Vad kan en människa ge i utbyte mot sin själ?

Äldste Robert C. Gay

i de sjuttios kvorum


Vi ska överge alla våra synder, stora eller små, för att få Faderns belöning som är evigt liv.

Frälsaren ställde en gång följande fråga till sina lärjungar: ”Vad kan en människa ge i utbyte mot sin själ?”1

Det här är en fråga som min far lärde mig att noggrant begrunda för många år sedan. När jag växte upp, fick jag sysslor av mina föräldrar att göra i hushållet och de gav mig en fickpeng för det arbetet. Jag använde ofta dessa pengar, ungefär 3:50 i veckan, för att gå på bio. På den tiden kostade en biobiljett 1:75 för en elvaåring. Så jag hade 1:75 kvar att använda på chokladkakor som kostade 35 öre styck. En film och fem chokladkakor! Det kunde ju bara inte bli bättre.

Allt var bra tills jag fyllde 12. När jag stod i kö en eftermiddag insåg jag att biljettpriset för en tolvåring var 2:45 så nu kunde bara jag köpa tre chokladkakor. Inte riktigt villig att göra den uppoffringen, resonerade jag som så att: ”Du ser inte äldre ut än du gjorde förra veckan.” Jag stegade fram och bad om en biljett för 1:75. Kassörskan märkte ingenting och jag köpte mina vanliga fem chokladkakor istället för tre.

Upprymd över min bedrift rusade jag senare hem för att berätta för min pappa om min stora vinst. Han sade inget medan jag i detalj beskrev hur det gått till. När jag pratat färdigt, såg han bara på mig och sade: ”Robert, säljer du din själ för 35 öre?” Hans ord skar rakt igenom mitt 12-åriga hjärta. Det är en läxa jag aldrig glömt.

Åratal senare ställde jag samma fråga till en mindre aktiv bärare av melkisedekska prästadömet. Han var en underbar man som älskade sin familj. Men han hade inte varit i kyrkan på många år. Han hade en begåvad son som var med i ett elitidrottslag som tränade och spelade sina matcher på söndagen. Laget hade vunnit många stora mästerskap. Först påminde jag honom om att som prästadömsbärare, hade han fått löftet att om han ärar sitt prästadömes ed och förbund skall ”allt vad [vår] Fader har ges åt honom”.2 Därefter frågade jag honom: ”Är ett nationsmästerskap värt mer än allt vad Fadern har?” Milt svarade han: ”Jag förstår vad du menar” och så bestämde han tid för att träffa biskopen.

Idag är det så lätt att fångas upp av världens fåfängligheter — trots våra goda avsikter. Världen utövar tryck på oss att ”rikta [våra] blickar bortom målet”.3 En person frågade mig nyligen: ”Kan verkligen en enda drink spela någon roll?” Kan ni se att det här är motståndarens fråga? Kain frågade: ”Vem är Herren, att jag skulle känna honom?”4 och så gick hans själ förlorad. När vi hittar på ursäkter för småsynder, triumferar Satan. För en flaska mjölk,5 ett felstavat namn,6 en skål med linssoppa7 har förstfödslorätter och arv bytts bort.

När vi begrundar vilka byten vi gör i våra liv — värda några ören eller ett nationsmästerskap — kan vi antingen komma med ursäkter, som Kain gjorde, eller underkasta oss Guds vilja. Frågan är inte om vi gör sådant som behöver rättas till, för det gör vi alltid. Nej, frågan är om vi tänker rygga från eller fullborda kallelsen till vår själ att göra Faderns vilja.8

Herren älskar vår rättfärdighet men ber oss att fortsätta omvända och underkasta oss. I Bibeln läser vi att det var en rik ung man som höll buden som knäböjde inför Frälsaren och frågade vad han behövde göra för att få evigt liv. Han vände sig sorgset bort när Frälsaren sade: ”Ett fattas dig. Gå och sälj allt vad du äger.”9

Men minns också att det var en annan rik men världslig man, den främste lamanitiske kungen, Lamonis far, som också ställde samma fråga om evigt liv: ”Vad skall jag göra för att bli född av Gud och få denna ogudaktiga ande ryckt ur mitt bröst och ta emot hans Ande? … Jag vill ge upp mitt rike så att jag kan få denna stora glädje.”10

Kommer ni ihåg svaret som Herren gav kungen genom sin tjänare Aron? ”Om du vill omvända dig från alla dina synder och böja knä inför Gud och åkalla hans namn i tro, förvissad om att du skall få, då skall du få det hopp du önskar.”11

När kungen hörde orden om det offer han behövde göra, ödmjukade han sig, föll till marken och bad: ”O Gud! … Jag [skall] överge alla mina synder för att lära känna dig.”12

Det här är bytet som Frälsaren ber oss att göra: Vi ska överge alla våra synder, stora eller små, för att få Faderns belöning som är evigt liv. Vi ska glömma urskuldande historier, ursäkter, bortförklaringar, försvarsteknik, senfärdighet, utseende, personlig stolthet, kritiska tankar, och att följa vår egen vilja. Vi ska skilja oss från all världslighet och ta på oss Guds bild i våra ansikten.13

Bröder och systrar, vi måste inse att den här uppmaningen innebär mer än att bara sluta göra dåliga saker. När vi tar upp kampen med fienden måste vi handla och inte sitta i ”tanklös slöhet”.14 Att ta på oss Guds bild i våra ansikten betyder att vi tjänar varandra. Det finns både synder man begår och underlåtenhetssynder, och vi måste höja oss över båda.

När jag verkade som missionspresident i Afrika, fick jag lära mig denna stora sanning. Jag var på väg till ett möte när jag såg en liten pojke som ensam satt vid vägkanten och grät hysteriskt. En röst inom mig sade: ”Stanna och hjälp pojken.” Lika snabbt som jag hörde den rösten, började jag snabbt rationalisera: ”Du kan inte stanna. Du blir försenad. Du är den presiderande ämbetsmannen och får inte komma för sent.”

När jag kom fram till möteshuset, hörde jag samma röst säga igen: ”Gå och hjälp den där pojken.” Jag gav mina bilnycklar till en man som hette Afasi och bad honom hämta pojken. Omkring 20 minuter senare kände jag en lätt klapp på min axel. Den lille pojken stod utanför.

Han var omkring 10 år. Vi fick reda på att hans far var död och hans mamma satt i fängelse. Pojken bodde i Accras slum hos någon som gav honom mat och en plats att sova. För att förtjäna mat och husrum sålde torkad fisk på gatorna. Men en dag efter försäljningen hade han stuckit handen i fickan och hittat ett hål. Han hade tappat alla slantarna. Afasi och jag visste genast att om han återvände utan pengarna, skulle han bli beskylld för att vara en lögnare, troligen slagen och sedan utkastad på gatan. Det var i det förskräckliga ögonblicket som jag först såg honom. Vi lugnade honom, ersatte hans förlust och förde honom tillbaka hem till personen han bodde hos.

När jag åkte hem den kvällen, insåg jag två stora sanningar. För det första visste jag som aldrig förr att Gud är medveten om var och en av oss och att han aldrig överger oss, och för det andra, att vi alltid måste lyssna på Anden inom oss och genast gå15 vart den än tar oss, oavsett vår rädsla eller eventuellt obehag.

En dag frågade lärjungarna Frälsaren vem som var störst i himmelriket. Han bad dem att omvända sig, bli ödmjuka och undergivna som små barn. Därefter sade han: ”Människosonen har kommit för att frälsa det som [är] förlorat.”16 Med denna mening definierade han vårt uppdrag. Vi ska ge oss ut för att rädda de förlorade, de sista och de minsta. Det räcker inte med att undvika synden. Vi måste ta på oss hans kors17 och ”verka med iver”18 för att hjälpa andra omvända sig. Med omtanke och kärlek omfamnar vi den förlorade,19 besvarar ropen från föräldralösa som är hysteriska, vädjanden från dem som sitter i mörker och förtvivlan20 och nödrop från behövande familjemedlemmar. ”Satan har inget behov av att alla liknar Kain eller Judas”, sade äldste Neal A. Maxwell. ”Det räcker med att få duktiga och kunniga människor … att se sig som sofistikerat neutrala.”21

Efter en stavskonferens nyligen kom en tonårspojke fram till mig och frågade: ”Älskar Gud mig?” Må vårt tjänande i livet alltid bekräfta att Gud inte överger någon.

Tillbaka till frågan: ”Vad kan en människa ge i utbyte mot sin själ?” Satan vill att vi ska sälja vårt liv för en chokladkaka och den här världens mästerskap. Men Frälsaren kallar oss att kostnadsfritt byta bort våra synder och ta på oss hans bild och att föra in detta i hjärtat hos dem som finns runt omkring oss. Som belöning för det kan vi få allt det som Gud har, vilket vi har fått veta är större än alla jordens skatter tillsammans.22 Kan vi ens föreställa oss detta?

När jag nyligen befann mig i Nicaragua, såg jag en skylt som satt på väggen hos en fattig familj. På den stod det: ”Mitt vittnesbörd är min dyrbaraste ägodel.” Så är det för mig. Mitt vittnesbörd är min själs dyrbarhet, och i mitt hjärtas integritet lämnar jag er mitt vittne om att den här kyrkan är Guds sanna kyrka, att vår Frälsare står som dess huvud och leder den genom sin utvalde profet. I Jesu Kristi namn, amen.

Mostrar las referencias

  1.  

    1.  Matt. 16:26.

  2.  

    2.  L&F 84:38.

  3.  

    3.  Jakobs bok 4:14.

  4.  

    4.  Mose 5:16.

  5.  

    5. En flaska mjölk och gräddmjölken var i centrum för en dispyt mellan hustrun till Thomas B. Marsh och fru Harris, som hade kommit överens om att inte spara den fetare mjölken utan låta den blandas med den övriga mjölken för att de skulle kunna göra ost. När fru Harris klagade på att fru Marsh inte blandade i någon grädde i mjölken utan behöll den själv, blev det gräl mellan kvinnorna. Thomas Marsh tog ärendet till biskopen, som ställde sig på fru Harris sida. Det gick från biskopen till högrådet och sedan till första presidentskapet, och de kom alla överens om att det var fru Marsh som gjort fel. Detta drev en kil mellan Thomas Marsh och bröderna. Kort därefter vittnade Marsh inför en domare i Missouri att mormonerna var fientliga mot staten Missouri. (Se George A. Smith, ”Discourse”, Deseret News, 16 apr. 1856, s. 44.)

  6.  

    6. När profeten Joseph Smith kallade Simonds Ryder att verka som missionär, upptäckte Ryder att hans namn hade stavats ”Rider” i de tryckta uppenbarelsen. Han blev förolämpad, vilket ledde till hans avfall och att han till sist deltog i att täcka profeten med tjära och fjädrar. Ryder visste inte att Joseph Smith vanligtvis dikterade uppenbarelserna för sin skrivare och inte själv hade stavat fel. (Se Milton V. Backman Jr., The Heavens Resound: A History of the Latter-day Saints in Ohio, 1830–1838 [1983], s. 93–94; Donald Q. Cannon och Lyndon W. Cook, red., Far West Record: Minutes of The Church of Jesus Christ of Latter-day Saints, 1830–1844 [1983], s. 286.)

  7.  

    7. I Första Moseboken, kapitel 25 läser vi att Esau sålde sin förstfödslorätt till Jakob för en tallrik linssoppa (se vers 34).

  8.  

    8. Se L&F 19:18–19.

  9.  

    9. Se Mark. 10:21–22.

  10.  

    10.  Alma 22:15.

  11.  

    11.  Alma 22:16.

  12.  

    12.  Alma 22:18.

  13.  

    13. Se Alma 5:14–19.

  14.  

    14.  Alma 60:7.

  15.  

    15. Se Mark. 1:18.

  16.  

    16. Se fotnot för Matt. 18:11.

  17.  

    17. Se Jakob 1:8.

  18.  

    18.  L&F 58:27.

  19.  

    19. Se Luk. 15:11–32.

  20.  

    20. Se Joseph Smith — Historien 1:15–16.

  21.  

    21. Neal A. Maxwell, Deposition of a Disciple (1976), s. 88.

  22.  

    22. Se L&F 19:38.