Vi är vår egen lyckas smed

Gérald Caussé

förste rådgivare i presiderande biskopsrådet


 
Gérald Caussé

Mina kära bröder och systrar, det är en heder och en förmån att få tala till er. Jag beundrar kyrkans unga vuxna och gläds åt att få vara med er här i kväll.

Ni är flera tusen här i det vackra tabernaklet. Ännu fler som jag inte kan se är samlade i tusentals möteshus runt hela världen. Men jag vet att ni är uppmärksamma och ivriga att lära. Trots de avstånd som skiljer oss åt, vet jag att den Helige Anden kan vara närvarande var vi än är. Ännu mer än satellitsändningen är det den Helige Andens närvaro som skapar ett unikt band mellan oss alla. Jag ber att han ska vara med oss, att han ska undervisa oss, leda oss och inspirera oss i kväll.

Livet är fullt av överraskningar

Vi befinner oss i ett storslaget rum, ett historiskt monument som är en hyllning till de pionjärers tro och flit vilka grundade Salt Lake City. Jag steg in i Tabernaklet för första gången när jag var 16. Det var under mitt första besök i Förenta staterna. Min far hade föreslagit att jag skulle följa med honom på en av hans affärsresor till Kalifornien. Som ung man, uppvuxen i södra Frankrike, hoppade jag av glädje när han sade det. Jag skulle äntligen få se Amerika! Min entusiasm ökades av att vår resplan innefattade en helg i Salt Lake City och närvaro vid generalkonferensen.

Jag minns när vi kom till Utah i vår hyrda Ford Mustang. Under många timmar i bilen körde vi genom snöbyar och öknar så långt ögat nådde, storslagna orangefärgade canyons och majestätiska berg. Landskapet var för mig den amerikanska Västern, och jag höll ögonen vidöppna i hopp om att få se cowboyer eller indianer längs vägen.

Nästa dag hade vi tack vare en god väns omsorg sittplatser i det här Tabernaklet långt fram för att vara med på konferensens möten. Jag var mycket imponerad. Under mötena försökte jag uppsnappa de få engelska ord jag förstod. Jag minns fortfarande president Ezra Taft Bensons tal --- inte orden egentligen, men det djupa intryck det gjorde i mitt hjärta som ung man. Det kändes som att vara i en dröm, ett underbart äventyr.

Hur skulle jag då ha kunnat ana vad som skulle ske här i kväll? Kunde jag ha anat att jag skulle hålla tal i samma tabernakel inför en sådan skara? Absolut inte!

Livet är fullt av överraskningar, eller hur? Inte ens för fem år sedan kunde jag ha anat det. På den tiden bodde jag i Paris med min familj, och vårt liv tycktes helt utstakat. Våra fem barn är alla födda på samma sjukhus nära vårt hem. Vi kunde inte tänka oss vårt liv annorlunda, någon annanstans än i detta fridfulla grannskap i Paris utkant, omgivna av våra barn, i väntan på våra barnbarn. Så en kväll ringde president Monson hem till oss och vårt liv vändes upp och ner.

Sedan dess har min familj och jag upptäckt livsglädjen i Utah --- kyrkans historiska platser, fotvandring i bergen, grillfester på bakgården medan solen går ner, smaka på hamburgare av alla slag (de bästa och värsta!), amerikansk fotboll … eller the Utes. Och man kan aldrig veta, cowboyen du ser i morgon längs vägen kan vara jag!

Framtiden är okänd

Mitt uppdrag som medlem i presiderande biskopsrådet är spännande och inspirerande. Men den här upplevelsen är mycket olik det jag planerade i min ungdom. Som barn ville jag bli arkeolog. Min farmor hade tagit på sig att se till att jag fick en bra utbildning. Hon gav mig en bok om den unge farao Tutankhamon, och därigenom utvecklade jag en passion för forntida civilisationer. Jag satt många veckoslut och gjorde ritningar över forntida slag, och väggarna i mitt rum var täckta med de här bilderna. Jag drömde om att en dag åka till Egypten och delta i utgrävningar av forntida egyptiska tempel och faraonernas gravar.

Fyrtio år senare är jag fortfarande inte arkeolog och blir det troligen aldrig. Jag har aldrig varit i Egypten, och mitt sista jobb innan jag blev generalauktoritet var inom matdistribution. Inte särskilt likt min barndoms planer!

Ungdomen är i allmänhet den perfekta tiden att göra upp personliga planer. Vi har alla barndomsdrömmar. Som unga vuxna borde ni alla ha drömmar om framtiden – var och en! Det är kanske hoppet om en idrottslig prestation, skapandet av ett stort konstverk eller en akademisk examen eller yrkesposition som du söker uppnå genom arbete och ihärdighet. Kanske har du till och med bilden inom dig av en framtida make eller hustru, hans eller hennes yttre, hans eller hennes karaktärsdrag, ögon- eller hårfärg och de vackra barn som ska välsigna er familj.

Hur många av dina önskningar kommer att besannas? Livet är fullt av ovisshet. Överraskningar dyker upp längs livets stig. Vem vet vad som händer i morgon, var du befinner dig om några år och vad du kommer att göra? Livet är som en spännande roman vars intrig är mycket svår att gissa.

Det kommer tillfällen för dig som förändrar ditt livs bana på ett ögonblick. Ett sådant ögonblick kan bestå av en blick, ett samtal, en oplanerad händelse. Valérie och jag minns fortfarande exakt i vilket ögonblick vi blev kära i varandra. Det var under körövningen i vår församling för Unga vuxna i Paris. Det kom helt oväntat! Vi hade känt varandra sedan vi var små och hade aldrig haft romantiska känslor för varandra. Den kvällen satt jag vid pianot och hon sjöng i kören. Våra ögon möttes och något hände. En sekund för hela evigheten!

Nya möjligheter kommer att öppnas i ert liv, till exempel tillkännagivandet nyligen av president Monson om åldern för missionärstjänst. Efter det här tillkännagivandet från profeten har vi troligen tusentals unga män och kvinnor i kyrkan som just nu håller på att ändra sina planer för att åka i väg på mission.1

Ibland kommer förändringar i vårt liv genom oväntade svårigheter eller besvikelser. Jag har lärt genom erfarenhet att vi bara delvis kan styra vårt livs omständigheter.

Ändå tycker de flesta inte om det okända. Livets osäkerhet skapar hos en del brist på självförtroende, en rädsla för framtiden som visar sig på olika sätt. Vissa tvekar att fatta beslut av rädsla för att misslyckas, även när goda möjligheter uppstår. De kan till exempel skjuta upp äktenskap, utbildning, att skaffa barn eller etablera sig i ett stabilt yrke. De föredrar att bara ”hänga ihop” eller stanna kvar i föräldrarnas trygga famn.

En annan filosofi som kan begränsa oss illustreras av mottot: ”Ät, drick och var glada, ty i morgon skall vi dö” (2 Nephi 28:7). Frasen antyder att eftersom vi inte vet vad som ska hända i morgon och alla till sist ska dö, borde vi ge oss hän i det närvarande. Den här filosofin förespråkar att ge sig hän åt omedelbara njutningar, oavsett framtida följder.

Följ vägen mot lyckan

Mina kära bröder och systrar, mitt budskap till er i dag är att det finns en annan väg än fruktan, tvivel eller njutningar – en väg som ger frid, självförtroende och trygghet i livet. Man kan inte styra alla omständigheter i sitt liv. Både bra och svåra saker kommer att hända, som du aldrig väntat dig. Men jag förkunnar att ni har kontroll över er egen lycka. Ni skapar den själva.

Jag minns fortfarande de kloka ord som sades av president Dieter F. Uchtdorf under den senaste generalkonferensen:

”Ju äldre vi blir, desto mer ser vi tillbaka och inser att yttre omständigheter egentligen inte har någon betydelse eller avgör om vi är lyckliga

”... Vi avgör vår lycka”2

Nej, ens lycka är egentligen inte resultatet av livets omständigheter. Den är mycket mer resultatet av ens andliga vision och de principer man baserar sitt liv på. De här principerna ger lycka oavsett de oväntade svårigheter och överraskningar man oundvikligen ställs inför under vår resa genom livet på jorden.

I kväll tänkte jag gå igenom några av de här viktiga principerna.

1. Inse ditt personliga värde.

Första principen är: Inse ditt personliga värde.

I somras kopplade min familj och jag av några dagar i Provence, en härlig region i södra Frankrike. En kväll strax efter solnedgången när mörkret föll över det omgivande landskapet, bestämde jag mig för en stunds lugn och satte mig i en vilstol utanför huset. Allt var så mörkt att jag knappt kunde urskilja någonting omkring mig. Mina ögon började utforska himlen. Först var där ett ogenomträngligt mörker. Plötsligt syntes ett ljus på himlen som en gnista, sedan två och så tre. Allteftersom mina ögon anpassades till mörkret, fann jag att jag beundrade en myriad stjärnor. Det jag tyckt vara en mörk himmel förvandlades till Vintergatan.

Jag tänkte: ”Det här är som vår personliga relation till Gud. Hur många människor tror att han är långt borta eller inte finns? De människorna finner livet mörkt och svart. De ägnar varken tid eller ansträngningar åt att utforska himlen för att se att han är där, så nära oss.”

Mina tankar gick hit och dit. Jag funderade över oändligheten i det universum som syntes för min blick och över min egen fysiska litenhet, och jag frågade mig själv: ”Vad är jag inför sådan prakt och storhet?” Ett skriftställe kom för mig. Det är ett mycket vackert skriftställe, en av Davids psalmer, vars poesi alltid inspirerat mig.

”När jag ser din himmel, dina fingrars verk, månen och stjärnorna som du har skapat,

vad är då en människa eftersom du tänker på henne, en människoson eftersom du tar dig an honom?” (Ps 8:4–5.)

Omedelbart efter följer de tröstande orden:

”En liten tid lät du honom vara ringare än Gud, med ära och härlighet krönte du honom” (Ps 8:6).

Detta är skapelsens paradox och mirakel. Universum är väldigt och oändligt, men på samma gång har var och en av oss ett unikt värde, härligt och oändligt i vår Skapares ögon. Min fysiska närvaro är otroligt liten, men mitt personliga värde är av omätlig betydelse för min himmelske Fader.

President Uchtdorf sade:

”Var ni än är och vilka era omständigheter än är, så är ni inte bortglömda. Hur mörka era dagar än kan tyckas, hur obetydliga ni än må känna er, hur överskuggade ni än tror att ni är, har er himmelske Fader inte glömt bort er. Faktum är att han älskar er med en oändlig kärlek

… Hela universums mest majestätiska, allsmäktiga och underbara varelse känner och kommer ihåg er! Ni är älskade av den oändliga rymdens och den eviga tidens konung!”3

Att veta att Gud känner oss och älskar oss personligen är som ett ljus som lyser upp vårt liv och ger det mening. Jag minns en ung kvinna som kom för att träffa mig efter en brasafton som jag höll i Rom. Hennes röst var känslosam och hon talade till mig om sin syster som genomgick svårigheter och ängslades. Så ställde hon mig den här frågan: ”Hur kan jag hjälpa henne veta att hennes himmelske Fader älskar henne?”

Är inte det själva kärnfrågan? Hur kan vi veta att Gud älskar oss? Den känsla vi har av egenvärde grundar sig ofta på den kärlek och det intresse vi upplever från vår omgivning. Men ibland saknas den kärleken. Människors kärlek är ofta ofullkomlig, ofullständig eller självisk.

Men Guds kärlek är fullkomlig, fullständig och osjälvisk. Vem jag än är, om jag har vänner eller inte, om jag är populär eller inte, och även om jag känner mig utstött eller förföljd av andra så har jag den absoluta vissheten att min himmelske Fader älskar mig. Han vet vad jag behöver, han förstår min oro, han är ivrig att välsigna mig. Och det största uttrycket för hans kärlek till mig är att så ”älskade [han] världen att han utgav sin enfödde Son” (Joh 3:16). Han tog inte ifrån Frälsaren den bittra kalken och led förvisso själv när han såg sin Son lida i Getsemane och på korset. Kristus sonade alla människors synder, och en del av den stora försoningen var avsedd för mig och är redo för mig i dag. Denna obegränsade gåva från både Fadern och Sonen bekräftar i min själ det personliga värde jag har för dem.

Mina bröder och systrar, tänk er vad det skulle betyda för er om ni kunde se er själva som Gud ser er. Tänk om ni såg på er själva med samma välvilja, kärlek och förtroende som Gud hyser! Tänk er den inverkan det skulle ha på ert liv om ni förstod era eviga möjligheter så som Gud förstår dem. Om du kunde se dig själv genom hans ögon, hur skulle det påverka ditt liv?

Jag vittnar om att han är där. Sök honom! Sök och studera. Be och fråga. Jag lovar dig att Gud ska sända dig påtagliga bevis på sin existens och sin kärlek till dig. Det kan vara genom ett bönesvar. Det kan vara den Helige Andens milda påverkan som lugnar och tröstar dig. Det kan vara plötslig inspiration eller ny styrka som du vet inte kom från dig själv. Det kan vara en släkting, en vän eller prästadömsledare som råkar vara på rätt plats vid rätt tillfälle för att välsigna ditt liv. På ett eller annat sätt, när du söker honom, låter han dig veta att han är där.

2. Bli den du är.

Nu en andra princip för lycka: Bli den du är.

De här orden, ”bli den du är”, tillskrivs Pindaros, en av de mest hyllade grekiska poeterna.4 Det låter som en paradox. Hur kan jag bli den jag redan är?

Låt mig illustrera den här principen med en berättelse. Nyligen såg jag en film som heter Brev från min barndom.. Filmen berättar om Marguerite, en framgångsrik affärskvinna som lever ett hektiskt liv, fyllt av resor och konferenser i alla jordens hörn. Fastän hon är gift, säger hon sig inte ha tid att skaffa sig barn.

Den dag när hon fyller 40 får hon ett mystiskt brev där det står: ”Kära jag, i dag är jag sju år och jag skriver det här brevet till dig för att hjälpa dig minnas de löften jag gav i en förståndig ålder, och så att du ska minnas vem jag vill bli.” Marguerite förstår plötsligt att författaren till brevet inte är någon annan än hon själv när hon var sju. Sedan följer flera sidor där den lilla flickan i detalj beskriver sina livsmål.

Marguerite inser att den person hon blivit inte alls är vad hon ville bli när hon var en ung flicka. När hon beslutar att återvinna den person hon ville bli som barn, vänds hela hennes prydligt planerade och organiserade liv helt upp och ner. Hon försonas med sin familj och bestämmer sig för att ägna resten av sitt liv åt att tjäna behövande.5

Mina kära vänner, om ni nu skulle få ett brev från ert förgångna, vad skulle det stå där? Vad skulle det stå i ett brev som ni kunde ha skrivit till er själva från er dopdag, när ni var åtta år? Jag ska gå ännu längre tillbaka. Om det var möjligt för er att få ett brev från er föruttillvaro, vad skulle där stå? Vilken inverkan skulle ett sådant brev från en glömd men mycket verklig värld ha på er om ni skulle få det i dag?

I det brevet kunde det stå ungefär: ”Kära jag, jag skriver till dig så att du ska minnas vem jag vill bli. Jag ropade av glädje över möjligheten att komma till jorden. Jag vet att livet på jorden är en viktig erfarenhet för att jag ska kunna växa till min fulla potential och leva för evigt hos min himmelske Fader. Jag hoppas du ska minnas att min högsta önskan är att bli en lärjunge till vår Frälsare Jesus Kristus. Jag stöder hans plan och när jag är på jorden vill jag hjälpa honom med hans frälsningsverk. Kom också ihåg att jag vill vara del av en familj som är tillsammans i all evighet.”

Den sista tanken påminner mig om en mycket vacker sång som finns i kyrkans franska psalmbok --- en som inte finns i något annat lands psalmbok. Den heter ”Souviens-toi” som betyder ”Kom ihåg” och är skriven till musik ur symfonin Från nya världen av Antonín Dvořák. Det är en sång från en förälder till ett nyfött barn.

Låt mig läsa sista versen för er:
Kom ihåg, mitt barn: I tidens gryning
var vi vänner, som lekte i vinden.
Så en dag, i glädje, valde vi
att följa livets stora plan från Herren.
Den kvällen, mitt barn, lovade vi
i kärlek och i tro att åter förenas.6

”Kom ihåg, mitt barn.” Ett av livets stora äventyr är att ta reda på vilka vi verkligen är, varifrån vi kommer, och sedan ständigt leva i harmoni med vår identitet och vår levnads avsikt.

Brigham Young sade: ”Den största lärdom ni kan få är att känna er själva … Ni har kommit hit för att lära detta … Ingen varelse kan helt känna sig själv utan att förstå mer eller mindre av det som hör Gud till. Inte heller kan någon varelse lära och förstå det som hör Gud till utan att känna sig själv. Han måste känna sig själv, annars kan han aldrig känna Gud” 7

Nyligen påpekade mina döttrar för mig att det finns en utmärkt liknelse om det här i filmen Lejonkungen. Er generation växte upp med ljud och bilder från den filmen. Ni minns nog scenen där Simba får besök av sin far, Mufasa, den döde kungen. Efter faderns död flydde Simba långt från riket eftersom han kände skuld över faderns död. Han ville undfly sitt ansvar som tronarvinge.

Han far visar sig för honom och varnar honom: ”Du har glömt vem du är och därför glömt mig. Titta inom dig, Simba. Du är mer än vad du har blivit. Du måste inta din plats i livets cirkel.” Denna uppmaning upprepas flera gånger: ”Kom ihåg vem du är. Kom ihåg vem du är.”

Simba blir uppskakad av upplevelsen och bestämmer sig för att acceptera sitt öde. Han anförtror sig åt sin vän, shaman-apan att det ”ser ut som om vinden har vänt”.

Apan svarar: ”Förändring är bra.”

Och Simba säger: ”Men det är inte lätt. Jag vet vad jag måste göra. Men att gå tillbaka betyder att jag måste möta mitt förflutna. Jag har flytt från det så länge.”

”Vart ska du?” frågar apan honom.

”Jag ger mig av tillbaka!” utropar Simba.8

Vi kan alla inta --- eller återinta --- vår plats i livets cirkel. Bli den du verkligen är. Din lycka och förmåga att finna balans i livet kommer när du finner, känner igen och accepterar din sanna identitet som ett barn till vår himmelske Fader och sedan lever efter den vetskapen.

3. Lita på Guds löften.

Jag berättar nu om lyckans tredje princip: Lita på Guds löften.

Jag älskar dessa motiverande ord från president Thomas S. Monson: ”Framtiden är lika strålande som er tro.”9 Vår framgång och vår lycka i livet beror till stor del på den tro och den tillit vi känner att Herren ska leda och föra oss till att nå vårt mål.

Jag har märkt att de män och kvinnor som uträttar enastående saker i livet ofta har stor tro på sin framtid ända från sin tidigaste barndom. Ett sådant exempel är Winston Churchill, den hyllade brittiska statsmannen. Som ung hade han en orubblig tro på sin framtid. När han tjänstgjorde i ett kavalleriregemente i Indien vid 23 års ålder skrev han till sin mor: ”Jag har tro på min stjärna – att jag är menad att göra något i världen”.10 Vilken profetisk tanke! Han såg framför sig att han skulle bli en nyckelperson i sitt lands historia, och han blev den man som ledde Storbritannien till seger under andra världskriget.

Jag tro att var och en av er unga medlemmar i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga har långt mer än en stjärna i skyn till ledning. Gud vakar över er och har gett er löften.

Ett skriftställe ur Malakis bok är central i evangeliets återställelse, och det citerades av ängeln Moroni vid varje besök hos den unge Joseph Smith. Ängeln citerade profeten Elia: ”Och han skall inplanta i barnens hjärtan de löften som gavs till fäderna, och barnens hjärtan skall vända sig till sina fäder” (Joseph Smith — Historien 1:39).

Mina unga bröder och systrar, tack vare återställelsen är ni löftets barn. Ni kommer att få som arv de löften som gavs till era fäder. Dessa löften från Herren gör er till del av ett kungligt släkte.

Många av er som jag talar till räknar ädla pionjärer bland era förfäder, stora själar som hjälpte till att grunda den återställda kyrkan genom sitt mod och sina uppoffringar. Generationer av ståndaktiga heliga har gått före er. Andra som hör på mig i dag är pionjärer i sina egna släkter och i sina egna länder. Ni är första länken i det som ska bli en evig kedja. Oavsett ert förflutna och ert arv är ni som medlemmar i kyrkan alla länkade till en andlig familj. Er andliga härkomst gör er alla till fädernas avkomlingar så som profeterna förutsagt, och arvingar till Guds löften genom dem.

Läs din patriarkaliska välsignelse på nytt. I sin välsignelse bekräftar Herren att du är länkad till en av Israels tolv stammar och att du, genom detta och genom din trofasthet, ska bli arvinge till de oändliga välsignelser som lovades till Abraham, Isak och Jakob. Gud lovade Abraham att ”alla som tar emot detta evangelium skall uppkallas efter [hans] namn och skall räknas som [hans] avkomlingar och skall ställa sig upp och prisa [honom] som sin fader” (Abraham 2:10). När du läser din patriarkaliska välsignelse, lägg då särskilt märke till de löften som Gud har gett till just dig. Tänk på vart och ett. Vad betyder de för dig?

De här löftena är påtagliga, och om vi gör vår del, gör Gud sin. Jag tycker om de ord som sades av Alma den dag när han överlämnade de heliga uppteckningarna till sin son Helaman:

”Kom ihåg, kom ihåg, min son Helaman ...

om du håller Guds befallningar, och gör med dessa ting, som är heliga, enligt vad Herren befaller dig … se, då kan ingen makt på jorden eller i helvetet ta dem ifrån dig, ty Gud har makt att uppfylla alla sina ord.

Ja, han kommer att uppfylla alla de löften som han skall ge dig, ty han har uppfyllt de löften som han har givit våra fäder” (Alma 37:13, 16, -17).

Uppfyllelsen av Guds löften är alltid bunden till lydnad mot den lag som tillhör dem. Herren sade: ”Jag, Herren, är bunden när ni gör vad jag säger, men när ni inte gör vad jag säger har ni inget löfte” (L&F 82:10).

Å andra sidan: De här löftena betyder inte säkert att allt som händer i vårt liv blir i enlighet med våra förväntningar och önskningar. I stället garanterar Guds löften att det som händer oss är enligt hans vilja. Ibland uppträder oväntade prövningar som vi måste övervinna. Ibland dröjer de utlovade välsignelserna. Men tiden kommer när vi ska veta att de här prövningarna och de här dröjsmålen var till vårt bästa och vår eviga utveckling. Vad mer kan vi begära?

Det största vi kan önska i livet är att inrätta vår vilja efter Herrens vilja – att acceptera hans plan för vårt liv. Han vet allting från begynnelsen, har ett perspektiv som vi inte har, och han älskar oss med oändlig kärlek.

Låt mig illustrera den här principen med en personlig upplevelse. När jag var ung bestämde jag mig för att förbereda mig för inträdesexamen till de bästa handelsskolorna i Frankrike. Den här förberedelsen som tog ett år, var mycket svår och krävde eget arbete varje dag. I början av året beslöt jag att hur svåra uppgifterna än var, så skulle jag aldrig låta mina studier hindra mig från att komma till mina söndagsmöten eller från att delta i en institutslektion varje vecka. Jag gick till och med med på att vara kamrer i min Unga vuxna-församling, vilket innebar flera timmars arbete i veckan. Jag litade på att Herren skulle se min trofasthet och hjälpa mig uppnå mina mål.

Mot slutet av året, när proven närmade sig, kände jag att jag hade gjort mitt bästa. Jag blev ännu ivrigare i mina böner och min fasta. När jag kom till examensprovet till den mest ansedda skolan, var jag helt övertygad om att Herren skulle uppfylla min önskan. Olyckligtvis blev händelseförloppet ett helt annat än jag hoppats. Det muntliga förhöret i mitt bästa ämne var en oväntad katastrof – jag fick underkänt, vilket gjorde att jag utestängdes från den här mycket eftertraktade skolan. Jag var helt nedbruten. Hur kunde Herren ha övergett mig när jag hade uthärdat i min trofasthet?

När jag kom till det muntliga förhöret för den andra skolan på min lista, var jag fylld av tvivel och osäkerhet. I den här skolan var det prov som vägde tyngst en 45 minuters intervju med en jury som leddes av skolans rektor. Förhöret började helt normalt – men så fick jag en fråga som verkade oviktig: ”Vi vet att du studerat mycket inför det här förhöret. Men vi är intresserade av att veta vad du ägnar dig åt förutom dina studier.” Mitt hjärta hoppade över ett slag! I ett år hade jag bara gjort två saker: studerat och gått i kyrkan! Jag visste att det här var sanningens ögonblick. Jag var rädd att juryn skulle se negativt på mitt medlemskap i kyrkan. Men på en sekund fattade jag beslutet att stå fast vid mina principer.

Jag sade: ”Jag är medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.” Sedan, i en kvart eller så, beskrev jag det jag gjorde i kyrkan: sabbatens möten, institutlektionerna, mina uppgifter som församlingskamrer.

När jag slutat sade skolans rektor: ”Vet du, jag är glad att du sade det där. När jag var ung, studerade jag i Förenta staterna. En av mina bästa vänner var mormon. Han var en enastående ung man, en man med stora mänskliga egenskaper. Jag ser mormonerna som ett mycket bra folk”.

Vilken lättnad! Den dagen fick jag ett av de högsta betygen, vilket gjorde att jag kom in i skolan som hederselev.

Jag tackade Herren för hans godhet. Men just då kunde jag inte acceptera att jag inte lyckats komma in på den mest ansedda skolan. Länge hade jag inom mig en känsla av misslyckande och orättvisa. Det tog mig flera år att förstå den underbara välsignelse det varit att jag inte lyckats komma in på min drömskola. I den andra skolan lärde jag känna viktiga personer. Fördelarna av mitt umgänge med dem visade sig genom hela min karriär och är än i dag viktiga i mitt och min familjs liv. Jag vet nu att jag redan i unga år leddes av Herren med förkunskap om den mission han skulle be mig utföra senare i livet.

Mina bröder och systrar, när ni gjort allt i er makt, om allt inte blir så som ni hoppats eller väntat er, var redo att acceptera er himmelske Faders vilja. Vi vet att han inte låter något hända oss som inte till sist är till vårt bästa. Lyssna till den lugnande röst som viskar i ert öra: ”Allt kött är i mina händer. Var stilla och vet att jag är Gud” (L&F 101:16).

Jag såg nyligen en film som rörde mig djupt. Den berättade om Willies och Martins handkärrekompanier. I maj 1856 lämnade två grupper bestående av mer än tusen heliga England för att emigrera till Utah. När de kom fram sex månader senare i Saltsjödalen efter en farofylld resa, saknades mer än 200 av dem. De flesta hade dött av sjukdom, svält eller utmattning längs vägen som ledde till den plats de kallade ”Sion”.

En av de pionjärer som porträtterades i filmen gjorde djupt intryck på mig. Han påverkade hela sällskapet med sitt goda humör och sin entusiasm. Han var emellertid ingen typisk pionjär. Han var liten och handikappad och var i sig själv ett underverk! Jag fick veta att den här ståndaktige pionjären var Robert Pierce från Cheltenham i England.

En av hans färdkamrater beskrev honom som ”en av de svårast handikappade resande jag någonsin sett. Han ben var förlamade och hans kropp svårt vanskapt, men han var stark i tron. Han kunde gå förvånansvärt snabbt med sina kryckor.”11

En dag tog Robert Pierce fel väg och förlorade sällskapet ur sikte. Flera män gick för att leta och hittade honom till sist i en mycket svår situation. Jag citerar:

”Till vår fasa såg vi bakom ett gammalt träd två stora grå vargar stryka omkring, och ett halvt dussin örnar kretsade över trädet och väntade på att han skulle sluta skrika och vifta med sina kryckor så att de kunde slå ner på honom och kalasa på honom i hans obekväma ställning under trädets rötter ...

Vi kom fram i tid för att rädda honom från det öde som väntade honom, drog fram honom och placerade honom på den kärra vi hade med och lade honom till rätta för att åka med tillbaka till lägret.”

Och nu en inblick i Roberts karaktär: ”Den stackars mannen tiggde oss om att få gå. Han sade att han lovat ... när vi startade att han skulle gå varenda meter på vägen till Salt Lake City.”

Men så den sorgliga delen av berättelsen: ”Dock räddade vi honom endast för några få dagars färd, då efter sex dagars vandring hans plågor i denna värld avslutades och vi begravde honom på stranden till Elkhorn River”. 12

Syster Jolene Allphin, som sammanställde berättelsen om Robert Pierce, sade om honom: ”Det är i sanning förunderligt att Robert Pierce redan färdats 100 mil på sina kryckor innan han dukade under för färdens umbäranden. Hans hjärtas önskan hade varit att samlas med de heliga i Sion och inte vara en börda för sina medresenärer … Robert ville varken ha allmosor eller särbehandlas”.13

Bröder och systrar, jag ställde mig själv följande fråga: Varför tillät Gud, som genom ett under räddat denne man med stark tro från vargar och örnar, att han skulle dö under vägen bara några dagar senare?

Han gick bort med stort lugn. I filmen säger han, kort före slutet:

”Missionärerna sade till mig att jag är viktig och en dag ska bli fullkomlig!

… Jag har alltid velat ha en stark kropp. Nu ska jag få det. När ni kommer till Sion, tänk då på mig”. 14

Med tanke på Robert Pierce tänker jag på Paulus brev till hebréerna:

”I tron dog alla dessa utan att ha fått det som var utlovat. Men de såg det i fjärran och hälsade det och bekände sig vara gäster och främlingar på jorden.

De som talar så visar därmed att de söker ett hemland ...

Men nu längtade de till ett bättre land, det himmelska” (Hebr 11:13, -14, 16).

Till sist insåg Robert Pierce att hans slutmål var himmelriket, inte Saltsjödalen.

Så är det för oss alla. Herrens löften försäkrar oss om vårt slutmål. Resvägen för oss alla varierar så som Gud i förväg vet. Våra omständigheter förändras, oväntade händelser inträffar, svårigheter kommer, men Guds löften till oss görs säkra genom vår trofasthet.

Syster Ann C. Pingree talade på ett underbart sätt om vad det betyder att ha tro på Guds löften. Hon började med att citera äldste Bruce R. McConkie så här:

”’Tro i dess fullständiga och rena form kräver en orubblig förvissning och ... absolut tillförsikt om att [Gud] hör vår vädjan och kommer att bevilja vår begäran’ i sin egen tid. När vi tror det kan även vi ’stå fasta i tron’ i dag och i morgon.”

Sedan fortsatte hon:

”Det spelar ingen roll var vi bor eller vilka våra personliga omständigheter är. Varje dag kan vårt liv i rättfärdighet visa en tro på Jesus Kristus som sträcker sig bortom jordiska sorger, besvikelser och ouppfyllda löften. Det är underbart att äga en tro som gör det möjligt att se fram emot den dagen ’då allt som var lovat de heliga gives’”. 15

Mina bröder och systrar, mitt livs omständigheter är uppenbarligen helt olika det jag hade planerat när jag var i er ålder. Men jag tror inte att jag någonsin varit så lycklig. Om man när jag var 20 skulle ha gett mig en berättelse om mitt liv fram till nutid, tror jag att jag utan att tveka skulle ha skrivit under den!

Framtiden är lika strålande som er tro

Jag vill nu säga något om Valérie och mig. Ju mer jag tänker på vårt liv, desto mer tror jag att det viktiga är att vi i vår ungdom hade en gemensam vision av evigt liv. Vi ville påbörja en evig familj. Vi visste varför vi var på jorden och vilka våra eviga mål var. Vi visste att Gud älskade oss och att vi var av stort värde i hans ögon. Vi trodde på att han skulle besvara våra böner på sitt sätt och när han fann för gott. Jag vet inte om vi var redo att acceptera hans vilja i allt, för det var något vi behövde lära oss --- och som vi fortsätter lära oss. Men vi ville göra vårt bästa för att följa honom och helga oss själva åt honom.

Jag vittnar liksom president Monson om att er ”framtid är lika strålande som er tro”. Din lycka beror mycket mer på de principer du väljer att följa än på ditt livs yttre omständigheter. Var trofast mot de här principerna. Gud känner dig och älskar dig. Om du lever i harmoni med hans eviga plan och om du har tro på hans löften, så blir din framtid lysande!

Du har drömmar och mål? Det är bra! Arbeta helhjärtat på att uppnå dem. Låt sedan Herren göra resten. Han ska leda dig där du inte kan leda dig själv. Han ska göra dig till det du inte kan göra av dig själv.

Acceptera alltid hans vilja. Var redo att gå vart han kallar dig och göra det han ber dig göra. Bli den man eller kvinna han hjälper dig att bli.

Jag ber att du ska känna vår himmelske Faders kärlek i ditt liv, att du ska veta hur du ska kunna lita på dig själv så som han litar på dig. Jag ber att ni alltid ska vara trofasta, alltid och överallt. Jag uttrycker min kärlek till er och min beundran och djupa respekt för det exempel och den styrka ni är för världen.

Jag vittnar om att det här livet är ett underbart ögonblick av evigheten. Vi är här med ett härligt mål, att förbereda oss att möta Gud. Hans Son Jesus Kristus lever, och hans försoning är en gränslös gåva av kärlek som öppnar dörren till evig lycka. Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga finns åter på jorden i en fullkomlig form, med en Guds profet i ledningen. Det är en oerhörd glädje och förmån att höra till den här kyrkan. I Jesu Kristi namn, amen.

© 2012 Intellectual Reserve, Inc. Med ensamrätt. Engelskt original godkänt: 5/12. Godkänt för översättning: 5/12. Originalets titel: We Are the Architects of Our Own Happiness. Swedish. PD50039056 180

Show References

    Slutnoter

  1.  

    1. Se Thomas S. Monson, ”Välkommen till konferensen,” Liahona, nov. 2012, 4–5.

  2.  

    2. Dieter F. Uchtdorf, ”Om ånger och beslut,” Liahona, nov. 2012, 21.

  3.  

    3. Dieter F. Uchtdorf, ”Förgätmigej,” Liahona, nov. 2011, 120.

  4.  

    4. Se Pindaros (ca. 522–443 f. Kr.), Pyth. 2.72.

  5.  

    5.  L’âge de raison eller Brev från min barndom, regisserad av Yann Samuell (Frankrike, 2010; USA, 2011), film.

  6.  

    6. ”Souviens-toi,” Cantiques (1993), no. 179.

  7.  

    7.  Discourses of Brigham Young, utv. av John A. Widtsoe (1954), s. 269.

  8.  

    8.  Lejonkungen, regisserad av Rob Minkoff och Roger Allers (1994; Walt Disney Studios Home Entertainment, 2011), DVD.

  9.  

    9. Thomas S. Monson, ”Mod, mina vänner!” Liahona maj 2009, s. 92.

  10.  

    10. Winston Churchill, citerad i John Charmley, Churchill: The End of Glory, A Political Biography (1993), 20.

  11.  

    11. John William Southwell, citerad i Jolene S. Allphin, Tell My Story, Too, 8th ed. (2012), 287.

  12.  

    12. Southwell, i Tell My Story, Too, 287.

  13.  

    13. Allphin, Tell My Story, Too, 288.

  14.  

    14.  17 Miracles, regisserad av T. C. Christensen (2011; EXCEL Entertainment and Remember Films, 2011), DVD.

  15.  

    15. Anne C. Pingree, ”Att i fjärran se det som var utlovat”, Liahona, Liahona, nov. 2003, s. 14–15.