Varför gifta sig? Varför bilda familj?

Ovanför den stora västra porten till den berömda Westminster Abbey i London, England, står 10 statyer av kristna martyrer från 1900-talet. En av dem är Dietrich Bonhoeffer, en högt begåvad tysk teolog, född 1906.¹ Bonhoeffer blev en frispråkig kritiker av nazistdiktaturen och dess behandling av judar och andra. Han sattes i fängelse för sitt aktiva motstånd och avrättades slutligen i ett koncentrationsläger. Bonhoeffer var en produktiv författare och några av hans mest välkända verk är brev som välvilliga vakter hjälpte honom smuggla ut från fängelset och som senare publicerades i Motstånd och underkastelse: brev och anteckningar från fängelset.

Ett av breven var till hans brorsdotter inför hennes bröllop. Det innehåller bland annat dessa viktiga insikter: ”Äktenskap är mer än kärlek till varandra. … I er kärlek ser ni bara era egna jag i världen, men i äktenskapet är ni en länk i generationskedjan, som Gud låter föras vidare till hans härlighet, och som han kallar till sitt rike. I er kärlek ser ni bara er egen lyckas himmel, men i äktenskapet har ni fått ett ansvar gentemot världen och mänskligheten. Er kärlek är er egen privata egendom, men äktenskapet är långt mer än något personligt – det är en ställning, en institution. Liksom det är kronan och inte bara viljan att regera som gör kungen till den han är, så är det äktenskapet, och inte bara er kärlek till varandra, som förenar er i Guds och människors ögon. … Så kärleken kommer från er, men äktenskapet kommer ovanifrån, från Gud.”²

På vilka sätt är äktenskapet mellan en man och en kvinna mer än deras kärlek till varandra och deras egen lycka så att det blir ”ett ansvar gentemot världen och mänskligheten”? I vilken mening kommer det ”ovanifrån, från Gud”? För att förstå måste vi gå tillbaks till början.

Profeter har uppenbarat att vi först fanns till som intelligenser, och att vi skapades av Gud med andekroppar, och på så sätt blev hans andebarn – söner och döttrar till himmelska föräldrar.³ Det kom en tid i denna andarnas förjordiska existens när vår himmelske Fader, för att främja sin önskan att ge oss ”tillfälle att gå framåt liksom han själv”⁴, beredde en möjliggörande plan. I skrifterna har den fått många olika namn, bland andra ”Frälsningsplanen”⁵, ”den stora lycksalighetsplanen”⁶ och ”återlösningsplanen”⁷. De två viktigaste syftena med planen förklarades för Abraham med dessa ord:

”Och det stod en bland dem som var Gud lik, och han sade till dem som var med honom: Vi skall gå ned, ty det finns plats där, och vi skall ta av dessa beståndsdelar och vi skall göra en jord på vilken dessa kan bo.

Och vi skall pröva dem med detta för att se om de kommer att göra allt vad Herren deras Gud befaller dem.

Och de som håller sitt första tillstånd skall få mera, … Och de som håller sitt andra tillstånd skall tilldelas härlighet på sina huvuden i evigheters evighet.”⁸

Tack vare vår himmelske Fader hade vi redan blivit andevarelser. Nu erbjöd han oss en väg till att fullända och fullkomna denna varelse. Denna fysiska kropp är nödvändig för vi ska kunna uppnå den härlighet som Gud själv har. Om vi medan vi var hos Gud i föruttillvaron gick med på att skulle vilja delta i hans plan – eller med andra ord ”hålla vårt första tillstånd” – skulle vi ”tilldelas” en fysisk kropp när vi kom för att bo på den jord som han skapat för oss.

Om vi sedan, under den jordiska prövotiden, väljer att göra ”allt vad Herren [vår] Gud befaller [oss]”, har vi hållit vårt ”andra tillstånd”. Det innebär att vi genom våra val visar Gud (och oss själva) vår hängivenhet och vår förmåga att leva efter hans himmelska lag även utan hans närvaro och i en fysisk kropp med alla dess krafter, passioner och begär. Skulle vi kunna tygla köttet så att det blir ett redskap för och inte herre över anden? Skulle vi kunna anförtros gudalika krafter i både tid och evighet, däribland förmågan att skapa liv? Skulle vi som individer kunna övervinna det onda? De som gjorde det skulle ”tilldelas härlighet på sina huvuden i evigheters evighet” – en mycket viktig aspekt av denna härlighet är att uppstå, bli odödlig och få en förhärligad fysisk kropp.⁹ Inte undra på att vi ”ropade av glädje” över dessa storslagna möjligheter och löften.¹⁰

Det krävs minst fyra saker för att lyckas med denna gudomliga plan.

För det första skapades jorden för att vi skulle bo där. Hur skapelsen gick till vet vi inte, men vi vet att den inte var någon tillfällighet, utan skapelsen leddes av Gud Fadern och genomfördes av Jesus Kristus. ”Genom honom har allt blivit till, och utan honom har inget blivit till, som är till.”¹¹

Det andra är jordelivets villkor. Adam och Eva handlade för alla som valt att delta i Faderns underbara lycksalighetsplan.¹² Deras fall skapade de villkor som krävdes för vår fysiska födelse och för jordiska upplevelser och lärande borta från Guds närhet. Med fallet kom ett medvetande om gott och ont och den gudagivna förmågan att välja.¹³ Fallet förde till sist med sig den fysiska död som behövdes för att göra vår tid i dödligheten tillfällig, så att vi inte skulle leva för evigt i våra synder.¹⁴

För det tredje återlösningen från fallet. Vi ser den roll som döden spelar i vår himmelske Faders plan, men den planen vore meningslös om det inte fanns något sätt att övervinna döden till slut, både den fysiska och den andliga. Därför led och dog en Frälsare, Guds Enfödde Son, Jesus Kristus, för att sona Adams och Evas överträdelse, och gjorde därigenom uppståndelsen och odödligheten möjlig för alla människor. Och eftersom ingen av oss kommer att ha varit fullkomligt lydiga mot evangeliets lag, återlöser hans försoning oss också från våra synder på villkor att vi omvänder oss. Med Frälsarens försonande nåd blev det möjligt att få våra synder förlåtna och själen helgad. Vi kan bli andligt pånyttfödda och förlikas med Gud. Vår andliga död – skilsmässan från Gud – kommer att upphöra.¹⁵

För det fjärde och sista behövs vår fysiska födelse och därpå följande andliga pånyttfödelse in i Guds rike. För att utföra hans verk att ”[upphöja oss] tillsammans med honom”¹⁶ befallde Gud att män och kvinnor skulle gifta sig och föda barn och på så sätt, i kompanjonskap med Gud, skapa de fysiska kroppar som behövs för provet här på jorden och som är nödvändigt för att få evig härlighet hos honom. Han befallde också att föräldrar skulle bilda familj och fostra sina barn i ljus och sanning,¹⁷ och leda dem till ett hopp i Kristus. Fadern befallde oss:

”Undervisa [oförbehållsamt] dina barn om detta och säg:

… eftersom ni föddes in i världen genom vatten och blod och anden som jag har skapat och på så sätt av stoftet blev en levande själ, så måste även ni födas på nytt in i himmelriket av vatten och av [den Helige] Anden och bli renade genom blod, ja, min Enföddes blod, så att ni kan bli heliggjorda från all synd och åtnjuta det eviga livets ord i den här världen och evigt liv i den kommande världen, ja, odödlig härlighet.”¹⁸

När vi vet varför vi lämnade vår himmelske Faders närhet och vad som krävs för att återvända och bli upphöjd hos honom, framgår det mycket tydligt att ingenting i samband med vår tid på jorden kan vara viktigare än att ha fötts fysiskt och ha blivit andligt pånyttfödd, de två förutsättningarna för evigt liv. Detta är, för att använda Dietrich Bonhoeffers ord, äktenskapets ”institution”, det ”ansvar gentemot … mänskligheten” som denna gudomliga institution ”ovanifrån, från Gud” har. Det är ”länken i generationskedjan” både här och härefter – det vill säga himlens ordning.

En familj byggd på äktenskapet mellan en man och en kvinna ger den bästa omgivningen för att Guds plan ska kunna lyckas – en omgivning där barn kan födas, barn som kommer rena och oskyldiga från Gud och en omgivning där de kan lära och förberedas för det som behövs för ett lyckosamt jordeliv och evigt liv i den kommande världen. Ett tillräckligt antal familjer byggda på sådana äktenskap är livsviktigt för att samhällen ska kunna överleva och blomstra. Det är därför samhällen och nationer i allmänhet har uppmuntrat och skyddat äktenskapet och familjen som gynnade institutioner. Det har aldrig handlat bara om kärleken och de vuxnas lycka.

De samhällsvetenskapliga argumenten som talar för äktenskap och för familjer som leds av en gift man och kvinna är övertygande.¹⁹ Så ”vi varnar vidare för att familjens upplösning kommer att frambringa de stora olyckor över enskilda människor, samhällen och nationer som förutsagts av forntida och nutida profeter”.²⁰ Men våra krav på äktenskapets och familjens roll vilar inte på samhällsvetenskap utan på sanningen att de är Guds skapelser. Det är han som i begynnelsen skapade Adam och Eva i sin avbild, till man och kvinna och förenade dem som man och hustru för att bli ”ett kött” och föröka sig och uppfylla jorden.²¹ Var och en bär den gudomliga avbilden, men det är inom den äktenskapliga föreningen av man och kvinna till ett kött som vi får den kanske mest fullständiga innebörden av att vi skapats i Guds avbild – som man och kvinna. Varken vi eller någon annan dödlig kan förändra äktenskapets gudomliga ordning. Den är inte ett mänskligt påhitt. Ett sådant äktenskap kommer verkligen ”ovanifrån, från Gud” och är lika mycket en del av lycksalighetsplanen som fallet och försoningen.

I den förjordiska världen gjorde Lucifer uppror mot Gud och Guds plan, och hans motstånd bara växer. Han kämpar för att avskräcka från äktenskap och familjebildning, och där äktenskap och familjer skapas gör han vad han kan för att förstöra dem. Han angriper allt som är heligt med människans sexualitet, river det ur äktenskapets sammanhang med som det verkar oändligt många olika slags omoraliska tankar och gärningar. Han försöker övertala män och kvinnor att äktenskapet och familjens prioriteter kan ignoreras eller överges, eller åtminstone ges lägre vikt än karriär, andra prestationer och kampen för självförverkligande och egen frihet. Motståndaren är förstås nöjd när föräldrar underlåter att undervisa och lära sina barn att tro på Kristus och bli andligt födda på nytt. Bröder och systrar, många saker är bra och många är viktiga, men det finns bara några få som är livsviktiga.

Att tillkännage grundläggande sanningar om äktenskapet och familjen är inte att förbise eller förringa uppoffringars och framgångars betydelse för dem som i dag inte lever så. Några av er förnekas äktenskapets välsignelse på grund av till exempel brist på värdiga kandidater, dragning till samma kön, fysiska eller mentala funktionshinder eller helt enkelt rädslan att misslyckas som, åtminstone för stunden, överskuggar tron. Eller ni har kanske gift er, men äktenskapet tog slut och ni lämnades ensamma att klara av vad två knappt klarar tillsammans. Några av er som är gifta kan inte få barn trots överväldigande önskan och vädjande böner.

Trots allt har alla gåvor. Alla har talanger, alla kan bidra till att utveckla den gudomliga planen i varje generation. Mycket som är bra och viktigt – ja, ibland till och med allt som behövs just nu – kan uppnås under mindre idealiska omständigheter. Så många av er gör ert allra bästa. Och när ni som bär de tyngsta bördorna här på jorden står upp och försvarar Guds plan att upphöja sina barn, är vi alla redo att stödja er. Vi vittnar med tillförsikt om att Jesu Kristi försoning har förutsetts och till slut ska uppväga alla försakelser och förluster för dem som vänder sig till honom. Ingen är förutbestämd att få mindre än allt vad Fadern har för sina barn.

En ung mor anförtrodde mig nyligen att hon var orolig för att inte klara av denna den högsta av kallelser. Jag kände att frågan som hon oroade sig för inte var någon stor sak och att hon inte behövde oroa sig. Hon klarade sig bra. Men jag visste att hon bara vill behaga Gud och att hedra hans förtroende. Jag sa några ord till tröst, och i mitt hjärta vädjade jag om att Gud, hennes himmelske Fader, skulle lyfta henne med sin kärlek och att han hade behag i hennes sätt att utföra hans verk.

Det är min bön för oss alla i dag. Må var och en få bekräftelse på att Gud är nöjd med oss. Må äktenskapet och familjerna blomstra, och vare sig det är vår lott att ha fått fullheten av dessa välsignelser eller ej, må Herrens nåd ge oss glädje nu och tro på säkra kommande löften. I Jesu Kristi namn, amen.