Prästadömet och personlig bön

Jag är tacksam för uppdraget att tala till bärare av Guds prästadöme över hela jorden. Det tynger på mina axlar eftersom jag vet något om det ansvar som Herren har lagt på er. När du tog emot prästadömet, tog du emot rätten att tala och handla i Guds namn.

Den rätten blir verklighet först när du tar emot inspiration från Gud. Bara då kan du tala i hans namn. Och bara då kan du handla i hans namn. Du kanske har gjort misstaget att tänka: ”Det är inte så svårt. Jag får nog inspiration om jag skulle ombes tala eller behöver ge en prästadömets välsignelse.” Eller en ung diakon eller lärare kan trösta sig med tanken: ”När jag blir äldre eller blir kallad som missionär, då vet jag vad Gud skulle säga och vad Gud skulle göra.”

Men tänk på dagen när du måste veta vad Gud vill säga och vad han vill göra. Den har redan kommit för oss alla – var vi än är i vårt prästadömskall. Jag växte upp på missionsfältet i östra Förenta staterna under andra världskriget. Kyrkans medlemmar bodde långt från varandra och bensinen var hårt ransonerad. Jag var den ende diakonen i grenen. Medlemmarna gav sina fasteofferkuvert till grenspresidenten när de kom till faste- och vittnesbördsmötet i vårt hem.

När jag var 13 flyttade vi till Utah, till en stor församling. Jag minns mitt första uppdrag att gå runt till hemmen och samla in fasteoffer. Jag tittade på namnet på ett av kuverten jag fick och märkte att efternamnet var detsamma som ett av de tre vittnena till Mormons bok. Så jag knackade på dörren med tillförsikt. En man öppnade dörren, såg bistert på mig och röt åt mig att gå min väg. Jag gick iväg med nedböjt huvud.

Det var nästan 70 år sedan, men jag minns fortfarande känslan jag hade den dagen vid ytterdörren, att det var något jag borde ha sagt eller gjort. Om jag bara hade bett i tro när jag gick ut den dagen, hade jag kanske blivit inspirerad till att stå kvar lite längre, le och säga ungefär: ”Trevligt att träffa dig. Tack för det du och din släkt har gett tidigare. Jag ser fram emot att få träffa dig nästa månad.”

Hade jag sagt och gjort det, kanske han hade blivit ännu mer irriterad, kanske till och med förolämpad. Men jag vet i dag vad jag kunde ha känt. I stället för att känna mig ledsen eller misslyckad när jag gick, kunde jag ha känt ett milt beröm i sinne och hjärta: ”Bra gjort.”

Vi måste alla tala och handla i Guds namn i stunder när vårt eget omdöme inte räcker till utan inspiration. De ögonblicken kan komma när det inte finns tid till förberedelser. Det har hänt mig ofta. Det hände för många år sedan när en far sa till mig och min medföljare att läkarna sagt åt honom att hans svårt skadade treåriga dotter skulle dö inom några minuter. När jag lade händerna på en fläck på hennes huvud som inte var täckt av bandage behövde jag veta, som Guds tjänare, vad han skulle ha gjort och sagt.

Orden kom till mitt sinne och mina läppar: att hon skulle leva. Läkaren som stod närmast mig fnyste av avsmak och bad mig gå undan. Jag gick ut från det sjukrummet med en känsla av frid och kärlek. Den lilla flickan överlevde och kom gående i mittgången under ett sakramentsmöte min sista dag i den staden. Jag minns fortfarande den glädje och tillfredsställelse jag kände efter det jag sagt och gjort i Herrens tjänst för den lilla flickan och hennes familj.

Skillnaden på mina känslor på sjukhuset och den ledsnad jag kände när jag gick från den där dörren som diakon kom från det jag lärt om sambandet mellan bön och prästadömets kraft. Som diakon hade jag ännu inte förstått att kraften att tala och handla i Guds namn kräver uppenbarelse och att vi, för att få den när vi behöver den, behöver be och arbeta med tro för att få den Helige Andens sällskap.

Kvällen innan jag gick till den där dörren för att hämta fasteoffer, hade jag bett aftonbön vid sängdags. Men i veckor och månader före det där telefonsamtalet från sjukhuset, hade jag bett regelbundet och gjort det som enligt president Joseph F. Smith skulle låta Gud ge oss den inspiration som behövs för att ha kraft i prästadömet. Han sa det enkelt:

”Vi behöver inte ropa till honom med många ord. Vi behöver inte trötta honom med långa böner. Vad vi behöver och det vi borde göra som sista dagars heliga för vårt eget bästa är att ofta komma till honom, för att vittna för honom om att vi minns honom och att vi är villiga att ta på oss hans namn, hålla hans bud, åstadkomma rättfärdighet samt att vi önskar att hans Ande hjälper oss.”¹

Sedan berättade president Smith vad vi borde be om som hans tjänare, som lovat att tala och handla för Gud. Han sa: ”Vad ber ni om? Ni ber att Gud må erkänna er, att han må höra era böner och att han må välsigna er med sin Ande.”²

Det handlar inte så mycket om vilka ord vi använder, utan tålamodet vi visar. Det är att komma till vår himmelske Fader med önskan att erkännas av honom personligen. Han är Gud över allt, allas Fader, och han är villig att ägna odelad uppmärksamhet åt ett av sina barn. Det var kanske därför Frälsaren använde orden ”Fader vår, som är i himlen. Helgat blive ditt namn.”³

Det är lättare att känna den rätta vördnaden när man knäböjer eller böjer huvudet, men det är möjligt att känna att man närmar sig sin himmelske Fader i mindre formell och kanske tyst bön, som ni ofta behöver göra i ert tjänande i prästadömet. Det är ljud och människor omkring dig större delen av dagen. Gud hör våra tysta böner, men vi kan behöva lära oss att stänga av distraktioner, för ögonblicket när vi behöver kontakt med Gud kanske inte kommer när det är tyst.

President Smith sa att man kan behöva be att Gud ska erkänna ditt kall att tjäna honom. Han vet redan allt om ditt kall. Han kallade dig, och när du ber till honom om din kallelse, uppenbarar han mer som du får veta.⁴

Jag ska ge ett exempel på vad en hemlärare kan göra när han ber. Du vet kanske redan att du ska

”besöka varje medlems hem och förmana dem att be högt och i det fördolda samt att sköta alla familjeplikter …

alltid vaka över kyrkan och vara med och styrka dem,

och se till att det inte finns någon ondska i kyrkan, inte heller någon inbördes hårdhet, inte heller lögner, förtal eller skvaller,

samt se till att kyrkan ofta kommer tillsammans och även se till att alla medlemmarna gör sin plikt.”⁵

Till och med för den erfarne hemläraren och hans juniorkamrat är ju det här omöjligt utan den Helige Andens hjälp. Tänk på de familjer eller personer som du har kallats att tjäna. Mänskligt omdöme och goda avsikter räcker inte.

Så du ber om att förstå deras hjärtan, att veta vad som saknas i människors liv och hjärtan som du inte känner så väl och som inte är angelägna om att du ska lära känna dem. Du behöver veta vad Gud vill att du ska göra för att hjälpa dem och göra allt det så gott du kan, och känna Guds kärlek till dem.

Det är för att du har så viktiga och svåra prästadömsuppdrag som president Smith föreslår att du när du ber alltid ska vädja till Gud att han ska välsigna dig med sin ande. Du behöver den Helige Anden, inte en gång utan så mycket som Gud vill ge dig som ständig följeslagare. Därför måste vi alltid be att Gud ska leda oss i vårt tjänande av hans barn.

Eftersom du inte kan uppnå din potential inom prästadömet utan att Anden är med dig, är du personlig måltavla för all glädjes fiende. Om han kan fresta dig att synda, kan han minska din förmåga att ledas av Anden och så minska din kraft i prästadömet. Det är därför som president Smith sa att du alltid ska be att Gud ska varna och beskydda dig från ondska.⁶

Han varnar oss på många sätt. Varningar är en del av frälsningen. Profeter, apostlar, stavspresidenter, biskopar och missionärer höjer alla en varnande röst om att undfly olyckan genom tro på Jesus Kristus, omvändelse och att ingå och hålla heliga förbund.

Som prästadömsbärare ska du vara en del av Herrens varnande röst. Men du måste själv följa varningen. Du överlever inte andligen utan skydd av den Helige Andens sällskap i ditt dagliga liv.

Du måste be om det och arbeta för att få det. Bara med den ledningen kan du hitta fram längs den trånga och smala stigen genom ondskans dimmor. Den Helige Anden blir din vägvisare när han uppenbarar sanningen, när du studerar profeternas ord.

Att få den ledningen kräver mer än ett lyssna och läsa halvhjärtat. Du behöver be och arbeta med tro för att lägga sanningens ord i ditt hjärta. Du måste be att Gud ska välsigna dig med sin ande, att han ska leda dig in i all sanning och visa dig den rätta vägen. Det är så han ska varna och leda dig på den rätta vägen i livet och i ditt tjänande i prästadömet.

Generalkonferensen är ett viktigt tillfälle att låta Herren öka din styrka att tjäna i Guds prästadöme. Du kan förbereda dig, som du gjorde inför den här konferensen, genom bön. Du kan förena din tro med dem som ber under konferensen. De ber om många välsignelser över många folk.

De ber att Anden ska komma över profeten som Guds språkrör. De ber för apostlarna och alla de tjänare som kallats av Gud. Det innefattar er från den nyaste diakonen till den erfarne högprästen och en del både unga och gamla som snart går till andevärlden, där de får höra: ”Bra, du gode och trogne tjänare.”⁷

Den hälsningen kommer att förvåna några. De har kanske aldrig haft något stort ämbete i Guds rike på jorden. En del kan tycka att de inte sett några resultat av sitt arbete eller att vissa möjligheter att tjäna aldrig gavs till dem. Andra kan känna att deras tid för tjänande blev kortare här i livet än de hade hoppats.

Det blir inte de ämbeten vi haft eller den tid vi tjänat som vägs i Herrens vågskål. Det vet vi genom Herrens liknelse om arbetarna i vingården, där betalningen var densamma oavsett hur länge de tjänat eller var. De blir belönade efter hur väl de tjänat.⁸

Jag känner en man, en kär vän, vars jordiska tjänande i vingården avslutades i går kväll klockan elva. Han hade behandlats för cancer i åratal. Under de här åren av behandling och med svår smärta och stora svårigheter, accepterade han en kallelse att hålla möten med och ha ansvar för medlemmar i sin församling vars barn flyttat från hemmet. Några var änkor. Hans kall var att hjälpa dem finna tröst i umgänge och studier av evangeliet.

När han till sist fick den allvarliga prognosen att han bara hade en kort tid kvar att leva, var biskopen bortrest i jobbet. Två dagar senare skickade han ett meddelande till biskopen genom sin högprästernas gruppledare. Han sa om sitt uppdrag: ”Jag har hört att biskopen är bortrest, så jag har ansvaret. Jag tänker på ett möte för vår grupp nästa måndag. Två medlemmar kan ta oss på en rundtur i konferenscentret. Vi kan använda en del medlemmar till att köra och några scouter kan dra rullstolar. Beroende på vem som anmäler sig har vi kanske tillräckligt med gamlingar för att klara oss själva, men det vore bra att ha lite backup om det behövs. Det kan också vara en bra familjekväll för dem som hjälper till att ta med sina familjer också. Men låt mig veta, innan jag lägger upp planen. … Tack.”

Sedan överraskade han biskopen med ett telefonsamtal. Utan att nämna sitt eget tillstånd eller tappra arbete i det uppdrag han hade, frågade han: ”Biskop, finns det något jag kan göra för dig?” Bara den Helige Anden kunde ha låtit honom känna biskopens börda när hans egen börda var så förkrossande. Och bara den Helige Anden kunde ha gjort det möjligt för honom att skapa en plan för att tjäna sina bröder och systrar lika effektivt som han planerade scoutingen när han var ung.

Med en trons bön kan Gud ge oss kraft i prästadömet att hantera alla situationer vi hamnar i. Det krävs helt enkelt att vi ödmjukt ber att Anden visar oss vad Gud vill att vi ska säga och göra och fortsätta leva värdiga den gåvan.

Jag bär mitt vittnesbörd om att Gud Fadern lever, älskar oss och hör alla våra böner. Jag vittnar om att Jesus är den levande Kristus vars försoning gör det möjligt för oss att bli renade och därigenom värdiga den Helige Andens sällskap. Jag betygar att vi, genom vår tro och hängivenhet, en dag kan få höra orden som ger oss glädje: ”Bra, du gode och trogne tjänare.”⁹ Jag ber att vi ska få den underbara hälsningen från den mästare vi tjänar. I Jesu Kristi namn, amen.