Är tron på Jesu Kristi försoning skriven i våra hjärtan?

Vi vittnar tillsammans med er om vår Frälsares Jesu Kristi försoning. Våra och era vittnesbörd har skrivits i våra hjärtan när vi stått inför olika utmaningar och prövningar som utvidgar själen. Om man inte förstår sin himmelske Faders fullkomliga lycksalighetsplan och hur Frälsarens försoning är det centrala i den planen kan dessa svårigheter kännas orättvisa. Vi möter alla svårigheter i livet. Men i trofasta hjärtan står det att ”allt som är orättvist i livet kan bli rätt igen genom Jesu Kristi försoning”.

Varför tillåter Herren att vi möter lidande och motgångar under jordelivet? Det är helt enkelt en del av planen för vår tillväxt och utveckling! Vi ”ropade av glädje”⁶ när vi fick reda på att vi skulle få komma till jorden för att gå igenom dödligheten. Äldste Dallin H. Oaks lärde: ”Vår nödvändiga omvändelse kan uppnås snabbare genom lidande och motstånd än genom bekvämlighet och stillhet.”⁷

En trofast pionjärsysters exempel belyser denna sanning. Mary Lois Walker gifte sig 17 år gammal med John T. Morris i S:t Louis i Missouri, USA. De tog sig över slätterna med de heliga 1853 och kom till Saltsjödalen strax efter sin första bröllopsdag. Resan bjöd på samma umbäranden som andra heliga vanligtvis stötte på. Men deras lidanden och motgångar tog inte slut när de kom fram till Saltsjödalen. Året därpå skrev Mary, som då var 19 år: ”Vi fick en son … En kväll när han var två eller tre månader … viskade något till mig och sade: ’Du kommer att förlora den lille.’”

Under vintern blev den lille sjuk. ”Vi gjorde allt vi kunde … men pojken blev allt sjukare … Den andra februari gick han bort … så jag drack den bittra kalken när jag skildes från mitt eget kött och blod.” Men hennes prövningar var inte över. Marys man blev också sjuk och tre veckor efter att hon förlorat sitt barn dog även han.

Mary skrev: ”Där var jag, fortfarande tonåring, ensam kvar efter bara 20 dagar, utan man och mitt enda barn, i ett främmande land hundratals mil från släkten och med ett berg av svårigheter framför mig … och jag önskade att jag också skulle få dö och återförenas med mina kära.”

Mary fortsätter: ”En söndagskväll gick jag på promenad tillsammans med en vän … Jag tänkte på [min mans] frånvaro och hur otroligt ensam jag kände mig. Jag grät bittert och såg framför mig hur jag skulle behöva vandra längs livets branta väg och detta faktum slog mig med stor kraft. En djup depression vällde upp inom mig, för fienden vet när vi är öppna för angrepp, men vår [frälsare Jesus Kristus] har makten att rädda oss. Med … Faderns hjälp kunde jag strida mot alla styrkor som tycktes anfalla mig under den tiden.”⁸

Mary lärde sig när hon bara var 19 år att försoningen ger oss förvissningen om att allt som är orättvist i livet kan bli, och kommer att bli, rätt igen — till och med de djupaste sorgerna.

Det finns ett sätt för oss att veta när vi har lärt oss en av evangeliets läror eller principer. Det är när vi kan undervisa om den läran eller principen så att ett barn kan förstå den. En värdefull resurs man kan använda för att undervisa barnen om försoningen är en liknelse ur en primärlektion. Den kanske kan vara till hjälp när vi undervisar våra egna barn, barnbarn eller vänner som har en annan tro och som vill förstå denna grundläggande lära.

”En kvinna som gick på en väg föll ner i en grop som var så djup att hon inte kunde ta sig upp. Hur hon än kämpade kunde hon inte ta sig upp själv. Kvinnan ropade på hjälp och blev glad, när en vänlig förbipasserande hörde henne och sänkte ner en stege i gropen. På så sätt kunde hon klättra upp ur gropen och bli fri igen.

Vi är som kvinnan i gropen. Att synda är som att falla ner i en grop, och vi kan inte själva ta oss upp. Liksom den vänlige förbipasserande mannen hörde kvinnans rop på hjälp, så sände vår himmelske Fader sin Enfödde Son för att rädda oss. Jesu Kristi försoning kan jämföras med att man sänker ner en stege i en grop. Den gör det möjligt för oss att klättra upp.”¹⁰ Men Frälsaren gör mer än att bara sänka ner en stege. Han ”kommer ned i [gropen] och gör det möjligt för oss att använda stegen för att undkomma”.¹¹ ”Precis som kvinnan i gropen var tvungen att klättra upp för stegen, måste vi omvända oss från våra synder och lyda evangeliets principer och förordningar för att kunna klättra upp ur vår grop och göra försoningen verksam i vårt liv. När vi själva gjort vad vi kan, gör alltså försoningen det möjligt för oss att bli värdiga att återvända till vår himmelske Faders närhet.”¹²

Jag hade nyligen förmånen att träffa en nutida pionjär, en älskad Guds dotter och nyomvänd till kyrkan i Chile. Hon är ensamstående och har två unga söner. Tack vare försoningens kraft har hon lagt det förflutna bakom sig och strävar nu innerligt efter att bli en sann Jesu Kristi lärjunge. Hon får mig att tänka på en princip som äldste David A. Bednar undervisat om: ”Det är en sak att veta att Jesus Kristus kom till jorden för att dö för oss — detta är grundläggande i Kristi lära. Men vi behöver också inse att Herren, genom sin försoning och genom den Helige Andens kraft, vill leva inom oss — inte bara vägleda oss utan också ge oss kraft.”¹³

När jag och den chilenska systern samtalade om hur man kan stanna kvar på stigen som leder till evigt liv försäkrade hon mig entusiastiskt att hon var fast besluten att fortsätta längs stigen. Hon hade gått på andra stigar större delen av livet och sade att det inte fanns någonting utanför stigen som hon vill ha tillbaka i sitt liv igen. Försoningens möjliggörande kraft lever inom henne. Den skrivs i hennes hjärta.

Den kraften gör det inte bara möjligt för oss att klättra upp ur gropen utan ger oss också kraften att fortsätta på den raka och smala stigen tillbaka till vår himmelske Faders närhet.

Vi bör alla begrunda följande tankeväckande citat av äldste Oaks: ”Tänk hur svårt det måste ha varit för vår himmelske Fader att sända sin Son att utstå ett oerhört lidande för våra synder. Det är det största beviset på hans kärlek till var och en av oss!”¹⁴

Denna oförlikneliga kärlekshandling bör sända var och en av oss ner på knä i ödmjuk bön för att tacka vår himmelske Fader för att han älskade oss så mycket att han sände sin Enfödde och fullkomlige Son för att lida för våra synder, våra sorger och allt som tycks orättvist i våra liv.

Kommer ni ihåg kvinnan som president Dieter F. Uchtdorf talade om nyligen? Han sade: ”En kvinna som hade genomlidit år av prövningar och sorg sade med gråt i rösten: ’Jag har insett att jag är som en gammal 20-dollarsedel — skrynklig, sliten, smutsig, tilltygad och ärrad. Men jag är fortfarande en 20-dollarsedel. Jag är värd någonting. Trots att jag inte ser ut mycket för världen och trots att jag är illa medfaren och sliten, är jag fortfarande värd hela beloppet.’”¹⁵

Den kvinnan vet att hon är en älskad dotter till sin himmelske Fader och att hennes värde var stort nog för att han skulle sända sin Son för att sona för henne personligen. Varje syster i kyrkan behöver veta det som den här kvinnan vet — att hon är en älskad dotter till Gud. Hur kan vår kunskap om hur värdefulla han tycker att vi är påverka hur vi håller våra förbund? Hur kan vår kunskap om hur värdefulla han tycker att vi är påverka vår önskan att tjäna andra? Hur kan vår kunskap om hur värdefulla han tycker att vi är öka vår önskan att hjälpa dem som behöver samma kunskap om försoningen som vi har — djupt inom oss? När var och en av oss har försoningens lära skriven djupt i vårt hjärta så börjar vi bli det slags folk som Herren vill att vi ska vara när han kommer tillbaka. Då ser han att vi är hans sanna lärjungar.