2010–2019
Förgätmigej
Oktober 2011


Förgätmigej

Det är min bön och välsignelse att ni aldrig ska glömma att ni i sanning är värdefulla döttrar i Guds rike.

Mina kära systrar, vilken glädje det är att vara med er idag. Jag ser alltid fram emot det här årliga allmänna Hjälpföreningsmötet och de budskap som ges här. Tack, systrar. Det är en stor ära för mig att ha fått i uppdrag av president Thomas S. Monson att tala idag, och lägga ytterligare några tankar till systrarnas i kyrkan.

För en tid sedan gick jag genom en vacker trädgård med min hustru och min dotter. Jag förundrades över härligheten och skönheten i Guds skapelse. Och då, mitt i den storslagna blomsterprakten, lade jag märke till en liten, liten blomma. Jag visste vad blomman heter, för ända sedan barnsben har jag haft ett band till den. Blomman heter Förgätmigej.

Jag vet inte säkert varför den här lilla blomman har betytt så mycket för mig genom åren. Den drar inte till sig uppmärksamheten, den är lätt att förbise bland större och mer färgsprakande blommor. Ändå är den precis lika vacker, med sin rika färg som påminner om en klarblå himmel. Kanske är det en anledning till att jag tycker så mycket om den.

Och så har vi en vädjan i dess namn. Enligt en tysk legend var det så att när Gud hade namngett alla växter, fanns det en kvar. En liten röst ropade: ”Förgät mig ej, o Herre!” Och Gud svarade att just så skulle den heta.

Ikväll vill jag använda denna lilla blomma som en metafor. Den lilla förgätmigejens fem blomblad leder mig till att tala om fem saker som vi gör klokt i att aldrig glömma.

För det första: Förgät ej att ha tålamod med dig själv.

Jag vill berätta något som jag hoppas ni tar på rätt sätt: Gud är fullt medveten om att varken du eller jag är fullkomlig.

Låt mig tillägga: Gud är också fullt medveten om att de som du tror är fullkomliga inte är det.

Och ändå använder vi så mycket tid och energi åt att jämföra oss med andra — och jämför då oftast våra svaga sidor med deras starka. Det får oss att skapa förväntningar på oss själva som är omöjliga att uppnå. Det gör att vi aldrig gläds åt det goda vi gör eftersom det verkar mindre värt än det som någon annan gör.

Alla har starka och svaga sidor.

Det är underbart att du har starka sidor.

Det är en del av ditt jordiska liv att du har svaga sidor.

Gud vill hjälpa oss att så småningom göra allt det svaga starkt för oss,1 men han vet att det är ett långsiktigt mål. Han vill att vi ska bli fullkomliga,2 och om vi håller oss kvar på lärjungeskapets stig kommer vi en dag att bli det. Det är okej att du inte är där riktigt än. Jobba på, men sluta nedvärdera dig själv.

Kära systrar, många av er är oändligt barmhärtiga och tålmodiga när det gäller andras svagheter. Men kom ihåg att också vara barmhärtiga och tålmodiga mot er själva.

Var tacksamma för de små framgångarna i ert hem, era familjerelationer, er utbildning och ert yrke, ert arbete i kyrkan och er personliga utveckling. Liksom förgätmigejen kan de här framgångarna kännas små för er, och de kan gå obemärkt förbi för andra, men Gud ser dem och för honom är de inte små. Om framgång för er bara är den mest perfekta rosen eller den mest bländande orkidén, kan ni gå miste om några av livets ljuvaste stunder.

Att till exempel envisas med att ha en perfekt familjens hemafton varje vecka — trots att din envishet gör dig och alla omkring dig missnöjda — kanske inte är det bästa valet.Istället kan du fråga dig själv: ”Vad kan vi göra som familj som är trevligt och andligt och för oss närmare varandra?” Den hemaftonen — om än enkel och anspråkslös — kan få mycket mer positiva följder i det långa loppet.

Vår resa mot fullkomligheten är lång, men vi kan känna förundran och lycka i de minsta steg på den resan.

För det andra: Förgät ej skillnaden mellan en god uppoffring och en obetänksam uppoffring.

Ett god uppoffring är att göra avkall på något till förmån för något som är mycket mera värt.

Att offra lite sömn för att hjälpa ett barn som drömmer en mardröm är en bra uppoffring. Det vet vi alla. Att sitta uppe hela natten och riskera hälsan för att tillverka den perfekta accessoaren till dotterns söndagsklänning kanske inte är en särskilt klok uppoffring.

Att använda en del av vår tid till att studera skrifterna eller förbereda en lektion är en god uppoffring. Att sitta i många timmar och brodera lektionens titel på hemvirkade grytlappar åt varje elev i klassen kanske inte är det.

Varje person och situation är olika, och en god uppoffring vid en viss tidpunkt kanske är en dålig uppoffring vid en annan.

Hur kan vi skilja mellan de två i vår egen situation? Vi kan fråga oss själva: ”Lägger jag min tid och energi på det som betyder mest?” Det finns så många bra saker att göra, men vi kan inte göra alla. Vår himmelske Fader är mest nöjd när vi uppoffrar något gott för något mycket bättre, i ett evigt perspektiv. Ibland kan det betyda att vi sköter om en liten men vacker förgätmigej istället för en stor trädgård med exotiska blommor.

För det tredje: Förgät ej att vara lycklig nu.

I den älskade sagan Kalle och chokladfabriken gömmer den mystiske chokladtillverkaren Willy Wonka guldbiljetter i fem av sina chokladkakor och tillkännager att den som hittar en av biljetterna får en rundtur i hans fabrik och gratis choklad livet ut.

På varje guldbiljett står det skrivet: ”Willy Wonka gratulerar dig du lyckliga upphittare av denna gyllene biljett … Fantastiska upplevelser väntar dig! Många underbara upplevelser kommer du att få … mystiska och otroliga överraskningar … kommer att … förvåna och förbrylla dig.”3

I den här klassiska berättelsen försöker människor över hela världen desperat att hitta en guldbiljett. Somliga känner att hela deras framtid hänger på att de lyckas få tag i en guldbiljett. I sin iver börjar människor glömma den enkla glädje de förr känt över en chokladkaka. Chokladkakan blir en besvikelse om förpackningen inte innehåller en guldbiljett.

Så många människor idag väntar på sin egen guldbiljett — biljetten som de tror är nyckeln till den lycka de alltid drömt om. För en del kan guldbiljetten vara ett fullkomligt äktenskap, för andra ett perfekt hem, och för andra frihet från stress eller bekymmer.

Det är inget fel med att ha rättfärdiga önskningar — vi hoppas på och strävar efter det som är ”dygdigt, älskligt eller hedrande eller berömvärt”.4 Problemen kommer när vi låter vår glädje vänta medan vi har siktet inställt på någon framtida händelse — vår guldbiljett.

En kvinna ville mer än någonting annat vigas till en rättfärdig prästadömsbärare i templet och bli en mor och hustru. Hon hade drömt om det i hela sitt liv, och tänk vilken underbar mor och kärleksfull hustru hon skulle bli. Hennes hem skulle vara fyllt av kärlek och omtanke. Aldrig skulle ett elakt ord uttalas. Maten skulle aldrig brännas vid. Och hennes barn skulle, istället för att umgås med vänner, föredra att tillbringa kvällar och helger med mamma och pappa.

Det här var hennes guldbiljett. Det var det hon kände att hela hennes tillvaro vilade på. Det var den sak i hela världen som hon allra mest längtade efter.

Men det blev aldrig så. Och medan åren gick blev hon alltmer tillbakadragen, bitter och till och med arg. Hon kunde inte förstå varför Gud inte ville uppfylla hennes rättfärdiga önskan.

Hon arbetade som lärare i grundskolan och att ha barn omkring sig dagen lång påminde henne om att hon aldrig fått någon guldbiljett. Med åren blev hon mer besviken och mer tillbakadragen. Människor tyckte inte om att umgås med henne och undvek henne när de kunde. Hon lät till och med sin besvikelse gå ut över skolbarnen. Hon tappade humöret och pendlade mellan vredesutbrott och förtvivlad ensamhet.

Det tragiska i den här berättelsen är att den här kära kvinnan, i all sin besvikelse över den uteblivna guldbiljetten, inte lade märke till de välsignelser hon faktiskt fått. Hon hade inga barn i sitt hem, men hon var omgiven av dem i klassrummet. Hon var inte välsignad med en familj, men Herren hade gett henne en möjlighet som inte många har — möjligheten att utöva gott inflytande på hundratals barns och familjers liv, som lärare.

Lärdomen i detta är att om vi hela dagarna sitter och väntar på rosor, kan vi missa de små förgätmigejernas förunderliga skönhet, som finns omkring oss.

Det här betyder inte att vi ska sluta hoppas eller sänka våra målsättningar. Sluta aldrig sträva efter att bli ditt bästa jag. Sluta aldrig hoppas på alla ditt hjärtas rättfärdiga önskningar. Men stäng inte ögon och hjärta för enkelheten och skönheten i varje dags oväntade ögonblick som ett rikt och fullt liv består av.

De lyckligaste människor jag känner är inte de som hittar sin guldbiljett. Det är de som medan de strävar mot värdiga mål upptäcker och värdesätter skönheten i vardagens ögonblick. Det är de som en tråd i taget väver en gobeläng av tacksamhet och förundran genom hela sitt liv. Det är de som är verkligt lyckliga.

För det fjärde: Förgät ej evangeliets ”varför”.

I alla vardagslivets rutiner glömmer vi ibland bort en väsentlig aspekt av Jesu Kristi evangelium, på samma sätt som man kan förbise en vacker, späd förgätmigej. I våra ansträngningar att uppfylla alla de plikter och åtaganden som vi tar på oss som medlemmar i kyrkan, ser vi ibland evangeliet som en lång lista av uppgifter som vi måste lägga till vår redan omöjligt långa ”att-göra-lista”, ett tidsblock som vi på något sätt måste pressa in i våra fullspäckade scheman. Vi fokuserar på vad Herren vill att vi ska göra och hur vi ska göra det, men ibland glömmer vi varför.

Mina kära systrar, Jesu Kristi evangelium är inte en förpliktelse. Det är en stig som märkts ut av vår kärleksfulle Fader, som leder till lycka och frid i det här livet och härlighet och outsäglig tillfredsställelse i livet efter detta. Det är ett ljus som genomtränger jordelivet och lyser upp vägen framför oss.

Även om det är nödvändigt att vi förstår evangeliets ”vad” och ”hur”, ser vi evangeliets eviga eld och majestät först när vi förstår ”varför”. När vi förstår varför vår himmelske Fader har gett oss det här levnadsmönstret, när vi minns varför vi åtog oss att göra det till en grundläggande del av vårt liv, blir evangeliet inte längre en börda, utan en källa till fröjd och glädje. Det blir dyrbart och ljuvligt.

Låt oss inte gå lärjungeskapets stig med ögonen fästa på marken, och bara tänka på uppgifterna och förpliktelserna framför oss. Låt oss inte gå miste om skönheten i de härliga jordiska och andliga landskapen som omger oss.

Kära systrar, sök det majestät, den skönhet och upplivande glädje som finns i Jesu Kristi evangeliums ”varför”.

Lydnadens ”vad” och ”hur” markerar vägen och håller oss på rätt stig. Lydnadens ”varför” helgar våra handlingar och förvandlar det banala till något storslaget. Det förstorar våra små handlingar av lydnad till handlingar av helgelse.

För det femte: Förgät ej att Herren älskar dig.

När jag som barn betraktade de små förgätmigejerna kände jag mig ibland lite som den blomman — liten och oansenlig. Jag undrade om jag skulle bli bortglömd av min familj eller av min himmelske Fader.

Nu, många år senare, kan jag se tillbaka på den lille pojken med ömhet och medkänsla. Och nu vet jag verkligen att jag aldrig var bortglömd.

Och jag vet något annat också: Som en av vår mästare Jesu Kristi apostlar säger jag med hjärtats hela visshet och övertygelse: Det är inte ni heller!

Ni är inte bortglömda.

Systrar, var ni än är och vilka era omständigheter än är, så är ni inte bortglömda. Hur mörka era dagar än kan tyckas, hur obetydliga ni än må känna er, hur överskuggade ni än tror att ni är, har er himmelske Fader inte glömt bort er. Faktum är att han älskar er med en oändlig kärlek.

Tänk bara: Hela universums mest majestätiska, allsmäktiga och underbara varelse känner och kommer ihåg er! Ni är älskade av den oändliga rymdens och den eviga tidens konung!

Han som skapade och känner stjärnorna, känner er och vet vad ni heter. Ni är döttrar i hans rike. I Psaltaren läser vi:

”När jag ser din himmel, dina fingrars verk, månen och stjärnorna som du har skapat,

vad är då en människa eftersom du tänker på henne …?

En liten tid lät du honom vara ringare än Gud, med ära och härlighet krönte du honom.”5

Gud älskar dig för att du är hans barn. Han älskar dig även om du ibland känner dig ensam eller gör fel.

Guds kärlek och det återställda evangeliets kraft är återlösande och frälsande. Om du bara vill släppa in hans gudomliga kärlek i ditt liv, kan den förbinda varje sår, lindra allt lidande och mildra all sorg.

Mina kära systrar i Hjälpföreningen, ni är närmare himlen är ni tror. Ni är ämnade för större ting än ni någonsin kan föreställa er. Fortsätt växa i tro och personlig rättfärdighet. Acceptera Jesu Kristi återställda evangelium som er livsstil. Gläds åt gåvan att vara aktiv i hans storslagna och sanna kyrka. Gläds åt gåvan att få tjäna i Hjälpföreningens välsignade organisation. Fortsätt att stärka hem och familjer. Fortsätt söka efter och hjälpa andra som behöver er och Herrens hjälp.

Systrar, det finns något inspirerande och sublimt med den lilla Förgätmigejen. Jag hoppas att den kan bli en symbol för de små tingen som gör livet glädjefyllt och underbart. Glöm aldrig att ni måste vara tålmodiga och barmhärtiga mot er själva, att vissa uppoffringar är bättre än andra, att ni inte behöver vänta på en guldbiljett för att bli lyckliga. Glöm aldrig att Jesu Kristi evangeliums ”varför” inspirerar och lyfter er. Och glöm aldrig att er himmelske Fader känner, älskar och värnar om er.

Tack för de ni är. Tack för de oräkneliga gärningar av kärlek och tjänande som ni ger till så många. Tack för allt ni fortsätter göra för att ge Jesu Kristi evangeliums glädje till familjer, till kyrkan, till era samhällen och till världens nationer.

Systrar, vi älskar er. Det är min bön och välsignelse att ni aldrig ska glömma att ni i sanning är värdefulla döttrar i Guds rike, i vår älskade Frälsares, Jesu Kristi heliga namn, amen.