Förberedelse inom prästadömet: ”Jag behöver din hjälp”

Mina kära bröder, det är en glädje för mig att få vara med er på det här världsomfattande mötet för Guds prästadöme. Ikväll ska jag tala om förberedelse inom prästadömet, både vår egen och den vi ger för att hjälpa andra förbereda sig.

De flesta av oss undrar säkert ibland: ”Är jag förberedd för det här uppdraget i prästadömet?” Mitt svar är: ”Ja, du har blivit förberedd.” Min avsikt idag är att hjälpa dig känna igen den förberedelsen och hämta mod från den.

Som ni vet kallas aronska prästadömet för det förberedande prästadömet. Den stora majoriteten av dem som bär aronska prästadömet är unga diakoner, lärare och präster mellan 12 och 19 år.

Vi kanske tror att förberedelsen inom prästadömet sker under åren i aronska prästadömet. Men vår himmelske Fader har förberett oss sedan vi undervisades vid hans fötter, i hans rike innan vi föddes. Han förbereder oss ikväll. Och han fortsätter att förbereda oss så länge som vi låter honom göra det.

Ändamålet med all förberedelse inom prästadömet, i föruttillvaron och i det här livet, är att göra oss och dem vi tjänar i hans ställe värdiga det eviga livet. Några av de första lektionerna i det förjordiska livet omfattade säkerligen frälsningsplanen, med Jesus Kristus och hans försoning i centrum. Vi fick inte bara undervisning om planen, vi satt också i råd där vi valde den.

Eftersom en glömskans slöja drogs över vårt sinne när vi föddes, har vi behövt finna ett sätt att i det här livet åter lära oss det vi en gång visste och försvarade. En del av förberedelsen i det här livet har varit att finna den dyrbara sanningen för att åter förpliktiga oss till den genom förbund. Det har krävt tro, ödmjukhet och mod av oss, förutom hjälp från människor som funnit sanningen och sedan delat den med oss.

Det kan ha varit föräldrar, missionärer eller vänner. Men den hjälpen var en del av vår förberedelse. Vår förberedelse inom prästadömet omfattar alltid andra som redan blivit förberedda, som ger oss möjligheten att ta emot evangeliet och sedan välja att hålla förbunden för att inplantera dem i vårt hjärta. För att vi ska kvalificera oss för evigt liv måste vårt tjänande i det här livet omfatta att vi arbetar av allt vårt hjärta, all vår förmåga, allt vårt förstånd och all vår styrka för att förbereda andra på att återvända till Gud med oss.

Så en del av förberedelsen inom prästadömet vi får i det här livet består av tillfällen att tjäna och undervisa andra. Det kan inbegripa att vara lärare i kyrkan, en klok och kärleksfull far, medlem i ett kvorum och missionär för Herren Jesus Kristus. Herren ger oss möjligheter, men om vi är förberedda eller ej beror på oss. Min avsikt i kväll är att nämna några av de viktiga val som är nödvändiga för att vi ska lyckas förbereda oss inom prästadömet.

Goda val av både personen som undervisar och den som blir undervisad beror på en viss insikt om hur Herren förbereder sina prästadömstjänare.

Först kallar han människor, unga och gamla, som kanske i världens ögon och i sina egna ögon verkar svaga och ringa. Herren kan vända de här synbara bristerna till styrka. Det påverkar hur en vis ledare väljer vem han ska utbilda och sättet han gör det på. Och det kan påverka hur prästadömsbäraren tar emot de utvecklingsmöjligheter han erbjuds.

Låt oss se på några exempel. Jag var en oerfaren präst i en stor församling. Min biskop ringde mig en söndagseftermiddag. När jag svarade, sade han: ”Har du tid att gå ut med mig? Jag behöver din hjälp.” Den enda förklaringen han gav var att han ville att jag skulle följa med som hans kamrat för att besöka en kvinna som jag inte kände, som var utan mat och behövde lära sig handha sin ekonomi bättre.

Jag vet att han hade två erfarna rådgivare i sitt biskopsråd. Båda var mogna män med stor erfarenhet. En rådgivare hade ett stort företag och blev senare missionspresident och generalauktoritet. Den andre rådgivaren var en framstående domare i staden.

Jag var biskopens nyligen kallade förste assistent i prästernas kvorum. Han visste att jag förstod mycket lite om välfärdsprinciper. Jag visste ännu mindre om ekonomi. Jag hade aldrig skrivit en check, hade inget bankkonto och hade inte ens sett en personlig budget. Men trots min oerfarenhet kände jag att han var helt allvarlig när han sade: ”Jag behöver din hjälp.”

Jag har förstått vad den inspirerade biskopen menade. Han såg i mig en gyllene möjlighet att förbereda en prästadömsbärare. Jag är säker på att han inte i den outbildade pojken såg en blivande medlem i presiderande biskopsrådet. Men han behandlade mig den dagen och alla dagar jag kände honom genom åren som ett lovande förberedelseprojekt.

Han verkade tycka om det, men det innebar arbete för honom. När han skjutsade hem mig sedan vi besökt den behövande änkan parkerade han bilen. Han öppnade sina väl använda och flitigt markerade skrifter. Och han gav mig en vänlig tillrättavisning. Han sade till mig att jag behövde studera skrifterna mera och lära mig mera. Men han måste ha sett att jag var svag och ringa nog att vara läraktig. Än i dag minns jag det han lärde mig den eftermiddagen. Men det som är än viktigare är att jag minns hur säker han var på att jag kunde lära mig och bli bättre — och att jag skulle bli bättre.

Han såg bortom den jag var då till de möjligheter som finns inom den som känner sig svag och ringa nog att vilja ha Herrens hjälp och att tro på att den ska komma.

Biskopar, missionspresidenter och fäder kan välja att ta till vara på de här möjligheterna. Jag såg det hända nyligen under ett fastemöte när en kvorumpresident för diakonerna bar sitt vittnesbörd. Han skulle snart bli lärare och lämna sina kvorummedlemmar bakom sig.

Han vittnade med stor känsla om hur medlemmarna i hans kvorum hade växt i godhet och kraft. Jag har aldrig hört någon lovorda en organisation på ett bättre sätt än han gjorde. Han lovordade deras tjänande. Och så sade han att han visste att han hade kunnat hjälpa de nya diakonerna när de kände sig överväldigade tack vare att han hade känt sig överväldigad när han kom in i prästadömet.

Eftersom han känt sig svag hade han lärt sig att vara mer tålmodig, mer förstående, och hade därför blivit bättre på att stärka och tjäna andra. Jag tyckte att det verkade som om han under sina två år i aronska prästadömet hade blivit erfaren och klok. Han hade förstått att han hade fått hjälp som kvorumpresident av ett klart och tydligt minne av sina egna behov när han var två år yngre. Hans och våra problem som framtida ledare uppstår när sådana minnen bleknar och tynar bort med tiden och våra framgångar.

Paulus måste ha förutsett den faran i rådet till sin yngre kamrat i prästadömet, Timoteus. Han uppmuntrade och undervisade honom i hans förberedelse inom prästadömet och i hans arbete att hjälpa Herren förbereda andra.

Lyssna på vad Paulus säger till Timoteus, sin yngre kamrat:

”Ingen får förakta dig för att du är ung, utan var ett föredöme för de troende i ord och gärning, i kärlek, trohet och renhet.

Fortsätt att föreläsa Skriften och att förmana och undervisa tills jag kommer.

Försumma inte nådegåvan i dig, den som du fick genom profetord, när de äldste lade händerna på dig …

Ge akt på dig själv och på din undervisning,¹ och håll troget ut med den. När du gör det, frälser du både dig själv och dem som lyssnar på dig.”²

Paulus gav goda råd till oss alla. Oroa dig inte över hur oerfaren du är, eller tror att du är, utan tänk på det som du med Herrens hjälp kan bli.

Läran som Paulus uppmanar oss i vår förberedelse inom prästadömet är att mätta oss med Kristi ord och därigenom kvalificera oss för att ta emot den Helige Anden. Då kan vi veta det som Herren vill att vi ska göra i vårt tjänande och få mod att göra det, vilka svårigheter vi än ställs inför i framtiden.

Vi förbereds för ett tjänande inom prästadömet som blir en allt större utmaning med tiden. Våra muskler och vår hjärna åldras till exempel i samma takt som vi. Vår förmåga att lära och komma ihåg det vi läst minskar. Att ge det slags tjänande inom prästadömet som Herren förväntar sig av oss kräver mer och mer självdisciplin för varje dag som går. Vi kan förbereda oss för den prövningen genom att bygga upp vår tro genom tjänande allt eftersom.

Herren har gett oss möjlighet att förbereda oss genom det han har kallat ”den ed och det förbund som tillhör prästadömet”³.

Det är ett förbund som vi sluter med Gud om att hålla alla hans bud och tjäna på det sätt han skulle göra om han själv var här. När vi lever efter den normen efter bästa förmåga bygger vi upp den styrka vi behöver för att hålla ut till änden.

Stora prästadömslärare har visat mig hur man bygger en sådan styrka: Det gör man genom att skaffa sig vanan att fortsätta arbeta fast trötthet och rädsla kan få en att vilja sluta. Herrens stora lärare har visat mig att andlig uthållighet kommer av att fortsätta arbeta bortom den gräns där andra skulle ha tagit rast.

Ni stora prästadömsledare som har byggt upp den andliga styrkan i er ungdom äger fortfarande den när er fysiska styrka avtar.

Min yngre bror befann sig i en liten stad i Utah på affärsresa. Då ringde president Spencer W. Kimball till hans hotell. Det var sent på kvällen och min bror hade haft en hård arbetsdag. Det hade säkert president Spencer W. Kimball också, som började telefonsamtalet så här: Han sade: ”Jag hörde att du var i stan. Jag vet att det är sent och du har kanske gått till sängs, men kan du hjälpa mig? Jag behöver dig som min kamrat för att inspektera alla våra kapell i staden.” Min bror följde med honom den kvällen, utan kunskap om kapellunderhåll, eller något annat som hade med kapell att göra, och utan att veta varför president Kimball ville göra en sådan sak efter sin långa arbetsdag eller varför han alls behövde hjälp.

Många år senare fick jag ett liknande telefonsamtal sent en kväll på ett hotell i Japan. Jag var då kyrkans nya utbildningschef. Jag visste att president Gordon B. Hinckley bodde i ett rum på samma hotell under sitt eget uppdrag i Japan. Jag svarade i telefonen strax efter att ha gått till sängs, uttröttad efter att ha gjort allt jag kände att jag orkade med.

President Hinckley frågade med sin trevliga röst: ”Varför ligger du och sover när jag är här och läser ett manuskript som vi ombetts granska?” Så jag steg upp och gav mig i kast med arbetet fastän jag visste att president Hinckley kunde ge en bättre recension av ett manuskript än jag kunde. Men på något sätt fick han mig att känna att han behövde min hjälp.

President Thomas S. Monson frågar i slutet av nästan alla möten sekreteraren till första presidentskapet: ”Ligger jag efter med någonting?” Och han ler alltid när han får svaret: ”Nej, president Monson, det gör du inte.” President Monsons belåtna leende sänder mig ett budskap. Det får mig att tänka: ”Finns det något mer som jag kan göra i mina uppdrag?” Och så går jag tillbaka till mitt kontor för att arbeta.

Stora lärare har visat mig hur jag ska förbereda mig för att hålla eden och förbundet när tiden och åldern gör det svårare. De har visat och lärt mig hur jag ska disciplinera mig till att arbeta hårdare än jag trodde att jag kunde medan jag fortfarande har hälsa och styrka.

Jag kan inte vara en fullkomlig tjänare hela tiden, men jag kan arbeta hårdare än jag tror att jag kan. Om jag skaffar mig den vanan tidigt är jag beredd när prövningarna kommer. Du och jag kan vara förberedda med styrkan att hålla vår ed och vårt förbund genom de prövningar som säkerligen kommer när vi närmar oss slutet av livet.

Jag såg bevis på det under ett möte för kyrkans utbildningsråd. President Spencer W. Kimball hade då tjänat i åratal trots hälsoproblem som skulle ha fått Job att häpna. Han var ordförande för mötet den morgonen.

Plötsligt avbröt han sig. Han sjönk ihop i stolen. Han blundade. Huvudet sjönk ner mot bröstet. Jag satt bredvid honom. Äldste Holland satt närmast oss. Vi två reste oss för att hjälpa honom. Oerfarna som vi var i hur man hanterar nödsituationer beslöt vi oss för att bära honom, med stol och allt, till hans närliggande kontor.

Han blev vår lärare i en stund av djupaste nöd. Vi hjälptes åt att lyfta stolen och gick ut ur mötesrummet och ut i hallen i kyrkans administrationsbyggnad. Han öppnade ögonen halvvägs, fortfarande omtumlad och sade: ”Åh, var försiktiga. Gör inte illa ryggen.” När vi närmade oss hans kontor, sade han: ”Det känns förfärligt att jag avbröt mötet.” Några minuter efter att vi burit in honom på kontoret visste vi fortfarande inte vad han led av, men han såg upp på oss och sade: ”Tror ni inte ni borde gå tillbaka till mötet?”

Vi lämnade honom och skyndade oss tillbaka. Vi visste att det av någon anledning var viktigt för Herren att vi var där. President Kimball hade sedan barndomen ansträngt sig bortom sin uthållighetsgräns för att tjäna och älska Herren. Det var en vana så inrotad att den fanns där när han behövde den. Han var förberedd. Och därför kunde han lära och visa oss hur man förbereder sig att hålla eden och förbundet: genom ständig förberedelse under årens lopp och genom att använda all vår styrka i det som kan tyckas vara små uppdrag med obetydliga följder.

Min bön är att vi må hålla våra prästadömsförbund så att vi kvalificerar oss och dem som vi kallas att undervisa för evigt liv. Jag lovar dig att om du gör allt du kan så ökar Gud din styrka och din visdom. Han härdar dig. Jag lovar dig att de som du undervisar och är ett exempel för kommer att lovorda dig på samma sätt som jag denna dag har lovordat de stora lärare jag har känt.

Jag vittnar om att Gud Fadern lever och älskar dig. Han känner dig. Han och hans uppståndne och förhärligade Son Jesus Kristus visade sig för en oerfaren pojke, Joseph Smith. De anförtrodde honom återställelsen av evangeliets fullhet och den sanna kyrkan. De uppmuntrade honom när han behövde det. De lät honom uppleva kärleksfull tuktan när det skulle få honom att gå ner på knä för att bli upplyft. De förberedde honom och de förbereder oss för styrkan att fortsätta arbeta mot den celestiala härligheten som är målet och orsaken till allt tjänande inom prästadömet.

Jag välsignar er att ni må känna igen de härliga möjligheter Gud har gett er genom att kalla och förbereda er till att tjäna honom och till att tjäna andra. I vår kärleksfulle ledares och lärares Jesu Kristi namn, amen.