Varför vi tjänar i prästadömet

Nyligen har jag tänkt på två betydelsefulla ämbeten jag fått som prästadömsbärare i kyrkan.

Det första av dessa ämbeten kom när jag var diakon. Jag gick i kyrkan med min familj i en gren i Frankfurt i Tyskland. Det fanns många underbara människor i vår lilla gren. En av dem var vår grenspresident, broder Landschulz. Jag beundrade honom mycket fastän han alltid verkade ganska allvarlig, mycket formell och för det mesta klädd i mörk kostym. Jag minns att jag som ung man skämtade med mina vänner om hur gammalmodig vår grenspresident var.

Jag skrattar när jag tänker på det nu, för det är mycket möjligt att dagens ungdom säger detsamma om mig.

En söndag bad president Landschulz att få prata med mig. Min första tanke var: ”Vad har jag gjort för fel?” I tankarna gick jag snabbt igenom de många saker jag kunde ha gjort som kunde föranleda en sådan pratstund mellan en grenspresident och en diakon.

President Landschulz bjöd mig stiga in i ett litet klassrum — i vårt möteshus fanns det inget kontor för grenspresidenten — och där kallade han mig till president för diakonernas kvorum.

”Det här är ett viktigt ämbete”, sade han, och tog sig sedan tid att förklara varför. Han förklarade vad han och Herren förväntade sig av mig och hur jag kunde få hjälp.

Jag minns inte så mycket av det han sade, men jag minns mycket väl hur jag kände mig. En helig och gudomlig Ande fyllde mitt hjärta när han talade. Jag riktigt kände att det här var Frälsarens kyrka. Och jag kände att kallelsen han gav mig var inspirerad av den Helige Anden. Jag minns att jag gick ut ur det lilla klassrummet och kände mig betydligt längre än förut.

Det har gått nästan 60 år sedan den dagen och jag sätter fortfarande stort värde på dessa känslor av tillit och kärlek.

När jag tänkte tillbaka på den här upplevelsen, försökte jag komma ihåg hur många diakoner det fanns i vår gren då. Såvitt jag minns fanns det två. Men det kan vara en stor överdrift.

Men det spelade egentligen ingen roll om det fanns en diakon eller ett dussin. Jag kände mig hedrad och jag ville tjäna så gott jag kunde och inte göra vare sig min grenspresident eller Herren besviken.

Jag inser nu att grenspresidenten kunde mekaniskt ha utfört sin uppgift när han kallade mig till det här ämbetet. Han kunde bara ha sagt till mig ute i hallen eller under ett prästadömsmöte att jag var den nye presidenten för diakonernas kvorum.

Men istället tog han sig tid med mig och hjälpte mig förstå inte bara vad jag skulle göra i mitt nya uppdrag utan också det mycket viktigare varför.

Det är någonting jag aldrig ska glömma.

Poängen med den här händelsen är inte bara att beskriva hur man kallar någon i kyrkan (fastän det för mig är ett underbart exempel på rätt sätt att göra det). Det här illustrerar den motiverande kraften i prästadömets ledarskap som väcker anden och inspirerar till handling.

Vi behöver ständigt påminnas om de eviga orsakerna bakom det vi befalls att göra. Grundläggande evangelieprinciper måste vara en del av vårt livs mönster, även om det betyder att vi måste lära dem om och om igen. Det betyder inte att det måste vara mekaniskt eller långtråkigt. Istället borde vi, när vi undervisar om grundläggande principer i hemmet eller i kyrkan, låta entusiasmens låga för evangeliet och vittnesbördets glöd föra med sig ljus, värme och glädje till dem vi undervisar.

Från den senast ordinerade diakonen till seniorhögprästen har alla listor på vad vi kan och bör göra i våra ansvar inom prästadömet. Vad är viktigt i vårt arbete och vi behöver se till att det utförs. Men det är i prästadömets varför som vi upptäcker elden, passionen och kraften i prästadömet.

Vad i fråga om prästadömet lär oss vad vi ska göra. Varför inspirerar vår själ.

Vad informerar, men varför transformerar.

Ett annat prästadömsämbete som jag har tänkt på fick jag många år senare när jag gift mig och bildat familj. Vi hade flyttat tillbaka till Frankfurt och jag hade just blivit befordrad på mitt arbete och det skulle kräva en stor del av min tid och uppmärksamhet. Under den här bråda tiden i mitt liv kallade äldste Joseph B. Wirthlin mig till att verka som stavspresident.

Under min intervju med honom var det många tankar som for genom mitt sinne, inte minst den oroväckande tanken att jag kanske inte skulle ha tid att göra allt som det här ämbetet krävde. Fastän jag kände mig ödmjuk och hedrad av kallelsen, undrade jag flyktigt om jag skulle acceptera den. Men det var en kortvarig tanke eftersom jag visste att äldste Wirthlin kallats av Gud och att han uträttade Herrens verk. Vad kunde jag göra annat än acceptera?

Det finns perioder när vi med tro måste ge oss in i mörkret och lita på att Gud lägger fast mark under våra fötter när vi gör det. Därför tog jag med glädje emot kallelsen eftersom jag visste att Gud skulle hjälpa mig.

Under den första tiden i mitt ämbete hade vi förmånen att som stav få utbildning av några av kyrkans största lärare och ledare — män som äldste Russell M. Nelson och president Thomas S. Monson kom till vårt område. Deras undervisning var som dagg från himlen och en inspiration för oss. Jag har kvar de anteckningar jag gjorde under utbildningsmötena. Dessa bröder gav oss visionen av vad det innebär att upprätta Guds rike genom att bygga personliga vittnesbörd och stärka familjer. De hjälpte oss inse hur man tillämpar evangeliets sanningar och principer på just våra omständigheter och just vår tid. Med andra ord hjälpte oss inspirerade ledare att inse evangeliets varför, och sedan var det vår sak att kavla upp ärmarna och gå till verket.

Det dröjde inte länge förrän vi insåg att det fanns så många bra saker som ett stavspresidentskap kunde göra — ja, så många att om vi inte prioriterade inspirerat skulle vi kanske missa det som var viktigt. Motstridande prioriteringar uppstod som ledde vårt fokus bort från visionen bröderna gett oss. Det fanns många ”bra” saker att göra, men allt var inte viktigast.

Vi lärde oss något viktigt: bara för att något är bra, är det inte alltid lämpligt att vi ska använda tid och resurser på det. Våra aktiviteter, initiativ och planer bör vara inspirerade av och bygga på varför vi tjänar i prästadömet och inte på någon övergående trend eller ett flyktigt intresse. Om så inte är fallet kan de distrahera oss i vårt arbete, försvaga vår energi och snärja in oss i våra egna käpphästar, andliga eller timliga, som, fastän de är bra, inte är själva kärnan i lärjungeskapet.

Bröder, vi vet alla att det krävs självdisciplin för att man ska förbli fokuserad på sådant som har störst kraft att öka vår kärlek till Gud och våra medmänniskor, förnya äktenskap, stärka familjer och bygga upp Guds rike på jorden. Likt ett fruktträd med yviga grenar som är täckta av löv behöver våra liv beskäras regelbundet så att vi kan vara säkra på att vi använder vår energi och tid till att genomföra vår egentliga målsättning — att ”bära god frukt”!¹

Så hur vet vi vad vi ska välja? Vi har alla ansvaret att själva avgöra det. Men vi har fått befallningen att flitigt studera skrifterna, lyssna på profeternas ord och fatta sådana beslut under trosfylld, allvarlig och hängiven bön.

Bröder, Gud är trofast. Genom den Helige Anden talar han om för vårt sinne och hjärta vilken väg vi ska följa under varje del av vårt liv.

Om vårt hjärta är rent — om vi inte söker vår egen ära utan efter den Allsmäktige Gudens ära, om vi söker göra hans vilja, om vi önskar att vara till välsignelse för vår familj och våra medmänniskor — vandrar vi aldrig ensamma. Som president Monson så ofta har påmint oss: ”När vi går Herrens ärenden är vi berättigade till Herrens hjälp.”²

Er himmelske Fader ”skall gå framför ert ansikte. [Han] skall vara på er högra sida och på er vänstra, och [hans] Ande skall vara i era hjärtan och [hans] änglar runtomkring er för att upprätthålla er.”³

Mina kära bröder, gudomliga välsignelser för tjänande i prästadömet aktiveras genom vårt flitiga arbete, vår villighet att göra uppoffringar och vår önskan att göra det som är rätt. Låt oss verka av oss själva utan att påverkas av andra. Det är bra att predika, men en predikan som inte leder till handling är som en eld utan hetta eller som vatten utan förmåga att släcka törsten.

Det är genom att tillämpa läran som evangeliets renande låga växer och prästadömets kraft tänder en gnista i vår själ.

Thomas Edison, den man som täckte världen med glödlampans elektriska ljus, sade att ”värdet av en idé ligger i dess användning”.⁴ På liknande sätt blir evangeliets lära dyrbarare när den omvandlas till handling.

Vi får inte låta prästadömets lärdomar slumra i vårt hjärta och ligga outnyttjade i vårt liv. Om det finns ett äktenskap eller en familj som är i behov av räddning — kanske till och med vår egen — låt oss inte bara vänta och se. Låt oss istället tacka Gud för den lycksalighetsplan som omfattar, tro, omvändelse, förlåtelse och en ny början. När vi tillämpar prästadömets lära blir vi som makar, fäder och söner som förstår prästadömets varför och dess förmåga att återerövra och säkerställa skönheten och heligheten i eviga familjer.

Generalkonferensen är alltid ett bra tillfälle både att lyssna och att göra. Låt oss därför vara ”ordets görare, inte bara dess hörare”.⁵ Bröder, jag inbjuder er att begrunda de ord som uttalas av Guds tjänare detta veckoslut. Gå sedan ner på knä. Be Gud, vår himmelske Fader, att upplysa ert sinne och röra vid ert hjärta. Be Gud om vägledning i ert dagliga liv, i era ansvar i kyrkan och i de utmaningar ni står inför idag. Följ Andens maningar — skjut inte upp. Om ni gör alla detta lovar jag att Herren inte låter er vandra ensam.

Vi vet att trots våra bästa avsikter går saker och ting inte alltid som planerat. Vi begår fel i livet och i tjänandet i prästadömet. Ibland snubblar vi och kommer till korta.

När Herren säger åt oss att ”fortsätta i tålmodighet tills [vi] är fullkomliggjorda”,⁶ bekräftar han att det krävs tid och uthållighet. Att förstå evangeliets varför och prästadömets varför hjälper oss att se det gudomliga syftet med allt detta. Det ger oss motivation och styrka att göra det som är rätt, även när det är svårt. När vi fokuserar på att leva efter evangeliets grundläggande principer välsignas vi med klarhet, visdom och vägledning.

”Skall vi inte fortsätta i denna stora sak?”⁷ Jo, bröder, det ska vi!

Vägledda av den Helige Anden lär vi oss av våra misstag. Om vi snubblar, reser vi oss. Om vi vacklar, fortsätter vi. Vi tänker aldrig tveka, vi tänker aldrig ge upp.

Som ett mäktigt brödraskap i Guds eviga prästadöme står vi tillsammans, skuldra vid skuldra, fokuserade på principerna i Jesu Kristi återställda evangelium och med tacksamhet tjänar vi vår Gud och våra medmänniskor med hängivenhet och kärlek.

Min kära bröder, jag vittnar för er denna dag att Gud Fadern och hans Son Jesus Kristus lever. De är verkliga. De finns där!

Ni är inte ensamma! Er Fader i himlen bryr sig om er och önskar välsigna och uppehålla er i rättfärdighet.

Var förvissade om att Gud talar till människan i vår tid. Han talar till er!

Profeten Joseph Smith såg det han sade att han såg. Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga har återställts till jorden genom den Allsmäktige Gudens makt och myndighet.

Min bön är att vi, som hans prästadömsbärare, alltid är inställda på varför vi tjänar i prästadömet och använder de principer i det återställda evangeliet som transformerar vårt liv och deras liv som vi betjänar.

När vi gör det luttrar, renar och förädlar försoningens oändliga kraft vår ande och karaktär tills vi blir det slags män som vi är avsedda att bli. Det vittnar jag om i Jesu Kristi heliga namn, amen.