Det är bättre att se uppåt

Efter en särskilt tröttsam dag när min första vecka som generalauktoritet närmade sig sitt slut, var min portfölj överfylld och jag var helt uppslukad av frågan: ”Hur ska jag kunna klara av detta?” Jag lämnade de sjuttios kontor och steg in i hissen på kyrkans huvudkontor. Medan hissen åkte ner hängde jag med huvudet och stirrade tomt ner i golvet.

Dörren öppnades och någon steg in, men jag tittade inte upp. När dörren stängdes hörde jag någon fråga: ”Vad är det du tittar på där nere?” Jag kände igen den rösten — det var president Thomas S. Monson.

Jag tittade snabbt upp och svarade: ”Åh, ingenting.” (Jag är säker på att det snabba svaret ingöt förtroende för min förmåga!)

Men han hade sett min dämpade uppsyn och min tunga portfölj. Han log och föreslog kärleksfullt, medan han pekade i riktning mot himlen: ”Det är bättre att se uppåt!” Medan vi åkte ner en våning till förklarade han glatt att han var på väg till templet. När han tog farväl, gav han mig en blick som återigen talade till mitt hjärta: ”Kom nu ihåg att det är bättre att se uppåt.”

När vi skildes åt kom jag att tänka på orden i ett skriftställe: ”Tro på Gud. Tro att han är … Tro att han har all visdom och all makt, både i himlen och på jorden.”¹ När jag tänkte på vår himmelske Faders och Jesu Kristi makt, fann mitt hjärta den tröst som jag förgäves hade sökt på golvet i den där hissen på väg ner.

Sedan dess har jag begrundat den upplevelsen och profeternas roll. Jag var nedtyngd och modfälld. När profeten talade gav jag akt på honom. Han justerade min fokus så att jag såg upp mot Gud, där jag kunde bli helad och stärkt genom Kristi försoning. Det är vad profeterna gör för oss. De leder oss till Gud.²

Jag vittnar om att president Monson inte bara är profet, siare och uppenbarare. Han är också ett underbart exempel på att efterleva principen att se uppåt. Mer än någon annan skulle han kunna känna sig nedtyngd av sina ansvar. I stället utövar han stor tro och är full av optimism, visdom och kärlek till andra. Hans attityd är ”kan göra” och ”ska göra”. Han litar på Herren och hämtar kraft hos honom, och Herren välsignar honom.

Erfarenheten har lärt mig att om vi liksom president Monson utövar vår tro och riktar blicken mot Gud för att få hjälp, blir vi inte överväldigade av livets bördor. Vi känner oss inte oförmögna att göra det vi är kallade att göra eller behöver göra. Vi blir styrkta och våra liv fylls av frid och glädje.³ Vi inser att det mesta av det som vi oroar oss för är inte av evig betydelse — och om det är det så får vi hjälp av Herren. Men vi måste ha tro för att se uppåt och modet att följa hans vägledning.

Varför är det en utmaning för oss att oupphörligen se uppåt? Kanske saknar vi tro på att en sådan enkel handling kan lösa våra problem. När till exempel Israels barn blev bitna av giftiga ormar befalldes Mose att sätta upp en kopparorm på en påle. Kopparormen representerade Kristus. De som fäste blicken på kopparormen, så som profeten uppmanat dem, blev helade.⁴ Men många andra förmådde inte att se uppåt och de gick under.⁵

Alma bekräftade att orsaken till att israeliterna inte fäste blicken på ormen var att de inte trodde att det skulle hela dem. Almas ord är viktiga för oss idag:

”O mina bröder, om ni kunde bli helade bara genom att se er omkring för att kunna bli helade, skulle ni då inte vara snara att se, eller skulle ni hellre förhärda era hjärtan i otro och vara … försumliga …

I så fall skall elände drabba er, men i annat fall: Se er omkring och börja tro på Guds Son, att han skall komma för att återlösa sitt folk, och att han skall lida och dö för att sona deras synder, och att han skall uppstå från de döda.”⁶

President Monsons uppmaning att se uppåt är en metafor för att komma ihåg Kristus. När vi kommer ihåg honom och förlitar oss på hans styrka, får vi kraft genom hans försoning. Det är så vi kan befrias från vår oro, våra bördor och vårt lidande. Det är så vi kan bli förlåtna och helade från smärtan av våra synder. Det är så vi kan få tro och styrka till att uthärda allting.⁷

Syster Cook och jag besökte nyligen en kvinnokonferens i Sydafrika. När vi hade lyssnat på några inspirerande budskap om att tillämpa försoningen i våra liv, bjöd stavens hjälpföreningspresident oss alla att gå ut. Var och en av oss fick en heliumballong. Hon förklarade att vår ballong representerade den börda, prövning eller svårighet som höll oss tillbaka i våra liv. Vi räknade till tre och släppte våra ballonger, eller våra ”bördor”. När vi tittade upp och såg våra bördor glida iväg, hördes ett ljudligt ”aaahh”. Det var enkelt att släppa iväg ballongen, men det gav oss en förunderlig påminnelse om den obeskrivliga glädje som kommer av att se uppåt och tänka på Kristus.

Till skillnad mot att släppa en heliumballong är det inte en engångsföreteelse att andligen se uppåt. Vi lär oss av sakramentsbönen att vi alltid ska minnas honom och hålla hans bud, så att vi kan ha hans Ande hos oss till vägledning varje dag.⁸

När Israels barn vandrade i ödemarken vägledde Herren dem varje dag på färden när de vände sig till honom för att få ledning. I Andra Moseboken läser vi: ”HERREN gick framför dem, om dagen i en molnstod för att visa dem vägen och om natten i en eldstod för att ge dem ljus.”⁹ Han ledde dem ständigt, och jag vittnar ödmjukt för er att Herren kan göra detsamma för oss.

Så hur leder han oss idag? Genom profeter, apostlar och prästadömsledare och genom känslor som kommer till oss efter att vi har utgjutit vårt hjärta och vår själ till vår himmelske Fader i bön. Han leder oss när vi försakar de världsliga tingen, omvänder oss och förändras. Han leder oss när vi håller hans bud och försöker vara mer lika honom. Och han leder oss genom den Helige Anden.¹⁰

För att kunna bli vägledd på livets färd och ständigt ha den Helige Andens sällskap, måste vi ha ett ”öra som hör” och ett ”öga som ser”, båda riktade uppåt.¹¹ Vi måste följa den vägledning vi får. Vi måste se uppåt och ta klivet uppåt. Och när vi gör det vet jag att vi känner oss uppåt, för Gud vill att vi ska vara lyckliga.

Vi är vår himmelske Faders barn. Han vill vara en del av våra liv så att han kan välsigna oss och hjälpa oss. Han kan hela våra sår, torka våra tårar och hjälpa oss på vår väg tillbaka till hans närhet. När vi riktar blicken mot honom leder han oss.

Jag bär vittnesbörd om att våra synder blir förlåtna och våra bördor lättade när vi riktar blicken mot Kristus. ”Låt oss då komma ihåg honom … och inte hänga med huvudet”¹³, för, som president Monson sade, ”det är bättre att se uppåt”.

Jag vittnar om att Jesus är vår frälsare och återlösare, i Jesu Kristi namn, amen.