Berg att bestiga

Jag hörde en gång president Spencer W. Kimball under en konferenssession be att Gud skulle ge honom berg att bestiga. Han sade: ”Det finns stora utmaningar framför oss, stora tillfällen att ta vara på. Jag välkomnar dessa spännande framtidsutsikter och känner mig benägen att ödmjukt säga till Herren: ’Ge mig nu denna bergsbygd’, ge mig dessa utmaningar.”¹

Mitt hjärta rördes eftersom jag kände till flera av de utmaningar och motgångar han redan stått inför. Jag kände en önskan att vara mer lik honom, en trofast Guds tjänare. Så en kväll, strax därefter, bad jag om en prövning som skulle bevisa mitt mod. Jag minns det tydligt. På kvällen knäböjde jag i mitt sovrum med en tro som nästan tycktes fylla mitt hjärta till bristningsgränsen.

Inom ett par dagar blev min bön besvarad. Den svåraste prövningen i mitt liv överraskade och ödmjukade mig. Den lärde mig en dubbel läxa. För det första visste jag säkert att Gud hade hört och besvarat min trofasta bön. Men för det andra påbörjades en undervisning som pågår än idag, om varför jag var så säker den där natten på att motgångar skulle ge mig en så stor välsignelse att den mer än väl skulle vara värd priset.

Prövningen som drabbade mig då tycks nu vara väldigt liten jämfört med vad jag och mina närmaste har gått igenom sedan dess. Många av er går just nu igenom fysiska, mentala och känslomässiga prövningar som skulle kunna få er att ropa högt som en trofast Guds tjänare som jag kände väl. Hans sköterska hörde honom utropa i sin smärta: ”När jag i hela mitt liv har försökt vara god, varför har då det här hänt mig?”

Ni vet hur Herren besvarade den frågan från profeten Joseph Smith i hans fängelsecell:

”Och om du skulle kastas ned i avgrunden eller i mördares händer och dödsdomen fällas över dig, om du kastas i djupet, om höga vågor sammansvärjer sig mot dig, om våldsamma vindar blir dina fiender, om himlarna samlar sitt mörker och alla elementen förenar sig för att spärra din väg, och framför allt om själva helvetets käftar spärrar upp sitt gap efter dig, så vet, min son, att allt detta skall ge dig erfarenhet och tjäna dig till godo.

Människosonen har stigit ned djupare än allt detta. Är du större än han?

Håll dig därför kvar på din väg, så skall prästadömet förbli hos dig, ty deras gränser är fastställda, de kan inte överskrida dem. Dina dagar är kända och dina år skall inte bli förkortade. Frukta därför inte för vad människor kan göra, ty Gud skall vara med dig i evigheters evighet.”²

Det tycks inte finnas något bättre svar på frågan varför vi får prövningar och vad vi ska göra än orden från Herren själv, som för vår skull gick igenom svårare prövningar än vi kan föreställa oss.

Ni minns hans ord när han bad oss att omvända oss, av tro på honom:

”Därför befaller jag dig att omvända dig — omvänd dig så att jag inte slår dig med min muns stav och med min vrede och med min harm, och dina lidanden blir svåra — hur svåra vet du inte och hur intensiva vet du inte, ja, hur svåra att uthärda vet du inte.

Ty se, jag, Gud, har lidit detta för alla, för att de inte skall behöva lida om de omvänder sig.

Men om de inte omvänder sig måste de lida liksom jag.

Detta lidande fick mig, ja, Gud, den störste av alla, att skälva av smärta och blöda ur varje por samt lida till både kropp och själ — och jag önskade att jag inte skulle behöva dricka den bittra kalken och rygga —

dock, ära vare Fadern, och jag drack och fullbordade mina förberedelser för människobarnen.”³

Ni och jag har tro på att sättet att ta oss igenom och höja oss över prövningar är att tro att det finns ”balsam i Gilead”⁴ och att Herren har lovat: ”Jag skall inte … överge dig.”⁵ Det är det president Thomas S. Monson har lärt oss för att hjälpa oss och dem vi tjänar i vad som känns som ensamma och överväldigande prövningar.⁶

Men president Monson har också med vishet lärt oss att en trons grundval trots dessa löften tar tid att bygga. Ni kan ha sett behovet av den grundvalen, liksom jag vid någons sängkant som är redo att ge upp kampen att hålla ut intill änden. Om trons grundval inte finns i våra hjärtan, kommer kraften att härda ut att vittra sönder.

Min avsikt idag är att beskriva vad jag vet om hur vi kan lägga denna orubbliga grundval. Jag gör det med stor ödmjukhet av två orsaker. För det första kan mina ord tyckas nedslående för dem som kämpar mot stora motgångar och som känner att trons grundval håller på att vittra sönder. För det andra vet jag att ännu större prövningar väntar mig innan mitt liv är slut. Därför måste receptet jag ger er ännu bevisas i mitt eget liv genom att jag själv härdar ut intill änden.

Som ung man arbetade jag med en byggfirma som byggde grunder till nya hus. I sommarens hetta var det ett hårt arbete att preparera marken för formen där vi hällde cementen till foten av huset. Det fanns inga maskiner. Vi använde hackor och spadar. Att bygga hållbara husgrunder var ett hårt arbete på den tiden.

Det krävde också tålamod. Efter att vi gjutit foten väntade vi på att den skulle härda. Trots att vi ville fortsätta arbeta väntade vi också efter att ha gjutit grunden innan vi tog bort gjutformarna.

Något som gjorde ännu större intryck på en nybörjare var den tröttsamma och tidskrävande processen att sätta armeringsjärn i formarna för att ge den färdiga grunden stadga.

På samma sätt måste marken noggrant förberedas för vår tros grundval för att kunna stå emot de stormar som alla måste gå igenom. Den stadiga basen för en trons grundval är personlig redbarhet.

När vi konsekvent väljer rätt när vi ställs inför en valsituation skapas en stadig mark under vår tro. Det kan börja under barndomen eftersom varje själ föds med Kristi andes gåva. Med den anden kan vi veta när vi har gjort rätt inför Gud och när vi har gjort fel i hans ögon.

Dessa val, ofta hundratals på en dag, preparerar den stadiga mark på vilken vår tros byggnad uppförs. Armeringen kring vilken vår tros cement hälls är Jesu Kristi evangelium med alla dess förbund, förrättningar och principer.

En av nycklarna till en bestående tro är att känna till hur lång härdningstid som krävs. Därför var det oklokt av mig att i så unga år be om högre berg att bestiga och större prövningar.

Härdningen sker inte automatiskt med tiden, men den tar tid. Det räcker inte att man blir äldre. Det är när man uthålligt tjänar Gud och andra av hela sitt hjärta och hela sin själ som vittnesbördet om sanningen blir till orubblig andlig styrka.

Jag vill uppmuntra dem av er som har svåra prövningar, som känner att er tro sviktar under problemens våldsamma angrepp. Problem kan stärka er och slutligen göra er tro orubblig. Moroni, son till Mormon i Mormons bok, talade om för oss hur vi kan få den välsignelsen. Han undervisar om den enkla sanningen att när vi handlar i enlighet med en smula tro så kan Gud stärka den:

”Och nu vill jag, Moroni, tala något om detta. Jag vill visa världen att tro är något som man hoppas på men som inte syns. Motsäg därför inte för att ni inte ser, ty ni får ingen förvissning förrän efter det att er tro har prövats.

Ty det var genom tro som Kristus visade sig för våra fäder efter det att han uppstått från de döda. Och han visade sig inte för dem förrän efter det att de hade tro på honom. Därför måste det vara så att några hade tro på honom, ty han visade sig inte för världen.

Men tack vare människors tro har han visat sig för världen och förhärligat Faderns namn och berett en väg så att andra därigenom kan få del av den himmelska gåvan, så att de kan hoppas på det som de inte har sett.

Därför kan även ni ha hopp och bli delaktiga i gåvan, om ni bara vill ha tro.”⁷

Den dyrbaraste delen av tron, som ni bör skydda och använda er av så mycket som möjligt, är tron på Herren Jesus Kristus. Moroni lär oss följande om den tron: ”Och inte heller har någon någonsin utfört underverk förrän efter det att de haft tro, varför de först trodde på Guds Son.”⁸

Jag har besökt en kvinna som fick ta emot miraklet med tillräcklig styrka för att uthärda ofattbara förluster och endast hade förmågan att ständigt upprepa orden: ”Han lever, min förlossare.”⁹ Den tron och det vittnesbördet fanns fortfarande kvar mitt i den dimma som skymde men inte suddade ut hennes barndomsminnen.

Jag häpnade över att få veta att en annan kvinna hade förlåtit någon som behandlat henne illa i många år. Jag var förvånad och frågade henne varför hon valt att glömma och förlåta så många år av övergrepp.

Hon sade tyst: ”Det var det svåraste jag någonsin gjort, men jag visste att jag måste göra det. Så jag gjorde det.” Hennes tro på att Frälsaren skulle förlåta henne om hon förlät andra förberedde henne med en känsla av frid och hopp när hon låg för döden bara månader efter att ha förlåtit sin obotfärdige fiende.

Hon frågade mig: ”Hur är det i himlen när jag kommer dit?”

Och jag sade: ”Jag vet, bara genom vad jag har sett av din förmåga att utöva tro och förlåta, att det kommer att bli en underbar hemkomst för dig.”

Jag har ännu ett ord av uppmuntran till dem som undrar om deras tro på Jesus Kristus kommer att räcka till för att de ska kunna hålla ut intill änden. Jag har haft välsignelsen att ha känt flera av er som lyssnar nu när ni var yngre, livfulla, mer begåvade än de flesta omkring er och ändå valde att göra det som Frälsaren skulle ha gjort. I ert överflöd fann ni sätt att hjälpa och ta hand om sådana personer som ni i er situation hade kunnat ignorera eller se ner på.

När ni får svåra prövningar kommer tron att uthärda dem väl att finnas där, byggd utan er vetskap genom att ni handlat i kristuslik kärlek, tjänat och förlåtit andra som Frälsaren skulle hade gjort. Ni byggde en grund av tro genom att älska som Frälsaren älskade och att tjäna honom. Er tro på honom ledde till kärleksfulla gärningar som ger er hopp.

Det är aldrig för sent att stärka trons grundval. Det finns alltid tid. Med tro på Frälsaren kan ni omvända er och vädja om förlåtelse. Det finns någon som ni kan förlåta. Det finns någon som ni kan tacka. Det finns någon som ni kan tjäna och lyfta upp. Ni kan göra det var ni än är och hur ensamma och övergivna ni än känner er.

Jag kan inte lova er ett slut på era motgångar i det här livet. Jag kan inte försäkra er om att era prövningar kommer att kännas kortvariga. Något som kännetecknar livets prövningar är att de tycks få klockan att gå saktare och sedan nästan stanna.

Det finns orsaker till det. Att känna till dessa orsaker ger kanske inte mycket tröst, men de kan ge er en känsla av tålamod. Dessa orsaker kommer alla ur detta faktum: I sin fullkomliga kärlek till er vill er himmelske Fader och er Frälsare att ni ska vara värdiga att leva hos dem i eviga familjer. Endast de som tvättats fullkomligt rena genom Jesu Kristi försoning kan vistas där.

Min mor kämpade mot cancer i nästan tio år. Behandlingar och operationer och att slutligen bli sängbunden var några av hennes prövningar.

Jag minns min fars ord när han såg henne ta sitt sista andetag: ”En liten flicka har gått hem för att vila.”

En av talarna på hennes begravning var president Spencer W. Kimball. En av de hedersbetygelser han gav henne löd ungefär så här: ”Några av er kanske tror att Mildred fick lida så länge och så mycket på grund av någonting hon gjort fel som förtjänade prövningarna.” Sedan sade han: ”Nej, det var bara att Gud ville polera henne lite mer.” Jag minns att jag tänkte: ”Om en så god kvinna behövde så mycket polering, vad har då jag att vänta?”

Om vi har tro på Jesus Kristus kan både de svåraste och de lättaste perioderna i livet vara en välsignelse. Under alla omständigheter kan vi välja det rätta med Andens vägledning. Jesu Kristi evangelium kan forma och vägleda vårt liv om vi tillåter det. Och tack vare profeter som uppenbarar vår plats i frälsningsplanen kan vi leva med ett fullkomligt hopp och en känsla av frid. Vi behöver aldrig känna att vi är ensamma eller oälskade i Herrens tjänst, för det är vi aldrig. Vi kan känna Guds kärlek. Frälsaren har lovat oss att änglar ska vara på vår högra sida och på vår vänstra, och upprätthålla oss.¹⁰ Och han håller alltid sitt ord.

Jag vittnar om att Gud Fadern lever och att hans älskade Son är vår Frälsare. Den Helige Anden har bekräftat sanningen under den här konferensen och kommer att göra det igen om ni söker den, när ni lyssnar och när ni senare studerar budskapen från Herrens bemyndigade tjänare, som är här. President Thomas S. Monson är Herrens profet för hela världen. Herren vakar över er. Gud Fadern lever. Hans älskade Son, Jesus Kristus, är vår Återlösare. Hans kärlek är orubblig. Det vittnar jag om i Jesu Kristi namn, amen.