Att komma till besinning: Sakramentet, templet och uppoffringar genom tjänande

Äldste Robert D. Hales

i de tolv apostlarnas kvorum


Vi blir omvända och andligen oberoende när vi under bön håller våra förbund.

Frälsaren berättade för sina lärjungar om en son som lämnade sin rike far, for långt bort till ett främmande land och slösade bort sitt arv. När det blev hungersnöd tog den unge mannen det oansenliga arbetet att mata svin. Han var så hungrig att han ville äta fröskidorna som var avsedda för djuren.

Borta från hemmet, långt borta från den plats där han ville vara och i hans utarmade tillstånd, hände något av evig betydelse i den här unge mannens liv. Med Frälsarens ord, kom han ”till besinning”.1 Han kom ihåg vem han var, insåg vad han gått miste om, och började önska sig de så fritt tillgängliga välsignelserna i faderns hus.

Genom hela livet, vare sig det är i mörkrets, utmaningens, sorgens eller syndens tider, kanske vi känner den Helige Anden påminna oss om att vi verkligen är söner och döttrar till en kärleksfull himmelsk Fader som älskar oss, och vi kanske hungrar efter de heliga välsignelser som bara han kan ge oss. I sådana tider bör vi sträva efter att komma till besinning och vända tillbaka till ljuset i vår Frälsares kärlek.

De välsignelserna tillhör med rätta alla vår himmelske Faders barn. Att önska sig dessa välsignelser, jämte ett liv i glädje och välgång, är en viktig del av vår himmelske Faders lycksalighetsplan. Profeten Alma lärde: ”Även om ni inte kan göra mera än önska att tro, så låt denna önskan verka i er.”2

Allteftersom vår andliga önskan blir större blir vi andligen oberoende. Hur gör vi då för att öka andras, vår egen och våra familjers önskan att följa Frälsaren och följa hans evangelium? Hur stärker vi vår önskan att omvända oss, bli värdiga och härda ut intill änden? Hur hjälper vi ungdomar och unga vuxna att få en önskan som verkar i dem tills de blir omvända och blir sanna ”helig[a] genom Herren Kristi försoning”?3

Vi blir omvända och andligen oberoende när vi under bön håller våra förbund — genom att värdigt ta del av sakramentet, vara värdiga en tempelrekommendation och göra uppoffringar när vi betjänar andra.

För att värdigt ta del av sakramentet behöver vi komma ihåg att vi förnyar förbundet vi ingick när vi döptes. För att sakramentet ska bli en andligt renande upplevelse varje vecka, måste vi förbereda oss innan vi går till sakramentsmötet. Vi gör det genom att avsiktligt lämna bakom oss vårt dagliga arbete och tidsfördriv och släppa världsliga tankar och bekymmer. När vi gör det bereder vi rum i sinne och hjärta för den Helige Anden.

Då är vi beredda att begrunda försoningen. Mer än att bara tänka på fakta i Frälsarens lidande och död, hjälper vår begrundan oss att inse att vi genom Frälsarens offer får hopp, möjlighet och styrka att göra verkliga och uppriktiga förändringar i vårt liv.

När vi sjunger sakramentspsalmen, lyssnar på sakramentsbönerna och tar del av symbolerna för Kristi kött och blod, ber vi om förlåtelse för våra synder och brister. Vi tänker på de löften vi gjort och hållit under den föregående veckan och fattar konkreta personliga beslut om att följa Frälsaren under den kommande veckan.

Föräldrar och ledare, ni kan hjälpa ungdomar uppleva sakramentets ojämförliga välsignelser genom att förse dem med särskilda möjligheter att studera, diskutera och upptäcka tillämpligheten av försoningen i sitt liv. Låt dem själva söka i skrifterna och undervisa varandra genom egna erfarenheter.

Fäder, prästadömsledare och kvorumpresidentskap har ett särskilt ansvar att hjälpa aronska prästadömsbärare att uppriktigt förbereda sig för att utföra sina heliga sakramentsplikter. Den förberedelsen gör man under hela veckan genom att leva efter evangeliets normer. När unga män värdigt och vördnadsfullt förbereder, välsignar och delar ut sakramentet, följer de bokstavligen Frälsarens exempel under den sista måltiden4 och blir lika honom.

Jag vittnar om att sakramentet ger oss möjlighet att komma till besinning och uppleva ”en mäktig förändring” i hjärtat5 — att minnas vilka vi är och vad vi högst önskar. När vi förnyar förbundet att hålla buden, välsignas vi med den Helige Andens sällskap som leder oss tillbaka till vår himmelske Faders närhet. Inte underligt att vi befallts att ”ofta [komma] tillsammans för att ta del av bröd och [vatten]”6 och att ta del av sakramentet för våra själar.7

Vår önskan att återvända till vår himmelske Fader stärks när vi förutom att ta sakramentet gör oss värdiga att inneha en tempelrekommendation. Vi blir värdiga genom att ståndaktigt och trofast hålla buden. En sådan lydnad börjar i barndomen och växer genom upplevelser i aronska prästadömet och Unga kvinnor under de förberedande åren. Förhoppningsvis sätter präster och Laurel-flickor därefter upp mål och förbereder sig på konkreta sätt att få sin begåvning och beseglas i templet.

Vilka är normerna för innehavare av tempelrekommendation? Psalmisten påminner oss:

”Vem får gå upp på Herrens berg? Vem får träda in i hans helgedom?

Den som har oskyldiga händer och rent hjärta.”8

Värdighet att inneha en tempelrekommendation ger oss styrka att hålla tempelförbunden. Hur skaffar vi oss den styrkan personligen? Vi strävar efter att få ett vittnesbörd om vår himmelske Fader, Jesus Kristus, den Helige Anden, verkligheten i försoningen och sanningen om profeten Joseph Smith och återställelsen. Vi stöder våra ledare, behandlar våra familjer med vänlighet, står som vittnen om Herrens sanna kyrka, går på kyrkans möten, hedrar våra förbund, uppfyller våra skyldigheter som föräldrar och lever ett dygdigt liv. Man kan säga att det låter som att vara en trofast sista dagars helig! Du har rätt i det. Kraven för att inneha tempelrekommendation är inte för hög för oss att uppnå. Det betyder helt enkelt att trofast leva efter evangeliet och följa profeterna.

Då, som innehavare av tempelrekommendation som fått sin begåvning, upprättar vi mönster för kristuslikt leverne. De mönstren innefattar lydnad, uppoffringar för att hålla buden, kärlek till varandra, dygd i tanke och handling, och personliga uppoffringar för att bygga upp Guds rike. Genom Frälsarens försoning och genom att följa de här grundläggande mönstren för trofasthet, får vi ”kraft från höjden”9 till att bemöta livets uppfordringar. Vi behöver den gudomliga kraften idag mer än någonsin. Det är en kraft vi bara kan få genom templets förrättningar. Jag vittnar om att de uppoffringar vi gör för att få templets förrättningar är värda allt vi kan göra.

När vår önskan att lära och leva efter evangeliet ökar, vill vi helt naturligt tjäna varandra. Frälsaren sade till Petrus: ”Och när du en gång har omvänt dig, så styrk dina bröder.”10 Jag imponeras av våra ungdomar idag som har en sådan djup önskan att tjäna och välsigna varandra — att åstadkomma en förändring i världen. De vill också ha den glädje som tjänande för med sig.

Men det är svårt för ungdomar att förstå hur det som de gör nu kan förbereda dem för eller diskvalificera dem för framtida möjligheter till tjänande. Vi har alla en ”ofrånkomlig plikt”11 att hjälpa våra ungdomar förbereda sig för ett livslångt tjänande genom att hjälpa dem bli oberoende. Förutom det andliga oberoendet jag har talat om, finns det ett timligt oberoende som innefattar vidare studier eller yrkesutbildning, att lära sig arbeta och att leva inom våra tillgångar. Genom att undvika skulder och spara pengar nu blir vi beredda för heltidstjänande i kyrkan i framtiden. Ändamålet med både timligt och andligt oberoende är att ta oss upp på ett högre plan så att vi kan lyfta upp andra som lider nöd.

Vare sig vi är unga eller gamla, så avgör det vi gör idag det tjänande vi kan ge och glädjas över i framtiden. Som poeten påminner oss: ”Av alla sorgsna ord som talats eller skrivits, är dessa de sorgligaste: ’Det kunde ha varit så!’”12 Låt oss inte leva livet i ånger över det vi gjorde eller inte gjorde!

Kära bröder och systrar, den unge mannen som Frälsaren berättade om, han som vi kallar den förlorade sonen, kom hem. Hans far hade inte glömt honom utan han väntade. Och ”medan han ännu var långt borta, fick hans far se honom och förbarmade sig över honom. Fadern skyndade emot honom … och kysste honom.”13 För att fira sin sons återkomst, kallade han på en dräkt, en ring och en fest med en gödd kalv14 — påminnelser om att vi inte ska gå miste om någon välsignelse om vi trofast härdar ut på vägen tillbaka till vår himmelske Fader.

Med hans kärlek och med hans sons kärlek i mitt hjärta, anmodar jag oss alla att följa vår andliga önskan och komma till besinning. Låt oss ha en pratstund med oss själva i spegeln och fråga: ”Hur noga håller jag mina förbund?” Vi är på rätt väg när vi kan säga: ”Jag tar värdigt del av sakramentet varje vecka, jag är värdig att ha en tempelrekommendation och att besöka templet, och jag gör uppoffringar för att betjäna och välsigna andra.”

Jag ger er mitt särskilda vittnesbörd om att Gud så älskar var och en av oss ”att han utgav sin enfödde Son”15 för att sona våra synder. Han känner oss och väntar på oss, även när vi är långt borta. När vi handlar enligt vår önskan och besinnar oss, ska vi bli ”evigt [omslutna] av hans kärleks armar”16 och hälsas välkomna tillbaka. Om detta vittnar jag i vår Frälsares heliga namn, Jesus Kristus, amen.

Quellenangaben anzeigen

  1.  

    1.  Luk. 15:17.

  2.  

    2.  Alma 32:27.

  3.  

    3.  Mosiah 3:19.

  4.  

    4. Se Matt. 26:17–28; Luk. 22:1–20.

  5.  

    5.  Alma 5:12; se också Mosiah 5:2; Alma 5:13–14.

  6.  

    6.  Moroni 6:6.

  7.  

    7. Se Moroni 4:3; Läran och förbunden 20:77.

  8.  

    8.  Ps. 24:3–4.

  9.  

    9.  Läran och förbunden 95:8.

  10.  

    10.  Luk. 22:32.

  11.  

    11.  Läran och förbunden 123:11.

  12.  

    12. John Greenleaf Whittier, ”Maud Muller”, The Complete Poetical Works of Whittier (1894), s. 48.

  13.  

    13.  Luk. 15:20.

  14.  

    14. Se Luk. 15:22–24.

  15.  

    15.  Joh. 3:16.

  16.  

    16.  2 Nephi 1:15.