Herren har inte glömt dig

När vi träffar systrar i hela världen förundras vi över styrkan i era vittnesbörd. Så många av er är första eller andra generationens medlemmar i kyrkan. Vi ser många systrar som har flera ämbeten, reser långa sträckor för att komma till kyrkan och gör uppoffringar för att ingå och hålla heliga tempelförbund. Vi hedrar er. Ni är Herrens nutida pionjärer!

Nyligen träffade min make Mel och jag volontärguiden Mollie Lenthal när vi besökte ett museum i Australien. Vi fick veta att Mollie, en älskvärd kvinna i sjuttioårsåldern, inte har några barn och aldrig har gift sig. Hon var enda barnet och hennes föräldrar har för länge sedan gått bort. Hennes närmaste släktingar är två kusiner som bor på en annan kontinent. Plötsligt överväldigades jag av Anden som vittnade för mig, nästan som om vår himmelske Fader talade: ”Mollie är inte ensam! Mollie är min dotter! Jag är hennes Fader! Hon är en mycket viktig dotter i min familj, och hon är aldrig ensam!”

En av mina älsklingsberättelser från Frälsarens liv är berättelsen om Lasarus. Skriften berättar för oss att ”Jesus älskade Marta och hennes syster [Maria] och [deras bror] Lasarus”.¹ Man skickade bud till Jesus att Lasarus var mycket sjuk, men Jesus kom inte genast utan stannade ytterligare två dagar och sade att ”denna sjukdom … är till Guds ära, så att Guds Son blir förhärligad genom den.”²

Då Marta fick höra att Jesus hade kommit ”gick hon ut och mötte honom”,³ och berättade för honom vad som hade hänt. Lasarus hade ”redan … legat fyra dagar i graven”.⁴ Marta sprang sörjande tillbaka hem för att berätta för Maria att Herren hade kommit.⁵ Maria som var nedtyngd av sorg sprang till Jesus, föll ner vid hans fötter och grät.⁶

Vi får veta att ”när Jesus såg att [Maria] grät … blev han häftigt upprörd” och frågade var de hade lagt honom.

”De svarade ’Herre, kom och se.’”⁷

Sedan läser vi några av de mest medkännande, kärleksfulla orden i skrifterna: ”Och Jesus grät”.⁸

Aposteln James E. Talmage skrev: ”Anblicken av de två gråtande kvinnorna … grep Jesus djupt [för deras skull] och upprörde hans ande.”⁹ Denna händelse vittnar om den barmhärtighet, medkänsla och kärlek som vår Frälsare och vår himmelske Fader hyser för oss varje gång vi tyngs av livets oro, synd, motgångar och smärtor.

Kära systrar, vår himmelske Fader och vår Frälsare Jesus Kristus känner oss och älskar oss. De vet när vi lider eller har det svårt på något sätt. De säger inte: ”Det gör inget att du lider just nu, för snart kommer allt att bli bra. Du kommer att bli frisk, eller din man kommer att få ett jobb, eller ditt vilsna barn kommer tillbaka.” De känner djupet av vårt lidande, och vi kan känna deras kärlek och medkänsla i vårt lidande.

Alma vittnade:

”Och han skall gå ut och lida smärta och bedrövelser och frestelser av alla slag, och detta för att det ord skall kunna uppfyllas som säger att han skall ta på sig sitt folks smärta och sjukdomar …

Och han skall ta på sig deras skröpligheter så att hans inre kan fyllas av barmhärtighet … så att han … kan veta hur han skall bistå sitt folk i enlighet med deras skröpligheter.”¹⁰

När vi undrar om vår Frälsare och vår Fader i himlen känner oss eller hur väl de känner oss personligen, kan vi minnas Frälsarens ord till Oliver Cowdery:

”Om du önskar ytterligare vittnesbörd så kom ihåg natten då du ropade till mig i ditt hjärta, för att du skulle kunna få veta sanningen om dessa ting.”¹¹

Tidigare sade Frälsaren till honom: ”Det [finns] inte … någon annan utom Gud som känner dina tankar och ditt hjärtas avsikter.”¹²

Frälsaren påminde Oliver om att han kände till varje detalj i hans vädjande bön — och mindes den exakta tidpunkten just den natten.

För många år sedan blev min man mycket sjuk i en ovanlig sjukdom. Allteftersom veckorna gick och ju sjukare han blev, desto mer övertygad blev jag om att han var döende. Jag berättade inte för någon om min rädsla. Vi hade en stor ung familj och ett kärleksfullt evigt äktenskap, och tanken på att mista min make och fostra mina barn själv fyllde mig med ensamhet, förtvivlan och till och med vrede. Jag skäms över att säga att jag drog mig undan från min himmelske Fader. Dagarna gick utan att jag bad, utan att jag planerade. Jag grät. Till slut kom jag till insikt om att jag inte klarade av det här själv.

För första gången på många dagar knäböjde jag och utgöt mitt hjärta för min Fader i himlen och vädjade om förlåtelse för att jag hade vänt mig från honom. Jag berättade för honom om alla mina djupaste känslor, och utropade slutligen att om detta var vad han verkligen ville att jag skulle göra så skulle jag göra det. Jag visste att han måste ha en plan för våra liv.

När jag fortsatte att på knä utgjuta mitt hjärta kom den allra ljuvligaste, mest fridfulla, kärleksfulla känsla över mig. Det var som om en filt av kärlek omsvepte mig. Det var som om jag kunde höra min himmelske Fader säga: ”Det var allt jag behövde veta.” Jag bestämde mig för att aldrig mer vända mig ifrån honom. Gradvis och häpnadsväckande nog började min make att må bättre tills han tillfrisknat helt.

Ett antal år senare knäböjde min make och jag vid vår sjuttonåriga dotters sida och vädjade för hennes liv. Den gången blev svaret nej, men samma känsla av kärlek och frid som vår Frälsare utlovat var lika kraftfull, och vi visste att trots att vår himmelske Fader kallade henne tillbaka hem så skulle allt bli bra. Vi har kommit att förstå vad det innebär att lägga sina bördor på Herren, att veta att han älskar oss och hyser medkänsla för oss i vår sorg och smärta.

Ett av de finaste far-och-son-ögonblicken i Mormons bok är Alma den yngres vittnesbörd till sin son Helaman. Alma beskriver den ”obeskrivliga fasa” han kände när han föreställde sig hur han fördes fram inför Guds närhet för att dömas av sina många missgärningar. Efter att ha känt tyngden av alla sina synder i tre dagar och nätter, omvände han sig och bad Frälsaren att förbarma sig över honom. Han beskrev för Helaman den ”intensiva och ljuvliga ” glädjen av att inte längre minnas sina synder. Istället för att känna ”obeskrivlig fasa” vid tanken på att föras fram inför Guds tron, såg Alma i en syn ”Gud sitta på sin tron” och förkunnade: ”Min själ längtade efter att vara där.”¹³

Är det inte så vi känner, mina kära systrar, när vi omvänder oss och begrundar den kärlek, den barmhärtighet och den tacksamhet vi känner för vår himmelske Fader och vår Frälsare — att också vi ”längtar efter att vara där”, att återigen få omfamnas av deras kärleksfulla armar?

Precis som Herren har vittnat för mig att han inte har glömt sin dyrbara dotter Mollie Lenthal, så vittnar jag om att han inte har glömt dig! Vilken synd eller svaghet eller smärta eller prövning eller svårighet du än genomgår, så känner han till och förstår just de ögonblicken. Han älskar dig! Han kommer att leda dig genom de stunderna, precis som han gjorde med Maria och Marta. Han har betalat priset så att han kan veta hur han kan hjälpa dig. Kasta dina bördor på honom. Låt din himmelske Fader veta hur du känner. Berätta för honom om din smärta och dina svårigheter och ge dem sedan till honom. Rannsaka skrifterna dagligen. Där kommer du också att finna stor tröst och hjälp.

Vår Frälsare frågade:

”Ty kan en kvinna glömma sitt dibarn så att hon inte har medlidande med sitt skötes son? Ja, de kan glömma, men jag skall inte glömma dig …

Se, jag har inristat dig på mina handflator.”¹⁴

”Jag har befallt att ingen av er skall gå härifrån, utan har snarare befallt att ni skall komma till mig för att ni skall kunna känna och se. På samma sätt skall ni göra för världen.”¹⁵

Detta har ålagts oss. Vi måste själva känna och se och sedan hjälpa alla vår himmelske Faders barn att känna och se och veta att vår Frälsare har tagit på sig inte bara våra synder utan även vår smärta och vårt lidande och elände så att han kan veta vad vi känner och hur han kan ge oss tröst. Jag vittnar om honom i Jesu Kristi namn, amen.