Vittnesbörd

En av de största välsignelserna i mitt liv är att jag under många år har haft möjligheten att få omges av och arbeta tillsammans med kyrkans ungdomar. Mitt umgänge med dem och vår vänskap är något av det käraste och dyrbaraste i mitt liv. Det är också mycket tack vare dem som jag känner en sådan optimism inför kyrkans, samhällets och världens framtid.

När jag umgåtts med ungdomarna har jag också fått förmånen att få samtala med några som tvivlat på eller kämpat med sina vittnesbörd. Även om detaljerna har varierat och ibland varit unika, har många av frågorna och orsakerna till förvirringen varit ganska lika. De här frågorna och bekymren är inte begränsade till en demografisk grupp eller en viss ålder. De kan oroa dem vars familj varit medlemmar i flera generationer, ganska nya medlemmar i kyrkan och även dem som just håller på att bekanta sig med Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Frågorna kommer vanligtvis efter seriösa efterforskningar eller nyfikenhet. Eftersom konsekvenserna är så viktiga och allvarliga för var och en av oss, känns det rätt att ta upp frågan om vårt vittnesbörd. När vi sista dagars heliga talar om vårt vittnesbörd menar vi vår säkra tro på att Jesu Kristi evangelium är sant. Det vittnesbördet uppenbaras för oss genom den Helige Anden.

Även om den här förklaringen är enkel och tydlig väcker den ändå flera tänkbara frågor, som: Vem har rätt att få ett vittnesbörd? Hur får man den nödvändiga uppenbarelsen? Vilka är stegen för att kunna få ett vittnesbörd? Får man ett vittnesbörd vid ett tillfälle eller är det en pågående process? Alla de här frågorna och även andra har sina egna följdfrågor, men grunderna för hur man får och behåller ett vittnesbörd om Jesu Kristi evangelium är okomplicerade, tydliga och alla människor kan följa dem.

Låt mig kortfattat svara på dessa tänkbara frågor och sedan hänvisa till en del insikter som några unga vuxna vänner nyligen berättade om hur de fick sina vittnesbörd. De har också haft tillfälle att hjälpa andra som kämpat med vissa delar av sin tro eller övertygelse.

För det första: Vem har rätt att få ett vittnesbörd? Alla som är villiga att betala priset — det vill säga hålla buden — kan få ett vittnesbörd. ”Därför ljuder Herrens röst till jordens ändar, för att alla som vill höra skall kunna höra” (L&F 1:11). En grundläggande anledning till att evangeliet återställdes var att ”var och en skall kunna tala i Herren Guds, ja, i världens Frälsares namn, så att även tron skall kunna tillta på jorden” (L&F 1:20–21).

För det andra: Hur får man den nödvändiga uppenbarelsen och vilka är de grundläggande stegen man måste ta för att få den? Mönstret har varit tydligt och oförändrat genom tiderna. Löftet om hur man får ett vittnesbörd om Mormons bok kan också tillämpas på allt annat:

”Och jag uppmanar er att ni, när ni får dessa uppteckningar” — vilket betyder att ni har lyssnat, läst, studerat och begrundat den aktuella frågan — frågar Gud, den evige Fadern, i Kristi namn, om inte dessa uppteckningar är sanna” — det vill säga ni ber eftertänksamt, konkret och vördnadsfullt med en bestämd avsikt att följa svaret på bönen — ”och om ni frågar med ett uppriktigt hjärta, med ärligt uppsåt och med tro på Kristus, skall han uppenbara sanningen om dem för er genom den Helige Andens kraft.

Och genom den Helige Andens kraft kan ni få veta sanningen om allting” (Moroni 10:4–5).

För det tredje: Får man ett vittnesbörd vid ett enstaka tillfälle eller är det en pågående process? Ett vittnesbörd liknar en levande organism som växer och utvecklas när den behandlas på rätt sätt. Det behöver ständig näring, tillsyn och skydd för att växa och frodas. På samma sätt kan underlåtenhet eller avvikelser från det levnadsmönster som ett vittnesbörd uppmanar till leda till att det förloras eller försvagas. Skrifterna varnar för att överträdelse och brott mot Guds bud leder till att man förlorar Anden och även till att man förnekar det vittnesbörd man en gång haft (se L&F 42:23).

Låt mig nu få berätta om tio iakttagelser och förslag från mina dyrbara och trofasta unga vänner. Det finns en gemensam tråd i deras idéer och erfarenheter och vi känner nog alla igen dem. Tyvärr kan vi ibland, särskilt när vi har det mycket svårt, glömma bort eller bortse från att vi kan tillämpa dem på oss själva.

För det första: Alla är värdefulla eftersom vi alla är Guds barn. Han känner oss, älskar oss och vill att vi ska lyckas och komma hem till honom igen. Vi måste lära oss att lita på hans kärlek och på hans tidsplan i stället för på våra egna otåliga och ofullkomliga önskemål.

För det andra: Även om vi helt och fullt tror på den ”mäktiga förändringen i hjärtat” som beskrivs i skrifterna (se Mosiah 5:2; Alma 5:12–14, 26), måste vi också inse att den ofta sker gradvis snarare än omedelbart eller allomfattande, och den kommer som svar på konkreta frågor, erfarenheter och bekymmer samt genom våra studier och böner.

För det tredje: Vi behöver komma ihåg att ett grundläggande syfte med livet är att vi ska prövas och tänjas och därför måste vi lära oss växa av våra utmaningar och vara tacksamma för lärdomar vi fått som inte kan förvärvas på ett lättare sätt.

För det fjärde: Vi måste lära oss att lita på det som vi tror på eller vet, så att det kan hålla oss uppe i tider av ovisshet eller när vi kämpar med en viss sak.

För det femte: Alma lärde oss att ett vittnesbörd vanligtvis utvecklas längs en väg av hopp, tro och slutligen sann kunskap om en viss princip, lärosats eller evangeliet i sig (se Alma 32).

För det sjätte: Vårt eget vittnesbörd stärks när vi undervisar andra om det vi vet och hjälper dem att få ett vittnesbörd. När du ger någon pengar eller mat har du mindre kvar. Men när du delar med dig av ditt vittnesbörd, stärks och växer det både hos den som bär det och den som lyssnar.

För det sjunde: Vi måste göra några små men nödvändiga saker dagligen och regelbundet. Böner, skrift- och evangeliestudier, närvaro vid kyrkans möten, tempeltjänst, besöksundervisning, hemundervisning och andra uppgifter stärker allesamman vår tro och inbjuder Anden i vårt liv. När vi underlåter någon av dessa förmåner utsätter vi vårt vittnesbörd för fara.

För det åttonde: Vi bör inte ha högre normer för andra än vi har för oss själva. Alltför ofta låter vi andras misstag eller fel, särskilt hos ledare eller medlemmar i kyrkan, påverka vår självkänsla eller vårt vittnesbörd. Andra människors svårigheter är ingen ursäkt för våra egna brister.

För det nionde: Det är bra att komma ihåg att det är lika farligt att vara för hård mot sig själv när man begår misstag som att vara för nonchalant när verklig omvändelse behövs.

För det tionde: Vi måste alltid vara på det klara med att Kristi försoning är ständigt och helt och hållet verksam för var och en av oss när vi låter den vara det. Då faller allting annat på plats, även om vi fortsätter kämpa med vissa detaljer, vanor eller tycker oss sakna bitar i vår tros mosaik.

Jag är tacksam för insikterna, kraften och vittnesbörden hos så många av mina exemplariska unga vänner och medarbetare. Jag stärks när jag är tillsammans med dem och känner stor tillförsikt av att veta att när de är tillsammans med andra så utför de mycket gott och tjänar andra på uppdrag av den Mästare som de dyrkar och strävar efter att lyda.

Människor gör sådant som är gott och viktigt därför att de har ett vittnesbörd. Men ett vittnesbörd kan också växa av det vi gör. Jesus sade:

”Min lära är inte min, utan hans som har sänt mig.

Om någon vill göra hans vilja, skall han förstå om min lära är från Gud eller om jag talar av mig själv” (Joh 7:16–17).

”Om ni älskar mig, håller ni fast vid mina bud” (Joh 14:15).

Jag säger som Nephi och Mormon fordom: ”Jag vet inte vad allting betyder” (1 Nephi 11:17; se också Mormons ord 1:7), men låt mig få berätta vad jag vet.

Jag vet att Gud, vår himmelske Fader, lever och älskar oss. Jag vet att hans enastående Son, Jesus Kristus, är vår Frälsare och Återlösare och överhuvudet i den kyrka som bär hans namn. Jag vet att Joseph Smith upplevde allt som han berättat och undervisat om rörande evangeliets återställelse i vår tid. Jag vet att vi leds av apostlar och profeter idag och att president Thomas S. Monson har alla de prästadömets nycklar som behövs för att välsigna våra liv och föra Herrens verk framåt. Jag vet att vi alla är berättigade till den kunskapen, och om ni har det svårt kan ni lita på sanningen i de vittnesbörd ni hör från denna talarstol under denna konferens. Detta vet jag och vittnar jag om i Jesu Kristi namn, amen.