Stå på heliga platser

Mina älskade bröder och systrar, vi har fått höra utmärkta budskap den här morgonen och jag lovordar var och en som har deltagit. Vi är särskilt glada att ha äldste Robert D. Hales med oss igen, och att han mår bättre. Vi älskar dig, Bob.

När jag har begrundat vad jag ska säga till er den här morgonen har jag känt mig manad att framföra vissa tankar och känslor som jag anser vara relevanta och i tiden. Jag ber att jag ska bli vägledd i det jag säger.

Jag har levt på den här jorden i 84 år nu. För att ge lite perspektiv så föddes jag samma år som Charles Lindbergh för första gången flög från New York till Paris i ett enmotorigt, ensitsigt monoplan.Mycket har förändrats under de 84 år som gått sedan dess. Människan har för länge sedan åkt till månen och tillbaka. Ja, gårdagens science fiction har blivit dagens verklighet. Och den verkligheten, tack vare vår tids teknik, förändras så snabbt att vi nätt och jämnt hinner med — om vi gör det alls. För de av oss som minns telefoner med nummerskiva och manuella skrivmaskiner är dagens teknik mer än förunderlig.

Något annat som har ändrats i rask takt är samhällets moraliska kompass. Handlingar som en gång ansågs olämpliga och omoraliska tolereras numera och ses dessutom av väldigt många som acceptabla.

Jag läste nyligen i Wall Street Journal en artikel av Jonathan Sacks, Storbritanniens överrabbin. Han skriver bland annat: ”I praktiskt taget alla samhällen i västvärlden inträffade på 1960-talet en moralisk revolution, man övergav hela den traditionella etiken i fråga om självbehärskning. Allt vi behöver, sjöng Beatles, är kärlek. De judisk-kristna morallagarna övergavs. I deras ställe kom [talesättet]: Gör det som fungerar för dig. De tio budorden skrevs om till de tio kreativa förslagen.”

Rabbi Sacks fortsätter sorgset:

”Vi har slösat bort vårt moraliska kapital lika vårdslöst som vi har slösat bort vårt ekonomiska kapital …

I stora delar av [världen] är religion något förlegat och det finns inget motstånd mot en kultur som uppmanar till att köpa, spendera och visa upp sig, ”för det är du värd”. Budskapet är att moral är passé, samvete är bara något för mjukisar och det överallt rådande budordet är: ’Du skall icke bli upptäckt.’”¹

Mina bröder och systrar, det här beskriver tråkigt nog mycket av världen omkring oss. Vrider vi händerna i förtvivlan och undrar hur vi ska överleva i en sådan värld? Nej. Vi har ju Jesu Kristi evangelium och vi vet att moral inte är passé, att vårt samvete finns där för att vägleda oss och att vi är ansvariga för våra handlingar.

Världen må ha förändrats, men Guds lagar förblir desamma. De har inte ändrats. De kommer inte att ändras. De tio budorden är vad de är — bud. De är inga förslag. De är lika nödvändiga idag som de var när Gud gav dem till Israels barn. Om vi bara lyssnar så hör vi ekot av Guds röst som talar till oss här och nu:

”Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig.

Du skall inte göra dig någon bildstod …

Du skall inte missbruka HERRENS, din Guds, namn …

Tänk på sabbatsdagen så att du helgar den …

Hedra din far och din mor …

Du skall inte mörda.

Du skall inte begå äktenskapsbrott.

Du skall inte stjäla.

Du skall inte bära falskt vittnesbörd …

Du skall inte ha begär.”²

Våra normer är oåterkalleliga. De är inte förhandlingsbara. De finns inte bara i de tio budorden utan också i Bergspredikan, som Frälsaren gav till oss när han vandrade på jorden. De finns i alla hans lärdomar. De finns i nutida uppenbarelsers ord.

Vår Fader i himlen är densamme igår, idag och i evighet. Profeten Mormon säger oss att Gud är ”oföränderlig från all evighet till all evighet”³. I den här världen där nästan allt tycks föränderligt är hans beständighet något vi kan lita på, ett ankare att hålla fast vid och känna trygghet med, så att vi inte sveps bort till okända vatten.

Det kan ibland verka som om de som är ute i världen har mycket roligare än ni har. Några av er kanske känner sig begränsade av de normer som vi i kyrkan följer. Mina bröder och systrar, jag förkunnar emellertid att det inte finns något som kan ge större glädje i livet eller större frid i själen än Anden som kan komma till oss när vi följer Frälsaren och håller buden. Anden kan inte vara närvarande vid de slags aktiviteter som så många i världen deltar i. Aposteln Paulus förkunnade sanningen: ”En oandlig människa tar inte emot det som tillhör Guds Ande. Det är dårskap för henne, och hon kan inte förstå det, eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt.”⁴ Begreppet oandlig människa kan beskriva vem som helst av oss om vi tillåter oss att vara det.

Vi måste vara på vår vakt i en värld som fjärmat sig så långt från det som är andligt. Det är nödvändigt att vi förkastar allt som inte stämmer med våra normer, och därmed vägrar avstå från det vi önskar oss mest: evigt liv i Guds rike. Stormarna slår ändå mot vår dörr emellanåt, för de är en oundviklig del av vår jordiska erfarenhet. Men vi är långt bättre rustade att hantera dem, att lära av dem och att övervinna dem om vi har evangeliet i centrum och Frälsarens kärlek i hjärtat. Profeten Jesaja förkunnade: ”Rättfärdighetens frukt skall vara frid, och rättfärdighetens vinning vara ro och trygghet till evig tid.”⁵

För att kunna vara i världen men inte av världen är det nödvändigt att vi samtalar med vår himmelske Fader genom bön. Han vill att vi gör det. Han besvarar våra böner. Frälsaren uppmanade oss, som det står i Tredje Nephi, kapitel 18: ”Ni måste alltid vaka och be så att ni inte faller i frestelse, ty Satan önskar få er …

Därför måste ni alltid be till Fadern i mitt namn.

Och vad ni än ber Fadern om i mitt namn, som är rätt, med tro på att ni skall få, se, det skall bli er givet.”⁶

Jag fick mitt vittnesbörd om bönens kraft när jag var omkring tolv år. Jag hade arbetat hårt för att tjäna lite pengar och lyckats spara fem dollar. Det här var under den stora depressionen, när fem dollar var en avsevärd summa pengar — särskilt för en tolvårig pojke. Jag gav alla mynten, som tillsammans blev fem dollar, till far, och han gav mig en femdollarssedel i stället. Det var något särskilt jag hade tänkt köpa för de där fem dollarna, men efter alla dessa år minns jag inte vad det var. Jag minns bara hur viktiga de där pengarna var för mig.

På den tiden hade vi ingen tvättmaskin, så min mor brukade skicka tvätten till en tvättinrättning varje vecka. Efter några dagar kom ett lass av vad vi kallade ”våt tvätt” tillbaka och mor hängde kläderna på klädstrecket bakom huset för att torka.

Jag hade stoppat min femdollarsedel i fickan på mina jeans. Som ni säkert redan gissat skickades jeansen till tvättinrättningen med pengarna kvar i fickan. När jag insåg vad som hade hänt blev jag utom mig av oro. Jag visste att fickorna alltid genomsöktes i tvättinrättningen före tvätten. Om pengarna inte upptäcktes och togs om hand då, var det nästan helt säkert att pengarna skulle åka ur fickan under tvätten och sedan plockas upp av någon anställd som inte hade en aning om vem pengarna skulle lämnas tillbaka till, om han nu ville lämna tillbaka dem. Chansen att jag skulle få tillbaka mina fem dollar var ytterst liten — något som min kära mor påpekade när jag berättade för henne att jag hade lämnat kvar pengarna i fickan.

Jag ville ha de där pengarna. Jag behövde pengarna. Jag hade arbetat mycket hårt för att tjäna ihop de där pengarna. Jag insåg att det bara fanns en sak jag kunde göra. I min desperation vände jag mig till min Fader i himlen och vädjade till honom att på något sätt bevara pengarna i fickan tills tvätten kom tillbaka.

Två långa dagar senare, när jag visste att det snart var dags för bilen att komma med vår tvätt, satt jag vid fönstret och väntade. När bilen körde in mot kanten bultade hjärtat hårt. Så fort de våta kläderna var inne i huset tog jag jeansen och sprang till mitt sovrum. Jag stack mina skakande händer ner i fickan. När jag inte hittade något med en gång trodde jag att allt var förlorat. Men så rörde fingrarna vid den våta femdollarssedeln. När jag drog upp den ur fickan var jag oerhört lättad. Jag bad en innerlig bön av tacksamhet till min Fader i himlen, för jag visste att han hade besvarat min bön.

Sedan den dagen för länge sedan har jag fått oräkneliga böner besvarade. Inte en dag har gått utan att jag har samtalat med min Fader i himlen genom bön. Det är en relation jag värderar högt — en som jag bokstavligen vore förlorad utan. Om du inte har en sådan relation till din Fader i himlen så uppmanar jag dig att arbeta mot det målet. När du gör det har du rätt till hans inspiration och vägledning i livet — något som är nödvändigt för var och en av oss om vi ska överleva andligen under vår resa här på jorden. Sådan inspiration och vägledning är gåvor som han gärna ger oss om vi bara söker dem. Vilka skatter de är!

Jag känner mig alltid ödmjuk och tacksam när min himmelske Fader talar till mig genom sin inspiration. Jag har lärt mig känna igen den, lita på den och följa den. Gång på gång har jag tagit emot sådan inspiration. En ganska dramatisk händelse ägde rum i augusti 1987 under invigningen av templet i Frankfurt. President Ezra Taft Benson hade varit med oss de två första dagarna av invigningen men hade återvänt hem, så jag fick tillfälle att leda de återstående sessionerna.

På lördagen hade vi en session för de holländska medlemmarna som ingick i Frankfurts tempeldistrikt. Jag var väl bekant med en av våra enastående ledare från Nederländerna, broder Peter Mourik. Strax före sessionen fick jag en stark känsla av att broder Mourik skulle kallas att tala till de holländska medlemmarna under sessionen, och att han dessutom skulle vara förste talare. Jag hade inte sett honom i templet den morgonen så jag skickade en lapp till äldste Carlos E. Asay, vår områdespresident, och frågade om Peter Mourik var med på sessionen. Just innan jag ställde mig för att inleda sessionen fick jag ett meddelande tillbaka från äldste Asay om att broder Mourik inte var närvarande, att han var upptagen på annat håll och att han planerade att närvara vid invigningssessionen i templet påföljande dag med militärstavarna.

När jag stod vid talarstolen för att hälsa alla välkomna och presentera programmet, fick jag återigen en tydlig känsla av att jag skulle annonsera Peter Mourik som förste talare.Det gick emot alla mina instinkter eftersom jag just hade hört från äldste Asay att broder Mourik definitivt inte var i templet. Jag litade emellertid på inspirationen. Jag presenterade körsången, bönen och sade sedan att vår förste talare var broder Peter Mourik.

När jag gick tillbaka till min plats tittade jag bort mot äldste Asay som såg orolig ut. Han berättade senare att när jag hade presenterat broder Mourik som förste talare så trodde han inte sina öron.Han visste ju att jag hade fått hans meddelande och att jag hade läst det, och han kunde inte förstå varför jag sedan presenterade broder Mourik som talare när jag visste att han inte var i templet.

Medan allt det här pågick var Peter Mourik på ett möte i områdeskontoret på Porthstrasse. Under mötet vände han sig plötsligt mot äldste Thomas A. Hawkes, som då var regionrepresentant, och frågade: ”Hur snabbt kan du köra mig till templet?”

Äldste Hawkes, som var känd för att köra ganska fort med sin sportbil, svarade: ”Jag kan köra dig dit på tio minuter! Men varför behöver du åka till templet?”

Broder Mourik erkände att han inte visste varför han behövde åka till templet men att han visste att han måste åka dit. De gav sig genast av mot templet.

Under den vackra körsången tittade jag mig omkring och tänkte att jag när som helst skulle få syn på Peter Mourik. Det gjorde jag inte. Men märkligt nog kände jag ingen oro. Jag kände en mild, omisskännlig försäkran om att allt skulle gå bra.

Broder Mourik kom in genom templets ytterdörr just när inledningsbönen avslutades, och han visste fortfarande inte varför han var där. Medan han skyndade längs korridoren såg han min bild på skärmen och hörde mig säga: ”Vi får nu höra från broder Peter Mourik.”

Till äldste Asays stora förvåning kom Peter Mourik genast in i rummet och tog plats på förhöjningen.

Efter sessionen pratade broder Mourik och jag om vad som hade hänt före hans tal. Jag har funderat över inspirationen som kom den dagen, inte bara till mig utan också till Peter Mourik. Den märkliga upplevelsen har tydligt vittnat för mig om vikten av att vi är värdiga att ta emot sådan inspiration, och att vi sedan litar på den — och följer den — när den kommer. Jag vet utan minsta tvekan att Herren ville att de som var på den sessionen när templet i Frankfurt invigdes skulle få lyssna till ett kraftfullt, rörande vittnesbörd av hans tjänare broder Peter Mourik.

Mina älskade bröder och systrar, kommunikationen med vår Fader i himlen — inklusive våra böner till honom och hans inspiration till oss — är nödvändig för att vi ska kunna rida ut livets stormar och prövningar. Herren inbjuder oss: ”Närma er mig och jag skall närma mig er, sök mig flitigt och ni skall finna mig.”⁷ När vi gör det får vi känna hans Ande i vårt liv och det ger oss önskan och modet att stå fasta i rättfärdighet — att ”stå … på heliga platser och … inte rubbas”⁸.

När förändringens vindar blåser omkring oss och samhällets moraliska fibrer fortsätter att upplösas inför våra ögon, må vi då minnas Herrens dyrbara löften till dem som litar på honom: ”Frukta inte, ty jag är med dig, se dig inte ängsligt om, ty jag är din Gud. Jag styrker dig, jag hjälper dig, jag uppehåller dig med min rättfärdighets högra hand.”⁹

Vilket löfte! Att vi må få en sådan välsignelse är min innerliga bön, i vår Herres och Frälsares Jesu Kristi heliga namn, amen.