De barmhärtiga skall få barmhärtighet

Spända och brutna relationer är lika gamla som människosläktet självt. Den forntida Kain var den förste som lät bitterhetens och illviljans cancer slå rot i sitt hjärta. Han brukade sin själs jordmån med avund och hat och lät de här känslorna mogna tills han gjorde det otänkbara — han mördade sin egen bror och blev på grund av detta fader till Satans lögner.²

Sedan den första tiden har avundens och hatets ande lett till några av de mest tragiska händelserna i historien. Den vände Saul mot David, Jakobs söner mot deras bror Josef, Laman och Lemuel mot Nephi och Amalickiah mot Moroni.

Jag tror att varje människa på jorden på något sätt påverkats av stridighetens, illviljans och hämndens nedbrytande anda. Det kanske till och med finns tillfällen när vi ser den här andan i oss själva. När vi känner oss sårade, arga eller avundsjuka är det mycket lätt att döma andra. Ofta tillskriver vi dem onda motiv för deras handlingar, för att rättfärdiga vår egen ovilja.

Naturligtvis vet vi att det här är fel. Läran är tydlig. Vi är alla beroende av Frälsaren. Ingen av oss kan bli frälst utan honom. Kristi försoning är obegränsad och evig. Förlåtelsen för våra synder är villkorad. Vi måste omvända oss och vi måste vara villiga att förlåta andra. Jesus lärde: ”Förlåt varandra, ty den som inte förlåter … är fördömd inför Herren, ty den större synden vilar på honom.”³ och ”saliga är de barmhärtiga, de skall få barmhärtighet.”⁴

De här orden verkar ju helt förnuftiga — när de tillämpas på någon annan. Vi kan så tydligt och lätt se de skadliga resultaten av att andra dömer och vägrar förlåta. Och vi tycker absolut inte om när andra dömer oss.

Men när det gäller våra egna fördomar och klagomål rationaliserar vi ofta vår egen ilska som rättfärdig och vårt omdöme som pålitligt och det enda tillbörliga. Fastän vi inte kan se in i en annans hjärta antar vi att vi känner igen ett dåligt motiv eller till och med en dålig människa när vi ser en. Vi gör undantag för vår egen bitterhet eftersom vi anser att vi i vårt fall har all information som behövs för att förakta någon annan.

Aposteln Paulus skriver i sitt brev till romarna att de som dömer andra är “utan ursäkt”. I samma ögonblick som vi dömer någon, förklarar han, fördömer vi oss själva, för ingen är utan synd.⁵ Att vägra förlåta är en allvarlig synd — en synd som Frälsaren varnade oss för. Jesus egna lärjungar ”sökte sak mot varandra och förlät inte varandra i sina hjärtan. Och för detta onda led de bedrövelser och tuktades svårt”.⁶

Vår Frälsare har talat så tydligt om det här ämnet att det knappast finns plats för egna tolkningar. ”Jag, Herren, förlåter den jag vill förlåta, men av er krävs det att ni förlåter alla människor.”⁷

Får jag här lägga till en fotnot? När Herren kräver att vi förlåter alla människor, så innefattar det att förlåta oss själva. Ibland kan det vara så att av alla människor i världen är den som är svårast att förlåta — och kanske den som allra mest behöver vår förlåtelse — den person som tittar tillbaka på oss i spegeln.

Det här ämnet, att döma andra, kan faktiskt sammanfattas i en predikan som bara innehåller ett enda ord. När det gäller att hata, skvallra, ignorera, förlöjliga, vägra förlåta eller vilja någon illa — så tillämpa följande:

Sluta!

Så enkelt är det! Vi måste helt enkelt sluta döma andra och ersätta dömande tankar och känslor med ett hjärta fullt av kärlek till Gud och hans barn. Gud är vår Fader. Vi är hans barn. Vi är alla bröder och systrar. Jag vet inte exakt hur jag ska uttrycka det här med att inte döma andra med sådan vältalighet, känsla och övertalning att det går in. Jag kan citera skriften, jag kan lägga ut läran och jag ska till och med citera en bildekal jag såg nyligen. Den satt bakpå en bil vars förare såg en smula råbarkad ut, men orden på dekalen gav en viktig lärdom. Där stod: ”Döm mig inte för att jag syndar annorlunda än du.”

Vi måste inse att vi alla är ofullkomliga — att vi är tiggare inför Gud. Har vi inte alla, en eller annan gång, ödmjukt nalkats nådens tron och vädjat om barmhärtighet? Har vi inte av all vår själ önskat barmhärtighet — att bli förlåtna för fel vi gjort och synder vi begått?

Vi är ju alla beroende av Guds barmhärtighet. Hur kan vi då förneka andra någon del av den nåd vi så förtvivlat gärna önskar för egen del? Mina älskade bröder och systrar, borde vi inte förlåta så som vi önskar bli förlåtna?

Är det här svårt att göra?

Ja, naturligtvis.

Att förlåta oss själva och andra är inte lätt. För de flesta av oss krävs faktiskt en stor förändring i vår inställning och sätt att tänka — ja, en hjärtats förändring. Men jag har goda nyheter. Den här hjärtats ”mäktiga förändring”⁸ är precis vad Jesu Kristi evangelium är avsedd att åstadkomma.

Hur kan det ske? Genom Guds kärlek.

När vårt hjärta fylls med Guds kärlek händer något gott och rent med oss. ”Vi håller hans bud. Och hans bud är inte tunga. Ty allt som är fött av Gud besegrar världen.”⁹

Ju mer vi låter Guds kärlek styra vårt sinne och våra känslor — desto mer låter vi vår kärlek till vår himmelske Fader svälla i vårt hjärta — desto lättare är det att älska andra med Kristi rena kärlek. När vi öppnar hjärtat för Guds kärleks strålande gryning kommer hatets och fiendskapens mörker och kyla att till sist försvinna.

Som alltid är Kristus vårt föredöme. Genom sina lärdomar och sitt liv visade han oss vägen. Han förlät de ogudaktiga, de vulgära och dem som sökte skada honom och ville honom illa.

Jesus sade att det är lätt att älska dem som älskar oss. Till och med de onda kan göra det. Men Jesus Kristus lärde en högre lag. Hans ord genljuder genom seklerna och är avsedda för oss i dag. De är avsedda för alla som vill vara hans lärjungar. De är avsedda för dig och mig. ”Älska era ovänner, välsigna dem som förbannar er, gör gott mot dem som hatar er och be för dem som illvilligt utnyttjar er och förföljer er.”¹⁰

När vårt hjärta är fyllt av Guds kärlek blir vi ”goda och barmhärtiga mot varandra och förlåter varandra, liksom Gud i Kristus har förlåtit [oss]”.¹¹

Kristi rena kärlek kan ta bort oviljans och vredens fjäll från våra ögon så att vi kan se andra så som vår himmelske Fader ser oss: som dödliga personer med skavanker och ofullkomligheter men med möjligheter och värde långt större än vi kan ana. Eftersom Gud älskar oss så högt, måste också vi älska och förlåta varandra.

Mina kära bröder och systrar, begrunda följande för att pröva er själva:

Hyser du agg mot någon annan?

För du skvaller vidare, även när det du säger kan vara sant?

Stöter du bort eller straffar andra på grund av något de gjort?

Avundas du i hemlighet någon annan?

Vill du någon illa?

Om du svarat ja på någon av de här frågorna, kan du tillämpa den förut nämnda predikan som bara innehåller ett enda ord: Sluta!

I en värld av anklagelser och ovänlighet är det lätt att samla och kasta stenar. Men innan vi gör det, låt oss minnas vår Mästares och förebilds ord: ”Den som är utan synd må kasta första stenen.”¹²

Bröder och systrar, låt oss lägga ner våra stenar.

Låt oss vara vänliga.

Låt oss förlåta.

Låt oss tala fridsamt med varandra.

Låt Guds kärlek fylla vårt hjärta.

”Låt oss … göra gott mot alla människor.”¹³

Frälsaren lovade: ”Ge, och ni skall få. Ett gott mått, packat, skakat och rågat … Ty med det mått som ni [använder] skall det mätas upp åt er.”¹⁴

Borde inte det här löftet ge oss tillräcklig motivation till att alltid inrikta oss på vänlighet, förlåtelse och kärlek i stället för negativt beteende?

Låt oss liksom Jesu Kristi lärjungar återgälda ont med gott.¹⁵ Låt oss inte söka hämnd eller låta vår vrede övermanna oss.

”Ty det står skrivet: Min är hämnden, jag skall utkräva den, säger Herren.

Men om din fiende är hungrig, så ge honom att äta, om han är törstig, ge honom att dricka …

Låt dig inte besegras av det onda utan besegra det onda med det goda.”¹⁶

Kom ihåg: Till sist är det de barmhärtiga som får barmhärtighet.¹⁷

Låt oss, som medlemmar i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, var vi än är, göra oss kända som människor som ”har kärlek till varandra”.¹⁸

Bröder och systrar, det finns tillräckligt med ängslan och sorger i det här livet utan att vi ökar på dem med vår egen envishet, bitterhet eller ovilja.

Vi är inte fullkomliga.

Människor omkring oss är inte fullkomliga.¹⁹ Människor gör sådant som irriterar, förargar och gör oss besvikna. Här i jordelivet kommer det alltid att vara så.

Men, vi måste släppa våra klagomål. En del av avsikten med jordelivet är att lära sig släppa sådant. Det är Herrens sätt.

Kom ihåg att himlen är full med människor som har följande gemensamt: De är förlåtna. Och de förlåter.

Lägg din börda vid Frälsarens fötter. Låt bli att döma. Låt Kristi försoning förändra och hela ditt hjärta. Älska varandra. Förlåt varandra.

De barmhärtiga skall få barmhärtighet.

Om detta vittnar jag i hans namn som älskade oss så högt och fullkomligt att han gav sitt liv för oss, sina vänner. I Jesu Kristi namn, amen.