Lämna honom aldrig

Herren har inte lämnat oss att ensamma i vår strävan att återvända till honom. Hör på de varnande ord han sagt om de faror som ligger framför oss: ”Var på er vakt och håll er vakna.”¹ ”Ge därför akt så att ni inte vilseleds.”² ”[Var] vaksamma och försiktiga.”³ ”Var på er vakt, så att ni inte … förlorar ert fäste.”⁴

Ingen av oss är immun mot världens påverkan. Herrens råd hjälper oss att vara på vår vakt.

Ni minns vad Jesus upplevde i Kapernaum då lärjungar som hade följt Frälsaren inte kunde ta till sig att han var Guds Son. Skrifterna berättar: ”Efter detta drog sig många av hans lärjungar tillbaka, så att de inte längre följde honom.”⁵

Jesus vände sig därefter till de tolv och frågade: ”Inte vill väl också ni gå bort?”⁶

Inom mig sinne har jag besvarat den frågan många gånger: ”Nej, aldrig! Inte jag! Jag lämnar honom aldrig! Jag stannar för evigt!” Jag vet att ni har svarat på samma sätt.

Men frågan ”inte vill väl också ni gå bort”, får oss att tänka på vår egen sårbarhet. Livet är ingen andlig dans på rosor. Orden som apostlarna talade för länge sedan kommer till vårt inre: ”Inte är det väl jag, Herre?”⁷

Vi går ned i dopets vatten med glädje och förväntan. Frälsaren vädjar ”[kom] till mig”⁸ och vi svarar och tar på oss hans namn. Ingen av oss vill att vår väg ska vara en kortvarig flirt med andlighet, inte ens ett beaktansvärt men ändligt kapitel. Lärjungens väg är inte för den som är andligt modlös i hjärtat. Jesus sade: ”Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd.”⁹ ”Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och ta sitt kors på sig och följa mig.”¹⁰

När vi följer Frälsaren kommer vi utan tvekan att ställas inför motgångar. Om vi möter dem med tro, medför dessa förädlande upplevelser en djupare övertygelse om att Frälsaren finns. Om vi möter dem på världens sätt kan samma upplevelser skymma vår sikt och minska vår beslutsamhet. Några som vi älskar och beundrar avviker från den raka och smala stigen och följer inte längre honom.

Hur förblir vi trogna Frälsaren och hans evangelium och förrättningarna som tillhör hans prästadöme? Hur utvecklar vi tron och styrkan att aldrig lämna honom?

Jesus sade: ”Om ni inte omvänder er och blir som barn, kommer ni inte in i himmelriket.”¹¹ Vi behöver ha ett barns troende hjärta.

Genom kraften i hans försoning ska vi bli ”som ett barn: undergiven, mild, ödmjuk, tålmodig, kärleksfull, villig att underkasta sig allt som Herren anser lämpligt att lägga på [oss], alldeles som ett barn underkastar sig sin far.”¹² Det här är den mäktiga förändringen i hjärtat.¹³

Vi inser snart varför det krävs en förändring i hjärtat. Två ord signalerar hotande fara: orden anstöt och skämmas.

Till dem som tvivlade på Frälsarens gudomlighet sade Jesus: ”Tar ni anstöt av det här?”¹⁴ I liknelsen om såningsmannen varnade Jesus och sade: ”Han håller ut endast en tid, och möter han lidande eller förföljelse för ordets skull, så kommer han genast på fall.”¹⁵

Anstöt har många ansikten och lyckas ständigt ta sig in på scenen. Människor som vi har förtroende för gör oss besvikna. Vi får oväntade svårigheter. Vårt liv blir inte riktigt som vi förväntade oss. Vi gör misstag, känner oss ovärdiga och oroar oss för om vi kan få förlåtelse. Vi undrar över någon fråga som gäller själva läran. Vi hör talas om något som sades från en kyrkans talarstol för 150 år sedan och som stör oss. Våra barn blir orättvist behandlade. Vi förbigås eller uppskattas för lite. Det kan vara hundra saker som alla vid tillfället i fråga upplevs som ytterst verkliga.¹⁶

Det är i ögonblick när vi är försvagade som den onde försöker stjäla våra andliga löften. Om vi inte är på vår vakt drar sig vår sårade barnasinnade ande tillbaka in i vårt forna jags kalla och mörka skal, bort från Frälsarens varma och läkande ljus.

När Parley P. Pratt 1835 med orätt fördömdes, vilket innebar att han och hans familj råkade i förlägenhet och förlorade sin heder, fick han det här rådet av profeten Joseph Smith: ”[Parley] trampa sådana saker under dina fötter … så ska Gud den Allsmäktige vara med dig.”¹⁷

Ett annat exempel: År 1830 döptes den framstående läkaren Frederick G. Williams. Han lät kyrkan genast få del av sina talanger och av sitt välstånd. Han blev en ledare i kyrkan. Han donerade egendom för templet i Kirtland. År 1837 drogs Frederick G. Williams in i den tidens svårigheter och begick grova misstag. Herren tillkännagav i en uppenbarelse att ”på grund av hans överträdelser hade hans tidigare ställning [i kyrkans ledning] fråntagits honom.”¹⁸

Det underbara vi lär oss av Frederick G. Williams är att ”vilka svagheter han än må ha haft, hade han karaktärsstyrkan att förnya sin lojalitet mot Herren, profeten och … kyrkan, när det skulle ha varit så lätt att låta sig knäckas av bitterhet.”¹⁹ Våren 1840 kom han till generalkonferensen, där han ödmjukt bad om förlåtelse för sitt tidigare uppförande och gav uttryck åt sin beslutsamhet att i framtiden göra Guds vilja. Hans fall lades fram av Hyrum Smith och man förlät honom villigt. Han var vid sin död en trofast medlem av kyrkan.

Nyligen träffade jag presidenten för templet i Recife i Brasilien: Frederick G. Williams. Han berättade hur hans farfars farfars karaktärsstarka beslut hade blivit till välsignelse för hans familj och för hundratals efterkommande.

Anstöt har en motsvarighet, också den med nedbrytande inverkan: skamsenhet.

I Mormons bok läser vi om att Lehi i en syn såg livets träd. Synen talar om de ädla själar som ”strävade framåt genom mörkrets dimma och klamrade sig fast vid ledstången av järn” och ”kom fram och åt av trädets frukt”.²⁰

Nephi berättade att trädet var ”Guds kärlek”,²¹ och att det bar frukt som ”fyllde … [själen] med mycket stor glädje.”²²

Efter att ha smakat på frukten såg Lehi ”en stor och rymlig byggnad … fylld med människor, både gamla och unga, både män och kvinnor, och deras sätt att klä sig var utsökt. Och de … peka[de hånfullt] finger åt dem som … åt av frukten”.²³ Ängeln förklarade att hånet, att man drev gäck och pekade finger, stod för världens visdom och högmod.²⁴

Nephi förklarade klart och tydligt: ”Vi gav inte akt på dem.”²⁵

Modet svek däremot andra, ledsamt nog. Vi läser i skrifterna: ”Sedan de hade smakat på frukten skämdes de på grund av dem som drev gäck med dem, och de avföll och kom in på förbjudna stigar och gick förlorade.”²⁶

Som Kristi lärjungar skiljer vi oss i mångt och mycket från världen. Ibland känner vi oss illa till mods när man hånfullt pekar finger och avfärdar det som är heligt för oss.²⁷ President Thomas S. Monson varnade oss: ”Om ert vittnesbörd inte är djupt rotat blir det svårt för er att motstå hånet från dem som utmanar er tro.”²⁸ Nephi sade: ”[Ge] inte akt på dem.”²⁹ Paulus uppmanade: ”Den Ande som Gud har gett oss gör oss inte modlösa … Skäms … inte för vittnesbördet om vår Herre.”³⁰ Vi lämnar honom aldrig.

Förra året följde jag med president Uchtdorf till Östeuropa och förundrade mig över de heligas mod och tro. En prästadömsledare i Ukraina talade om för oss att han våren 1994 kallades att verka i ett grenspresidentskap, bara sex månader efter sitt dop. Det skulle innebära att han offentliggjorde sin religionstillhörighet och hjälpte till att inregistrera kyrkan i staden Dnjepropetrovsk. Det var en osäker tid i Ukraina och att öppet visa sin tro på Kristus och det återställda evangeliet kunde innebära svårigheter. Han kunde till och med bli av med jobbet som pilot.

Prästadömsledaren sade till oss: ”Jag bad och bad. Jag hade ett vittnesbörd och jag hade ingått ett förbund. Jag visste vad Herren ville att jag skulle göra.”³¹ Modigt fortsatte han och hans hustru i tro utan att skämmas för Jesu Kristi evangelium.

Några frågar: ”Måste jag vara så annorlunda?” ”Kan jag inte vara en Kristi lärjunge utan att behöva tänka så mycket på hur jag uppträder?” ”Kan jag inte älska Kristus utan att behöva lyda kyskhetslagen?” ”Kan jag inte älska honom och göra vad jag vill på söndagen?” Jesus svar var enkelt: ”Om ni älskar mig, håller ni fast vid mina bud.”³²

Några frågar: ”Finns det inte många i andra kyrkor som älskar Kristus?” Naturligtvis gör det det! Men som medlemmar i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga — som inte bara har Bibeln utan också Mormons bok som vittnar om att han verkligen finns, som vet att hans prästadöme har återställts till jorden, som har ingått heliga förbund att följa honom och fått den Helige Andens gåva, som har begåvats med kraft i hans heliga tempel och som deltar i förberedelserna inför hans återkomst i härlighet — kan vi inte jämföra hur vi ska vara med dem som ännu inte har fått de sanningarna. ”Ty av den åt vilken mycket är givet krävs mycket.”³³

Herren sade: ”Du [får] själv välja.”³⁴

Jag lovar dig att när du väljer att inte ta anstöt eller skämmas får du uppleva hans kärlek och godkännande. Du vet då att du är på väg att bli mer lik honom.³⁵

Kommer vi att förstå allting? Naturligtvis inte. Vi lägger somliga frågor på hyllan, att förstås vid ett senare tillfälle.

Kommer allting att vara rättvist? Nej. Vi accepterar att det finns sådant som vi inte kan ändra på och förlåter andra när det gör ont.

Kommer vi ibland att känna oss avskilda från människor runtomkring oss? Absolut.

Kommer vi ibland att häpna över den vrede som några få riktar mot Herrens kyrka och deras försök att stjäla de svagas tro?³⁶ Ja. Men detta hindrar inte kyrkans tillväxt eller bestämmelse, inte heller behöver det hämma vår egen andliga utveckling som Herren Jesu Kristi lärjungar.

Jag älskar det som står i en av mina favoritpsalmer:

Vi blir inte fullkomliga i det här livet, men vi utövar tro på Herren Jesus Kristus och håller våra förbund. President Monson har lovat oss: ”Ditt vittnesbörd gör dig trygg, om du ständigt vårdar det.”³⁸ Vi ser till att få djupa andliga rötter genom att dagligen mätta oss med Kristi ord i skrifterna. Vi sätter vår tro till levande profeters ord som satts framför oss för att visa oss vägen. Vi ber och ber och lyssnar till den Helige Andens stilla röst som leder oss framåt och talar frid till vår själ. Vilka svårigheter som än uppstår lämnar vi honom aldrig, aldrig.

Frälsaren frågade sina apostlar: ”Inte vill väl också ni gå bort?”³⁹

Petrus svarade:

”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord …

och vi tror och förstår att du är Kristus, den levande Gudens Son.”⁴⁰

Det vittnesbördet har också jag. Det vittnar jag om i Jesu Kristi namn, amen.