”Ty jag lever, och ni kommer att leva”

Äldste Shayne M. Bowen

i de sjuttios kvorum


Tack vare honom, ja, vår Frälsare Jesus Kristus, kommer dessa känslor av sorg, ensamhet och förtvivlan en dag att uppslukas av glädjens fullhet.

När min kamrat och jag tjänade som unga missionärer i Chile träffade vi en familj på sju personer i grenen. Modern kom med sina fem barn till kyrkan varje söndag. Vi antog att de varit medlemmar en längre tid. Flera veckor senare fick vi veta att de inte var döpta.

Vi tog omedelbart kontakt med familjen och frågade om vi fick komma hem till dem och undervisa dem. Fadern var inte intresserad av att lära sig något om evangeliet men hade inget emot att vi undervisade hans familj.

Syster Ramirez gick snabbt framåt i vår undervisning. Hon var ivrig att lära sig alla lärdomar som vi förklarade. En kväll när vi diskuterade barndop förklarade vi att små barn är utan skuld och att de inte behöver döpas. Vi bad henne läsa i Moronis bok:

”Se, jag säger dig att detta skall ni lära: Omvändelse och dop är för dem som är ansvariga och i stånd att begå synd. Ja, lär föräldrar att de måste omvända sig och bli döpta och ödmjuka sig som sina små barn. Då skall de alla bli frälsta med sina små barn.

Och deras små barn behöver varken omvändelse eller dop. Se, dopet är till omvändelse för att uppfylla buden och leder till syndernas förlåtelse.

Men små barn är levande i Kristus ända från världens grundläggning. Om inte skulle Gud vara en partisk Gud som har anseende till person. Ty hur många små barn har inte dött utan dopet!”1

Efter att ha läst dessa verser började syster Ramirez gråta. Min kamrat och jag stod handfallna. Jag frågade: ”Syster Ramirez, har vi sagt eller gjort något som sårat dig?”

Hon sade: ”Nej då, ni har inte gjort något fel. För sex år sedan födde jag en liten pojke. Han dog innan vi hann få honom döpt. Vår präst sade oss att eftersom han inte blivit döpt skulle han vara förlorad i all evighet. I sex år har jag burit på denna smärta och skuld. Efter att ha läst dessa verser vet jag genom den Helige Andens kraft att det är sant. Jag har känt en stor tyngd tas bort från mig, och dessa tårar är glädjetårar.”

Jag kom ihåg profeten Joseph Smiths ord då han undervisade om denna trösterika lära: ”Herren tar bort många, även i späd ålder, så att de må undgå människors missunnsamhet och den nuvarande världens sorger och ondska. De var alltför rena och alltför älskliga att bo på jorden. Om vi därför ser på saken ur rätt perspektiv så har vi skäl att fröjdas istället för att sörja eftersom de befriades från det onda, och vi skall snart ha dem igen.”2

Efter sex år av nästan outhärdlig sorg och smärta kunde den sanna läran, uppenbarad av en kärleksfull Fader i himlen genom en levande profet, skänka lugnande frid till denna plågade kvinna. Behöver det nämnas att syster Ramirez och hennes barn över åtta år blev döpta?

Jag minns att jag skrev till min familj och uttryckte den tacksamhet som jag kände i mitt hjärta för kunskapen om detta och för många andra tydliga och värdefulla sanningar i Jesu Kristi återställda evangelium. Jag trodde aldrig att den här underbara och sanna principen skulle komma tillbaka till mig en gång i framtiden och bli som balsam för min själ.

Jag vill rikta mig till dem som har förlorat ett barn och som frågat sig: ”Varför just jag?” Eller som kanske till och med ifrågasatt sin egen tro på en älskande Fader i himlen. Det är min bön att jag med den Helige Andens kraft ska kunna skänka er hopp, frid och förståelse. Det är min önskan att vara ett redskap till att återställa er tro på en älskande Fader i himlen som vet allting och låter oss uppleva prövningar så att vi kan lära känna och älska honom och förstå att utan honom har vi ingenting.

Den fjärde februari 1990 föddes vår tredje son, vårt sjätte barn. Vi gav honom namnet Tyson. Han var en vacker liten pojke och vår familj välkomnade honom med öppna hjärtan och öppen famn. Hans bröder och systrar var så stolta över honom. Vi tyckte alla att han var den mest perfekte lille pojke som någonsin fötts.

När Tyson var åtta månader gammal svalde han en bit krita som han hittat på mattan. Kritan fastnade i Tysons hals och han kunde inte andas. Hans storebror bar honom uppför trappan och skrek: ”Han kan inte andas! Han kan inte andas!” Vi började med hjärtmassage och ringde 112.

Ambulansen kom och körde honom fort till sjukhuset. I väntrummet fortsatte vi våra innerliga böner och bad Gud om ett mirakel. Efter en väntan som tycktes som en livstid kom läkaren ut och sade: ”Jag är ledsen. Det finns inget mer som vi kan göra. Ni kan vara hos honom så länge ni vill.” Sedan gick hon.

När vi kom in i rummet där Tyson låg, såg vi vår lille glädjespridare ligga där livlös. Det verkade som om han hade en celestial aura kring sin lilla kropp. Det strålade om honom och han såg så ren ut.

I det ögonblicket kändes det som om vårt liv tagit slut. Hur skulle vi kunna komma tillbaka till de andra barnen och på något sätt förklara att Tyson inte skulle komma hem?

Jag talar i jagform när jag fortsätter att berätta om den här upplevelsen. Min änglalika hustru och jag gick igenom den här erfarenheten tillsammans, men jag är inte kapabel att uttrycka en mors känslor och vill inte ens försöka.

Det är omöjligt att beskriva de blandade känslor som jag hade under den tiden i mitt liv. För det mesta kändes det som om jag var mitt uppe i en mardröm som aldrig tog slut. I många nätter kunde jag inte sova. Jag gick från rum till rum för att försäkra mig om att de andra barnen var i säkerhet.

Skuldkänslor plågade min själ. Jag kände mig så skyldig. Jag kände mig smutsig. Jag var hans far, jag skulle ha gjort mer för att skydda honom. Om jag bara hade gjort si eller så. Än idag, 22 år senare, tränger sig dessa känslor in i hjärtat och jag måste göra mig av med dem kvickt eftersom de kan vara destruktiva.

Omkring en månad efter Tysons död hade jag ett samtal med äldste Dean L. Larsen. Han tog sig tid till att lyssna på mig. Jag kommer alltid att vara tacksam för hans råd och kärlek. Han sade: ”Jag tror inte att Herren vill att du ska straffa dig själv för din lille pojkes död.” Jag kände min himmelske Faders kärlek genom ett av hans utvalda redskap.

Trots det fortsatte smärtsamma tankar att plåga mig och till slut började jag känna mig arg. ”Det är inte rättvist! Hur kunde Gud göra så mot mig? Varför just mot mig? Vad hade jag gjort för att förtjäna detta?” Jag blev till och med arg på människor som bara ville trösta oss. Jag minns att vänner sade: ”Jag vet hur det känns.” Jag brukade tänka: ”Du har ingen aning om hur det känns. Låt mig bara vara ifred.” Jag märkte snart att självömkan kan vara mycket skadlig. Jag skämdes över mig själv för att jag hade ovänliga tankar om kära vänner som bara försökte hjälpa.

Då jag upplevde hur skuld, ilska och självömkan höll på att överväldiga mig bad jag att mitt hjärta skulle förändras. Efter mycket personliga heliga upplevelser gav Herren mig ett nytt hjärta. Även om det fortfarande var ensamt och smärtsamt förändrades hela mitt perspektiv. Det blev mig givet att veta att jag inte hade blivit berövad något utan snarare väntade mig en stor välsignelse om jag visade mig trofast.

Mitt liv började förändras och jag kunde se framåt med hopp snarare än att se tillbaka med förtvivlan. Jag vittnar om att det här livet inte är slutet. Andevärlden är verklig. Profeternas undervisning om livet efter döden är sann. Det här livet är bara ett kortvarigt steg på vår väg tillbaka till vår himmelske Fader.

Tyson har förblivit en mycket viktig del av vår familj. Under årens lopp har det varit underbart att se en älskande himmelsk Faders barmhärtighet och godhet som har låtit vår familj på mycket påtagliga sätt känna Tysons inflytande. Jag vittnar om att slöjan är tunn. Känslan av lojalitet, kärlek och familjegemenskap upphör inte för att någon av våra kära går över på andra sidan. Istället intensifieras dessa känslor.

Ibland får jag frågan: ”Hur lång tid tog det för dig att komma över det?” Sanningen är den att man aldrig helt kommer över det förrän man återförenas med sina bortgångna kära. Jag kommer aldrig att få glädjens fullhet förrän vi återförenas på den första uppståndelsens morgon.

”Ty människan är ande. Elementen är eviga, och ande och element, oskiljaktigt förenade, mottar glädjens fullhet.

Och när de är åtskilda kan människan inte motta glädjens fullhet.”3

Men under tiden kan vi, som Frälsaren lärde, vara vid gott mod.4

Jag har lärt mig att den bittra, nästan outhärdliga smärtan kan mildras då vi vänder oss till vår himmelske Fader och vädjar om han ska ge oss den tröst som kommer genom hans plan, hans Son Jesus Kristus, och hans hugsvalare som är den Helige Anden.

Vilken underbar välsignelse detta är i vårt liv. Skulle det inte vara tragiskt om vi inte kände djup sorg då vi förlorar ett barn? Så tacksam jag är till min Fader i himlen för att han låter oss älska så innerligt och för evigt. Så tacksam jag är för eviga familjer. Så tacksam jag är för att han genom sina levande profeter på nytt har uppenbarat den underbara återlösningsplanen.

När ni begravt en av era kära kom då ihåg det ni kände i hjärtat efter begravningsgudstjänsten och ni vände er om mot den ensamma kistan och undrade om ert hjärta skulle brista.

Jag vittnar om att tack vare honom, ja, vår Frälsare Jesus Kristus, kommer dessa känslor av sorg, ensamhet och förtvivlan en dag att uppslukas av glädjens fullhet. Jag vittnar om att vi kan lita på honom och det han sade:

”Jag skall inte lämna er faderlösa, jag skall komma till er.

Ännu en kort tid, och världen ser mig inte längre, men ni skall se mig, ty jag lever, och ni kommer att leva.”5

Jag vittnar om det som sägs i Predika mitt evangelium: ”När vi förlitar oss på Jesu Kristi försoning kan han hjälpa oss att uthärda våra prövningar, sjukdomar och smärta. Vi kan bli fyllda med glädje, frid och tröst. Allt som är orättvist i livet kan bli rätt igen genom Jesu Kristi försoning.”6

Jag vittnar om att på den klara underbara första uppståndelsens morgon kommer enligt Herrens löfte dina och mina kära att komma ut ur graven, och vi kommer att få uppleva glädjens fullhet. Eftersom han lever kommer de och vi också att leva. I Jesu Kristi namn, amen.

Mostrar las referencias

  1.  

    1.  Moroni 8:10–12.

  2.  

    2.  Kyrkans presidenters lärdomar: Joseph Smith (2007), s. 174.

  3.  

    3.  L&F 93:33–33.

  4.  

    4. Se Joh. 16:33.

  5.  

    5.  Joh. 14:18–19.

  6.  

    6.  Predika mitt evangelium: Vägledning för missionärer (2004), s. 52.