Barnets vägledande gåva
Mary R. Durham
nyligen avlöst som andra rådgivare i Primärföreningens generalpresidentskap
Hur kan vi lära våra barn att sparka av sig världsliga influenser och förlita sig till Anden?
En ung pappa höll bokstavligen på att sjunka. Han, hans två barn och hans svärfar hade begett sig ut för att promenera runt en sjö. De var omgivna av majestätiska tallbevuxna berg och himlen var blå med mjuka vita moln som utstrålade skönhet och frid. När barnen blev varma och trötta bestämde sig de två männen för att ta barnen på ryggen och simma den korta sträckan över sjön.
Det verkade lätt – fram till det ögonblick då pappan började känna att han drogs neråt, att allt blev så tungt. Vattnet tryckte ner honom mot sjöns botten och han började känna sig desperat. Hur skulle han hålla sig flytande – med sin dyrbara dotter på ryggen dessutom?
Hans röst ebbade ut i fjärran när han ropade. Hans svärfar var för långt bort för att besvara en desperat vädjan om hjälp. Han kände sig ensam och hjälplös.
Tänk att känna sig så ensam som han gjorde, att inte ha något att hålla fast vid och att kämpa desperat för sitt eget och sitt barns liv! Tyvärr upplever vi alla i någon grad den här känslan när vi befinner oss i situationer där vi desperat behöver få hjälp för att överleva och rädda dem vi älskar.
Nästan i panik insåg han att hans vattenfyllda skor tyngde ner honom. Samtidigt som han försökte hålla sig flytande började han försöka få av sig sina tunga skor. Men det var som om de sög sig fast. Skosnörena hade svällt av vattnet, vilket gjorde greppet ännu fastare.
I det som kunde ha varit hans sista desperata ögonblick lyckades han kränga av sig skorna, som till sist släppte greppet och snabbt sjönk till sjöns botten. Fri från den tyngd som hade dragit honom neråt började han omedelbart ta sig och sin dotter uppåt. Han kunde nu simma framåt mot tryggheten på andra sidan sjön.
Ibland kan vi alla känna det som om vi håller på att drunkna. Livet kan vara tungt. Vi lever i ”en stökig och hektisk värld … Om vi inte är försiktiga kan världsliga ting tränga bort det som är andligt.”1
Hur kan vi följa den här pappans exempel och sparka av oss några av de världens bördor vi bär med oss, så att vi kan hålla våra barns huvuden och våra egna bekymrade sinnen ovanför vattenytan? Hur kan vi, som Paulus sa, ”lägga bort allt som tynger”?2 Hur kan vi förbereda våra barn för dagen när de inte längre kan klamra sig fast vid oss och våra vittnesbörd, när det är de som simmar?
Ett svar kommer när vi värdesätter den här gudomliga källan till styrka. Det är en källa som ofta underskattas, trots att den kan användas dagligen för att lätta vår börda och vägleda våra dyrbara barn. Den källan är den Helige Andens vägledande gåva.
Vid åtta års ålder kan barnen få uppleva dopet. De lär sig om och ingår förbund med Gud. Deras nära och kära omger dem när de sänks ner och kommer upp ur dopbassängen med en känsla av stor glädje. Sedan får de den Helige Andens outsägliga gåva, en gåva som ständigt kan leda dem om de lever för den välsignelsen.
Äldste David A. Bednar har sagt: ”Förrättningens enkelhet kan göra att vi förbiser dess betydelse. Dessa fem ord – ’ta emot den Helige Anden’ – är inte ett passivt uttalande utan ett åläggande från prästadömet – en bemyndigad uppmaning att vi ska verka av oss själva och utan att påverkas av annat.”3
Barn har en naturlig önskan att göra gott och vara goda. Vi kan känna deras oskuld, deras renhet. De är också mycket mottagliga för den stilla, milda rösten.
I 3 Nephi 26 visade Frälsaren oss vilken andlig förmåga barn har:
”Han löste deras tungor, och de talade stora och förunderliga ting till sina fäder, ännu större än dem han hade uppenbarat för folket. …
De både såg och hörde dessa barn. Ja, till och med spädbarn öppnade sina munnar och uttalade förunderliga ting.”4
Hur kan vi som föräldrar öka våra små barns andliga förmåga? Hur lär vi dem att sparka av sig världsliga influenser och förlita sig till Anden när vi inte är med dem och de är ensamma i livets djupa vatten?
Låt mig komma med några förslag.
För det första kan vi uppmärksamma våra barn på när de hör och känner Anden. Låt oss gå tillbaka till Gamla testamentets tid och se hur Eli gjorde just det för Samuel.
Den unge Samuel hörde två gånger en röst och sprang till Eli och sa: ”Här är jag.”
”Jag har inte ropat”, svarade Eli.
Men ”Samuel kände ännu inte Herren, och Herrens ord hade ännu inte blivit uppenbarat för honom”.
Efter den tredje gången förstod Eli att Herren hade ropat på Samuel och sa till Samuel att säga: ”Tala Herre, din tjänare hör.”5
Samuel började uppfatta, känna igen och lystra till Herrens röst. Men den här unge pojken började inte förstå förrän Eli hjälpte honom känna igen den. Och när Samuel fått undervisning kunde han bättre lära känna den stilla, milda rösten.
För det andra kan vi förbereda våra hem och våra barn att känna den stilla, milda rösten. ”Många som undervisar i främmande språk anser att barn bäst lär sig ett språk genom ’immersion’, varvid de omges av andra som talar språket och förväntas tala det själva. De lär sig inte bara att uttala orden utan lär sig tala flytande och till och med att tänka på det nya språket. Den bästa miljön för ’immersion’ i andlig utbildning är hemmet, där andliga principer kan utgöra grunden för det vardagliga livet.”6
”Du skall inskärpa [Herrens ord] hos dina barn och tala om dem när du sitter i ditt hus och när du går på vägen, när du lägger dig och när du stiger upp.”7 När våra familjer genomsyras av Anden håller det våra barns hjärtan öppna för hans inflytande.
För det tredje kan vi hjälpa våra barn att förstå hur Anden talar till dem. Joseph Smith lärde: ”Om han kommer till ett litet barn, anpassar han sig efter det lilla barnets språk och förmåga.”8 En mamma upptäckte att eftersom barn lär sig på olika sätt – en del lär sig visuellt, auditivt, taktilt eller kinestetiskt – insåg hon, ju mer hon observerade sina barn, att den Helige Anden undervisar hennes barn på de sätt som var och en av dem lär sig bäst på.9
En annan mamma berättade hur hon hjälpt sina barn lära sig att känna igen Anden. ”Ibland”, skrev hon, ”inser inte [barn] att en återkommande tanke, en känsla av tröst när de gråtit, eller hågkomsten av något vid precis rätt tillfälle alla är sätt varpå den Helige Anden kommunicerar [med dem].” Hon fortsätter: ”Jag lär mina barn att fokusera på vad de känner [och handla därefter].”10
När våra barn uppfattar och känner igen Anden får de andlig förmåga och rösten de lär känna blir tydligare och tydligare för dem. Det blir som äldste Richard G. Scott sa: ”När du får erfarenhet och framgång genom Andens vägledning, kan din tillit till intrycken du får bli säkrare än din tillit till det du ser eller hör.”11
Vi behöver inte vara rädda när vi ser våra barn gå ned i livets vatten, för vi har hjälpt dem att göra sig av med världsliga bördor. Vi har lärt dem leva för Andens vägledande gåva. Den här gåvan fortsätter att lätta de bördor de bär och leder dem tillbaka till deras himmelska hem, om de lever för och följer dess maningar. I Jesu Kristi namn, amen.