Var det värt besväret?

Äldste David F. Evans

i de sjuttios kvorum


Detta att dela med sig av evangeliet på ett naturligt och normalt sätt till dem vi har omtanke om och älskar blir då vårt livsverk, det som gläder oss mest i livet.

Under den här konferensen och i andra möten på sista tiden,1 har många av oss undrat hur vi kan hjälpa till att bygga upp kyrkan och bidra till sann tillväxt där vi bor.

Vårt viktigaste arbete i denna och alla andra angelägenheter är alltid i vårt eget hem och i vår egen familj.2 Det är i familjen som kyrkan byggs upp och sann tillväxt äger rum.3 Vi ska undervisa våra barn om evangeliets principer och lära. Vi måste hjälpa dem att tro på Jesus Kristus och förbereda dem för dopet vid åtta års ålder.4 Vi måste själva vara trofasta så att de genom vårt exempel ser att vi älskar Herren och hans kyrka. Det hjälper våra barn att finna glädje i att hålla buden, i ett lyckligt familjeliv, att vara tacksamma för att de kan tjäna andra. Vi bör i vårt hem följa det mönster som Nephi gav när han sade:

”Vi arbetar flitigt … för att förmå våra barn … att tro på Kristus och att förlikas med Gud …

Vi talar om Kristus, vi gläds i Kristus, vi predikar om Kristus, vi profeterar om Kristus, och vi skriver i enlighet med våra profetior så att våra barn skall kunna veta till vilken källa de kan se för att få förlåtelse för sina synder.”5

Vi arbetar flitigt för att våra barn ska få dessa välsignelser genom att gå i kyrkan med dem, ha hemaftnar och läsa skrifterna tillsammans. Vi ber dagligen med vår familj, tackar ja till ämbeten, besöker sjuka och ensamma och gör annat som visar våra barn att vi älskar dem, att vi älskar vår himmelske Fader, hans Son och deras kyrka.

Vi talar och profeterar om Kristus när vi håller hemaftonslektion eller sitter med ett barn och berättar om vår kärlek till honom eller henne och om vårt vittnesbörd om det återställda evangeliet.

Vi kan skriva om Kristus genom att skriva brev till dem som är borta från hemmet. Våra brev blir till välsignelse för missionärer, söner eller döttrar i det militära, för dem vi älskar. Brev hemifrån är inte bara snabba mejl. Riktiga brev kan man hålla i, tänka på och ömt bevara.

Vi hjälper våra barn att lita på Frälsarens försoning och veta att vår kärleksfulle himmelske Fader förlåter, genom att vi själva visar kärlek i vår uppfostran och förlåter. Vår kärlek och förlåtelse får inte bara våra barn att komma närmare oss utan bygger också deras tro, eftersom de vet att deras himmelske Fader älskar dem och att han förlåter dem när de omvänder sig och strävar efter att bättra sig. De litar på den här sanningen därför att de har erfarit den från sina jordiska föräldrar.

Förutom det arbete vi utför i vår egen familj så arbetar vi också, som Nephi lärde, ”flitigt med att … förmå våra … bröder, att tro på Kristus och att förlikas med Gud”.6 Som medlemmar i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga har var och en av oss välsignelsen och ansvaret att dela med oss av evangeliet. Några av dem som behöver evangeliet i sitt liv är ännu inte medlemmar i kyrkan. Några var förr mitt ibland oss och behöver nu få uppleva den glädje på nytt som de kände när de en gång i tiden tog emot evangeliet. Herren älskar både den som aldrig har haft evangeliet och den som återvänder till honom.7 Han gör inte åtskillnad, inte vi heller. Det är ett enda verk. Det är själarna, vilken situation de än må befinna sig i, som är värdefulla i vår himmelske Faders ögon, och i våra.8 Vår himmelske Faders och hans Sons verk är ”att åstadkomma odödlighet och evigt liv”9 för alla hans barn oavsett deras nuvarande omständigheter. Vi har välsignelsen att vi får hjälpa till med det stora verket.

President Thomas S. Monson har förklarat hur vi kan hjälpa till. Han säger: ”Våra missionärsupplevelser måste vara av färskt datum. Det duger inte att luta sig tillbaka och tänka på tidigare upplevelser. För att vara tillfredsställd måste man fortsätta att dela med sig av evangeliet på ett naturligt och normalt sätt.”10

Detta att dela med sig av evangeliet på ett naturligt och normalt sätt till dem vi har omtanke om och älskar blir då vårt livsverk, det som gläder oss mest i livet. Låt mig få berätta om två sådana upplevelser.

Dave Orchard växte upp i Salt Lake City där de flesta av hans vänner var medlemmar i kyrkan. De hade stort inflytande på honom. Dessutom blev han ständigt inbjuden till aktiviteter av ledare i kyrkan som bodde i grannskapet. Hans vänner bjöd också in honom. Även om han inte blev medlem i kyrkan då, var de goda vännernas inflytande på honom och aktiviteterna i kyrkans regi till välsignelse för honom under hans uppväxt. När han började på college flyttade han hemifrån, och de flesta av hans vänner gick ut som missionärer. Han saknade deras inflytande i sitt liv.

En av Daves skolkamrater från high school var fortfarande hemma. Den här vännen träffade sin biskop varje vecka för att försöka få ordning på sitt liv så att han kunde gå ut som missionär. Han och Dave blev rumskamrater, och det var bara naturligt och normalt att de kom att prata om varför han inte var ute som missionär och varför han träffade biskopen så ofta. Kamraten sade att han var tacksam för sin biskop, som han högaktade, och för möjligheten att omvända sig och tjäna. Han frågade Dave om han ville följa med till nästa intervju. Vilken inbjudan! Men med tanke på deras vänskap och omständigheter kändes den bara naturlig och normal.

Dave sade ja och inom kort började även han träffa biskopen. Det här ledde till att Dave bestämde sig för träffa missionärerna. Han fick ett vittnesbörd om att evangeliet är sant, och man bestämde datum för hans dop. Dave döptes av sin biskop, och ett år senare vigdes Dave Orchard och Katherine Evans i templet. De har fem underbara barn. Katherine är min lillasyster. Jag ska alltid vara tacksam mot den här goda vännen som tillsammans med en god biskop förde in Dave i kyrkan.

När Dave berättade om sin omvändelse och bar vittnesbörd om de här händelserna, ställde han frågan: ”Var det värt besväret? Var mina vänners och ungdomsledares och min biskops alla ansträngningar under alla de här åren värt besväret bara för att få en pojke döpt? Han pekade på Katherine och sina fem barn och sade: ”Det är det i varje fall för min hustru och våra fem barn.”

När man delar med sig av evangeliet så är det aldrig bara ”en pojke”. När någon kommer till tro och omvänder sig eller någon återvänder till Herren, då räddas en familj. Allteftersom Dave och Katherines barn har vuxit upp har de alla tagit till sig evangeliet. En dotter och två söner har tjänat som missionärer och en annan son fick just sin kallelse att tjäna i den tysktalande Alpernamissionen. De två äldsta har gift sig i templet, och den yngsta går nu i high school, trofast på alla sätt och vis. Var det värt besväret? Ja, det var mödan värt!

Syster Eileen Waite var på samma stavskonferens där Dave Orchard berättade om sin omvändelse. Under hela konferensen kunde hon inte tänka på något annat än sin egen familj och i synnerhet sin syster Michelle som hade varit borta från kyrkan i många år. Michelle var frånskild och försökte fostra fyra barn på egen hand. Eileen kände sig manad att skicka henne ett exemplar av äldste M. Russell Ballards bok Our Search for Happiness tillsammans med sitt vittnesbörd, vilket hon också gjorde. Veckan därpå berättade en väninna för Eileen att hon också hade känt att hon skulle kontakta Michelle. Den här väninnan skrev ett kort brev till Michelle och bar sitt vittnesbörd och sade hur mycket hon tyckte om henne. Visst är det intressant hur ofta Anden påverkar flera personer att hjälpa en behövande?

Tiden gick. Michelle ringde till Eileen och tackade henne för boken. Hon sade att hon började inse att hon levde i ett andligt vakuum. Eileen talade om för henne att hon visste att den frid hon sökte kunde hon finna i evangeliet. Hon sade att hon älskade henne och ville att hon skulle vara lycklig. Michelle började ändra på saker och ting i sitt liv. Snart mötte hon en underbar man som var aktiv i kyrkan. De gifte sig och ett år senare beseglades de i templet i Ogden i Utah, USA. Nyligen döptes hennes 24-årige son.

Till de andra i Michelles familj och alla andra som inte ännu vet att kyrkan är sann: Jag inbjuder dig att med hjälp av bönen begrunda om kyrkan är sann. Låt din familj och dina vänner och missionärer hjälpa dig. När du vet att den är sann, och det är den, kom till oss genom att ta samma steg i ditt liv.

Slutet på berättelsen har inte skrivits än, men den här underbara kvinnan och hennes familj välsignades därför att de som älskar henne följde en ingivelse och på ett naturligt och normalt sätt bar vittnesbörd och inbjöd henne att komma tillbaka.

Jag har tänkt mycket på de här upplevelserna. En ung man som försöker få ordning på sitt liv hjälper en annan ung man som söker sanningen. En kvinna bär vittnesbörd och berättar om sin tro för sin syster som har varit borta från kyrkan i tjugo år. Om vi ber och frågar vår himmelske Fader vem vi kan hjälpa och lovar att följa de ingivelser han ger oss om hur vi kan vara till hjälp, då besvarar han våra böner och vi blir redskap i hans hand att utföra hans verk. Att följa ingivelserna från Anden i kärlek är att utlösa en kedjereaktion.11

När ni har lyssnat på de här upplevelserna om att dela med sig av evangeliet på ett naturligt och normalt sätt till dem ni har omtanke om, så har många av er upplevt detsamma som Eileen Waite gjorde. Ni har tänkt på någon som ni bör räcka en hjälpande hand till och antingen inbjuda dem att komma tillbaka eller berätta för dem om vad Jesu Kristi evangelium betyder för er. Min uppmaning är att följa den ingivelsen, utan dröjsmål. Tala med din vän eller familjemedlemmen. Gör det på ett naturligt och normalt sätt. Berätta för dem om din kärlek till dem och till Herren. Missionärerna kan hjälpa till. Jag ger samma råd som president Monson gett så ofta från den här talarstolen: ”Skjut aldrig upp en ingivelse!”12 När du följer ingivelsen och gör det i kärlek, iaktta då hur vår himmelske Fader använder din villighet att handla till att åstadkomma ett under i ditt liv och i dens liv som du har omtanke om.13

Mina kära bröder och systrar, vi kan bygga upp hans kyrka och uppleva sann tillväxt när vi arbetar för att vår familj och de vi älskar ska få evangeliets välsignelser. Det här är vår himmelske Faders och hans Sons verk. Jag vet att de lever och att de besvarar böner. När vi följer dessa ingivelser och tror på hans förmåga att åstadkomma under, då sker under och liv förändras. I Jesu Kristi namn, amen.

Mostrar referencias

  1.  

    1. Se Världsomfattande ledarutbildningsmöte, 11 feb. 2012, LDS.org.

  2.  

    2. Se Kyrkans presidenters lärdomar: Harold B. Lee (2001), s. 134.

  3.  

    3. Se Boyd K. Packer, ”Prästadömets kraft i hemmet”, Världsomfattande ledarutbildningsmöte, 11 feb. 2012, LDS.org.

  4.  

    4. Se L&F 68:25–28.

  5.  

    5.  2 Nephi 25:23, 26.

  6.  

    6.  2 Nephi 25:23.

  7.  

    7. Se Luk. 15:4–7.

  8.  

    8. Se L&F 18:10.

  9.  

    9.  Mose 1:39.

  10.  

    10. ”Status Report on Missionary Work: A Conversation with Elder Thomas S. Monson, Chairman of the Missionary Committee of the Council of the Twelve”, Ensign, okt. 1977, s. 14.

  11.  

    11. Se Thomas S. Monson, ”Verka med iver”, Liahona nov. 2004, s. 56–59; ”Till undsättning”, Liahona, juli 2001, s. 57–60; ”Kärlekens dörr”, Nordstjärnan, okt. 1996, s. 2–7.

  12.  

    12. Se Ann M. Dibb, ”My Father Is a Prophet”, (Brigham Young University–Idaho, andaktsstund, 19 feb. 2008), byui.edu/devotionalsandspeeches; Thomas S. Monson, ”Stå på din tilldelade plats”, Liahona, maj 2003, s. 54–57; ”Frid, var lugn”, Liahona, nov. 2002, s. 53–56; ”Prästadömets kraft”, Liahona, jan. 2000, s. 58–61; ”Anden gör levande”, Nordstjärnan, aprilkonferensen 1985, s. 61–62.

  13.  

    13. Förutom president Thomas S. Monson har även andra profeter undervisat om samma princip. President Spencer W. Kimball undervisade till exempel om vikten av att följa Andens ingivelser då han sade: ”Gud lägger märke till oss, och han vakar över oss. Men det är vanligen genom någon annan som han tillgodoser våra behov. Därför är det viktigt att vi tjänar varandra i riket” (Kyrkans presidenters lärdomar: Spencer W. Kimball [2006], s. 84).