Att vänta på Herren: Ske din vilja

Denna sabbatsmorgon uttrycker vi vår tacksamhet för och vittnar om att vår Frälsare lever. Hans evangelium har återställts genom profeten Joseph Smith. Mormons bok är sann. Vi leds av en levande profet idag, president Thomas S. Monson. Framför allt vittnar vi högtidligt om Jesu Kristi försoning och de eviga välsignelser som flödar därur.

Under de senaste månaderna har jag haft möjlighet att studera och lära mig mer om Frälsarens försoningsoffer och hur han förberedde sig för att utföra detta eviga offer för var och en av oss.

Hans förberedelse började redan i föruttillvaron, då han tjänade sin Fader och sade: ”Ske din vilja, och äran vare din för evigt.”¹ Från den stunden och än i dag utövar han sin handlingsfrihet för att acceptera och genomföra vår himmelske Faders plan. Skrifterna lär oss att genom hela sin ungdom ”ägnade han sig åt det som tillhörde hans Fader”² och ”väntade på Herren intill tiden för sitt kommande tjänande”³. Vid 30 års ålder fick han utstå stora frestelser men valde att stå fast sägande: ”Gå bort ifrån mig, Satan.”⁴ I Getsemane förlitade han sig på sin Fader och förkunnade: ”Men ske inte min vilja utan din”⁵, och sedan utövade han sin handlingsfrihet och led för våra synder. Genom all förödmjukelse under den offentliga rättegången och korsfästningens smärta, väntade han på sin Fader och var villig att bli ”genomborrad för våra överträdelsers skull [och] slagen för våra missgärningars skull”⁶. Även när han utropade: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig”⁷ väntade han på sin Fader — han utövade sin handlingsfrihet till att förlåta sina fiender⁸, vaka över sin mor⁹ och härda ut till änden tills hans liv och mission hade fullbordats¹⁰.

Jag har ofta undrat: Varför är det så att Guds Son och hans heliga profeter och alla de trofasta sista dagars heliga får utstå prövningar och lidanden, trots att de försöker göra sin himmelske Faders vilja? Varför är det så hårt, särskilt för dem?

Jag tänker på Joseph Smith som fick utstå sjukdom som barn och förföljelser i hela sitt liv. Likt Frälsaren ropade han: ”O Gud, var är du?”¹¹ Men även när han tycktes vara helt ensam, använde han sin handlingsfrihet till att vänta på Herren och göra sin himmelske Faders vilja.

Jag tänker på våra förfäder pionjärerna, som drevs ut ur Nauvoo och korsade slätterna — de använde sin handlingsfrihet till att följa en profet fastän de fick utstå sjukdomar, nöd och ibland döden. Varför ett så fruktansvärt lidande? I vilken avsikt? I vilket syfte?

När vi ställer dessa frågor inser vi att syftet med vårt liv på jorden är att växa, utvecklas och bli stärkta genom våra erfarenheter. Hur gör vi detta? Skrifterna enkla svar lyder: Vi ”väntar [förtröstar] påHerren”¹². Prövningar och motgångar får vi alla. Dessa jordiska utmaningar hjälper oss och vår himmelske Fader att se huruvida vi kommer att använda vår handlingsfrihet till att följa hans Son. Han vet redan, och vi får möjlighet att lära oss, att oavsett hur svåra våra omständigheter är, ska ”allt detta … ge [oss] erfarenhet och tjäna [oss] till godo”¹³.

Betyder det att vi alltid förstår våra utmaningar? Kommer inte vi alla att någon gång fråga: ”O Gud, var är du?”¹⁴ Jovisst! När en livskamrat dör, kommer den andre att undra det. När en familj får ekonomiska svårigheter, kommer en far att fråga det. När barn avviker från stigen, kommer en mor och far ropa ut frågan i sorg. Ja, ”om aftonen gästar gråt, om morgonen kommer jubel”¹⁵. Då, i gryningen av vår ökade tro och förståelse, stiger vi upp och väljer att ”vänta” på Herren och säga: ”Ske din vilja.”¹⁶

Vad betyder det då att vänta på Herren? I skrifterna betyder att vänta att hoppas, att emotse och att ha förtröstan. Att hoppas och ha förtröstan på Herren kräver att vi har tro, tålamod, ödmjukhet, mildhet, uthållighet och att vi håller buden och håller ut till änden.

Att vänta på Herren innebär att vi planterar trons frö och ger det näring ”med stor flit och med tålamod”¹⁷.

Det innebär att be som Frälsaren gjorde — till Gud, vår himmelske Fader — genom att säga: ”Komme ditt rike. Ske din vilja.”¹⁸ Det är en bön vi uppsänder av hela vår själ i vår Frälsare Jesu Kristi namn.

Att vänta på Herren innebär att vi begrundar i våra hjärtan och ”tar emot den Helige Anden” så att vi kan få veta ”allt vad [vi] bör göra”¹⁹.

När vi följer Andens maningar upptäcker vi att ”lidandet ger tålamod”²⁰ och vi lär oss att ”fortsätta i tålamod tills [vi] är fullkomliggjorda”²¹.

Att vänta på Herren innebär att vi ”står fasta”²² och ”strävar framåt” i tro ”med fullkomligt klart hopp”²³.

Det innebär att vi ”förtröstar endast på Kristi förtjänster”²⁴ och ”med hans nåds bistånd säger: Ske din vilja, o Herre, och inte vår.”²⁵

När vi väntar på Herren är vi ”orubbliga i att hålla Guds bud”²⁶ med kunskap om att vi ”en dag ska få vila från alla [våra] lidanden”²⁷.

Och vi ”kastar … inte bort [vår] frimodighet”²⁸ utan ”alla [våra] lidanden skall samverka till [vårt] bästa”²⁹.

Dessa lidanden kan komma i alla möjliga former. Jobs upplevelse påminner oss om vad vi kan kallas att uthärda. Job miste alla sina ägodelar, däribland sin mark, sitt hem, sina djur, sina familjemedlemmar, sitt rykte, sin fysiska hälsa och till och med sitt mentala välbefinnande. Men ändå väntade han på Herren och bar ett kraftfullt personligt vittnesbörd. Han sade:

”Jag vet att min återlösare lever, och som den siste skall han träda fram över stoftet.

När sedan denna min sargade hud är borta, skall jag i mitt kött skåda Gud.”³⁰

”Se, han må döda mig, ändå förtröstar jag på honom.”³¹

Även med sådana strålande föredömen som Job, profeterna och Frälsaren kommer vi ändå att känna att det är svårt att vänta på Herren, särskilt när vi inte till fullo förstår hans plan för och syfte med oss. En sådan insikt ges oftast ”rad på rad [och] bud på bud”³².

I mitt liv har jag lärt mig att jag ibland inte får svar på en bön därför att Herren vet att jag inte är redo. När han svarar är det ofta ”lite här och lite där”³³ för att han vet att det är allt jag kan klara av eller är villig att göra.

Alltför ofta ber vi om tålamod, men vi vill ha det genast! Som ung man bad president David O. McKay om att få veta om evangeliet var sant. Många år senare, när han tjänade som missionär i Skottland, fick han äntligen sitt vittnesbörd. Han skrev senare: ”Det bevisade för mig att uppriktig bön besvaras ’någon gång, någonstans’.”³⁴

Vi kanske inte vet när eller hur Herren kommer att ge sina svar, men jag vittnar om att svaren kommer, i hans tid och på hans sätt. Vissa svar kan vi få vänta på tills livet efter detta. Så kan det vara med några av löftena i våra patriarkaliska välsignelser och med välsignelser som familjemedlemmar får. Låt oss inte sluta hoppas på Herren. Hans välsignelser är eviga, inte tillfälliga.

Att vänta på Herren ger oss ett ovärderligt tillfälle att upptäcka att det finns många som väntar på oss. Våra barn väntar på att vi ska visa dem tålamod, kärlek och förståelse. Våra föräldrar väntar på att vi ska visa dem tacksamhet och medkänsla. Våra bröder och systrar väntar på att vi ska vara toleranta, barmhärtiga och förlåtande. Vår make eller maka väntar på att vi ska älska honom eller henne som Frälsaren har älskat var och en av oss.

När vi går igenom fysiskt lidande blir vi mer medvetna om hur många som väntar på var och en av oss. Till alla Martor och Marior, till alla ni goda samariter som betjänar de sjuka, hjälper de svaga och tar hand om de psykiskt och fysiskt skröpliga — jag vet hur mycket vår himmelske Fader och hans älskade Son uppskattar det. I ert dagliga kristuslika tjänande väntar ni på Herren och gör er himmelske Faders vilja. Hans försäkran till er är tydlig: ”Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig.”³⁵ Han känner till era uppoffringar och era bekymmer. Han hör era böner. Hans frid och vila kommer att bli er när ni fortsätter att vänta på honom i tro.

Var och en av oss är mer älskad av Herren än vi någonsin kan förstå eller föreställa oss. Låt oss därför vara snällare mot varandra och snällare mot oss själva. Låt oss komma ihåg att när vi väntar på honom blir vi ”en helig genom [hans] försoning … undergiven, mild, ödmjuk, tålmodig, kärleksfull, villig att underkasta [oss] allt som Herren anser lämpligt att lägga på [oss], alldeles som ett barn underkastar sig sin far”³⁶.

Det var så Frälsaren underkastade sig sin Fader i Getsemane örtagård. Han bad sina lärjungar: ”Vaka med mig”, men tre gånger återvände han och såg att deras ögon var tunga av sömn³⁷. Utan sällskap av dessa lärjungar och till slut utan sin Faders närvaro, valde Frälsaren att lida ”smärta och bedrövelser och frestelser av alla slag”³⁸. I den ängels närvaro som sänts för att ge honom kraft³⁹ ryggade han inte för att dricka den bittra kalken⁴⁰. Han väntade på sin Fader, sägande ”ske din vilja”⁴¹, och han trampade ödmjukt vinpressen ensam⁴². Nu, som en av hans tolv apostlar i dessa sista dagar, ber jag att vi ska ha styrka nog att vaka med honom och vänta på honom i alla våra dagar.

Denna sabbatsmorgon uttrycker jag min tacksamhet för att du och jag ”i [vårt] Getsemane”⁴³ inte är ensamma. Han som vakar över oss ”han slumrar inte, han sover inte”⁴⁴. Hans änglar här och bortom slöjan är ”runtomkring [oss] för att upprätthålla [oss]”⁴⁵. Jag bär mitt särskilda vittne om att Frälsarens löfte är sant, för han säger: ”De som hoppas på HERREN får ny kraft, de lyfter med vingar som örnar. De skyndar iväg utan att mattas, de färdas framåt utan att bli trötta.”⁴⁶ Må vi förtrösta på honom medan vi strävar framåt i tro, så att vi i våra böner kan säga: ”Ske din vilja”⁴⁷ och med heder återvända till honom. I vår Frälsares och Återlösares heliga namn, ja Jesu Kristi namn, amen.