Om ånger och beslut

President Monson, vi älskar dig. Tack för de inspirerande och historiska tillkännagivandena om nya tempel och missionsarbetet. Jag är säker på att vi och många framtida generationer kommer att välsignas rikligen tack vare dem.

Mina kära bröder och systrar, mina kära vänner! Vi är alla dödliga. Jag hoppas det inte kommer som en överraskning för någon.

Ingen av oss är här på jorden särskilt länge. Vi får ett antal dyrbara år och som i det eviga perspektivet bara är som en blinkning.

Och sedan går vi vidare. Våra andar ”tas hem till den Gud som gav [oss] liv”.¹ Vi lägger ner vår kropp och lämnar världens materiella ting bakom oss när vi går vidare till nästa sfär av vår existens.

När vi är unga känns det som om vi kommer att leva för evigt. Vi tror att det finns ett obegränsat antal soluppgångar som väntar bakom horisonten, och framtiden ser för oss ut som en oavbruten väg som sträcker sig framåt i all oändlighet.

Men ju äldre vi blir desto oftare ser vi tillbaka och förundras över hur kort den vägen egentligen är. Vi undrar hur åren kan ha gått så fort. Och vi börjar tänka på valen vi har ställts inför och allt som vi har gjort. I den processen minns vi många härliga stunder som värmer själen och gläder hjärtat. Men vi minns också det vi ångrar — det som vi önskar att vi kunde gå tillbaks och ändra på.

En sjuksköterska som vårdar obotligt sjuka säger att hon ofta har ställt en enkel fråga till sina patienter när de har förberett sig för att lämna det här livet.

”Är det något som du ångrar?” brukar hon fråga.²

Att vara så nära jordelivets sista dag gör ofta tankarna klara och ger insikt och perspektiv. Så när de här personerna får frågan om de ångrar något, öppnar de sitt hjärta. De berättar vad de skulle ändra på om de bara kunde vrida klockan tillbaka.

När jag tänker på vad de har sagt, slår det mig hur Jesu Kristi evangeliums grundläggande principer kan påverka vårt livs inriktning positivt om vi bara tillämpar dem.

Det är inget mystiskt med evangeliets principer. Vi har studerat dem i skrifterna, vi har samtalat om dem i Söndagsskolan och vi har hört om dem från talarstolen många gånger. Dessa gudomliga principer och värderingar är tydliga och klara. De är vackra, djupa och kraftfulla. Och de kan absolut hjälpa oss att undvika framtida ånger.

Den kanske vanligaste ångern som döende patienter ger uttryck för är att de önskar att de hade tillbringat mer tid med dem de älskar.

Män i synnerhet uttrycker sin djupa ånger över att de har tillbringat så stor del av sitt liv på jobbet.³ Många har gått miste om de vackra minnen som kommer när man umgås med familj och vänner. De har inte utvecklat starka band till de personer som betydde mest för dem.

Visst är det så att vi ofta blir så upptagna? Och sorgligt nog bär vi vår upptagenhet som ett hederstecken, som om detta att vara upptagen i sig självt är en prestation eller ett tecken på ett bättre liv.

Är det det?

Jag tänker på vår Herre och vårt föredöme Jesus Kristus och på hans korta liv bland folket i Galiléen och Jerusalem. Jag har försökt föreställa mig hur han rusade mellan möten eller gjorde flera saker samtidigt för att slutföra en lista med brådskande uppgifter.

Det går inte.

I stället ser jag en medkännande och omtänksam Guds Son som lever varje dag på ett meningsfullt sätt. När han umgicks med människorna omkring sig kände de sig betydelsefulla och älskade. Han visste vilket oändligt värde personerna han träffade hade. Han välsignade dem, han tjänade dem. Han lyfte dem, han botade dem. Han gav dem tidens dyrbara gåva.

I vår tid är det lätt att bara låtsas att man tillbringar tid med andra. Med ett musklick kan vi få ”kontakt” med tusentals ”vänner” utan att behöva träffa en enda av dem. Tekniken kan vara något underbart, och den är mycket användbar när vi inte kan vara nära dem vi älskar. Min hustru och jag bor långt från kära familjemedlemmar, vi vet hur det är. Men jag tror inte att vi är på väg i rätt riktning, enskilt eller som samhälle, om vi oftast kommunicerar med vår familj och våra vänner genom att lägga ut roliga bilder, vidarebefordra banala texter eller länka våra närmaste till webbplatser på internet. Jag antar att det finns plats för sådana aktiviteter, men hur mycket tid är vi villiga att lägga ner på dem? Om vi inte ger vårt bästa jag och vår odelade tid till dem som verkligen är viktiga för oss så kommer vi att ångra det.

Låt oss bestämma oss för att värdesätta dem vi älskar genom att vara vid deras sida, tillbringa meningsfull tid med dem och skapa dyrbara minnen.

Något annat som personerna uttryckte ånger över var att de inte hade blivit den person som de kände att de kunde och borde ha blivit. När de tittade tillbaka på livet insåg de att de inte hade uppnått sin potential, att alltför många sånger inte hade blivit sjungna.

Jag talar inte om att klättra uppför karriärstegen i våra olika yrken. Den stegen, hur storslagen den än kan verka här på jorden, är knappt ett steg i den stora eviga resa som väntar oss.

Jag talar i stället om att bli den som Gud, vår himmelske Fader, avsåg att vi skulle bli.

Vi kommer till den här världen, som poeten sade, ”med skimmerspår av en förlorad skrud”⁴ från föruttillvaron.

Vår himmelske Fader ser vår verkliga potential. Han känner till saker om oss som vi inte själva känner till. Han manar oss under vår livstid att uppfylla ändamålet med vår skapelse, att leva ett gott liv och att återvända till hans närhet.

Varför ägnar vi då så mycket av vår tid och energi åt sådant som är flyktigt, oviktigt och ytligt? Vägrar vi att se det dåraktiga i vår strävan efter det obetydliga och förgängliga?

Vore det inte visare av oss att ”samla [oss] skatter i himlen, där varken rost eller mal förstör och där inga tjuvar bryter sig in och stjäl”?⁵

Hur gör vi det? Genom att följa Frälsarens exempel, införliva hans lärdomar i vårt dagliga liv och verkligen älska Gud och våra medmänniskor.

Vi kan förvisso inte göra det om vi som lärjungar vill dra fötterna efter oss, stirra på klockan och klaga medan vi arbetar.

Vårt sätt att följa evangeliet bör inte likna pojken som doppade tån i vattnet och sedan påstod att han hade varit och badat. Som söner och döttrar till vår himmelske Fader kan vi göra så mycket mer. Goda avsikter räcker inte till. Vi måste göra något. Vad som är ännu viktigare är att vi blir den som vår himmelske Fader vill att vi ska bli.

Det är bra att vi förkunnar vårt vittnesbörd om evangeliet, men det är bättre att vara ett levande exempel på det återställda evangeliet. Det är bra att önska att man var mer trofast mot sina förbund. Att faktiskt följa heliga förbund — att leva ett dygdigt liv, betala tionde och fasteoffer, följa Visdomsordet och att tjäna behövande — är mycket bättre. Att tillkännage att vi ska ägna mer tid åt familjebön, skriftstudier och sunda aktiviteter är bra, men att faktiskt göra allt detta kontinuerligt ger himmelska välsignelser i vårt liv.

Lärjungeskap är en strävan mot helighet och lycka. Det är vägen till vårt bästa och lyckligaste jag.

Låt oss bestämma oss för att följa Frälsaren och arbeta flitigt på att bli den person det är meningen att vi ska bli. Låt oss lyssna på och följa den Helige Andens maningar. När vi gör det uppenbarar vår himmelske Fader sådant som vi inte känner till om oss själva. Han lyser upp vägen framför oss och öppnar våra ögon så att vi kan se våra okända och kanske oanade talanger.

Ju mer vi hänger oss åt vår strävan efter helighet och lycka, desto mindre troligt är det att vi befinner oss på en väg mot ånger. Ju mer vi litar på Frälsarens nåd, desto mer känner vi att vi befinner oss på den stig som vår Fader i himlen har för avsikt att vi ska gå på.

Något annat som de döende ångrade kanske kan tyckas något överraskande. De önskar att de hade låtit sig själva vara lyckligare.

Alltför ofta fångas vi av illusionen att det finns något just utom räckhåll som kan göra oss lyckliga: en bättre familjesituation, en bättre ekonomisk situation eller slutet på en svår prövning.

Ju äldre vi blir, desto mer ser vi tillbaka och inser att yttre omständigheter egentligen inte har någon betydelse eller avgör om vi är lyckliga eller inte.

Vi betyder något.Vi avgör vår lycka.

I slutändan är det du och jag som har ansvaret för vår egen lycka.

Min hustru Harriet och jag tycker om att cykla. Det är underbart att ge sig ut och njuta av naturens skönhet. Det finns vissa leder som vi gillar att cykla, men vi bryr oss inte så mycket om hur långt vi cyklar eller hur fort det går jämfört med andra cyklister.

Men ibland har jag tyckt jag att vi borde vara lite mer tävlingsinriktade. Jag tänker till och med att vi kunde få en bättre tid eller cykla snabbare om vi bara ansträngde oss lite mer. Och ibland gör jag till och med det stora misstaget att nämna det här för min underbara hustru.

Hennes vanliga reaktion när jag kommer med sådana förslag är alltid mycket vänlig, mycket tydlig och mycket direkt. Hon ler och säger: ”Dieter, det här är ingen tävling, det är en resa. Njut av stunden.”

Hur rätt har hon inte!

Ibland blir vi så fokuserade på målet att vi inte gläds åt själva resan. Jag ger mig inte ut och cyklar med min hustru för att jag vill att det ska vara över. Jag gör det för att upplevelsen att vara tillsammans med henne är härlig och trevlig.

Är det inte dåraktigt att förstöra härliga och trevliga upplevelser därför att vi hela tiden tänker på ögonblicket när de är över?

Lyssnar vi på vacker musik och väntar på att sista tonen ska dö bort i stället för att verkligen njuta av den? Nej. Vi lyssnar och njuter av melodins skiftningar, rytmen och harmonin i stycket.

Har vi bara ”amen” eller slutet i åtanke när vi ber våra böner? Naturligtvis inte. Vi ber för att komma närmare vår himmelske Fader, för att ta emot hans Ande och känna hans kärlek.

Vi bör inte vänta med att vara lyckliga till ett framtida ögonblick, bara för att upptäcka att vi kunde ha varit lyckliga — hela tiden! Det är inte meningen att vi bara ska glädjas åt livet när vi ser tillbaka på det. ”Detta är den dag som Herren har gjort”, skrev psalmisten. ”Låt oss på den jubla och vara glada.”⁶

Bröder och systrar, oavsett våra omständigheter, oavsett våra utmaningar eller prövningar, finns det något varje dag som vi kan omfamna och värdesätta. Det finns något varje dag som kan ge tacksamhet och glädje om vi bara ser och uppskattar det.

Kanske borde vi se mindre med ögonen och mer med hjärtat. Jag tycker om citatet: ”Det är bara med hjärtat man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögat.”⁷

Vi har fått befallningen ”att tacka under alla förhållanden”.⁸ Är det då inte bättre att se, med ögonen och hjärtat, också det lilla som vi kan vara tacksamma för, i stället för att förstora det negativa i vår nuvarande situation?

Herren har lovat: ”Den som tar emot allt med tacksamhet skall härliggöras, och den här jordens goda skall tillfalla honom, till och med hundrafalt, ja, mera.”⁹

Bröder och systrar, med vår himmelske Faders frikostiga välsignelser, hans givmilda frälsningsplan, det återställda evangeliets gudomliga sanningar och all skönhet vi möter under denna jordiska resa, ”har vi nu inte skäl att fröjda oss”?¹⁰

Låt oss bestämma oss för att vara lyckliga, oavsett våra omständigheter.

En dag kommer vi att ta det oundvikliga steget och gå från vår jordiska sfär till nästa tillstånd. En dag kommer vi att se tillbaka på vårt liv och undra om vi kunde ha blivit bättre, fattat bättre beslut eller använt vår tid klokare.

För att undvika något av det som vi kan ångra mest i livet, vore det klokt att fatta några beslut idag. Låt oss därför:

• besluta oss för att tillbringa mer tid med dem vi älskar

• bestämma oss för att mer uppriktigt sträva efter att bli den person som Gud vill att vi ska bli

• bestämma oss för att vara glada, oavsett våra omständigheter.

Det är mitt vittnesbörd att mycket av det vi kan ångra mest i morgon kan undvikas om vi följer Frälsaren idag. Om vi har syndat eller gjort misstag — om vi har gjort val som vi nu ångrar — så har vi fått Kristi försonings dyrbara gåva, genom vilken vi kan bli förlåtna. Vi kan inte gå tillbaka i tiden och förändra det som hänt, men vi kan omvända oss. Frälsaren kan torka bort alla våra tårar av ånger¹¹ och ta bort bördan av våra synder.¹² Hans försoning tillåter att vi lämnar det förflutna bakom oss och strävar vidare med oskyldiga händer och rent hjärta,¹³ och med en beslutsamhet att göra bättre och framför allt att bli bättre.

Ja, det här livet går fort förbi. Våra dagar tycks försvinna snabbt och döden kan kännas skrämmande ibland. Trots det fortsätter vår ande att leva och förenas en dag med vår uppståndna kropp för att få odödlig härlighet. Jag bär högtidligt vittne om att tack vare den barmhärtige Kristus kommer vi alla att leva igen och för evigt. Tack vare vår Frälsare och Återlösare kommer vi en dag att verkligen förstå och glädjas åt betydelsen av orden ”dödens udd är uppslukad i Kristus”.¹⁴

Vägen mot att uppfylla vår gudomliga bestämmelse som söner och döttrar till Gud är evig. Mina kära bröder och systrar, kära vänner, vi måste börja gå på den vägen idag. Vi kan inte ta en enda dag för given. Jag ber att vi inte ska vänta tills vi är redo att dö med att verkligen lära oss att leva. I Jesu Kristi heliga namn, amen.