som för oss är särskilt intressant, när en av de här israelitiska familjerna, ledd av en profet som hette Lehi, befalldes att fly till och med från det älskade Jerusalem ty ack, Babylon stod än en gång för dörren.6 Nu var det dags igen! Föga anade de att de skulle till en helt ny kontinent för att upprätta Sion på ett helt nytt sätt,7 men så var det. Och de visste inte att samma sak redan tidigare hänt med en grupp av deras förfäder som kallas jarediter.8

Det här är som sagt en världsomspännande utsändning till en alltmer internationell kyrka, men det är intressant för oss alla som firar evangeliets återställelse att kolonisationen av Amerika gjordes av en grupp som flydde från sina tidigare hemländer för att få dyrka Gud så som de önskade. En framstående lärd man bland puritanerna i Amerika kallade den här händelsen ”kristenhetens ärende ut i vildmarken”, det nutida Israels försök att befria sig från den gamla världens gudlöshet och än en gång söka himlens vägar i ett nytt land.9

I kväll vill jag påminna er om en sista flykt, den flykt för vilken vår psalm i kväll faktiskt skrevs. Det var vår egen kyrka, ledd av våra egna profeter, som ledde våra egna religiösa förfäder. Med Joseph Smith jagad genom staterna New York, Pennsylvania, Ohio och Missouri och till sist mördad i Illinois, ser vi ett upprepande i vår tid av hur Israels barn återigen söker efter en avskild plats åt sig själva. Brigham Young, Amerikas Mose som han beundrande kallats , ledde de heliga till bergens dalar så som de trötta pionjärerna sjöng:

Vi platsen nått, som Gud för oss berett,
fjärran hän, långt i väst,
undgått den värld som smädat och belett,
där Guds folk trives bäst.10

Sion. Löftets land. Det nya Jerusalem. Var finns det? Vi vet inte säkert, men vi ska finna det. Under mer än 4000 år av förbundets historia har detta varit mönstret: Fly och sök. Fly och starta om. Undfly Babylon. Bygg Sions skyddande murar.

Ända till nu. Till i kväll. Fram till vår tid.

Vi har kallats att bygga upp Sion var vi än är

Ett av vår utdelnings särdrag, denna tidernas fullhets tidsutdelning — den sista och största av alla tidsutdelningar — är det föränderliga sätt på vilket vi upprättar Guds rike på jorden. Ni förstår, något av det som är så spännande med den här tidsutdelningen är att det är en tid för mäktig och allt snabbare förändring. Och en sak som förändrats är att Guds kyrka aldrig mer kommer att fly. Den kommer aldrig att lämna Ur, för att lämna Haran, för att lämna Kanaan, för att lämna Jerusalem, för att lämna England, för lämna Kirtland, för att lämna Nauvoo, för att bege sig vem vet vart. Nej, som Brigham Young sade om oss alla: ”Vi har kastats ur stekpannan i elden, från elden till mitt på golvet, och här är vi nu och här skall vi stanna.”11

De orden gällde naturligtvis inte bara om Saltsjödalen eller Wasach-bergen i allmänhet. Det blev ett uttalande för kyrkans medlemmar över hela världen. I de sista dagarna, i denna vår tidsutdelning, skulle vi bli tillräckligt mogna för att sluta fly. Vi borde bli mogna nog att ställa ner våra fötter, våra familjer och våra grundvalar i varje nation, släkte, tungomål och folk för gott. Sion ska vara överallt — där kyrkan än är. Och med den förändringen — en av de mäktiga förändringarna i de sista dagarna — ser vi inte längre Sion som var vi ska leva, utan hur vi ska leva.

Tre händelser som ledde till tre lärdomar

För att rama in det här nya uppdraget lite, vill jag tala om tre händelser som syster Holland och jag upplevt ganska nyligen. Om tiden tillät kunde jag återge dussintals fler, och det kunde ni också.

Nummer ett: För några år sedan var en ung vän till mig — en återvänd missionär — med i ett universitetslag i basketboll i Utah. Han var en strålande ung man, en duktig basketspelare, men han spelade inte så mycket som han hoppats på. Just hans talang och förmåga var inte exakt det laget behövde i det här skedet av både lagets och hans utveckling. Det händer inom idrotten. Så med fullt stöd och välgångsönskningar från lagledare och lagkamrater gick min unge vän över till en annan skola där han hoppades kunna bidra med lite mer.

Ödet ville att allt stämde på den nya skolan, och min vän var snart med i startfemman. Och vad tror ni hände? Spelschemat (som gjorts upp flera år innan detta hände) gjorde att den här unge mannen återvände för att spela mot sitt gamla lag i det som då hette Delta Center i Salt Lake City.

Det som hände i den matchen har plågat mig ända till i dag, och jag griper det här ögonblicket att få det här sagt. De hemska skymfer som östes från läktaren över den här unge mannen den kvällen — en sista dagars helig, återvänd missionär, nygift man som betalade sitt tionde, verkade i äldstekvorumet, deltog i frivilligt ungdomsarbete i sin kommun och som ivrigt väntade på ett nytt litet barn som skulle komma till honom och hans fru — det som sades och gjordes och den kvällen östes över honom och hans hustru och deras familjer skulle inte behöva upplevas av någon, någonstans, någon gång, oavsett idrott eller universitet, och oavsett de personliga beslut han fattat om något.

Men här kommer det värsta. Tränaren för det besökande laget, något av en legend i sitt yrke, vände sig till honom efter en mycket bra match och sade: ”Vad är det som händer? Du är ju hemmasonen som lyckats. Det här är ditt folk. De är dina vänner.” Men värst av allt va att han sedan förbryllat sade: ”Är inte de flesta här medlemmar i din kyrka?”

Händelse nummer två: Jag inbjöds att tala vid en brasafton för ensamstående vuxna — ett av de här öppna evenemangen för ”18 och över”. När jag kom in genom bakdörren i stavscentret, kom en ung kvinna i 30-årsåldern in i byggnaden ungefär samtidigt. Även i den trängsel som rådde i kön fram mot kapellet, var det svårt att inte lägga märke till henne. Som jag minns det hade hon ett par tatueringar, några olika öron- och näsringar, en spikfrisyr i alla färger som finns att få glasstrutar i, en kjol som var för kort och en blus som var för lågt skuren.

Tre frågor kom till mitt sinne: Var den här unga kvinnan en avsigkommen själ av en annan tro som hade letts dit — eller ännu bättre inbjudits dit av någon — till en andaktsstund under Herrens ledning i ett försök att hjälpa henne finna den frid och ledning som evangeliet kunde ge hennes liv? Eller var hon kanske en medlem som kommit lite på sidan om från några av de förhoppningar och normer som kyrkan uppmuntrar för sina medlemmar men som tack och lov ännu kände gemenskap och hade valt att komma till den här kyrkan den kvällen? Eller ett tredje alternativ: ”Det är kanske stavens president för Hjälpföreningen?” (Av någon anledning var jag säker på att hon inte var det.)

Här är mitt tredje exempel: Under invigningen av templet i Kansas City i Missouri för några månader sedan bodde jag och syster Holland hos broder Isaac Freestone som var polis till yrket och en underbar högpräst i Liberty stav. Han berättade för oss att han sent en kväll hade kallats att utreda ett klagomål i ett särskilt besvärligt område i staden. Mitt i vrålande musik och med lukten av marijuana i luften fann han en kvinna och några män som drack och pratade rått, alla tydligen helt omedvetna om de fem små barn — i åldrarna två till åtta år — som satt tätt samman i ett rum och försökte sova på ett smutsigt golv utan säng, utan madrass, utan kuddar. Det fanns ingenting. Broder Freestone tittade i kökets lådor och kylskåp för att se om där fanns någon burk , kartong eller låda med mat av något slag — men han fann bokstavligt talat ingenting. Han sade att hunden som skällde på gården hade mer mat än de där barnen.

I moderns sovrum fanns bara en madrass, den enda i huset. Han letade tills han fann några lakan (om de kunde kallas så), lade dem på madrassen och stoppade om barnen i den provisoriska bädden. Med tårar i ögonen knäböjde han, uppsände en bön till sin himmelske Fader om beskydd för barnen och sade god natt.

När han steg upp och gick mot dörren hoppade ett av barnen, som var omkring sex år, upp ur bädden och sprang fram till honom, tog honom vid handen och vädjade: ”Du kan väl adoptera mig, snälla!” Med ännu fler tårar i ögonen lade han barnet tillbaks i bädden, fann den stupfulla modern (männen hade sedan länge flytt) och sade till henne: ”Jag kommer tillbaks i morgon, och himlen hjälpe dig om jag inte ser några ändringar här när jag kommer in genom dörren. Och det blir fler förändringar efter det. Det har du mitt ord på.”12

Vad har de här tre händelserna gemensamt? Inte mycket egentligen, utom att de upplevdes av mig och syster Holland ganska nyligen. Och de är tre små, helt olika exempel ur verkliga livet på Babylon — ett lika dumt som föraktligt beteende vid en basketmatch, ett exempel på kulturella och personliga utmaningar för dem som lever annorlunda än vi och ett stort och mycket allvarligt problem med juridiska följder och en historia så invecklad att den ligger utanför vår förmåga att handskas med den.

När jag nämnde de här tre exemplen valde jag med avsikt inget sensationellt fall av sexuella överträdelser, fysiskt våld eller beroende av pornografi, även om sådant ligger närmre er verklighet än de exempel jag använt. Men ni är smarta nog att tillämpa även det som inte sagts.

Lärdom 1: ”Lämna aldrig religionen utanför dörren””

Låt oss först avsluta basketmatch-händelsen. Dagen efter matchen blev det en offentlig utredning och en kallelse till omvändelse. Då sade en ung man ungefär så här: ”Hör ni. Vi pratar om basket här, inte Söndagsskolan. Den som sig i leken ger får leken tåla. Vi betalar en hel del för att se de här matcherna. Vi kan uppföra oss som vi vill. Vi lämnar religionen utanför dörren.”

Vi lämnar religionen utanför dörren ”? Lärdom nummer ett för Sions upprättande i det 21:a århundradet: Vi ”lämnar aldrig religionen utanför dörren”. Aldrig någonsin.

Mina unga vänner, sådant lärjungeskap kan vi inte ha — det är inget lärjungeskap alls. Som profeten Alma sade och som de unga kvinnorna i kyrkan förkunnar varje vecka som Unga kvinnors tema, ska vi ”stå som vittnen om Gud alltid och i allting och överallt där ni må befinna er”,13inte bara ibland, här och där eller när vårt lag leder stort.

”Lämna religionen utanför dörren”! Jag var rasande.

Lärdom 2: Visa medkänsla men var lojal mot buden

Men låt oss stanna kvar här ett ögonblick, för här finns en andra lärdom. Lärdom nummer två i kvällens sökande efter Sion är att jag i min rättfärdiga vrede (vi kan ju alltid kalla den rättfärdig) måste se till att jag till sist inte gör precis det jag anklagar de här unga fansen för — bli arg, handla dumt, tappa sansen, skrika om det, vilja få tag i honom — helst ett tag om halsen — tills jag innan jag vet ordet av har lämnat min religion utanför dörren! Nej, någon måste i alla de här situationerna leva efter sin religion, för annars är allt vi får ett gäng idioter som agerar som moraliska pygméer.

Det är lätt att vara rättfärdig när allt är lugnt och livet är bra och allt går som smort. Provet kommer när det finns en verklig frestelse, när vi känner pressen och tröttheten, ilskan och rädslan eller möjligheter till verkliga överträdelser. Kan vi stå trofasta ? Det är frågan, för ”Israel, nu Gud dig kallar”. Sådan styrka, ja, majestät finns i orden ”Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör”14 — just när förlåtelse, förståelse och generositet mot dem som korsfäster är det sista den vill göra som är mindre fullkomlig än Frälsaren. Men vi måste försöka vara så starka. Vilken situation, provokation eller vilket problem det än gäller kan ingen sann Kristi lärjunge ”lämna religionen utanför dörren”.

Det leder mig till kvinnan med regnbågshåret och de många glänsande ringarna. Hur man behandlar den kvinnan är regeln alltid att det måste återspegla vår religion och tro och vår hängivenhet mot evangeliet. Det vi gör i en sådan situation måste göra saker och ting bättre, inte sämre. Vi får inte handla eller reagera så att vi blir skyldiga till en större synd än hennes. Det betyder inte att vi inte har åsikter, att vi inte har normer, att vi helt bortser från gudagivna ”du skall” och ”du skall inte” i livet. Men det innebär absolut att vi ska leva efter de normerna och försvara de här buden på ett rättfärdigt sätt, så bra vi kan, så som Frälsaren levde efter och försvarade dem. Och han gjorde alltid det som borde göras för att göra situationen bättre — från att undervisa om sanningen till att förlåta syndare och rensa templet. Ingen liten gåva — att veta hur man gör sådant på rätt sätt!

Så med vår nya bekantskap med den ovanliga klädseln och frisyren börjar vi framför allt med att minnas att hon är en Guds dotter av evigt värde. Vi börjar med att minnas att hon är någons dotter här på jorden också och under andra omständigheter kunde ha varit min dotter. Vi börjar med att vara tacksamma att hon är på en kyrkans aktivitet och inte undviker den. Kort sagt, vi försöker vara vårt bästa i den här situationen med en önskan att hjälpa henne vara sitt bästa. Vi ber tyst: Vad är det rätta att göra här? Och vad är det rätta att säga? Vad kan till sist göra den här situationen och henne bättre? Att ställa de här frågorna och verkligen försöka göra det Frälsaren skulle ha gjort är vad jag tror han menade med orden ”Döm inte efter skenet, utan fäll en rätt dom!”15

Med detta sagt vill jag påminna oss alla om att medan vi går ut och hjälper tillbaka det lamm som gått vilse har vi också ett djupt ansvar för de 99 som inte gjort det — och för deras herdes önskan och vilja. Det finns en fårfålla och vi borde alla vara inne i den, för att inte tala om den trygghet och de välsignelser som kommer av att vara där. Mina unga bröder och systrar, kyrkan får aldrig ”tona ner” sin lära för att vinna social goodwill eller politiska fördelar. Det är bara uppenbarad sannings fasta mark som ger oss fotfäste så att vi kan lyfta en annan som kan vara vilse eller övergiven. Vår medkänsla och vår kärlek — grundläggande egenskaper och krav i vår kristna tro — får aldrig tolkas som att vi kompromissar med buden. Som den framstående George MacDonald en gång sade i en sådan situation: ”Vi behöver inte säga allt vi [tror], men vi får aldrig se ut som om vi inte [tror].”16

Fäll en rätt dom

I det här avseendet — kallelsen till medkänsla och lojalitet mot buden — finns det ibland en risk för missförstånd, särskilt bland ungdomar, att de tänker att vi inte ska döma om någonting, att vi aldrig ska göra något värdeomdöme av något slag. Vi ska hjälpa varandra med det, för Frälsaren gör klart att i vissa situationer måste vi döma, vi har skyldighet att döma — som när han sade: ”Ge inte det heliga åt hundarna och kasta inte era pärlor för svinen.”17 Det låter för mig som en dom. Alternativet är att ge efter för den moraliska relativismen i en dekonstruerande, postmodern värld som påstår att sist och slutligen ingenting är för evigt sant eller särskilt heligt och att därför ingen ståndpunkt i någon fråga spelar större roll än en annan. Det är helt enkelt inte sant.

I den här bedömningsprocessen kallas vi att inte döma men vi är kallade att fatta beslut varje dag som visar omdöme — vi hoppas det är gott omdöme. Äldste Dallin H. Oaks kallade en gång dessa beslut ”interimsdomar” som vi ofta måste göra för vår egen säkerhet eller andras säkerhet till skillnad mot ”slutliga domar” som bara kan beslutas av Gud, som känner alla fakta.18 (Kom ihåg att i det skriftställe jag nyss citerade, kallar Frälsaren detta ”en rätt dom”, inte självrättfärdiga domar, vilket är en helt annan sak.)

Föräldrar måste till exempel utöva gott omdöme när det gäller deras barns säkerhet och välfärd varje dag i livet. Ingen klandrar föräldrar som säger att barnen måste äta sina grönsaker eller som hindrar ett barn från att springa ut på en gata med dundrande trafik. Så varför ska en förälder klandras som lite senare bryr sig en smula om vilken tid ett barn kommer hem på kvällen eller vilken moral och vilka normer deras vänner har eller vid vilken ålder de dejtar, eller om de experimenterar med droger eller pornografi eller begår sexuella överträdelse? Nej, vi fattar beslut och tar ställning och bekräftar våra värderingar — kort sagt fäller ”interimsdomar” — hela tiden, eller så borde vi det.

Vissa situationer och lagar medför eviga konsekvenser

När vi ställs inför sådana situationer i komplexa sociala frågor i ett demokratiskt samhälle kan det vara mycket svårt, och för en del förvirrande. Ungdomar kan fråga, och har frågat, och har frågat mig om den inställningen eller den policyn i kyrkan och sagt: ”Vi tror ju inte att vi bör leva så och så, men måste vi tvinga andra att göra likadant? Har de inte sin fria vilja? Är vi inte självgoda och dömande och tvingar vår tro på andra när vi kräver att de ska handla på ett visst sätt?” I en sådan situation måste man vara lyhörd och förklara varför vissa principer försvaras och vissa synder motarbetas varhelst de finns eftersom de frågor och lagar som berörs inte bara är sociala eller politiska utan eviga till sina följder. Även om vi är angelägna att inte förtörna dem som tror annorlunda än vi, är vi ännu mer angelägna att inte förtörna Gud eller som skriften säger ”inte förtörnar honom som är er lagstiftare”19 — och jag talar här om allvarliga morallagar.

Men för att illustrera vill jag använda en mindre lag som exempel. Det är som när en ungdom säger: ”Nu när jag kan köra vet jag att man ska stanna vid rött ljus, men måste vi döma och tvinga alla andra att stanna vid rött ljus? Måste alla göra som vi gör? Har inte andra sin fria vilja? Måste de göra som vi gör?” Då måste man förklara varför, jo, vi hoppas att alla stannar vid rött ljus. Och man måste göra det utan att förringa dem som överträder eller som tror annorlunda än vi därför att ja, de har moraliska frihet.

Mina unga vänner, det finns många olika trosuppfattningar i världen och det finns moralisk handlingsfrihet för alla, men ingen har rätt att handla som om Gud vore stum i de här frågorna eller som om buden bara gäller när alla är överens om dem. I det 21:a århundradet kan vi inte fly längre. Vi måste kämpa för lagar och omständigheter och miljöer som tillåter fritt utövande av religion och vår frihet däri. Det är ett sätt att stå ut med att vara i Babylon men inte av Babylon.

Jag känner inte till någon viktigare förmåga och inge större integritet än att demonstrera i en värld från vilken vi inte kan fly än att försiktigt vandra på den stigen — att ta moralisk ställning enligt vad Gud förkunnat och de lagar ha gett, men att göra det med medkänsla, förståelse och kärlek. Tala om svårt att göra — att fullkomligt skilja mellan synden och syndaren. Jag vet få åtskillnader som är svårare att göra — eller åtminstone svårare att formulera — men vi måste med kärlek försöka göra just det. Tro mig, bröder och systrar, i den värld dit vi är på väg behöver vi många tillfällen att utveckla sådan styrka, visa sådant mod och uppvisa sådan medkänsla — allt på samma gång. Och jag talar inte nu om punkfrisyrer eller ringar i näsan.

Lärdom 3: Använd evangeliets värderingar för att bidra till samhällen och länder

Till sist den svåra berättelsen från Kansas City. Det är inte många av oss som blir poliser, socialarbetare eller domare som verkar i en domstol, men vi bör alla bry oss om andras välfärd och vårt samhälles moraliska trygghet. Äldste Quentin L. Cook i de tolv apostlarnas kvorum ägnade ett helt generalkonferenstal åt just det här ämnet för några år sedan. Han talade om behovet av att vi påverkar samhället utanför vårt hems väggar och sade:

”Förutom att skydda våra egna familjer bör vi med ljuset som redskap skydda vårt samhälle. Frälsaren sade: ”Låt … ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Fader i himlen” …

I vår alltmer orättfärdiga värld”, fortsatte han, ”är det nödvändigt att värderingar grundade på religiös tro är en del av det offentliga samtalet …

Religiös tro är en källa till ljus, kunskap och visdom och gynnar samhället på ett dramatiskt sätt.”20

Om vi inte ger evangeliets välsignelser till våra samhällen och våra länder är det enkla faktum att de aldrig kommer att ha tillräckligt med poliser — det finns aldrig tillräckligt många Isaac Freestone — för att framtvinga moraliskt beteende även om det gick att påtvinga någon. Och det gör det inte. Barnen i det där hemmet utan mat eller kläder är söner och döttrar till Gud. Den modern, som är mera skyldig eftersom hon är äldre och borde ta större ansvar, är också en Guds dotter. Sådana situationer kan kräva viss hårdhet, kanske till och med juridiska åtgärder, men vi måste försöka hjälpa när och där vi kan eftersom vi inte lämnar vår religion utanför dörren även i fall av oansvarigt beteende.

Vi kan inte lösa varje personligt eller socialt problem i världen här i kväll. När vi går härifrån finns det fortfarande fattigdom, okunnighet och överträdelser, arbetslöshet och övergrepp, våld och sorg i våra grannskap, städer och länder. Nej, vi kan inte göra allt, men som man säger, vi kan göra någonting. Och som svar på Guds kallelse är Israels barn de som ska göra det — inte fly från Babylon den här gången utan gå till anfall. Utan att vara naiva eller godtrogna kan vi leva vår religion så starkt och orubbligt att vi finner alla slags möjligheter att hjälpa familjer, välsigna grannar och skydda andra, däribland det uppväxande släktet.

Lev ditt liv så att du återspeglar din kärlek till Jesus Kristus

Jag har inte sagt ordet missionär i det här sammanhanget, jag var rädd att ni skulle tänka på vita skjortor och namnskyltar. Begränsa inte det jag säger. Håll er med mig till den större bilden — det stora behovet — att alltid sprida evangeliet, oavsett om du är en heltidsmissionär eller inte. Sista dagars heliga är kallade att vara surdegen i brödet, saltet som inte förlorar sin sälta, ljuset som ställs på en kulle för att aldrig gömmas under en skäppa. Er ålder — 18 till 30 till största delen — är den tid i en människas liv när era bekanta är som mest benägna att ta emot evangeliet om det presenteras för dem. Vi vet det. Många studier har visat oss detta.

Så börja presentera! Om vi handlar rätt och talar rätt och sträcker oss ut generöst med ord och handlingar, när då Frälsaren förkortar sitt verk i rättfärdighet och säger att det inte finns mer tid i denna sista stora tidsutdelning och kommer i sin härlighet, då ska han finna oss — er och mig och oss alla — när vi gör vårt bästa, försöker leva efter evangeliet, försöker förbättra vårt liv och vår kyrka och vårt samhälle så gott vi kan. När han kommer vill jag verkligen bli funnen och leva efter evangeliet på det sättet. Jag vill bli överraskad medan jag sprider tron och gör någonting gott om jag kan. Jag vill att Frälsaren ska säga till mig: ”Jeffrey” — för han vet vad vi alla heter — ”jag känner inte igen dig på din titel utan på ditt liv, ditt sätt att försöka leva och de normer du försöker försvara. Jag ser ditt hjärtas redbarhet. Jag vet att du har försökt göra saker och ting bättre först och främst genom att vara bättre själv och därefter förkunna mitt ord och försvara mitt evangelium inför andra på det mest medkännande sätt du kunde.”

”Jag vet att du inte alltid lyckats”, säger han nog, ”med dina egna synder eller andras omständigheter, men jag tror att du verkligen försökte. Jag tror att du i ditt hjärta verkligen älskade mig.”

Jag vill uppleva något sådant en dag mer än något annat i det här jordelivet. Och jag önskar er detsamma. Jag önskar oss alla detsamma. Israel, nu Gud dig kallar — han kallar oss att leva efter Jesu Kristi evangelium i mått och i stort, och sedan räcka ut handen mot dem som kanske inte ser ut eller klär sig eller uppträder precis som vi, och sedan (där ni kan) gå bortom det och låta er tjänande omfatta så många ni kan.

För att hjälpa er göra det ger jag tillsammans med mitt vittnesbörd min apostoliska välsignelse, till var och en i kväll. Jag välsignar er genom det prästadöme och det uppdrag jag har att ni ska veta att Gud älskar er, att han behöver er i denna sista och största tidsutdelningen när allting går allt fortare och mer och mer förväntas. Jag välsignar er med apostolisk myndighet att era böner som uppsänts i rättfärdighet ska besvaras, att er personliga fruktan ska lyftas bort, att era ryggar och skuldror och era hjärtan ska stärkas inför de bördor som kommer att läggas på dem. Jag välsignar er medan ni strävar efter att vara rena i hjärtat och erbjuder er själva som redskap i Guds händer för att upprätta Sion i dessa sista dagar, var ni än är. Jag välsignar er att ni må vara trogna varandra och dem som inte tillhör vår krets, vilka vi bör nå ut. Framför allt välsignar jag er till att vara vänner till världens Frälsare, att känna honom personligen och ha självförtroende i hans sällskap.

Jag älskar Herren Jesus Kristus, vars tjänare jag försöker vara. Och jag älskar vår himmelske Fader, som älskade oss så att han gav oss sin Son. Jag vet att Gud, med den gåvan, kallar oss i dessa senare dagar och att han väntar sig att vi tar emot kallelsen och blir mer Kristuslika, mer heliga än vi är nu i vår beslutsamhet att leva efter evangeliet och upprätta Sion. Jag vet också att han ska ge oss både styrkan och heligheten till att vara sanna lärjungar om vi vädjar om det. Jag vittnar om gudomligheten i detta verk, om den allsmäktige Gudens kärlek och storhet och om Herren Jesu Kristi obegränsade försoning ända ner till var och en av oss. Jag välsignar er med detta hopp om glädje och helighet, i kväll och i morgon och alltid, i Jesu Kristi heliga namn, amen.

© 2012 Intellectual Reserve, Inc. Med ensamrätt. Engelskt original godkänt: 5/12. Godkänt för översättning: 5/12. Originalets titel: Israel, Israel, God Is Calling. Swedish. PD50039052 180

Show References

    Slutnoter

  1.  

    1 ”Gån, Israels äldste”, Psalmer, nr 200.

  2.  

    2 ”Israel, nu Gud dig kallar”, Psalmer, nr. 8.

  3.  

    3 Se Abraham 2:3.

  4.  

    4 Se 2 Mos. 1:7–14.

  5.  

    5 ”Israel, nu Gud dig kallar”, Psalmer, nr. 8.

  6.  

    6 Se 1 Nephi 2:2.

  7.  

    7 Se 1 Nephi 18:22–24.

  8.  

    8 Se Ether 6:5–13.

  9.  

    9 Se Perry Miller, Errand into the Wilderness (1984), s. 2–3.

  10.  

    10 ”Kom, kom Guds folk”, Psalmer, nr 19.

  11.  

    11 Brigham Young, citerad i James S. Brown, Life of a Pioneer (1971), s. 121.

  12.  

    12 Isaac Freestone, upplevelse berättad för författaren den 5 maj 2012.

  13.  

    13  Mosiah 18:9.

  14.  

    14  Luk. 23:34.

  15.  

    15  Joh. 7:24.

  16.  

    16 George MacDonald, The Unspoken Sermons (2011), s. 264.

  17.  

    17  Matt. 7:6.

  18.  

    18 Se Dallin H. Oaks, ”’Judge Not’ and Judging”, Ensign, aug. 1999, s. 6–13.

  19.  

    19  Läran och förbunden 64:13.

  20.  

    20 Quentin L. Cook, ”Låt ljusen åter tändas!” Liahona, nov. 2010, s. 28, 29.