Verklig tillväxt genom räddningsarbete

Under de senaste månaderna har vi sett en ökad betoning på ”verklig tillväxt” i kyrkan, för att hjälpa alla som vill att ta emot och hålla förbund och frälsande förrättningar och leva med den mäktiga förändring i hjärtat som Alma beskrev (se Alma 5:14). Ett av de mest meningsfulla och viktiga sätten att uppnå verklig tillväxt i kyrkan är att nå ut till och rädda dem som är döpta men som befinner sig i ett mindre aktivt tillstånd utan evangeliets välsignelser och frälsande förrättningar. Vilket ämbete vi än har — hemlärare, besökslärare, söndagsskolelärare, biskop, far, mor eller generalauktoritet — kan vi alla engagera oss i räddningsarbetet på ett meningsfullt sätt. Att hjälpa alla — vår familj, icke-medlemmar, mindre aktiva, syndare — komma till Kristus för att ta emot de frälsande förrättningarna är en gudomlig kallelse som vi alla har.

En söndagsmorgon för omkring 30 år sedan när jag verkade i ett stavspresidentskap, fick vi ett telefonsamtal från en av våra trofasta biskopar. Han förklarade att hans församling växt så snabbt att han inte längre kunde ge alla värdiga medlemmar ett meningsfullt ämbete. Han vädjade till oss att dela församlingen. Medan vi väntade på att få en sådan handling godkänd, beslöt vi oss som stavspresidentskap att besöka församlingen och kalla dessa underbara, värdiga bröder och systrar som stavsmissionärer.

Ungefär den tredje personen jag talade med var en ung kvinna som studerade vid det lokala universitetet. Vi samtalade en stund och sedan kallade jag henne att verka som missionär. Hon blev alldeles tyst en stund. Så sade hon: ”President Edgley, vet du inte att jag inte är aktiv i kyrkan?”

Efter att själv ha varit tyst en stund, sade jag: ”Nej, jag visste inte att du inte var aktiv.”

Hon svarade: ”Jag har inte varit aktiv i kyrkan på åratal.” Sedan sade hon: ”Vet du inte att när man har varit inaktiv så är det faktiskt ganska svårt att komma tillbaka?”

Jag svarade: ”Nej. Din församling börjar klockan nio. Du går in i kapellet och så är du där med oss.”

Hon svarade: ”Nej, så lätt är det inte. Man oroar sig för många saker. Man oroar sig för om någon ska hälsa på en eller om man får sitta ensam under mötena för att ingen märker att man är där. Och man oroar sig över om man ska bli accepterad och vilka nya vänner man ska få.”

Med tårar rullande nerför kinderna fortsatte hon: ”Jag vet att min mor och far har bett för mig i många år att jag ska komma tillbaka till kyrkan.” Efter ytterligare en stunds tystnad sade hon: ”Under de senaste tre månaderna har jag bett om att finna modet, styrkan och sättet att bli aktiv i kyrkan igen.” Så frågade hon: ”President Edgley, tror du att det här ämbetet kan vara ett svar på mina böner?”

Mina ögon tårades när jag svarade: ”Jag tror att Herren har besvarat dina böner.”

Hon inte bara tog emot kallet, hon blev en bra missionär. Och jag är säker på att hennes handling var till stor glädje för henne själv, hennes föräldrar och antagligen för andra i familjen.

Det var flera saker som jag lärde mig eller påmindes om under den här och liknande intervjuer:

• Jag lärde mig att många mindre aktiva medlemmar har anhöriga som dagligen ber på sina knän till Herren om hjälp att rädda deras nära och kära.

• Jag lärde mig att det inte är så lätt eller naturligt för en mindre aktiv medlem att börja gå i kyrkan igen. De behöver hjälp. De behöver stöd. De behöver gemenskap.

• Jag lärde mig också att vi har mindre aktiva medlemmar som försöker och vill finna vägen tillbaka till kyrkan.

• Jag lärde mig att många mindre aktiva medlemmar tar emot ämbeten om de tillfrågas.

• Jag lärde mig att en mindre aktiv medlem förtjänar att behandlas som likställd och att bemötas som en son eller dotter till en kärleksfull Gud.

Under årens lopp har jag undrat hur den här intervjun skulle ha gått om jag bemött henne som en mindre aktiv medlem i kyrkan. Jag låter er avgöra det.

Återaktivering har alltid varit en viktig del av Herrens verk. Även om räddningsarbetet är alla medlemmars ansvar, så har de som bär aronska eller melkisedekska prästadömet ansvaret att ta ledningen i arbetet. Det är ju det som prästadömets tjänande handlar om — att föra alla människor till de upphöjande förbunden, att skänka frid, glädje och självaktning.

Från Mormons bok minns ni säkert att när Alma den yngre upptäckte att zoramiterna fallit bort från kyrkan, organiserade han en återaktiveringsgrupp för att rädda dessa människor. Innan de började sitt uppdrag bönföll Alma Herren med följande ord:

”O Herre, vill du låta oss få framgång i att föra dem tillbaka till dig i Kristus.

Se, o Herre, deras själar är dyrbara, och många av dem är våra bröder. Ge oss därför kraft och visdom, o Herre, så att vi kan föra dessa våra bröder tillbaka till dig” (Alma 31:34–35; kursivering tillagd).

För några månader sedan hade jag ett möte med nyomvända och mindre aktiva och efteråt kom en herre i min ålder fram till mig och sade: ”Jag är en av dem som har varit mindre aktiv under större delen av mitt liv. Jag föll bort från kyrkan när jag var ung. Men nu är jag tillbaka och jag arbetar i templet tillsammans med min hustru.”

För att låta honom veta att allt nu var bra, sade jag ungefär så här: ”Slutet gott, allting gott.”

Han svarade: ”Nej, allt är inte gott. Jag är tillbaka i kyrkan, men jag har förlorat alla mina barn och mina barnbarn. Och nu ser jag också att jag förlorar mina barnbarns barn — alla är utanför kyrkan. Allt är inte gott.”

I vår familj har vi en förfader som blev medlem i kyrkan i Europa under kyrkans första dagar. En son blev inaktiv. Syster Edgley och jag har försökt spåra de inaktiva ättlingarna till den här förfadern.

Det var lätt för min hustru och mig att komma till slutsatsen att under dessa sex släktled och med rimliga antaganden kan förlusten vara upp till 3 000 släktingar. Lägg nu till ytterligare två generationer. Förlusten kan teoretiskt närma sig mellan 20 000 och 30 000 av vår himmelske Faders barn.

Uppdraget att rädda är grundat på en av kyrkans mest fundamentala lärdomar.

”Kom ihåg att själarna är mycket värdefulla i Guds ögon,

ty se, Herren er Återlösare led döden i köttet, varför han led alla människors smärta för att alla människor skall kunna omvända sig och komma till honom …

Och om det vore så att ni arbetade alla era dagar med att ropa omvändelse till detta folk, och endast förde en enda själ till mig, hur stor skall då inte er glädje vara tillsammans med honom i min Faders rike!” (L&F 18:10–11, 15; kursivering tillagd).

Jag har haft förmånen att rädda några mindre aktiva medlemmar i mitt liv. När jag hjälper till med att föra en människa tillbaka till kyrkan ser jag idag inte bara en enda själ — jag ser sex, sju eller flera generationer — tusentals själar. Och så tänker jag på skriftstället: ”för en enda själ till mig, hur stor skall då inte er glädje vara” (se L&F 18:15).

Till sina apostlar sade Herren: ”Skörden är stor, men arbetarna få” (Matt. 9:37). Arbetarna behöver inte vara få. Vi har tusentals dugliga, värdiga prästadömsbärare och miljontals hängivna medlemmar i kyrkan över hela världen. Vi har fungerande församlingsråd, prästadömskvorum, hjälpföreningar och andra organisationer som alla har uppdraget att rädda. Att rädda själar är det arbete som Frälsaren har kallat oss alla att göra.

Tidigare i mitt tal nämnde jag den bön som Alma och hans kamrater bad när de gav sig iväg för att rädda zoramiterna. Under andra världskriget hölls ungefär 500 amerikanska soldater och lokala sympatisörer inspärrade i ett fångläger. På grund av lidandet och oron över deras tillstånd utsågs en styrka på 100 frivilliga amerikanska soldater till att rädda dessa fångar. Efter att de frivilliga samlats, gav befälhavaren dem ungefär följande instruktioner: ”Ikväll ska ni sammanträffa med era religiösa ledare, knäböja och svära till Gud att så länge ni har ett enda andetag kvar tänker ni inte låta en enda av dessa män lida ett enda ögonblick till” (se Hampton Sides, Ghost Soldiers: The Forgotten Epic Story of World War II’s Most Dramatic Mission [2001], s. 28–29). Deras lyckade räddning var en räddning från fysiskt och timligt lidande. Borde vi vara mindre ståndaktiga i vår ansträngning att rädda dem som kan lida av andliga och eviga följder? Borde vårt åtagande mot Herren vara mindre?

Till sist, som medlemmar i Kristi sanna kyrka grundar sig vårt åtagande på det faktum att Herren led för var och en av oss — icke-medlemmen, den mindre aktiva medlemmen, även syndaren, och varje släkting vi har. Jag tror att vi kan föra tusentals till evangeliets glädje, frid och sötma, och hundratusentals, ja, miljontals av deras avkomma. Jag tror att vi kan lyckas med det här arbetet eftersom det här är Herrens kyrka, och i egenskap av vårt prästadöme och vårt medlemskap har vi kallats till framgång. Jag bär det vittnesbördet för er i Jesu Kristi namn, amen.