Var är tronhimlen?

President Henry B. Eyring

förste rådgivare i första presidentskapet


Tronhimlen som tycks blockera gudomlig hjälp täcker inte Gud, men den täcker ibland oss. Gud gömmer sig aldrig, men ibland gör vi det.

I sin ångest i fängelset i Liberty ropade profeten Joseph Smith: ”O Gud, var är du? Och var är tronhimlen som täcker ditt gömställe?”1 Många av oss känner under stunder av personlig ångest att Gud är långt ifrån oss. Tronhimlen som tycks blockera gudomlig hjälp täcker inte Gud, men den täcker ibland oss. Gud gömmer sig aldrig, men ibland gör vi det. Ibland täcks vi av en tronhimmel som består av motivationer som för oss bort från Gud och gör att han känns fjärran och otillgänglig. Våra egna önskningar, istället för ”ske din vilja”2, gör så att det känns som om en tronhimmel täcker Gud. Gud kan alltid se och kommunicera med oss, men vi kanske är ovilliga att lyssna eller underkasta oss hans vilja eller hans tidsplan.

Avståndet vi känner från Gud minskar när vi blir mer som ett barn inför honom. Det är inte lätt i en värld där andra människors åsikter kan ha ett så stort inflytande på våra motiv. Men det hjälper oss att inse följande sanning: Gud är nära oss, han är medveten om oss och gömmer sig aldrig för sina trofasta barn.

Mitt treåriga barnbarn belyste hur oskuldsfullhetens och ödmjukhetens kraft kan förena oss med Gud. Hon gick med sin familj till öppet hus för templet i Brigham City i Utah. I ett av rummen i den vackra byggnaden tittade hon sig omkring och frågade: ”Mamma, var är Jesus?” Hennes mamma förklarade att hon inte skulle träffa Jesus i templet, men att hon kunde känna hans inflytande i hjärtat. Eliza begrundade noga sin mors svar och verkade sedan nöjd. ”Jesus har gått hemifrån för att hjälpa någon”, kom hon fram till.

Ingen tronhimmel dolde Elizas förstånd eller blockerade hennes syn på verkligheten. Gud är nära henne och hon känner sig nära honom. Hon vet att templet är Herrens hus, men förstår också att den uppståndne och förhärligade Jesus Kristus har en kropp och att han bara kan vara på en plats i taget.3 Om han inte var hemma så drog hon slutsatsen att han måste vara någon annanstans. Och utifrån sin kunskap om Frälsaren visste hon att han gick omkring någonstans och gjorde gott mot sin Faders barn. Det är uppenbart att hon ville träffa Jesus, inte för att få se ett bekräftande underverk utan helt enkelt för att hon älskade honom.

Anden skänkte hennes barnsliga sinne och hjärta den tröst som vi alla behöver och vill ha. Jesus Kristus lever, han känner oss, vakar över oss och bryr sig om oss. I stunder av smärta, ensamhet eller förvirring behöver vi inte träffa Jesus Kristus för att veta att han känner till våra omständigheter och att hans uppgift är att välsigna oss.

Jag har personligen lärt mig att vi kan få samma upplevelse som Eliza, långt efter att vi blivit vuxna. Under mina första yrkesår arbetade jag hårt för att få en fast professur på Stanford University. Jag tyckte att jag hade skapat ett gott liv för mig och min familj. Vi bodde nära min hustrus föräldrar i ett bra område. Enligt världens normer hade jag nått framgång. Men kyrkan gjorde det möjligt för mig att lämna Kalifornien och flytta till Ricks College i Rexburg i Idaho. Mina livslånga yrkesmål kunde ha varit som en tronhimmel som skilde mig från en kärleksfull Fader, som visste bättre än jag hur min framtid kunde se ut. Men jag välsignades med kunskapen om att all den framgång jag hade uppnått i yrkeslivet och familjelivet var en gåva från Gud. Så liksom ett barn knäböjde jag i bön för att fråga vad jag borde göra. Jag hörde en stilla röst inom mig som sade: ”Det är min skola.” Ingen tronhimmel skilde mig från Gud. I tro och ödmjukhet underkastade jag mig hans vilja och jag kände hans omsorg och närhet.

Under min tid på Ricks College sökte jag få veta Guds vilja och sedan följa den och det gjorde att tronhimmeln inte började täcka mig eller minskade Guds aktiva roll i mitt liv. När jag sökte att utföra hans verk kände jag mig nära honom och visste att han kände till mina omständigheter och verkligen ville att jag skulle vara lycklig. Men precis som på Stanford började världsliga motiv smyga sig in i mitt liv. Ett var ett mycket bra jobberbjudande som kom i slutet av mitt femte år som rektor för Ricks College. Jag övervägde erbjudandet, bad om det och tog till och med upp det med första presidentskapet. De svarade med värme och lite humor, men gav mig ingen vägledning. President Spencer W. Kimball lyssnade när jag beskrev erbjudandet jag hade fått av ett stort bolag och sade: ”Tja, Hal, det låter som en underbar möjlighet! Och om vi behöver dig någon gång så vet vi var du är.” De skulle veta var jag var, men min längtan efter framgång i yrkeslivet kunde bli till en tronhimmel som gjorde det svårt för mig att hitta Gud och svårare att lyssna till och följa hans maningar.

Min hustru förstod det här och kände starkt att vi inte borde lämna Ricks College. Jag sade: ”Det räcker för mig.” Men hon insisterade klokt nog på att jag måste få ett eget svar. Så jag bad igen. Den här gången fick jag vägledning i form av en röst i mitt sinne som sade: ”Jag låter dig stanna på Ricks College lite längre.” Mina personliga ambitioner kunde ha fördunklat min syn på verkligheten och gjort det svårt för mig att få uppenbarelse.

Trettio dagar efter att jag inspirerades att tacka nej till jobberbjudandet och stanna på Ricks College brast den närliggande Tetondammen. Gud visste att dammen skulle brista och att hundratals människor skulle behöva hjälp. Han lät mig söka råd och få hans godkännande att stanna på Ricks College. Han kände till alla anledningar till varför mitt tjänande där skulle vara värdefullt på skolan och i Rexburg. Jag var alltså där så att jag ofta kunde be min himmelske Fader om att jag skulle få vara det redskap som han behövde för att hjälpa dem vars fastigheter och liv hade drabbats. Jag tillbringade timmar tillsammans med andra för att ta bort lera och vatten från hemmen. Min önskan att veta och göra hans vilja gav mig möjlighet att utvidga min egen själ.

Den händelsen belyser ett annat sätt som vi kan skapa ett hinder mot att lära känna Guds vilja eller känna hans kärlek till oss: Vi kan inte envisas med vår tidsplan istället för Herrens. Jag trodde att jag hade tillbringat tillräckligt med tid på att tjäna i Rexburg och var angelägen om att gå vidare. Ibland när vi envisas med att handla efter vår egen tidsplan kan det hindra oss från att se vad han vill med vårt liv.

I fängelset i Liberty bad profeten Joseph Herren att bestraffa dem som förföljde kyrkans medlemmar i Missouri. Han bad om påtaglig och hastig vedergällning. Men Herren svarade med att om ”några få år härefter”4 skulle han ta hand om kyrkans fiender där. I 24:e och 25:e versen i kapitel 121 i Läran och förbunden säger han:

”Se, mina ögon skådar och känner alla deras gärningar, och jag har en hastig dom i beredskap för dem alla när tiden är inne,

ty det finns en tid fastställd för var och en efter hans gärningar.”5

Vi tar bort tronhimlen när vi känner och ber ”ske din vilja” och ”när din tid är inne”. Hans tid borde vara snart nog för oss eftersom vi vet att han bara vill vårt bästa.

En av mina svärdöttrar kände under många år att Herren hade satt en tronhimmel över henne. Hon var en ung trebarnsmor som längtade efter fler barn. Efter två missfall blev hennes vädjande böner ångestfyllda. Fler ofruktsamma år förde med sig ilska över situationen. När hennes yngsta började skolan kändes det som om hemmets tomhet hånade hennes mål som mamma — det gjorde också bekantas oplanerade och till och med ovälkomna graviditeter. Hon kände sig lika hängiven och helgad som Maria, som förkunnade: ”Se, jag är Herrens tjänarinna.”6 Men trots att hon sade dessa ord i sitt hjärta hörde hon inget svar.

För att uppmuntra henne bad hennes man henne att följa med på en jobbresa till Kalifornien. Medan han satt i möte efter möte gick hon längs den vackra men öde stranden. Med ett hjärta som höll på att brista bad hon högt. För första gången bad hon inte om ett barn till utan om en gudomlig uppgift. ”Himmelske Fader”, vädjade hon, ”jag vill ge dig all min tid, visa mig bara hur”. Hon uttryckte sin villighet att flytta familjen dit han behövde dem. Bönen gav henne en oväntad känsla av frid. Den tillfredsställde inte hennes önskan efter visshet, men för första gången på flera år kände hon sig lugn.

Bönen tog bort tronhimlen och öppnade himlens fönster. Inom två veckor fick hon veta att hon väntade barn. Den nya babyn var bara ett år gammal när min son och svärdotter kallades på mission. Eftersom hon lovat att gå och göra vad som helst, vart som helst, så svalde hon rädslan och tog barnen med sig utomlands. Under missionen fick hon ett barn till — på en förflyttningsdag.

För att vi ska kunna underkasta oss himlens vilja som den här unga modern är det ytterst viktigt att vi tar bort den andliga tronhimlen vi ibland har satt upp. Men det betyder inte att vi alltid genast får svar på våra böner.

Abrahams hjärta tycks ha varit på rätt ställe långt innan Sara födde Isak och innan de fick sitt utlovade land. Himlen hade andra syften att utföra först. Dessa syften bestod inte bara av att bygga upp Abrahams och Saras tro, utan också av att lära dem eviga sanningar som de delade med varandra under sin långa omväg till det land som beretts för dem. Herrens omvägar tycks ofta långa, en del varar hela livet. Men de är alltid menade att vara till välsignelse. De behöver aldrig vara en tid av ensamhet eller sorg eller otålighet.

Även om hans tid inte alltid är vår tid kan vi vara säkra på att Herren håller det han lovar. Till er som i dag känner att han är svår att nå vittnar jag om att dagen kommer när vi alla får se honom ansikte mot ansikte. Precis som inget döljer oss från honom kommer det inte att finnas något som döljer honom från oss. Vi kommer alla att stå inför honom personligen. Liksom mitt barnbarn vill vi träffa Jesus Kristus nu, men vår framtida återförening med honom inför domarskranket kommer att ge större glädje om vi först utför det som gör att vi känner honom lika väl som han känner oss. Vi blir lika honom när vi tjänar honom och det gör att vi känner oss närmare honom allt eftersom vi närmar oss dagen när inget är dolt för oss.

Vi kan ständigt röra oss närmare Gud. ”Kom, ni min Faders välsignade, och ta i besittning det rike som stått färdigt åt er från världens begynnelse”,7 lär Frälsaren. Och sedan berättar han hur:

”Ty jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var främling och ni tog emot mig.

Jag var naken och ni klädde mig. Jag var sjuk och ni besökte mig. Jag var i fängelse och ni kom till mig.

Då skall de rättfärdiga svara honom: Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig att äta, eller törstig och gav dig att dricka?

Och när såg vi dig vara främling och tog emot dig eller naken och klädde dig?

Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och kom till dig?

Då skall konungen svara dem: Amen säger jag er: Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig.”8

När vi gör det som han vill att vi gör för hans Faders barn anser Frälsaren att vi har visat honom godhet och vi känner oss närmare honom när vi känner hans kärlek och gillande. Med tiden blir vi lika honom och kan se fram emot domens dag med glad förväntan.

Tronhimlen som tycks dölja er från Gud kan bestå av att ni känner fruktan för människor istället för en önskan att tjäna andra. Det enda som motiverade Frälsaren var att hjälpa andra. Många av er har som jag känt er rädda för att gå fram till någon som ni har sårat eller som har gjort er illa. Ändå har jag sett hur Herren har rört vid hjärtan tid efter annan, även vid mitt eget. Så jag uppmanar er att i Herrens ställe gå till någon, trots den rädsla ni kan känna, för att erbjuda kärlek och förlåtelse. Jag lovar er att när ni gör det så kommer ni att känna hur mycket Frälsaren älskar den personen och hur mycket han älskar er och det kommer att kännas som om han är där med er. Ni kanske behöver sträcka er ut mot någon i familjen, i samhället eller i ett annat land.

Men om ni går i Herrens ställe för att välsigna andra så ser han det och belönar er för det. Om ni gör det tillräckligt ofta och tillräckligt länge kommer ni att förändra ert innersta jag genom Jesu Kristi försoning. Ni kommer inte bara att känna er närmare honom, ni kommer också att mer och mer känna att ni liknar honom. När ni sedan träffar honom, vilket vi alla kommer att göra, så blir det för er som det var för Moroni, som sade: ”Och nu bjuder jag er alla farväl. Jag går snart till vila i Guds paradis till dess min ande och kropp återförenas och jag segerrik förs fram genom luften för att möta er inför den store Jehovas behagliga skrank, han som är den evige Domaren över både levande och döda. Amen.”9

Om vi tjänar i tro och ödmjukhet och med en önskan att utföra Guds vilja vittnar jag om att den store Jehovas skrank kommer att vara behagligt. Vi får då se vår kärleksfulle Fader och hans Son lika tydligt som de ser oss i dag — med fullkomlig klarhet och kärlek. I Jesu Kristi heliga namn, amen.