Vi klättrar uppåt tillsammans

I dag vill jag hedra makar, fäder, bröder, söner och far- och morbröder som vet vilka de är, och som gör sitt bästa för att fullgöra sina gudagivna roller så som de beskrivs i tillkännagivandet om familjen, genom att bland annat rättfärdigt presidera över, sörja för och beskydda sina familjer. Ni ska veta att jag är smärtsamt medveten om att ämnena faderskap, moderskap och äktenskap kan vara besvärande för många. Jag vet att några medlemmar i kyrkan känner att deras hem aldrig kommer att nå det som de uppfattar som idealet. Många lider på grund av försummelse, misshandel, missbruk samt falska traditioner och kultur. Jag har inte överseende med mäns eller kvinnors handlingar som avsiktligt eller oavsiktligt orsakar smärta, ångest eller förtvivlan i hemmet. Men i dag talar jag om något annat.

Jag är övertygad om att en make är som mest attraktiv för sin hustru när han tjänar i sina gudagivna roller som värdig prästadömsbärare – framförallt i hemmet. Jag älskar och tror på de här orden från president Packer till värdiga makar och fäder: ”Ni får prästadömets kraft direkt från Herren för att beskydda era hem. Det kommer tillfällen då det enda som står som en sköld mellan er familj och motståndarens angrepp är den kraften.”⁶

Tidigare i år var jag på en begravning av en ovanlig, vanlig man – min makes farbror Don. En av farbror Dons söner berättade om en upplevelse han hade som liten, kort efter att hans föräldrar hade köpt sitt första hem. Eftersom de hade fem små barn att föda och klä räckte inte pengarna till ett staket kring gården. Farbror Don tog allvarligt på sin gudomliga roll som familjens beskyddare, och slog ner några små träkäppar i marken, tog lite snöre och knöt snöret från käpp till käpp runt hela gården. Sedan kallade han till sig sina barn. Han visade dem käpparna och snöret och förklarade för dem att om de stannade på insidan av det provisoriska staketet, skulle de vara i säkerhet.

Hemlärarna kunde inte tro sina ögon när de en dag närmade sig huset och såg fem små barn lydigt stå vid snöret och titta längtansfullt efter en boll som hade studsat utanför deras gräns och ut på gatan. Ett litet barn sprang och hämtade pappa, som genast gick och hämtade bollen.

Senare under begravningen sa den äldste sonen tårögt att hans största önskan i livet är att bli lik sin älskade far.

Bild

Sister Burton's son and grandson reading together.

President Ezra Taft Benson sa:

”O, makar och fäder i Israel, ni kan göra så mycket för era familjers frälsning och upphöjelse! …

Minns er heliga kallelse som fäder i Israel – er viktigaste kallelse i tid och evighet – en kallelse som ni aldrig blir avlösta från.

Bild

Sister Burton's son and grandson on a bed together.

Ni måste hjälpa till att skapa ett hem där Herrens Ande kan vistas.”⁷

Så passande de här profetiska orden är i dag.

Det måste vara svårt, även i bästa fall, för förbundets män att leva i en värld som inte bara förringar deras gudomliga roller och ansvar, men som dessutom sänder falska budskap om vad det innebär att vara en ”riktig man”. Ett falskt budskap är att ”allt handlar om mig”. I andra änden av skalan finns det förnedrande och hånfulla budskapet att makar och fäder inte längre behövs. Jag vädjar till er att inte lyssna på Satans lögner! Han har gått miste om den heliga förmånen att någonsin kunna bli make och far. Eftersom han är avundsjuk på dem som har de heliga roller som han aldrig kommer att få själv, är han inriktad på att göra ”alla människor lika olyckliga som han själv är”!⁸

Bröder och systrar, vi behöver varandra! Som män och kvinnor som håller förbunden behöver vi lyfta varandra och hjälpa varandra att bli det folk som Herren vill att vi ska bli. Och vi behöver arbeta tillsammans för att lyfta det uppväxande släktet och hjälpa dem att nå sin gudomliga potential som arvtagare till evigt liv. Vi kunde göra som äldste Robert D. Hales och hans hustru Mary har gjort, och följa ordspråket: ”Du lyfter mig och jag lyfter dig, så klättrar vi uppåt tillsammans.”⁹

Vi vet genom skrifterna att ”det är inte bra för mannen att vara ensam”. Det är därför vår himmelske Fader skapade ”en medhjälpare åt honom”.¹⁰ Uttrycket medhjälpare betyder ”en hjälpare som är passande för, värdig eller motsvarande honom”.¹¹ Till exempel liknar våra två händer varandra, men de är inte exakt likadana. Faktiskt är de varandras raka motsatser, men de kompletterar varandra och passar bra ihop. När de arbetar tillsammans är de starkare.¹²

I ett kapitel om familjen står det följande i kyrkans handbok: ”Det ligger i manliga och kvinnliga andars natur att de kompletterar varandra.”¹³ Lägg märke till att det inte står ”konkurrerar med varandra” utan ”kompletterar varandra”! Vi är här för att hjälpa, lyfta och glädjas med varandra i vår strävan att försöka bli vårt allra bästa jag. Syster Barbara B. Smith undervisade med klokhet: ”Vår lycka mångfaldigas när vi lär oss känna glädje över vår nästas framgångar och inte bara över våra egna.”¹⁴ När vi söker efter att ”komplettera” istället för att ”konkurrera” blir det så mycket enklare att uppmuntra varandra!

När jag var en ung mor med flera små barn och dagen hade fyllts av blöjbyten, disk och disciplinering, var det ingen som sjöng primärsången ”När … pappa kommer hem blir jag alltid glad”¹⁵ med större känsla än jag. Men tyvärr måste jag erkänna att jag inte alltid var munter när Craig verkade studsa in genom dörren efter en dags hårt arbete. Han hälsade oss alltid med en kram och en puss och han vände många svåra och ibland katastrofala dagar till härliga pappastunder. Jag önskar att jag hade varit lite mindre uppslukad av den ändlösa att-göra-listan och fokuserat mer, som han så klokt gjorde, på det som betydde mest. Då skulle jag ha stannat upp lite oftare och njutit av helig familjetid och jag skulle ha tackat honom oftare för att han välsignade våra liv!

För inte så länge sedan berättade en syster i kyrkan för mig om en djup oro, som hon hade bett om ett tag. Hon bekymrade sig över några systrar i sin församling. Hon berättade hur det skar henne i hjärtat att se hur de ibland talade respektlöst till sina makar och om sina makar, till och med inför barnen. Sedan berättade hon hur hon som ung kvinna innerligt hade önskat och bett att hon skulle finna och gifta sig med en värdig prästadömsbärare och bygga ett lyckligt hem med honom. Hon hade vuxit upp i ett hem där hennes mor hade varit ”herre på täppan” och hennes far hade hukat sig inför moderns krav för att behålla husfriden. Hon kände att det fanns ett bättre sätt. Hon hade inte sett det i hemmet hon vuxit upp i, men när hon intensivt bad om vägledning välsignade Herren henne så att hon såg hur hon kunde skapa ett hem med sin make där Anden var varmt välkomnad. Jag har varit i det hemmet och kan vittna om att det är en helig plats!

Systrar och bröder, hur ofta talar vi avsiktligt gott till varandra?¹⁶

Vi kan testa oss själva genom att ställa några frågor. Med en viss anpassning kan de här frågorna tillämpas på de flesta av oss, oavsett om vi är gifta eller ensamstående, vilken hemsituation vi än må ha.

1. När berömde jag min livskamrat senast, enskilt eller inför barnen?

2. När tackade jag senast, uttryckte kärlek till eller vädjade uppriktigt med tro i bön för honom eller henne?

3. När hindrade jag mig själv senast från att säga något som jag visste skulle kunna såra?

4. När bad jag om ursäkt och bad ödmjukt om förlåtelse senast – utan att lägga till orden ”men om du bara hade” eller ”om du bara inte hade”?

5. När valde jag senast att känna glädje istället för att kräva att ha ”rätt”?

Ja, om någon av de här frågorna får dig att skruva på dig eller känna dig lite skyldig, minns då att äldste David A. Bednar lärde att ”skuldkänslor är för vår ande vad smärta är för vår kropp – en varning för fara och ett skydd från ytterligare skada”.¹⁷

Jag inbjuder var och en av oss att hörsamma äldste Jeffrey R. Hollands innerliga vädjan: ”Bröder och systrar, i denna långvariga eviga strävan att bli mer lika vår Frälsare, må vi försöka vara ’en fullkomlig’ man eller kvinna på åtminstone ett sätt redan nu – genom att inte tala kränkande ord, eller uttryckt på ett mer positivt sätt, genom att tala med en ny tunga, med änglars tunga.”¹⁸

Under mina förberedelser inför det här tillfället i dag har Anden undervisat mig, och jag har bestämt mig för att tala vänliga ord oftare till min livskamrat och om honom, att lyfta männen i min familj och att uttrycka tacksamhet för deras sätt att fullgöra sina gudomliga och kompletterande roller. Och jag har bestämt mig för att följa ordspråket: ”Du lyfter mig och jag lyfter dig, så klättrar vi uppåt tillsammans.”

Vill du tillsammans med mig söka den Helige Andens hjälp i att lära oss hur vi på ett bättre sätt kan lyfta varandra, i våra kompletterande roller som förbundssöner och -döttrar till våra kärleksfulla himmelska föräldrar?

Jag vet att genom Jesu Kristi försonings möjliggörande kraft och vår tro på honom, kan vi göra det. Jag ber att vi ska lita på att han hjälper var och en av oss att leva lyckligt och evigt när vi klättrar uppåt tillsammans, i Jesu Kristi namn, amen.