Barn

När vi ser in i ett barns ögon, ser vi ett syskon, en son eller dotter till Gud som stod sida vid sida med oss i föruttillvaron.

Det är en stor förmån för en man och hustru som kan få barn att förse Guds andebarn med jordiska kroppar. Vi tror på familjer och vi tror på barn.

När ett barn föds till en man och en hustru, så uppfyller de en del av vår himmelske Faders plan att föra barn till jorden. Herren sade: ”Ty se, detta är mitt verk och min härlighet — att åstadkomma odödlighet och evigt liv för människan.”¹ Före odödlighet måste det finnas dödlighet.

Familjen är instiftad av Gud. Familjer har en central roll i vår himmelske Faders plan här på jorden och genom evigheten. Sedan Adam och Eva hade blivit vigda står det i skrifterna att ”Gud välsignade dem och sade till dem: ’Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden!’”² I vår tid har profeter och apostlar tillkännagivit: ”Det första bud som Gud gav Adam och Eva gällde deras möjlighet att som man och hustru bli föräldrar. Vi förkunnar att Guds bud till sina barn att föröka sig och uppfylla jorden fortfarande gäller.”³

Det här budet har inte blivit bortglömt eller åsidosatt i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.⁴ Vi uttrycker djup tacksamhet för den enorma tro som män och hustrur (särskilt hustrur) visar i och med sin villighet att få barn. När det är dags att skaffa barn och hur många barn man ska ha är personliga beslut som fattas av mannen, hustrun och Herren. Detta är heliga beslut — beslut som borde fattas under uppriktig bön och genomföras med stor tro.

För många år sedan återgav äldste James O. Mason i de sjuttio den här berättelsen för mig: ”Vårt sjätte barns födelse var en oförglömlig upplevelse. När jag blickade ner på denna vackra nya dotter på BB precis efter att hon fötts, hörde jag tydligt en röst som förkunnade: ’Ännu en ska komma, och det blir en pojke.’ Dumt nog skyndade jag tillbaka till min helt utmattade hustru och berättade de goda nyheterna för henne. Det var ett mycket illa valt tillfälle.”⁵ År efter år väntade Masons på att deras sjunde barn skulle anlända. Tre, fyra, fem, sex, sju år gick. Till sist, efter åtta år, föddes deras sjunde barn — en liten pojke.

I april sade president Thomas S. Monson:

”Där kyrkans och samhällets normer en gång till större delen överensstämde finns det nu en klyfta mellan oss, och den växer sig djupare dag för dag …

Mänsklighetens Frälsare sade om sig själv att han var i världen men inte av världen.Vi kan också vara i världen men inte av världen när vi förkastar falska idéer och falska läror och förblir trofasta mot det som Gud har befallt.”⁶

Många röster i världen idag bortser från vikten av att få barn eller anser att man bör vänta med eller begränsa antalet barn i familjen. Mina döttrar berättade nyligen för mig om en blogg som skrivits av en kristen mor (som inte medlem i vår kyrka) med fem barn. Hon skrev: ”När man växer upp i denna kultur är det mycket svårt att få ett bibliskt perspektiv på moderskap … Barn prioriteras mycket lägre än universitetsstudier. Definitivt lägre än att resa runt om i världen. Lägre än att kunna gå ut och roa sig på kvällarna. Lägre än att trimma kroppen på gymmet. Lägre än vilket jobb som helst som man har eller hoppas få.” Sedan tillägger hon: ”Moderskapet är ingen hobby, det är en kallelse. Man samlar inte på barn för att man tycker att de är gulligare än frimärken. Det är inget man ägnar sig åt om man får tid. Det är vad Gud gav dig tid för.”⁷

Att ha småbarn är inte lätt. Många dagar är bara svåra. En ung mor steg på bussen med sju barn. Busschauffören frågade: ”Är de dina allihop? Eller ska ni på picknick?”

”De är mina allihop”, svarade hon. ”Och det är ingen picknick!”⁸

När världen allt oftare frågar: ”Är de dina allihop?” är jag tacksam för att man i kyrkan skapar en fristad för familjen där vi hedrar och hjälper mödrar med barn.

En rättfärdig fader kan inte med ord uttrycka den tacksamhet och kärlek han känner för den oändliga gåva hans hustru ger honom när hon föder och tar hand om deras barn.

Äldste Mason hade en annan upplevelse endast några veckor efter sitt bröllop som hjälpte honom prioritera sin familj. Han sade:

”Marie och jag hade kommit fram till att hon behövde fortsätta jobba tills jag blev klar med min läkarutbildning. Även om det inte var så vi ville ha det, skulle vi få vänta med barn tills senare. [När jag tittade i en av kyrkans tidningar hemma hos mina föräldrar] såg jag en artikel av äldste Spencer W. Kimball, som då var medlem i de tolvs kvorum. Den betonade de ansvar som rör äktenskapet. Enligt äldste Kimball var det ett heligt ansvar att föröka sig och uppfylla jorden. Mina föräldrars hem låg nära kyrkans administrationsbyggnad. Jag gick genast dit och trettio minuter efter att ha läst hans artikel fann jag mig själv sittande mitt emot äldste Spencer W. Kimball.” (Det skulle inte ha gått lika lätt idag.)

”Jag förklarade att jag ville bli läkare. Det fanns inget annat alternativ än att skjuta upp att skaffa barn. Äldste Kimball lyssnade tålmodigt och svarade sedan med en mild stämma: ’Broder Mason, skulle Herren vilja att du bryter ett av hans viktiga bud för att kunna bli läkare? Med Herrens hjälp kan du bilda familj och ändå bli läkare. Var är din tro?’”

Äldste Mason fortsatte: ”Vårt första barn föddes mindre än ett år senare. Marie och jag arbetade hårt och Herren öppnade himlens fönster.” Paret Mason välsignades med ytterligare två barn innan han tog sin läkarexamen fyra år senare.⁹

Över hela världen är det här en tid av ekonomisk instabilitet och osäkerhet. Under generalkonferensen i april sade president Thomas S. Monson: ”Om du bekymrar dig för att kunna försörja hustru och barn ekonomiskt, kan jag försäkra dig att det inte är något skamligt med att ett par måste vända på slantarna. Oftast är det under dessa prövande tider som ni växer samman genom att ni lär er att uppoffra och fatta svåra beslut.”¹⁰

Äldste Kimballs genomträngande fråga ”var är din tro?” får oss att vända oss till de heliga skrifterna.

Det var inte i Edens lustgård som Adam och Eva födde sitt första barn. När de lämnade lustgården ”[började] Adam [och Eva] bruka jorden … Adam kände sin hustru och hon födde honom söner och döttrar, och de började att föröka sig och uppfylla jorden.”¹¹

Det var inte i sitt hem i Jerusalem, med guld, silver och dyrbarheter, som Lehi och Sariah i tro födde sina söner Jakob och Joseph. Det var i vildmarken. Lehi sade om sin son Jakob: ”Min förstfödde i min prövnings dagar i vildmarken.”¹² Lehi sade om Josef: ”Du föddes i [våra] lidandens vildmark, ja, i de dagar då [vi] upplevde [vår] största sorg födde din mor dig.”¹³

I Andra Moseboken berättas det om en man och en kvinna som gifte sig och handlade i tro då de fick en liten pojke. Inga välkomstskyltar vid ytterdörren annonserade denna födelse. De gömde honom eftersom Farao hade befallt att alla nyfödda israeliter av mankön skulle ”kastas i Nilen”.¹⁴ Ni känner till resten av berättelsen: Babyn lades kärleksfullt i en liten korg av papyrus, sattes ut i floden, övervakades av sin syster, hittades av Faraos dotter och sköttes om av sin egen mor som blev hans amma. Pojken återlämnades till Faraos dotter, som tog sig an honom som sin son och kallade honom Mose.

I den mest älskade berättelsen om ett barns födelse fanns ingen dekorerad och fint utformad vagga — bara en krubba för världens Frälsare.

Under ”den allra bästa av tider, och … den allra värsta”¹⁵ har Guds sanna heliga, som handlat i tro, aldrig glömt, avfärdat eller försummat ”Guds bud … att föröka sig och uppfylla jorden”¹⁶. Vi går framåt i tro — med vetskapen att beslutet om hur många barn vi ska ha och när det är dags att skaffa dem endast angår en man, hans hustru och Herren. Vi bör inte döma varandra i den här frågan.

Barnafödande är ett känsligt ämne som kan vara väldigt smärtsamt för rättfärdiga kvinnor som inte får möjligheten att gifta sig och bilda familj. Ni ädla kvinnor, er himmelske Fader känner era böner och era önskningar. Vi är så tacksamma för ert stora inflytande, för att ni sträcker ut en kärleksfull hand till barn som behöver er tro och styrka.

Barnafödande kan också vara ett smärtsamt ämne för rättfärdiga par som gifter sig och upptäcker att de inte kan få de barn som de så ivrigt önskar eller för en man och en hustru som planerat att ha en stor familj men istället välsignas med en mindre familj.

Vi kan inte alltid förklara de svårigheter vi får under jordelivet. Ibland verkar livet väldigt orättvist — speciellt när vår största önskan är att göra exakt det som Herren har befallt. Som Herrens tjänare försäkrar jag er att detta löfte är säkert: ”Trofasta medlemmar vars omständigheter inte låter dem ta emot det eviga äktenskapets och föräldraskapets välsignelser här i livet, får alla utlovade välsignelser i evigheten, om de håller de förbund som de slutit med Gud.”¹⁷

President J. Scott Dorius i Perumissionen Lima Väst berättade deras historia. Han sade:

”Becky och jag var gifta i 25 år utan att kunna få [eller adoptera] barn. Vi flyttade flera gånger. Det var känsligt och ibland smärtsamt att presentera sig på varje ny plats. Medlemmar i församlingen undrade varför vi inte hade barn. De var inte de enda som undrade.

När jag kallades som biskop uttryckte medlemmarna i församlingen oro över att jag inte hade någon erfarenhet av barn och tonåringar. Jag tackade dem för deras stöd och bad dem att låta mig öva min förmåga att fostra barn på deras barn. De gick kärleksfullt med på det.

Vi väntade, uppnådde större perspektiv och lärde oss tålamod. Efter tjugofem års äktenskap kom en mirakelbaby in i vårt liv. Vi adopterade två år gamla Nicole och sedan nyfödde Nikolai. Främlingar ger oss nu komplimanger för våra vackra barnbarn. Vi skrattar och säger: ’De är våra barn. Vi har levt vårt liv baklänges.’”¹⁸

Bröder och systrar, vi borde inte vara så snara att döma varandra när det gäller detta heliga och personliga ansvar.

”Sedan tog [Jesus] ett litet barn … i sin famn och sade …

’Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, han tar emot mig. Och den som tar emot mig, han tar emot … honom som har sänt mig.”¹⁹

Vilken underbar välsignelse det är att få ta emot Guds söner och döttrar i vårt hem.

Låt oss ödmjukt och i bön försöka förstå och acceptera Guds befallningar och vördnadsfullt lyssna till hans Helige Andes röst.

Familjen har en central roll i Guds eviga plan. Jag vittnar om vilken stor välsignelse barn är och om den lycka de ger oss i det här livet och i evigheten, i Jesu Kristi namn, amen.