Var inte rädda. Tro endast

För tvåtusen sex hundra år sedan var Babylon världens stora supermakt. En forntida historiker berättar att murarna som omgav Babylon var mer än 90 meter höga och 25 meter tjocka. ”I storslagenhet”, skrev han, ”finns det ingen annan stad som kan mäta sig med den”.¹

Babylon var på sin tid världens centrum för utbildning, juridik och filosofi. Dess militära makt var utan motstycke. Den krossade Egyptens makt. Den invaderade, brände och plundrade assyriernas huvudstad Nineve. Den erövrade Jerusalem med lätthet och förde bort de bästa och intelligentaste av Israels barn till Babylon för att tjäna kung Nebukadnessar.

En av de fångna var en ung man som hette Daniel. Många lärda tror att Daniel var då mellan 12 och 17 år gammal. Tänk på det mina kära unga bärare av aronska prästadömet. Daniel var troligtvis i er ålder när han fördes till kungens hov för att bli utbildad i det världsliga Babylons språk, lagar, religion och vetenskap.

Kan ni föreställa er hur det skulle kännas att tvingas lämna ert hem, marschera 80 mil till en främmande stad och läras upp i era fienders religion?

Daniel hade fostrats som en Jehovas efterföljare. Han trodde på och tillbad Abrahams, Isaks och Jakobs Gud. Han hade studerat profeternas ord och kände till Guds handlande med människan.

Men nu, som mycket ung man, var han fånge och studerande i Babylon. Trycket på honom måste ha varit oerhört att överge sin tidigare tro och anamma Babylons. Men han förblev trofast – i ord och i handling.

Många av er vet hur det känns att försvara en impopulär sanning. Med dagens slang på nätet talar vi om att bli ”flejmad” av dem som inte håller med oss. Men Daniel riskerade inte bara att förlöjligas offentligt. I Babylon förstod de som utmanade de religiösa myndigheterna vad det betydde – både bildligt och bokstavligt – att bli ”flejmad”, eller bränd, som det engelska ordet antyder. Fråga bara Daniels vänner Sadrak, Mesak och Abed-Nego.²

Jag vet inte om det var lätt för Daniel att vara troende i en sådan omgivning. Somliga är välsignade med ett troende hjärta – för dem verkar tron vara en gåva från himlen. Men jag föreställer mig att Daniel liknade många av oss som måste arbeta för våra vittnesbörd. Jag är säker på att Daniel tillbringade många timmar på knä i bön och lade sina frågor och farhågor på trons altare och väntade på Herren för att få insikt och visdom.

Och Herren välsignade Daniel. Fastän hans tro utmanades och förlöjligades, förblev han trofast mot det som han av egen erfarenhet visste var rätt.

Daniel trodde. Daniel tvivlade inte.

Och så en kväll fick kung Nebukadnessar en dröm som skrämde honom. Han lät samla sin grupp lärda och rådgivare och befallde dem att beskriva drömmen för honom och berätta vad den betydde.

Naturligtvis kunde de inte det. ”Ingen kan göra det du ber om”, vädjade de. Men det gjorde bara Nebukadnessar så rasande att han befallde att alla de vise männen, trollkarlarna, astrologerna och rådgivarna skulle huggas i stycken – inklusive Daniel och de andra unga eleverna från Israel.

Ni som känner till Daniels bok vet vad som hände därefter. Daniel bad Nebukadnessar att få lite tid på sig, och han och hans trofasta vänner gick till källan för sin tro och moraliska styrka. De bad till Gud och bad om gudomlig hjälp i den här kritiska stunden i sitt liv. Och ”då uppenbarades hemligheten för Daniel i en syn.”³

Daniel, den unge pojken från en besegrad nation som trakasserats och förföljts för att han trodde på sin konstiga religion – gick in till kungen och berättade för honom om drömmen och vad den betydde.

Från den dagen, som ett direkt resultat av hans trofasthet mot Gud, blev Daniel en förtrogen rådgivare till kungen, berömd för sin visdom i hela Babylon.

Pojken som trodde och levde efter sin tro hade blivit en gudsman. En profet. En rättfärdighetens furste.⁴

Alla oss som bär Guds heliga prästadöme frågar jag: Är vi som Daniel?

Är vi lojala mot Gud?

Lever vi som vi lär, eller är vi bara söndagskristna?

Återspeglar våra dagliga handlingar tydligt det vi säger oss tro på?

Hjälper vi ”de fattiga och behövande, de sjuka och lidande”?⁵

Pratar vi bara, eller vandrar vi entusiastiskt på den vägen?

Bröder, vi har fått mycket. Vi har undervisats om de gudomliga sanningarna i Jesu Kristi återställda evangelium. Vi har anförtrotts prästadömets myndighet för att hjälpa våra medmänniskor och bygga upp Guds rike på jorden. Vi lever i en tid då andlig kraft utgjuts i rikt mått. Vi har sanningens fullhet. Vi har prästadömets nycklar att besegla på jorden och i himlen. Heliga skrifter och lärdomar från levande profeter och apostlar finns tillgängliga som aldrig förr.

Mina kära vänner, låt oss inte ta lätt på de här sakerna. Med de här välsignelserna och förmånerna kommer stora ansvar och skyldigheter. Låt oss leva upp till dem.

Den forntida staden Babylon ligger i ruiner. Prakten och glansen är för länge sedan borta. Men Babylons världslighet och ogudaktighet lever vidare. Nu är det vårt ansvar att leva som troende i en värld fylld med otro. Vår utmaning är att dagligen stå för Jesu Kristi återupprättade evangeliums principer och troget leva efter Guds befallningar. Vi måste vara lugna trots kamrattrycket, inte följa populära trender, bortse från de ogudaktigas hån, motstå den ondes frestelser och övervinna vår egen lathet.

Tänk på det här. Hur mycket lättare skulle det inte ha varit för Daniel att bara följa Babylons levnadssätt? Han kunde ha åsidosatt de stränga normer som Gud hade givit Israels barn. Han kunde ha festat på kungens feta mat och hängivit sig åt den naturliga människans världsliga njutningar. Han skulle ha undvikit hån.

Han skulle ha varit populär.

Han skulle ha passat in.

Hans väg skulle ha varit mycket mindre komplicerad.

Det vill säga, fram till den dagen när kungen krävde en uttydning av sin dröm. Då skulle Daniel ha märkt att han, likt resten av Babylons ”visa män”, hade förlorat sin förbindelse till ljusets och visdomens sanna källa.

Daniel bestod provet. Vårt pågår fortfarande.

Satan, vår motståndare, vill att vi ska misslyckas. Han sprider lögner som ett led i sitt arbete att bryta ner vår tro. Slugt antyder han att tvivlaren, skeptikern och cynikern är sofistikerad och intelligent, medan de som tror på Gud och hans underverk är naiva, blinda eller hjärntvättade. Satan påstår att det är coolt att betvivla andliga gåvor och profeternas lärdomar.

Jag önskar att jag kunde hjälpa alla förstå det enkla faktum att vi tror på Gud tack vare det vi vet i hjärtat och sinnet och inte på grund av det vi inte vet. Våra andliga upplevelser är ibland alltför heliga för att förklaras i världsliga termer, men det betyder inte att de inte är verkliga.

Vår himmelske Fader har förberett en andlig festmåltid för sina barn, där han erbjuder alla möjliga slags utsökta rätter – men istället för att njuta av de här andliga gåvorna, nöjer sig cynikerna med att på avstånd iaktta och läppja på sina glas med skepticism, tvivel och ringaktning.

Varför vill några gå genom livet, nöjda med sitt eget förstånds stearinljus, när de genom att sträcka sig mot vår himmelske Fader kan få uppleva den andliga kunskapens starka solsken som kunde fylla deras sinnen med visdom och deras själar med glädje?

När du och jag talar till människor om tro, får vi ofta höra: ”Jag önskar jag kunde tro så som du gör.”

De här orden innehåller en annan av Satans villfarelser: att tro är tillgänglig för en del men inte för andra. Tro är inget magiskt. Men att vilja tro är det nödvändiga första steget! Gud gör inte skillnad på människor.⁶ Han är din Fader. Han vill tala till dig. Men det kräver lite vetenskaplig nyfikenhet – att pröva Guds ord – och utöva ”en smula tro”⁷. Det kräver också lite ödmjukhet. Och det kräver ett öppet sinne och ett öppet hjärta. Det kräver att man söker, i ordets fulla bemärkelse. Och kanske det svåraste av allt, det kräver att man är tålmodig och väntar på Herren.

Om vi inte anstränger oss att tro är vi som mannen som drar ur sladden till strålkastaren och sedan klandrar strålkastaren för att den inte ger något ljus.

Nyligen blev jag förvånad och ledsen över att höra om en bärare av aronska prästadömet som tycktes vara stolt över att han tagit avstånd från Gud. Han sa. ”Om Gud uppenbarar sig för mig, då ska jag tro. Tills dess tänker jag finna sanningen genom att lita på att mitt eget förstånd och intellekt lyser upp min väg.”

Jag känner inte den här unge mannens hjärta, men jag tyckte mycket synd om honom. Så lätt han förkastade gåvorna som Herren erbjöd honom. Den här unge mannen hade dragit ur sladden till strålkastaren och tycktes sedan nöjd med sin smarta iakttagelse att den inte lyste.

Tråkigt nog tycks det här vara en populär attityd idag. Om vi lägger bevisbördan på Gud, tycker vi att vi kan ursäkta oss från att ta Guds bud på allvar och från att ta ansvar för vår relation till vår himmelske Fader.

Bröder, låt mig klargöra en sak: Det finns inget ädelt eller imponerande i att vara cynisk. Det är lätt att vara skeptisk – det klarar vem helst. Det är det trofasta livet som kräver moralisk styrka, hängivenhet och mod. De som håller fast vid tron är mycket mer imponerande än de som ger efter för tvivel när mystiska frågor eller bekymmer uppstår.

Men det bör inte förvåna oss att tro inte uppskattas av ett sekulariserat samhälle. Världen har en lång historia av att förkasta det som den inte förstår. Och den har särskilt svårt att förstå sådant som den inte kan se. Men att vi inte kan se något med våra fysiska ögon, betyder inte att det inte existerar. Ja, ”det finns mer av himmel och jord … än har drömts om”⁸ i våra skolböcker, vetenskapliga journaler och värdsliga filosofier. Universum är fyllt med djupgående och häpnadsväckande under – sådant som bara kan förstås med andliga ögon.

När vi väljer att tro, utövar tro till omvändelse och följer vår Frälsare Jesus Kristus öppnar vi våra andliga ögon för en storslagenhet som vi knappt kan föreställa oss. Så växer vår tro sig allt starkare och vi får se ännu mer.⁹

Bröder, jag vittnar om att även i de svåraste tider säger Frälsaren till er som han sa till en ängslig far på en myllrande gata i Galiléen: ”Var inte rädda. Tro endast.”¹⁰

Vi kan välja att tro.

För när vi tror, upptäcker vi ljusets gryning.

Vi upptäcker sanningen.¹¹

Vi finner frid.¹²

Tack vare vår tro, ska vi aldrig hungra, aldrig törsta.¹³ Guds nåds gåvor gör det möjligt för oss att vara sanna mot vår tro och fyller våra själar som ”en källa, som flödar fram och ger evigt liv.”¹⁴ Vi får uppleva sann och bestående glädje.¹⁵

Därför, mina kära vänner, mina älskade bröder i Guds prästadöme:

Ha modet att tro.

Var inte rädda. Tro endast.

Stå med Daniel.

Jag ber att var och en av oss – ung som gammal – ska finna förnyad styrka, mod och önskan att tro. I Jesu Kristi, vår Mästares namn, amen