Varför kyrkan?

Under hela mitt liv har kyrkans generalkonferenser varit upplivande, andliga händelser, och kyrkan själv har varit en plats där jag har lärt känna Herren. Jag inser att det finns de som anser sig vara religiösa eller andliga men ändå vägrar delta i en kyrka och förkastar behovet av en sådan institution. Trosutövning är för dem en personlig sak. Ändå är kyrkan skapad av honom som vår andlighet har sitt centrum i – Jesus Kristus. Det är värt att stanna upp och begrunda varför han valde att använda en kyrka, sin kyrka, Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, för att genomföra sitt och sin Faders verk att ”åstadkomma odödlighet och evigt liv för människan”¹.

Från och med Adam predikades Jesu Kristi evangelium, och frälsningens nödvändiga förrättningar utfördes, enligt en släktbaserad prästadömsordning.² När samhällena blev större än enbart stora släkter, kallade Gud också andra profeter, budbärare och lärare. Under Moses tid läser vi om en mer formell struktur, med äldster, präster och domare. I Mormons boks historia bildade Alma en kyrka med präster och lärare.

Sedan, i tidens mitt, organiserade Jesus sitt verk på ett sådant sätt att evangeliet kunde etableras i flera nationer och bland olika folk samtidigt. Den organisationen, Jesu Kristi kyrka, byggdes ”på apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv”³. Den inbegrep ytterligare ämbetsmän, som sjuttio, äldster, biskopar, präster, lärare och diakoner. Jesus grundade också kyrkan på liknande sätt på det västra halvklotet efter sin uppståndelse.

När kyrkan som han organiserat medan han var på jorden hade avfallit och upplösts, organiserade Herren Jesu Kristi kyrka på nytt genom profeten Joseph Smith. Det ursprungliga syftet kvarstår, vilket är att predika de goda nyheterna om Jesu Kristi evangelium och utföra frälsningens förrättningar – med andra ord att föra människor till Kristus.⁴ Och nu finns tack vare den här återställda kyrkan löftet om återlösning inom räckhåll också för de dödas andar som under sitt jordeliv visste ytterst lite eller inget om Frälsarens nåd.

Hur uppfyller den här kyrkan Herrens avsikter? Det är viktigt att inse att Guds yttersta avsikt är vår utveckling. Hans önskan är att vi fortsätter ”från nåd till nåd tills [vi mottar] en fullhet”⁵ av allt som han kan ge. Det kräver mer än att bara vara snäll eller känna sig andlig. Det kräver tro på Jesus Kristus, omvändelse, dop i vatten och Ande, och att hålla ut i tro till änden.⁶ Man kan inte uppnå det här helt på egen hand, så ett av Herrens huvudsyften med att ha en kyrka är att skapa en gemenskap av heliga som stöttar varandra på ”den trånga och smala stigen som leder till evigt liv”⁷.

”Och [Kristus] gav några till apostlar, andra till profeter, andra till evangelister och andra till herdar och lärare …

att utföra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp,

tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, till ett sådant mått av manlig mognad att vi blir helt uppfyllda av Kristus.”⁸

Jesus Kristus är ”[vår] tros upphovsman och fullkomnare”⁹. Att förena oss till Kristi kropp – kyrkan – är en viktig del av att ta på oss hans namn.¹⁰ Vi vet att den forntida kyrkan ”ofta [kom] tillsammans för att fasta och be, och för att tala med varandra om sina själars välfärd”¹¹ och ”för att höra Herrens ord”¹². Så är det i kyrkan i dag. Förenade i tro undervisar och uppbygger vi varandra och strävar efter att bli fullkomliga lärjungar, att uppnå ”ett sådant mått av … mognad att vi blir helt uppfyllda av Kristus”. Vi strävar efter att hjälpa varandra nå fram till ”kunskapen om Guds Son”¹³, till den dag när ”de inte [längre behöver] undervisa varandra … och säga: ’Lär känna Herren!’ Ty alla skall känna mig från den minste bland dem till den störste, säger Herren.”¹⁴

I kyrkan lär vi oss inte bara den gudomliga läran, vi upplever också dess tillämpning. Som Kristi kropp tjänar kyrkans medlemmar varandra i vardagens verklighet. Vi är alla ofullkomliga. Vi förnärmar och blir förnärmade. Vi prövar ofta varandra med våra personliga egenheter. I Kristi kropp måste vi nå bortom begrepp och upphöjda ord och verkligen vara engagerade medan vi lär oss att ”leva tillsammans i kärlek”¹⁵.

Den här religionen handlar inte bara om oss själva, utan vi är kallade att tjäna. Vi är ögonen, händerna, huvudet, fötterna och andra delar av kroppen, och även ”de … [med]lemmar som vi anser svagast … [är] nödvändiga”¹⁶. Vi behöver de här utmaningarna, och vi behöver tjäna.

En av männen i min församling växte upp utan stöd från föräldrarna, och de motsatte sig även hans medlemskap i kyrkan. Han sa följande under ett sakramentsmöte: ”Min far kan inte förstå varför någon vill gå i kyrkan när man kan åka skidor, men jag gillar verkligen att komma till kyrkan. I kyrkan är vi alla på samma resa, och på den resan inspireras jag av starka ungdomar, oskyldiga barn och av vad jag ser och lär av andra vuxna. Jag stärks av umgänget och upplivas av glädjen i att efterleva evangeliet.”

Kyrkans församlingar och grenar har sammankomster varje vecka som ger andrum och förnyelse, en tid och plats där man kan lämna världen bakom sig – sabbaten. Det är en dag när du kan ”fröjda dig i Herren”¹⁷, uppleva det helande som kommer genom sakramentet och få ett förnyat löfte om att hans ande ska vara med dig.¹⁸

En av de största välsignelserna med att vara en del av Kristi kropp, fastän det kanske inte känns som en välsignelse just då, är att vi blir tillrättavisade för synder och felsteg. Vi är benägna att ursäkta och bortförklara våra fel, och ibland vet vi helt enkelt inte vad vi ska förbättra eller hur vi ska göra det. Utan dem som kan tillrättavisa oss, ”i rätt tid [och] skarpt …, när den Helige Anden manar därtill”¹⁹, kanske vi inte har mod nog att förändra oss och mer fullkomligt följa Mästaren. Omvändelse är något personligt, men gemenskapen på den ibland smärtsamma vägen finns i kyrkan.²⁰

I det här samtalet om kyrkan som Kristi kropp, måste vi alltid ha två saker i minnet. En är att vi inte strävar efter omvändelse till kyrkan utan till Kristus och hans evangelium, en omvändelse som underlättas av kyrkan.²¹ Mormons bok uttrycker det bäst där det står att människorna” omvändes till Herren och upptogs i Kristi kyrka”.²² Det andra är att vi måste komma ihåg att i början var kyrkan familjen. Och även i dag som separata institutioner, tjänar och stärker familjen och kyrkan varandra. Ingen av dem kan ersätta den andra, och kyrkan kan sannerligen inte, ens när den är som bäst, ersätta föräldrarna. Poängen med evangeliets lära och prästadömets förrättningar som utförs av kyrkan är att familjer ska kunna få evigt liv.

Det finns ett annat viktigt skäl till att Frälsaren arbetar genom en kyrka, sin kyrka, och det är att åstadkomma sådant som inte kan åstadkommas av enskilda eller små grupper. Ett tydligt exempel är det som görs för fattiga. Visserligen kan vi som enskilda och som familjer avhjälpa andras fysiska behov och dela med oss åt andra både timligt och andligt alltefter deras behov och deras önskemål.²³ Men tillsammans i kyrkan mångfaldigas förmågan att ta hand om fattiga och behövande, och det oberoende som eftersträvas blir verklighet för många.²⁴ Vidare bidrar kyrkan, dess hjälpföreningar och prästadömskvorum med hjälp till många människor på många platser som drabbats av naturkatastrofer, krig och förföljelse.

Utan Herrens kyrkas resurser skulle Frälsarens uppmaning att föra evangeliet till hela världen inte kunna förverkligas.²⁵ De apostoliska nycklarna, strukturen, de ekonomiska medlen och de hundratusentals missionärernas hängivenhet och uppoffringar skulle inte finnas. Kom ihåg att ”detta evangelium om riket skall predikas i hela världen till ett vittnesbörd för alla nationer, och sedan skall änden komma”²⁶.

Kyrkan kan bygga och driva tempel, Herrens hus, där nödvändiga förrättningar och förbund utförs. Joseph Smith sa att Guds avsikt med att samla sitt folk i olika tidsåldrar är ”att bygga ett hus åt Herren, vari han [kan] uppenbara för sitt folk förrättningarna, som tillhör hans hus och hans rikes härligheter, samt undervisa folket om frälsningens väg, för det finns vissa förrättningar och principer, som, då de lärs ut och tillämpas, måste utföras på en plats eller i ett hus uppfört för det ändamålet”²⁷.

Om någon tror att alla vägar bär till himlen eller att det inte finns några särskilda krav för frälsning, ser han eller hon inget behov av att förkunna evangeliet eller av förrättningar och förbund som återlöser levande eller döda. Men vi talar inte bara om jordelivet utan också om evigt liv, och för det är evangeliets väg och evangeliets förbund nödvändiga. Och Frälsaren behöver en kyrka för att göra dem tillgängliga för alla Guds barn – både levande och döda.

Den slutliga orsaken jag ska nämna till att Herren har etablerat sin kyrka är den mest unika – kyrkan är trots allt Guds rike på jorden.

När Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga grundades på 1830-talet sa Herren till profeten Joseph Smith: ”Lyft upp era hjärtan och gläd er ty åt er har riket givits, eller med andra ord kyrkans nycklar.”²⁸ Med de här nycklarnas myndighet bevarar prästadömets ämbetsmän i kyrkan renheten i Frälsarens lära och hans frälsande förrättningar.²⁹ De hjälper till att förbereda dem som vill ta emot dem, bedöma deras kvalifikation och värdighet, och sedan utföra dem.

Med rikets nycklar kan Herrens tjänare urskilja både sanning och villfarelse och återigen säga med myndighet: ”Så säger Herren.” Tyvärr ogillar vissa kyrkan eftersom de vill fastställa sin egen sanning, men det är en stor välsignelse att få ta emot ”kunskapen om tingen som de [verkligen] är och som de var och som de kommer att vara”³⁰ i den mån som Herren vill uppenbara den. Kyrkan bevarar och publicerar Guds uppenbarelser – de heliga skrifterna.

När Daniel uttydde den babyloniske kungen Nebukadnessars dröm och lät honom veta ”vad som skall ske i kommande dagar”³¹, förkunnade han att ”himmelens Gud [skall] upprätta ett rike, som aldrig i evighet skall förstöras och vars makt inte skall överlämnas till något annat folk. Det skall krossa och göra slut på alla … andra riken, men själv skall det bestå för evigt”³². Kyrkan är detta profeterade sista dagarnas rike, som inte skapats av människan utan upprättats av himlens Gud och rullar fram likt en sten som ”[rivits] loss från berget, men inte genom människohänder”, för att uppfylla jorden.³³

Dess bestämmelse är att grunda Sion som förberedelse för Jesu Kristi återkomst och tusenåriga styre. Före den dagen är det inte ett rike i politisk bemärkelse. Som Frälsaren sa: ”Mitt rike är inte av den här världen.”³⁴ Det är snarare en källa till hans myndighet på jorden, förvaltaren av hans heliga förbund, vårdaren av hans tempel, beskyddaren och förkunnaren av hans sanning, samlingsplatsen för det skingrade Israel och ett ”försvar och … en tillflykt undan stormen och undan vreden när den oblandad skall utgjutas över hela jorden”³⁵.

Jag avslutar med profetens vädjan och bön:

”Åkalla Herren så att hans rike kan gå ut över jorden, så att dess invånare kan ta emot det och bereda sig för kommande dagar då Människosonen skall komma ned i himlen, klädd i sin härlighets glans, för att möta Guds rike som är upprättat på jorden.

Låt därför Guds rike gå ut så att himmelriket kan komma och så att du, o Gud, kan förhärligas i himlen liksom på jorden så att dina fiender kan underkuvas, ty din är äran, makten och härligheten i evigheters evighet.”³⁶

I Jesu Kristi namn, amen.