Prästadömets kraft hos en pojke

År 1878 var min morfars far George F. Richards 17 år gammal. Som det ibland skedde på den tiden hade han redan blivit ordinerad till äldste. En söndag hade hans mor svåra smärtor och stönade högt. Eftersom hans far inte fanns till hands blev biskopen och flera andra ombedda att ge henne en välsignelse, men det gav ingen lindring. Hon vände sig till sin son George och bad honom att lägga händerna på hennes huvud. Han skrev i sin dagbok: ”Mina tårar för mors lidande och uppgiften att välsigna någon som var sjuk, vilket jag dittills aldrig hade gjort, fick mig att dra mig tillbaka till ett annat rum, där jag grät och bad.”

När han samlat sig lade han händerna på hennes huvud och gav henne en mycket enkel välsignelse. Han skrev senare: ”Min mor slutade stöna och hennes smärta lindrades medan jag ännu hade händerna på hennes huvud.” Han skrev sedan denna insiktsfulla iakttagelse i sin dagbok: Han sade att han alltid hade känt att orsaken till att hans mor inte fick någon lindring av biskopens välsignelse inte var att Herren inte antog biskopens välsignelse utan därför att Herren hade reserverat den här välsignelsen för en pojke, för att lära honom att prästadömet hos en pojke är lika kraftfullt som prästadömet hos en man när det används på ett rättfärdigt sätt.

I kväll vill jag tala om den kraften. Även om jag vänder mig till presidenter för diakonernas kvorum så gäller principerna jag tar upp alla unga män i aronska prästadömet och deras respektive ledare, även lärarnas kvorumpresidenter och assistenterna till prästernas kvorumpresident.

När jag var missionspresident lade jag märke till att unga män gjorde markanta framsteg under missionsåren i fråga om andlighet och ledarförmåga. Om vi på något sätt kunde kvantifiera de här egenskaperna under deras år i aronska prästadömet och som missionärer, skulle det kanske se ut ungefär som den blå linjen ni ser i den här framställningen. Enligt min mening finns det minst tre nyckelfaktorer som bidrar till en sådan markant tillväxt under missionsåren: 1) Vi har förtroende för dessa unga män som aldrig tidigare, 2) vi har höga men kärleksfulla förväntningar på dem och 3) vi lär upp dem så att de kan uppfylla dessa förväntningar och mer.

Man kan med rätta ställa frågan: ”Kan inte samma principer användas på presidenter för diakonernas kvorum?” Om detta gjordes skulle tillväxten kanske börja mycket tidigare och se mer ut som den gröna linjen på bilden. Låt mig kort ta upp hur de här egenskaperna kan tillämpas på en president för diakonernas kvorum.

För det första – förtroende. Vi kan ge våra presidenter för diakonernas kvorum stora ansvar. Det gör Herren – det visar hans villighet att ge dem nycklar, det vill säga rätten att presidera över och leda arbetet i kvorumet. Ett bevis på det här förtroendet är att vi kallar kvorumpresidenter genom uppenbarelse och inte efter hur länge de tillhört kvorumet eller liknande. Varje ledare i kyrkan, även diakonernas kvorumpresident, har rätt att veta och bör veta att han har kallats genom uppenbarelse. Den här vissheten hjälper honom förstå både att Gud har förtroende för honom och att han stöder honom.

Den andra och den tredje egenskapen hör ihop – höga förväntningar och därtill hörande utbildning så att de kan möta dem. Jag lärde mig något viktigt på missionsfältet: För det mesta höjer eller sänker sig missionärerna alltefter missionspresidentens förväntningar, och så är det också med diakonernas kvorumpresidenter. Om de bara förväntas leda kvorummöten och närvara vid biskopsrådets ungdomskommittés möte så gör de inget mer. Men ni ledare kan ge dem en större vision – Herrens vision. Och varför är visionen så viktig? Därför att ökad vision medför ökad motivation.

Till varje ämbete i den här kyrkan hör rätten att få uppenbarelse. Därför behöver diakonernas kvorumpresidenter veta att de har rätt att få uppenbarelse när de ska föreslå rådgivare, rätt att få uppenbarelse om att rädda dem som har gått vilse och rätt att få uppenbarelse för att undervisa kvorummedlemmarna om deras plikter.

En klok ledare undervisar diakonernas kvorumpresident om principerna som kan hjälpa honom få uppenbarelse. Han kan undervisa honom om Herrens otvetydiga löfte: ”Om du ber skall du få uppenbarelse på uppenbarelse” (L&F 42:61). Herren är mycket givmild med sina uppenbarelser. Påminde han inte Joseph och Oliver och sade: ”Närhelst [ni] har frågat har [ni] fått undervisning av min Ande” (L&F 6:14). Och så kan det också vara med er presidenter för diakonernas kvorum. Herren älskar er och vill uppenbara sitt sinne och sin vilja för er. Kan ni någonsin föreställa er att Herren har ett problem som han inte kan lösa? Det kan inte jag. Eftersom ni har rätt till uppenbarelse kan han hjälpa er att lösa varje bekymmer ni har som kvorumpresident, bara ni söker hans hjälp.

Ni underbara ledare kan undervisa diakonernas kvorumpresident om att uppenbarelse inte ersätter hårt arbete eller egna förberedelser. President Henry B. Eyring frågade vid ett tillfälle president Harold B. Lee: ”Hur får jag uppenbarelse?” President Lee svarade: ”Om du vill få uppenbarelse, måste du förbereda dig.”¹ En klok ledare samtalar med diakonernas kvorumpresident om de andliga förberedelser som han kan göra innan han föreslår sina rådgivare. Han kan behöva ställa och besvara frågor som: Vem kan vara ett föredöme som kan lyfta de andra pojkarna? Eller vem kan vara lyhörd för dem som har särskilda svårigheter?

Sedan skulle den här kloke ledaren kunna lära honom att känna igen och handla efter uppenbarelser när de kommer. Vi lever i en actionfylld och hektisk värld där grällt ljus och uppskruvade högtalare är regeln. Men den här unge mannen behöver få veta att detta är världens sätt, inte Herrens sätt. Frälsaren föddes obemärkt i en krubba. Han utförde den största och mest ojämförliga gärningen genom tiderna i en stilla trädgård. Och Joseph såg den första synen i en avskild lund. Guds svar kommer med en mild, stilla röst – en känsla av ro eller frid, ingivelser att göra gott, insikt. Och ibland i form av små tankefrön som – om man vårdar dem och tillför dem näring – kan växa till andliga jätteträd. Ibland kan dessa ingivelser eller tankar få en diakonernas kvorumpresident att föreslå en ung man som just nu är mindre aktiv som rådgivare eller ge en annan uppgift till honom.

För många år sedan kände vi oss manade som stavspresidentskap att kalla en god man till stavskamrer. Han gick just då inte regelbundet i kyrkan. Men vi visste att om han tog emot kallelsen så skulle han göra ett utmärkt arbete.

Vi kallade honom, men han svarade: ”Nej, jag tror inte att jag kan göra det.”

Jag fick en ingivelse. Jag sade: ”Ja, det innebär väl att Glendale stav inte har någon stavskamrer.”

Chockad sade han: ”Vad pratar du om? Det är klart att ni måste ha en stavskamrer.”

Jag svarade: ”Vill du att vi ska kalla någon annan till stavskamrer när det var dig som Herren manade oss att kalla?”

”Okej”, sade han, ”jag gör det”.

Och det gjorde han. Det finns inte bara många män utan också många pojkar som säger ja till en kallelse när de vet att det är Herren som kallar dem och att Herren behöver dem.

Därefter kan ni låta den här presidenten för diakonernas kvorum veta att Herren förväntar att han ska rädda dem som gått vilse, både mindre aktiva och dem som inte är medlemmar. Herren tillkännagav syftet med sin mission med dessa ord: ”Ty människosonen har kommit för att frälsa det som var förlorat” (Matt. 18:11). Om Frälsaren prioriterar att rädda dem som har gått vilse, om president Thomas S. Monson också gör det, och det vittnar hela hans liv om, borde då inte varje ledare, varje president för ett diakonernas kvorum i den här kyrkan göra detsamma? Kärnan i vårt ledarskap, som en central del av vår verksamhet, bör vara en brinnande, drivande, ihållande föresats att hämta tillbaka dem som har gått vilse.

En ung man som fick besök av medlemmarna i sitt kvorum sade: ”Det var en stor överraskning i dag när … 30 personer kom hem till mig … Det får mig att vilja gå i kyrkan igen.” Kan någon ung man motstå sådan kärlek och uppmärksamhet?

Jag blir glad när jag hör talas om de många presidenterna för diakonernas kvorum som har den här visionen och ibland håller hela eller en del av lektionen på kvorummötet. För flera veckor sedan var jag med på en lektion i ett diakonernas kvorum. En tolvårig pojke höll en 25 minuter lång lektion om försoningen. Han började med att fråga de andra diakonerna vad de trodde att försoningen var. Sedan berättade han om några viktiga skriftställen och ställde tankeväckande frågor, som de besvarade. Han insåg att han hade mer tid till sitt förfogande än lektionsmaterial och hade sinnesnärvaron, kanske hade hans far också förvarnat honom, att be ledarna som var närvarande att berätta vilka frågor de hade fått om försoningen när de var missionärer och vad de svarade. Han avslutade sedan med sitt vittnesbörd. Jag lyssnade imponerad. Jag tänkte för mig själv: ”Jag kan inte minnas att jag någonsin höll en stor del av en lektion när jag var en ung man i aronska prästadömet.” Vi kan höja ribban och visionen för de här unga männen. De reagerar positivt på det.

Ni ledare lyfter dessa presidenter för diakonernas kvorum bäst när ni låter dem leda och själva tar ett steg tillbaka ut ur rampljuset. Ni har inte ärat era kallelser på bästa sätt när ni har hållit en bra lektion utan när ni hjälper dem att hålla en bra lektion, inte när ni räddar den som gått vilse utan när ni hjälper dem att göra det.

Det finns ett gammalt talesätt: Dö inte med musiken kvar inom dig. Jag ger er vuxna ledare en liknande uppmaning: Bli inte avlösta med er ledarförmåga kvar inom er. Undervisa våra ungdomar vid varje tillfälle. Lär dem hur man gör en dagordning, hur man leder möten på ett värdigt sätt och med värme, hur man räddar den som har gått vilse, hur man förbereder och håller en inspirerande lektion och hur man får uppenbarelse. Det här är måttet på er framgång – den ledarförmåga och den andlighet som ni lämnar i arv i hjärtat och sinnet hos dessa unga män.

Om ni diakonernas kvorumpresidenter ärar era kallelser är ni redan nu redskap i Guds händer, för prästadömet hos en pojke är lika kraftfullt som prästadömet hos en man när det används på ett rättfärdigt sätt. Och när ni sedan ingår förbund i templet och blir kyrkans missionärer och framtida ledare, vet ni hur ni får uppenbarelse, hur ni räddar den som har gått vilse och hur ni undervisar om rikets lära med makt och myndighet. Då har ni blivit ungdom av ädel härkomst. Det vittnar jag om i Jesu Kristi namn, han som är världens Frälsare och Återlösare, amen.