Sångerna de inte kunde sjunga

Många ställs inför svåra problem eller till och med tragedier under jordelivets resa. Över hela världen ser vi exempel på prövningar och svårigheter.¹ Vi blir djupt berörda när vi på teve ser bilder av död, akut lidande och förtvivlan. Vi ser hur japanerna kämpar hjältemodigt mot den förödelse som orsakats av en jordbävning och en tsunami. De outplånliga scener som utspelade sig vid ödeläggelsen av World Trade Center-tornen, som nyligen visades igen, var smärtsamma att återuppleva. Något rörs upp inom oss när vi blir medvetna om en sådan tragedi, särskilt då den drabbar oskyldiga människor.

Ibland är tragedier mycket personliga. En son eller dotter dör ung eller drabbas av en förödande sjukdom. En kärleksfull förälders liv utsläcks på grund av en tanklös handling eller olycka. Närhelst tragedin slår till sörjer vi och bemödar oss om att bära varandras bördor.² Vi sörjer över sådant som inte uppnås och sånger som inte blir sjungna.

En av de frågor som ledare i kyrkan oftast ställs inför är: Varför tillåter en rättvis Gud att tragedier drabbar människor, speciellt goda människor? Varför är de som är rättfärdiga och i Herrens tjänst inte skyddade från sådana händelser?

Vi har inte alla svar, men vi känner de viktiga principer som gör att vi kan möta tragedier med tro och vissheten om att en ljus framtid är utstakad för var och en av oss. Några av de allra viktigaste principerna är:

För det första: Vi har en Fader i himlen som känner och älskar oss personligen och fullkomligt förstår vårt lidande.

För det andra: Hans Son Jesus Kristus är vår Frälsare och Återlösare, vars försoning inte bara åstadkommer frälsning och upphöjelse, utan också ställer tillrätta livets alla orättvisor.

För det tredje: Faderns lycksalighetsplan för sina barn omfattar inte bara livet i föruttillvaron och på jorden utan också det eviga livet, samt en stor och underbar återförening med dem vi förlorat. Alla fel kommer att rättas till, och vi kommer att se fullkomligt klart, ur en felfri synvinkel och med förståelse.

Från det begränsade perspektivet hos dem som inte har kunskap, insikt om eller tro på vår Faders plan — som endast ser på världen genom jordelivets lins med dess krig, våld, sjukdomar och ondska — kan det här livet verka deprimerande, kaotiskt, orättvist och meningslöst. Ledare i kyrkan har jämfört detta perspektiv med någon som dyker upp mitt i ett framträdande med tre akter.³ De som inte känner till Faderns plan förstår inte vad som hände i den första akten, eller föruttillvaron och de avsikter som fastställdes där, och inte heller förstår de den förklaring och den upplösning som äger rum i den tredje akten, vilken är det strålande fullbordandet av Faderns plan.

Många inser inte att enligt Faderns kärleksfulla och omfattande plan finns det ingen som till sist bestraffas för att han eller hon varit missgynnad utan egen förskyllan.⁴

Om några månader är det hundra år sedan oceangångaren Titanics tragiska förlisning. De olyckliga omständigheterna kring denna förfärliga händelse har genljudit under hela det århundrade som gått sedan händelsen. De som främjade detta nya lyxfartyg, elva våningar högt och nästan tre fotbollsplaner långt,⁵ uttalade sig överdrivet och oberättigat om Titanics osårbarhet i vintriga vatten, fulla av isberg. Detta fartyg antogs vara osänkbart, men då det gled ner under den isiga Atlantens yta förlorade över femtonhundra själar livet.⁶

På många sätt är det sjunkande Titanic en metafor för livet och många av evangeliets principer. Det är ett utmärkt exempel på svårigheten att se på tillvaron endast genom jordelivets lins. Förlusten av liv var katastrofal, men berodde på en olycka. I och med två blodiga världskrig och när vi just passerat tioårsdagen av de två World Trade Center-tornens förstörelse, har vi i vår tid fått en inblick i det trauma, den smärta och de moraliska frågor vilka omger de händelser som kommer av att handlingsfrihet utövas på en ondskefullt sätt. Sviterna efter dessa tragedier är fruktansvärda för familjer, vänner och nationer, oavsett orsak.

När det gäller Titanic lärde man sig en del om faran med stolthet och att färdas över oroliga vatten och ”att Gud inte gör skillnad på människor”.⁷ De som var med kom från alla samhällsskikt. Några var rika och berömda, såsom John Jacob Astor, men där fanns också arbetare, immigranter, kvinnor, barn och besättningsmän.⁸

Det finns åtminstone två kopplingar mellan sista dagars heliga och Titanic. Båda illustrerar hur svårt det är att förstå prövningar, svårigheter och tragedier och båda ger oss insikt om hur vi kan bemöta dem. Den första är ett exempel på att uppskatta välsignelser vi får och utmaningar vi undviker. Den handlar om Alma Sonne, som senare verkade som generalauktoritet.⁹ Han var min stavspresident när jag föddes i Logan i Utah. Äldste Sonne intervjuade mig inför min mission. På den tiden intervjuades alla blivande missionärer av en generalauktoritet. Han hade stort inflytande på mitt liv.

När Alma var ung hade han en vän som hette Fred, som var mindre aktiv i kyrkan. De hade ett flertal samtal om att gå på mission, och till slut övertalade Alma Fred att förbereda sig och åka iväg. De kallades båda till den brittiska missionen. Mot slutet av missionstiden bokade äldste Sonne, som var missionens sekreterare, deras hemresa till Förenta Staterna. Han bokade överresan med Titanic åt sig själv, Fred och fyra andra missionärer som också hade avslutat sin mission.¹⁰

När det var dags för avresan var Fred försenad av någon anledning. Äldste Sonne avbokade alla sex platserna på det nya lyxfartygets jungfruresa och bokade överresan på ett fartyg som avseglade följande dag.¹¹ De fyra missionärerna som hade glatt sig åt att resa med Titanic uttryckte sin besvikelse. Äldste Sonnes svar var som hämtat från berättelsen om Josef och hans bröder i Egypten, som nedtecknats i Första Moseboken: ”Hur skulle vi kunna resa hem till våra familjer utan att ha pojken med oss?”¹² Han förklarade för sina kamrater att de hade kommit till England tillsammans och att de borde återvända tillsammans. Äldste Sonne fick senare veta att Titanic hade sjunkit och sade tacksamt till sin vän Fred: ”Du räddade mitt liv.” Fred svarade: ”Nej, genom att se till att jag kom iväg på denna mission räddade du mitt liv.”¹³ Alla missionärerna tackade Herren för att han bevarat dem.¹⁴

Ibland, som i fallet med äldste Sonne och hans missionärskamrater, får de som är trofasta stora välsignelser. Vi bör vara tacksamma för den innerliga barmhärtighet vi får ta del av i livet.¹⁵ Vi är omedvetna om många välsignelser som vi får dag för dag. Det är av yttersta vikt att vi har en anda av tacksamhet i hjärtat.¹⁶

Skrifterna är tydliga: Den som är rättfärdig, följer Frälsaren och håller hans bud har framgång i landet.¹⁷ En viktig beståndsdel i att ha framgång är att ha Anden med sig.

Rättfärdighet, bön och trofasthet resulterar emellertid inte alltid i lyckliga slut under jordelivet. Många får vara med om svåra prövningar. När sådant sker är det behagligt för Gud att vi utövar tro och söker prästadömets välsignelser. Herren har förkunnat: ”Och kyrkans äldster, två eller flera, skall tillkallas och skall be för och lägga sina händer på dem i mitt namn, och om de dör skall de dö för mig, och om de lever skall de leva för mig.”¹⁸

Det är belysande att den andra kopplingen mellan sista dagars heliga och Titanic inte fick ett lyckligt slut här på jorden. Irene Corbett var trettio år gammal. Hon var en ung hustru och mor från Provo i Utah. Hon hade betydande talanger som artist och musiker. Hon var även lärare och sjuksköterska. Hon hade av medicinsk expertis i Provo övertalats att gå en sex månaders kursi London för att läsa till barnmorska. Hon hade en stark önskan om att få göra gott i världen. Hon var omsorgsfull, tankfull, benägen till bön och modig. En av anledningarna till att hon valde att återvända till USA med Titanic var att hon trodde att missionärerna skulle resa med henne och att det skulle innebära extra trygghet. Irene var en av de få kvinnor som inte överlevde den fruktansvärda tragedin. De flesta kvinnor och barn sattes i livbåtar och räddades till slut. Det fanns inte tillräckligt med livbåtar till alla. Men man tror att hon inte bordade någon livbåt för att hon med sin specialistutbildning tog hand om passagerare som sakdats i kollisionen med isberget.¹⁹

Det finns många olika slags utmaningar. Vissa ger oss nödvändiga erfarenheter. Negativa resultat under jordelivet är inte tecken på bristande tro eller på ofullkomlighet i vår himmelske Faders övergripande plan. Luttringens ugn är verklig, och de karaktärsegenskaper och den rättfärdighet som skapas i smärtans ugn förädlar och renar oss, och förbereder oss för att möta Gud.

När profeten Joseph Smith satt fängslad i fängelset i Liberty, förkunnade Herren för honom att en mängd plågor kan drabba mänskligheten. Frälsaren sade bland annat: ”Om du kastas i djupet, om höga vågor sammansvärjer sig mot dig, om våldsamma vindar blir dina fiender … och alla elementen förenar sig för att spärra din väg … [skall] allt detta … ge dig erfarenhet och tjäna dig till godo.”²⁰ Frälsaren avslutade sin undervisning med orden: ”Dina dagar är kända och dina år skall inte bli förkortade. Frukta därför inte … ty Gud skall vara med dig i evigheters evighet.”²¹

En del utmaningar är resultatet av andras handlingsfrihet. Handlingsfriheten är nödvändig för andlig tillväxt och utveckling. Onda gärningar är en av handlingsfrihetens följder. Överbefälhavare Moroni förklarade denna mycket viktiga lärosats: ”Ty Herren tillåter att rättfärdiga dräps, för att hans rättvisa och dom skall kunna drabba de ogudaktiga.” Han gjorde det klart att de rättfärdiga inte går förlorade, utan att ”de går in i Herrens, sin Guds, vila”.²² De ogudaktiga kommer att hållas ansvariga för de grymheter de begår.²³

Några utmaningar är en följd av olydnad mot Guds lagar. De hälsoproblem som uppstår på grund av rökning, alkohol- och drogmissbruk är alarmerande. Antalet fängelsevistelser till följd av alkohol- och drogrelaterade brott är också mycket högt.²⁴

Det sker också ett betydande antal skilsmässor till följd av otrohet. Många av dessa prövningar och svårigheter hade kunnat undvikas genom lydnad mot Guds lagar.²⁵

Min älskade missionspresident, äldste Marion D. Hanks (som gick bort i augusti), bad oss missionärer att lära oss ett uttalande utantill för att kunna övervinna svårigheterna i livet: ”Det finns ingen tillfällighet, inget öde, ingen bestämmelse som kan kringgå eller hindra eller kontrollera den fast beslutna själens starka föresats.”²⁶

Han medgav att detta inte gäller alla de svårigheter vi möter, men att det stämmer när det gäller andliga ting. Jag har uppskattat detta råd i mitt liv.

En av orsakerna till den fruktansvärda förlusten av liv med Titanic var att det inte fanns tillräckligt med livbåtar. Oavsett vilka prövningar vi möter i det här livet så förser Frälsarens försoning oss alla med livbåtar. De som tycker att prövningarna de möter är orättvisa ska veta att försoningen ställer tillrätta alla livets orättvisor.²⁷

En alldeles speciell utmaning för dem som förlorat närstående är att undvika att älta de möjligheter som gått förlorade i detta liv. Ofta har de som dör tidigt visat prov på enastående förmåga, intressen och talanger. Med vårt begränsade förstånd sörjer vi det som inte uppnås och de sånger som inte blir sjungna. Det har beskrivits som att dö medan man fortfarande har musiken inom sig. Musiken är i detta fall en symbol för alla slags ouppnådda möjligheter. Ibland har människor förberett sig grundligt men får inte möjlighet att framträda i dödligheten.²⁸ En av de mest citerade klassiska dikterna av Thomas Gray begrundar man dessa förlorade möjligheter:

Den förlorade möjligheten kan röra familj, yrke, talanger, upplevelser eller annat. Alla dessa berövades i syster Corbetts fall. Det fanns sånger hon inte sjöng och förmågor hon aldrig utvecklade under jordelivet. Men om vi ser genom evangeliets stora och klara lins i stället för genom jordelivets begränsade lins, ser vi den stora eviga belöning som utlovats av en kärleksfull Fader i hans plan. Som aposteln Paulus lärde: ”Vad ögat inte har sett och örat inte hört och människohjärtat inte kunnat ana, vad Gud har berett åt dem som älskar honom.”³⁰ En rad från en älskad psalm ger oss lättnad, tröst och den klara linsen: ”Och Jesus lyssnar och hör sångerna jag inte kunde sjunga.”³¹

Frälsaren sade: ”Låt därför era hjärtan bli tröstade … Var stilla och vet att jag är Gud.”³² Vi har hans löfte att vi med våra barn kommer att sjunga ”sånger av evig glädje”.³³ I Jesu Kristi, vår Frälsares namn, amen.